Etikettarkiv: Brit Stakston

Skapa en social medieakut för skolan

Jag började min morgon med att gå till Sociala Medieakuten och fick en morgon full med one-liners som att de på JMW skapar Gerilla TV, att Annika Bejbom är i Almedalen för att samla på avatarbilder, att Björn Falkeviks kameror är söta. I morse läste jag också Brit Stakstons underbara inlägg Om att nå mål i Almedalen som handlar dagens seminarium om skolan 2.o, som har sitt avstamp i Brits bok Politik 2.0 Konsten att använda sociala medier.

Båda dessa upplevelser har följt mig hela dagen. Stoltheten som hennes inlägg glöder av, över att ha gjort något av betydelse, att påverkat att vara början av en förändringsvind som kan dra igenom skolan, så att skolan också kan använda de digitala medier som Brit och hennes medförfattare beskriver och skriver om.

Att skolan kan distribuera sin närvaro, bli mer transparent, bli mer i samtiden, och möjliggöra för en mer demokratisk process där man lyssnar på de som är en del av skolan, för vilka skolan är vardag, att skolan skulle kunna vara närvarande där eleverna, föräldrar är. Vara en del av den digitala verkligheten. Att skolan ska använda sociala medier som verktyg i skolan, som bloggar, som twitter, och att skolan skulle kunna lära sig kommunicera ut sina värden i den digitala vardagen. Sedan är det så att skolan med hjälp av Brit Stakstons bok kan få tydliga ingångar till varför vi ska använda verktygen samt hur vi kan göra det. Men efter LR:s seminarium skolan 2.0 undrar jag om inte även skolan, liksom Almedalen behöver en social medieakut.

Seminariet kom att fokusera på de vanliga frågorna som tillgången på datorer, lärares bristande kompetens, om lärare ska vara vänner med sina elever på Facebook eller inte, inte varför jag ska vara vän med mina elever om att det handlar om mitt ansvar som lärare, vuxen som medborgare att ge en bild av hur verkligheten ska se ut. Sociala medier borde vara verktyg för lärande, eftersom lärande sker genom kommunikation. Sociala medier borde vara verktyg för kommunikation, ett verktyg för att skolan ska kunna lyssna på den kommunikation som finns om skolans vardag. En akut som för en  diskussion kring varför så lite händer, om det beror på de värderingar som skolan bär med sig kring sin verksamhet, om de är de digitala eller analoga, eller kontroll, eller rädsla samt hur får vi till en förändring?

Vi borde införa en social medieakut för skolan också, som pratar om möjligheterna om det Peter Anderson skriver om i sitt inlägg skolan och sociala medier -snacka om framtids investering en akut som likt vår panel idag:

på ett härligt sätt tillbaks alla de ”mörka” krafter som gärna vill lyfta fram ”faror och det negativa” och vill gärna, /…/vrida till det positiva fokuset.

En social medieakut för skolan som är full med insikter, kunskaper och one-liners, hjälper skolan in i den digitala eran. Kanske kan Carl Heath På tal om vara embryot till detta.

***

För er som vill fundera kring var skolan befinner sig värderingsmässigt kan fila på argumenten utifrån Stakstons och Standhs matris nedan.

Ge alla elever samma chans med sociala medier

Sitter i bibliotekets aula i Visby och väntar in resterande panelen, som vid sidan av mig består av Brit Staktson, Fredrick Federley, Rossana Dinamarca och Helena Linge med Alexandra Pascalidou som moderator inför webbsändningen om Sociala medier i skolan, skola 2.0 som arrangeras av LR.

I bakgrunden springer Björn Falkevik runt och fixar de sista detaljerna inför webbsändningen. Jag tänker på allt som jag vill säga, allt jag vill säga, vad användandet av sociala medier kan innebära för skolan. Jag tänker på DELA, jag tänker på Niklas Karlsson, jag tänker på Anne-Marie Körling och hennes vidgade kollegium som finns i de sociala medierna, och alla som jag lärt känna genom bloggen, twitter och internet.

Men främst tänker jag med stolthet på mina elever och allt som arbetet med sociala medier inneburit för dem och för mig. I vårt sätt att se på kunskap, att bloggen som verktyg gjort det möjligt för oss att få syn på processer, underlätta samarbete, kommunikation.

Hur arbetet som jag och mina elever gjort synliggör skolarbete, höjer skolarbetes status.

Att jag tillsammans med mina elever blivit mer medvetna om hur de ska förhålla sig kritiska information, hur de ska värdera bloggar, youtube, twitter som en källa. Hur de själva kan skapa, bli mer medvetna som konsumenter av information på nätet, samtidigt som de själva är producenter av information, av kunskap.

Jag sitter och funderar på allt som sociala medier tillför, främst när det kommer till vad som är viktig kunskap, är det att kunna rabbla fakta eller handlar det om att kunna använda kunskapen, söka förhålla sig medvetna inför den information som vi hittar och ska ta ställning till?

Jag vet var jag står, och jag vet varför. Det är stort, svårt men oerhört viktigt.

Vad skulle skolan 2.0 kunna vara?

Jag läser som sagt Brit Stakstons bok och insikterna haglar: Jag tänker det är så det är, naturligtvis är det så…, men skolan. Stakston definierar 2.0 begreppet på följande sätt:

En besökare /…/ står själv i centrum när tjänsten används – man bidrar med sitt eget innehåll, interagerar med andra, ser de förändringar man gör, får kommentarer på det man bidrar med och man kan med lätthet dela med sig av det som produceras

I skolan ska varje elev stå i centrum för sitt eget lärande, de ska själva ta ansvar för sitt eget lärande. Webben och sociala medier som verktyg gör det möjligt för oss hjälpa, synliggöra för våra elever att de nå detta mål. Det som skapas dokumenteras, kommenteras, reflekteras kring i ett samspel med andra. Det egna lärandet synliggörs, tydligt den som skapar står i centrum blir mött, läst och ens arbete blir bemött, mottaget och inte bara bedömt.

Sedan vet jag att sociala medier är otroliga samarbetsverktyg för elever i skolan, som leder till ökade möjligheter för alla elever att komma till tals, dela och samarbeta på lika villkor, bidra med sina erfarenheter och kunskaper, tillföra sitt, sina kunskaper. Eleverna kan se sina bidrag, de ser även andras bidrag kan reflektera och kommentera kring detta.

the hat and the hair

Någon av mina elever sa till en kollega en gång:

med bloggen som verktyg blir det tydligt precis vem som gör vad. Jag vet vad jag har gjort, och vad mina kompisar gjort. Vi kan även redovisa det för vår lärare.

Det jag ser som står utanför är att deras gemensamma arbete (hela bloggen med inlägg, kommentarer, länkar, trackbacks och pingar) blir större, än vad de enskilda bitarna var för sig är.

Min elev avslutade sitt samtal med min kollega med en tydlig uppmaning:

använd bloggar i skolan, du med!

Öppenhet, dialog och utvecklar skolan

Jag var förbi skolan idag, mötte kollegor som sa, när ska LR ta den panelen till Stockholm? När ska de föra samtalet om sociala medier med och för lärare och skolpersonal? I Almedalen handlar det väl bara om politiker, när ska debatten nå oss som jobbar i skolan? Säg till dem på LR att det ska ha den där debatten i Stockholm också!

Samtalet fick mig att återigen ta upp Brit Stakstons bok Politik 2.0, som är väldigt läsvärd! Även denna gång stannar jag upp inför följande formulering:

Den individ eller organisation som fortfarande styrs av att hålla saker gömda och tror att allt som kommuniceras kan kontrolleras kommer inte att utvecklas

Är inte detta skolans problematik i ett nötskal, hålla saker gömda, och sedan tror skolan att allt som kommuniceras kan kontrolleras, och resultatet i utvecklingsnivå får ni bedöma själva.

Åh, va skolan skulle kunna lära av att öppna, bli mer transparent, inte låta det som sker vara gömt, eller bara stanna på skolan väggar, eller i elevernas pärmar, tänk om skola kunna kommunicera vad de gör och varför de gör som de gör till sin omvärld, då skulle inte bara organisationen utvecklas utan även vårt sätt att se på skolan som institution, verksamhet skulle kunna utvecklas och förändras, kanske bli mer tidsenligt med det som skolan faktiskt gör.

Tänk vad skolan och omvärlden skulle kunna berika varandra vi skulle kunna

vidareutveckla och skapa något nytt tillsammans

Sociala medier är verktyg, skapar möjligheter för skolan, såväl som andra institutioner att just öppna upp för dialog, utbyte, möjlighet att bli berikad och utvecklas… När ska vi i skolan ta steget?

Jag inser att om jag ska reflektera över allt som jag stannar upp inför i Brits bok får jag nog skriva en egen. Kanske ska jag göra en bloggserie med bra och relevanta lärdomar för skolan utifrån Politik 2.0? Vi får se…

Alla i skolan, alla som arbetar med barn, behöver studera Politik 2.0!

Jag läser Brit Stakstons bok Politik 2.0 Konsten att använda sociala medier och vill bara säga, Ja, gör det! Och till min egen verksamhet skolan, till lärare, skolledare vill jag säga: läs, förstå, våga och använd! Varför?

Ja, skälen är många, och jag vill ge flera skäl, men fastnar i Mildner inlägg två frågor om unga svenska och internet. Där Anders Mildner undrar vad händer med samhället om vi förändrar dessa siffror, samt vad vi kan göra för att ändra detta? Jag stannar dock upp kring frågan: Varför har inte skolan anammat dessa verktyg? Beror det på teknikrädsla, teknikbrist, tidsbrist, okunskap eller på grund av att skolvardagen fungerar utan sociala medier.

Enligt den statistik som Mildner referera till är internetanvändandet i skolan som är skrämmande låg:

  • endast 8% av eleverna i åldern 12-13 år använder internet dagligen i skolan,
  • 13% i ålder 14-15,
  • sedan på gymnasiet ökar användningen till 33% för att
  • under sista året på gymnasiet ökar det till 48%.

Från mitt perspektiv är dessa siffror inte speciellt förvånande, och svaret på min första fråga blir snabbt att skolan eller skolvardagen tycks fungera utan internet.

Frågan om bristen på internetanvändning i skolvardagen är relevant, men jag tycker att man också ska fråga sig: Vad används internet till i skolan? Är Internet bara en förlängning av läroboken, eller en faktasamling som eleverna använder? Från mitt perspektiv räcker det inte med att vi skolan använder internet för att söka information. Vi i skolan måste också våga använda internets möjligheter till kommunikation, samtal, dialog, till att möta de vi arbetar tillsammans med, att möta våra elever, samtala med dem och vara närvarande. Skolan måste våga använda sociala medier som verktyg för kommunikation!

Brit Stakston definierar i boken Politik 2.0 sociala medier som verktyg för dialog för samtal, och dessa verktyg ändrar eller jämställer maktförhållandena mellan sändare och mottagare och jag kan bara instämma. Mina elever har genom att vi använder sociala medier, som bloggar, twitter, facebook fler möjligheter och tröskeln att ta kontakt med mig som lärare är lägre. Jag är mer tillgänglig. En av mina elever formulerar det så här i sin loggbok:

  • Snabbare återkoppling från Kristina jmf med den veckoliga uppföljningen via http://kral1234.wordpress.com
  • Kristina kan följa mitt arbete direkt i sitt twitterflöde

Eftersom Twitter dessutom ligger som en widget här på projektbloggen så är det lätt att följa även härifrån.
Sen jag skaffade Twitter känns det på något sätt lättare att jobba med projektarbetet, det skulle kunna ha något att göra med att inlämning närmar sig också. Kanske är det en kombination. Jag känner i alla fall att twitter hjälper mig i mitt arbete!

Personligen uppfattar jag dessutom att det är enklare att få syn på elevernas röster, åsikter, iakttagelser. Jag upplever att jag som lärare ger mina elever fler möjligheter att påverka min undervisning. Jag kan lätt gå tillbaka till vad de tycker, och se om rösterna är enhetliga eller om det bara är någon enstaka som inte förstår och då kan jag möta den, eller de elever som tycker att det är svårt, tungt eller omöjligt.

Min roll som lärare är att söka dialog med mina elever, kring deras lärande, men för att det ska kunna ske måste mina elever uppleva att de kan har verktyg att föra dialog, sociala medier underlättar denna dialog mellan mig som lärare och mina elever. Jag menar inte att all dialog ska ske online, men att dialogen i klassrummet lätt kan kompletteras och utvecklas genom att mina elever för samtal har en dialog med mig, sina kamrater även på nätet.

Så öka användande använda av internet  i skolan, men inte bara till söka information utan också för att sociala medier underlättar kommunikation och minskar tröskeln för dialog mellan elever och lärare. Hur kan skolans internetanvändande ändras? Till att börja med kan lärare, skolledare läsa Politik 2.0 eller kanske min blogg, eller ta steget in på nätet och börja använde de verktyg och tjänster som finns för kommunikation.

Argumenten är alltså många, men även Mildners statistik kring hur användningen av internet ser ut beroende på socioekonomiska skillnader är ett viktigt argument det är skolans ansvar att söka utjämna de socioekonomiska skillnader som finns i internetanvändandet. Personligen anser jag att det är en av skolan viktigaste uppgifter, och det räcker som skäl till att skolan bör använda internet som verktyg dagligen, för att alla ska få samma möjligheter att klara sig i vår vardag och i vår framtid. För att alla ska bli delaktiga i vårt samhälle och aktivt kunna ta del av de möjligheter som finns online såväl som offline.

Jag lär återkomma till Politik 2.0, då min bok är fyll med marginalanteckningar skola, elever, lärare, skolledare…

Skolan behöver web 2.0

Jag är en del av Facebook (mest per automatik) och twitter, flickr, har ett Tumblr konto, ett Delicious konto, redigerar en och annan artikel i Wikipedia, bloggar en del (kanske lite för mycket), har ett Youtube konto, Slideshare konto och några andra konton, och jag tillstår att jag gillar social medier, lever och andas sociala medier.

Jag är lärare, jag är en del av skolan, jag undervisar och jag använder sociala medier som verktyg i min undervisning för att underlätta kommunikation, för att hjälpa elever att utveckla sitt skrivande, för att utvecklas, för att klara sig i ”vår” samtid, i ”vår” framtid. Men samtidigt slås jag av hur oförberedd skolan är inför denna kommunikationsrevolution som pågår runt omkring mig, oss, dem.

I många skolor finns inga strategier för sociala medier. På sin höjd finns frågan på agendan, att man bör fundera på och formulera strategier för sociala medier. Det finns för skolan inga handböcker om sociala medier, och lärare som jag möter säger ”tänk om det är en fluga”. De är rädda, de vill inte, orkar inte, förmår inte att ta sig an verktygen för tänk om det bara är en ”modevåg” en fluga, en sommarvind som drar förbi.

Jag undrar ibland över hur lärare då tänker, kan man inte lära sig, anamma, pröva dessa verktyg bara för att de är populära, moderna, nya, bara för att de kanske inte består, utan byts ut, förändras, utvecklas… Jag undrar är det därför boken som verktyg är så genial för att den bestått länge, men kommunikation har människor alltid ägnat oss åt. Det är det mest grundläggande och det är det vi använder sociala medier till. Lärandet sker i kommunikation med andra, med böcker, med lärare, med kamrater, med dig själv och dina erfarenheter. Lärandet är i mina ögon en social aktivitet.

PICT9097 by Baha’I View/ Flitzy CC (by, nc, sa)

Sedan är det naturligtvis så att sociala medier som kommunikationsverktyg är kraftfulla och kan användas till att skapa gott så väl som ”ont”. I skolan, i min vardag fokuserar vi ofta på ”problemen”, på det ”onda” på Bjästa, på att mobbar uppstår eller på att det är verktyg för umgänge, för ”vardagssamvaro” men jag undrar: missar vi inte då det stora i med de sociala medierna? Missar vi inte själva poängen med att vi använder dem? De är redskap för att hjälpa oss att se våra medmänniskor, våra elever, vår kommunikation, vårt samtal, våra förhållningssätt. De är verktyg för att se andra, höra andra, för att bekräfta andra. De kan vara verktyg för lärande.

Att i skolan använda verktyg där eleverna kan prata med varandra om skolarbetet, som jämlikar på jämlika villkor, den som behöver mer tid får det, den som är snabb kan vara det, den som behöver fundera får det, den som behöver reflektera får det. Det är en av storheterna med att arbeta med internet, med kommunikation i sociala medier, eftersom de är oberoende av tid, rum. Men det största är ändå enligt min erfarenhet möjligheten att ”distribuera min närvaro” som lärare, som vuxen, som förebild? (för att använda Brit Stakstons ord från boken Politik 2.0.)

Skolan behöver strategier kring social medier, kring sin närvaro i sociala medier. Skolan behöver vara närvarande i sociala medier och vi som organisation behöver våga lyssna på de som vi arbetar med, vi behöver våga delta i samtalet, inte med krav på att möta eller bemöta men för att lyssna, höra och delta. Sedan kanske bemöta, möta och förklara…

Lärare behöver våga inse att kommunikation är A och O för vår och skolans verksamhet, för lärande. För att jag ska kunna utveckla mina elever måste jag kommunicera med dem, de måste kunna kommunicera med varandra, och de måste kunna kommunicera med mig, och sociala medier, internet, web 2.0 är verktyg som underlättar denna kommunikation. Det är verktyg som vi i skolan behöver ta till oss och använda.

Jag har bara börjat, men ska nu fortsätta min resa in i Politik 2.0, lär blogga om den resa som jag tycker att skolan ska göra för att införliva dessa verktyg i skolan, och bli … 2.0

Anders Mildner mitt inlägg är början till ett svar på dina två frågor, jag återkommer med fler…

Skolan och skolarbete bör ta plats i sociala medier

Jag läser Brit Stakston inlägg Befriad zon Nätet män vs kvinnor och vill verkligen säga att hon tar upp en viktig fråga för skolan och oss som lärare:

”realiteten skulle jag nog säga att det på lång sikt snarare finns en risk för att det blir tvärtom – att killarna blir de som står utanför och missgynnas. Konsekvensen av att skolan nästan tar för givet att pojkar är sämre på att läsa och skriva kommer att märkas i relation till nätet om det inte tas krafttag här tidigt. Svenskundervisningens status vs MA och NO-undervisningens status tror jag är ett problem som är en intern pusselbit i den svenska skolan idag. Att nätet också så till stor del bygger på förmågan till sociala kontakter, socialt nätverkande i ord ställer ju också krav på att det är kommunikationsformer som är naturliga för alla oberoende av kön.”

Jag har som svensklärare arbetat med mina elever och vi har gemensamt och tillsammans sökt förstå hur kommunikation fungerar. Hur de når sina mottagare och att all kommunikation bygger på att vi faktiskt tänker på den som ska läsa, lyssna, se, erfara det vi vill förmedla. Mina elever har under vår tid tillsammans genomgående arbetat med kommunikation i många former både på och utanför nätet.

Det mina elever anser är det svåraste med att arbeta med nätet som en förlängning av klassrummet är just att texten, budskapet, bilden, filmen kräver att de tänker på sin mottagare. När mina elever gnäller över att det var svårt att skriva på nätet, att det kräver extra mycket av dem, inser jag att i deras gnäll finns insikten att skrivande med en ”riktig” mottagare kräver mer. De har i detta gnäll också med sig insikten om att kommunikation handlar om att få någon, som inte tillhör sammanhanget som inte är en del av skolan, undervisningen och vår vardag, att förstå. Dessa insikter, som är en viktig kunskap, är något som mina elever har fått genom att vi arbetar med sociala medier som bloggar och twitter i skolan.

Mina elever har genom vårt medvetna arbete med nätpublicering lärt sig att kommunikation, i och utanför skolan, inte bara handlar om att skriva för fröken, utan även för ”världen”. Jag tror att jag kan säga att det är nog det viktigaste och kanske det bästa som jag gett mina elever. Kunskapen och insikten om att det i all kommunikation finns en mottagare som de måste ta hänsyn till (det det är inte bara fröken eller klasskompisen).

Jag hoppas att fler inser att kommunikation är en nyckelkompetens. Och att det är skolans uppgift att träna eleverna i dessa färdigheter som handlar om att kunna förmedla en tanke, en idé och bli förstådd av andra. Det är skolans uppgift att alla ska få samma förutsättningar att klara sig i framtiden. Det är en fråga om jämlikhet och jämställdhet. Det är avgörande i alla sammanhang, så låt oss höja svenskämnet status och då ämnet handlar om träna elevernas färdigheter i att kommunicera, eftersom det är det viktigaste som vi människor håller på med, från den dagen vi föds till dess vi dör.

Till alla mina kollegor i skolan vill jag säga: använd sociala medier för att lära eleverna mer om kommunikation. Jag hoppas att alla i skolan inser att kommunikationsverktygen som finns på nätet är redskap som hjälper oss lärare i vår vardag, och att kunskaper om hur dessa fungerar samt hur man integrerar i dem är viktigt för att våra elever ska klara sig på framtidens arbetsmarknad.

Begreppet digital inföding -ger skolan en dålig ursäkt #smp10

Igår i Borås på sociamediapedia så kom begreppen digitala infödingar upp och deras förhållningssätt till ”sociala medier” och till ”modern” teknik.

Brit Stakston var tydlig i sin uppmaning ”låt oss idag gemensamt bestämma oss för att sluta använda begreppen digital inföding och digital immigrant”. Jag kan bara instämma. Låt oss använda andra begrepp, andra bilder av ”användare/icke användare av sociala medier” än den av olika stammar, olika folkgupper. Stakston har i modell en annan terminologi med digitalt vana/ovana och skiljer på digitala och analoga värderingar, se mitt inlägg om #stakston.

Mathias Klang kommer fram till samma slutsats: att begreppet är fel, fel, fel, och ett fortsatt användande av begreppet är mer skadligt än det gör nytta, och kanske i synnerhet i skolan.

I skolan finns en inbyggd rädsla för att förlora kontrollen och internet är stort, okontrollerat och okänd ”mark” för många lärare. Om man i diskussioner kring ungas internetanvändande pratar om dem som ”digitala infödingar” (natives) då blir bilden att de unga tillhör en annan stam, har andra färdigheter och redan har kunskaper om den digitala tekniken. Men sen när föds vi med alla kunskaper? Alla färdigheter, de utvecklas väl successivt, eller?

Men begreppet infödingar gör också att vi som inte är ”infödingar” (natives) tittar på de ”unga” som något främmande, annorlunda (inte som vi) i värsta fall ser vi på dem som någon som vi inte förstår, inte tillhör, fast de bara är ”människor” med samma behov som alla andra generationer har haft om att bli älskade, sedda och bekräftade.

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Den bild som ofta förmedlas med begreppet digitala infödingar är att de ”kan” allt om internet, alla digitala verktyg, hur allt på internet fungerar. De behärskar mediet har kunskaper om mediet. Och när dessa föreställningar följer med begreppet då medför det bara att det ger oss vuxna i skolan en ursäkt för att vi inte lär oss, för att vi inte integrerar de digitala verktygen i vår vardag, i skolans vardag. Vi använder det som en ursäkt för att inte lära oss, inte använda digitala verktyg i skolvardagen. Och ursäkten är att de unga tillhör en stam som redan kan allt, de är infödda! Begreppet leder alltså i värsta fall fel och skapar eller ger vuxna en enkel ursäkt till att inte ta ansvar för den delen av ungas liv som levs online, och en ursäkt att inte integrerar den digitala vardagen i skolvardagen.

Så låt oss anta Brit Stakstons uppmaning och från och med idag sluta använda begreppet idag, för det leder bara ”fel, fel, fel”

Lite om sociala medier via @DoktorSpinn

Idag har .SE konferensdag för sin personal och som inbjuden talare var Jerry Silfwer pr-konsult, som pratade om hur organisationer kan använda Sociala medier, och i synnerhet varför organisationer ska förhålla sig till sociala medier.

Det var en otroligt intressant och givande föreläsning som belyste många viktiga aspekter som jag tänker att jag måste ta med mig i vardagen, på nätet och i sociala medier.

Den första sanningen som Jerry Silfwer kom med var att det är inte längre företagen, organisationerna som äger sitt varumärke, utan det är användarna som gör det. ”Vi lyssnar på våra vänner i sociala medier, vi vill ha deras åsikt och litar på deras synpunkter.” Men Jerry Silfwer menade att det skett ett skifte och nu ville användarna också kunna fråga experterna, en anledning till att företag och organisationer bör engagera sig i sociala medier. Användarna vänder sig direkt till experterna.

Sedan pratade Jerry Silfwer vad organisationer som befinner sig i sociala medier bör tänka på:

  • att vara tydlig med vilka värden som organisationen står för
    • det är viktigt med kommunikation inåt i organisationen såväl som utåt, värdena som organisationen vill förmedla måste vara tydliga för de som agerar i sociala medier använder och förmedlar de värden som organisationen har
  • att använda personer som har fallenhet för denna typ av kommunikation, att inte tvinga på medarbetarna kommunikation genom sociala medier, det handlar om en ny sorts social förmåga.
  • att lyssna var ett nyckelord organisationer bör ägna sig åt att lyssna, inte försöka bara förmedla sin sanning utan lyssna på vad användare, konsumenter anser.

Är skolan digitalt ovan med analoga värden?

Idag kommer den sista delen i min Stakston serie, eller åtminstone tror jag det…

Mathias Klang skrev ett gästinlägg på Stjärnkikarna om begreppet digital turist, och belyste de problem som finns med begrepp som klumpar ihop en grupp, och vilka implikationer det får för vårt sett att se på den gruppen och internet. Problemet ligger i hur man ser på användare av internet, synsättet på elever och att användande av internet har med åldern att göra.

Vi har dock behov av generaliseringar och Brit Stakston har tillsammans med Niclas Strand gjort ett annat försök att beskriva olika grupper och deras användande av sociala medier, (se nedan)  idag tänkte jag belysa den för att fundera kring hur vi i skolan skulle kunna relatera till den.

Digitala/analoga värderingar- digitalt vana/ovana

Deras modell är en matris eller en skala som visar hur en användare kan tänkas röra sig mellan olika stadier. Sedan kan man tänkas sig att en användare i olika skeenden befinner sig i olika stadier, och eftersom min bild av PP är så dålig gjorde jag en egen ”kopia” nedan, som du måste klicka på för att se bättre :lol:

Det intressanta med Stakston och Standhs modell är att den säger att vi rör oss mellan olika värderingar och olika förhållning sätt till sociala medier beroende på vilka vana vi har av ”tekniken” samt om vi främst har analoga eller digitala värderingar. Och vi vet ju alla att värderingar och kunskaper kan utvecklas… Den säger inte heller att det är en generationsfråga, det där med nätet, inget turistande, inga infödingar, inga immigranter, utan det handlar om värden och vanor, och det tilltalar mig med modellen.

Fast värderingsfri vet jag inte om jag tycker att den är, men det beror väl bara på att jag vill tillhöra de som har digital vana och digitala värderingar… Tycker dessutom att valet av en skala som består av pilar ger signaler om att ”det är att föredra att röra sig mot digitala värderingar och digitala vanor”, och det stämmer nog för politiken, kanske även för skolan, men vet inte… Måste fundera kring det.

Skolan som institution befinner sig enligt mitt sätt att se det inte fast i analoga värderingar. Det är en institution som tror på ”riktiga” möten, javisst men det beror nog på att skolan inte har så hög digital mognadsgrad, inte så hög digital vana. [It stavas PowerPoint, om och om igen…]

Personligen tror jag att skolan genom att förbättra sin digitala vana skulle kunna se att sociala medier skulle kunna underlätta för oss i skolan att uppnå de mål som vi har om att se individerna, barnen, eleverna, ungdomarna och lättare möta dem på deras nivå och följa upp deras behov.

Så låt oss hoppas att skolan, som enligt den här modellen lättast beskrivs som en aktör som har digital ovana med analoga värderingar, inte stannar i de analoga värderingarna, utan utvecklar sin digitala vana och med det sina digitala värderingar. Internet och sociala medier är inte bara för de som är unga och inte bara något som ska ses som ett nödvändigt ont. Det är så mycket mer.