Etikettarkiv: cclones

Sprang jag på ett tabu, när jag ego-gillar?

Jag skrev en status-uppdatering på Facebook i tisdags som lyder:

jag egogillar och känner mig dryg!

Jo, jag gör det, när jag tycker att det är något som jag tycker att jag har gjort bra. Vem ska annars visa att de uppskattar mig, om inte jag gör det? Det är lite som citatet av Oscar Wilde:

Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.

Men jag undrar precis som en av mina vänner om jag springer på någon norm, någon oskriven regel på Facebook, när jag gör det. Om andra tycker att jag förhäver mig, när jag delar mina bilder, mina texter, mina intryck, så får de väl göra det, å andra sidan tänker jag om inte jag gör det, vem ska då gör det?

Så GILLA, och EGOGILLA på, det är bra för Facebook gillar och är skapat för klick, så Gilla på, och när du är igång, gilla CClones också så blir jag glad, gilla något någon annan gjort så blir de glada, och gilla det du själv gjort!

Via twitter fick jag ett underbart citat av Elwira Kotowska @elwirakotowska som sa

@kalexanderson Bra inlägg, så hmmm..osvensk, skulle jag säga. Så kommer Sartre här alldeles perfekt:

”Säga vad man vill, så finns det dock en sorts kärlek som består varje prov. Den är trofast, den är alltid lika stark och den varar hela livet. Det är egenkärleken.”Jean Paul Sartre

The CClones blev bildbloggade i veckan

Jag håller på med mitt 365 -projekt att fotografera 365-bilder på min mellansons kloner, CClones. En del av er kanske följer det på på Facebook genom att gilla deras page, GÖR DET, twitter eller flickr. Själva fotograferande har utvecklats en del sedan jag startade mitt klon-projekt. Bilderna har blivit mer och mer av berättelser, och i valet av bild för dagen står just vilken berättelse som jag vill berätta i centrum. Arbetet med klonerna är roligt, svårt och när en blogg som BoingBoing väljer att publicera en av mina bilder blir det dessutom stort…

I tisdags blev min bild That is not the Clone we are looking for publicerat på Boing Boing under kategorin Art och Design, oj, det är stort. Mitt lilla projekt blev helt plötsligt inte så litet, tur att det bara var för en dag, sedan fortsätter vardagen med CClones som vanligt…

That is not the Clone we are looking for

En bild blir till, eller historien om att pröva sig fram

Those were the days av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Those were the days

Jag har alltid fascinerats av berättelser, av alla sorter i alla former. Jag älskar röster och jag älskar berättelser av alla slag, mest skrönor om jag ska vara ärlig. Och jag tycker om att berätta, berättar ofta hellre än bra. Jag inser att det är den passionen som min fotolek, en bild om dagen på klonerna, Clones 365-2011 drivs av, en vilja att berätta, även om jag inte alltid vet vad jag vill berätta.

På söndagar deltar jag i en annan lek tillsammans med andra, Fotosöndag. Vi drivs gemensamt av en passion att fotografera och att få göra det i ett sammanhang, med eller utan krav. Jag deltar för att det egentligen inte finns så många krav mer än att få ta del av andras tolkningar och tankar kring samma tema. Den här veckan är temat vemod.

Jag ska tillstå att jag brukar klura en hel del innan jag kommer på vad jag ska ta för bild på temat. Och det brukar komma till mig, men igår så hade jag i stort sett gett upp, tänkte jag avstå. Jag ägnar mig åt min 365 serier och hoppar över den här veckan. Men middagsluren gjorde sitt och sedan hade jag en idé.Vemod är en känsla som bygger på minnen, av något som varit. Leksaker, Star Wars figurer, som jag fotograferar har inga minnen och jag vill att bilden ska berätta historien utan ord, utan att jag talar om vad historien är, eller vilken känslan är. Det är svårt när man bestämt sig för att använda plastleksaker som modeller, deras känsloläge är det, det är, oavsett, typ.

Jag fundera alltså kring hur jag ska förmedla en känsla utan ansiktsuttryck, utan minspel. Med med minnen som stöd, som hjälp, även om inte leksaker har minnen, men de har och blir onekligen fotograferade (dagligen) så genast var tanken på bilder som klonerna varit med. Jag tänkte på bilder från recreate culture, bilder som jag själv gjort men snart, ganska snart fastnade jag för att använda Jörgen Vibergs underbart roliga tolkning av ett tidigare tema i fotosöndag, doft, spår och fokus. Så jag tänkte Åh, jag använder hans bild, kanske tillsammans med några av mina, och så börjar försöken. Men först frågade jag Jörgen om tillstånd att få använda hans bild för att skapa en ny bild på temat och jag fick ja…

Att fotografera till fotosöndag är som att skriva en essä, en gång i veckan. Jag gör försök på försök tills jag känner mig nöjd…

Den här gången men jag tänkte visa er försöken för att visa hur resan ser ut från idé till färdig bild, tänker att det är så det går till när jag lär mig, jag prövar oss fram :). Eller det är en modell för hur jag lär mig, jag prövar mig fram…

Så jag började med att knäcka lite leder som Jörgen brukar säga, få in posen som jag trodde att jag ville ha. Sedan ställde jag in ljuset, jag har fått låna en lampa av Björn Falkevik (han vars mellannamn är ”sharing is caring”). Jag insåg snart att skuggan blev bättre om jag vinklade underlaget, den blev tydligare och mer, men det blev också svårare att få platsgubben att ligga till, nåja…

Första bildutkastet såg ut så här:

Jag är nöjd med mycket, men detaljer sitter inte på plats, bland annat syns ljuskanten, kluddet som håller bilden på plats (som jag i senare versioner tog bort, eftersom det inte hjälpte mig). Men Jörgens bild syns tydlig, men Stormtroopern känns allt annat än vemodig, han ser mer lekfull ut.

Så jag pröva igen, vemod, minnen…

Som du ser är ljuskanten kvar, och jag tyckte det blev för mycket bilder. Bilden, berättelsen som jag vill förmedla blir otydlig, så jag bestämmer mig för att använda bara Jörgens bild och gör ett nytt försök.

Den bilden bestämmer jag mig för att den duger, den tar jag. Stormtroopern är inåtvänd i sig själv, i sitt, i minnena, i bilden som han tittar på. Skuggan är tydlig, vilket jag vill ha. CJ Vibergs bild syns tydligt och klart och jag är nöjd… eller inte.

För när jag stiger upp imorse så inser jag att det är något med kroppsspråket som inte fullt ut signalerar vemod, och jag bestämmer mig för att göra ännu ett försök. Det är det som jag sedan publicerar på #fotosöndag nämligen. Även om jag prövar olika ljussättningar, vill få in blänket i ögat, att han halvligger, inte riktigt ligger ner etc. Men känner mig nöjd…

Those were the days

Those were the days

Ett stort tack till Björn Falkevik utan dig hade det inte blivit sådana skuggor, till Jörgen Viberg och din underfyndiga bild som du så genröst lånade ut, helt i god tro. Tack till alla i Fotosöndag som kommenterat och tolkat.

2011 tar jag en dag i taget, en vecka, en månad och ser hur det går…

Min adventskalender gav mersmak, och tanken är att jag ska göra ett 365-projekt, men jag lovar inte att jag fixar det, men tar en dag i taget, en vecka i taget, och klarar jag sju dagar klarar jag en vecka till, men jag vet inte om jag förmår utan att få hjälp. För är det något jag vet så är det att

  • det kommer att stå still,
  • det kommer att vara svårt,
  • det kommer att vara motigt
  • det kommer vara roligt
  • det kommer vara lärorikt, men

det behövs stöd, och det kan du ge genom att säga, som Mats gör idag på sin blogg i inlägget min lille vän ser tillbaka på kungahuset, eller som it-mamman säger jag älskar dina kloner. Du behöver inte säga det, det räcker nog med:

-Åh, va trevligt det är. Eller som frågar.

-Du, Kristina, de där klonerna, varför håller du på med det, jag menar det verkar spännande…

Jag är ute på en resa i att lära mig mer om fotografi, om bild och om att berätta med bild, men även om webben och sociala medier och jag har bestämt mig för att avsätta 2011, en dag i taget, en vecka i taget för att försöka lära mig mer, men jag prövar mig fram.

Jag postar, publicerar en bild om dagen, kanske fler men en åtminstone och om du är nyfiken, vill följa min resa så uppskattar jag det, du kan följa det via twitter, eller genom att klicka på frimärkena på Facebook eller prenumerera på bilderna via e-post eller kanske ha dem i din rss-läsare, eller kanske göra det via flickr där bilderna en efter en kommer att samlas.

Jag har funderat mycket på hur detta projekt kommer att påverkar bilden av mig, vilken bild ger man av sig själv när man på fullaste allver startar ett fotoprojekt som går ut på att fotografera Cloner, The CClones 2011. Vad säger det om mig?

Jo,

  • att jag är målmedveten,
  • att jag vill lära mig mer,
  • att jag tycker det är roligt med fotografi

Till mitt stöd har jag också Pernilla och några vänner på flickr som kör sina 365-projekt. 365 dagar är LÄNGE, jag menar väldigt länge, får se om jag klarar veckan ut

Saker man inte vet, men kan få veta :)

Personligen tycker jag att det är svårt att allt kan mätas på nätet. Varje aktivitet kan mätas i antalet klick, med statistiken kan jag se varifrån mina besökare kommer ifrån. Jag kan se länkar som kommer in på min blogg. På Flickr kan jag se hur många som besöker mina bilder, hur många views bilderna har.

All den här statistiken ger mig prestationsångest och samtidigt blir jag väldigt glad för jag kan genom statistiken se hur t.ex. mina bilder sprids, var de dyker upp och var mina besökare kommer ifrån. Som idag hittade jag till min lycka Plingans IKT-blogg och inlägget från den 22 dec  Favoriten just nu! ett inlägg dedicerat till klonerna, cclones, jag säger bara det:

Hela december (och lite dessförinnan) har jag följt klonerna i deras julkalender. Kristina Alexanderson är skaparen bakom detta härliga projekt, och jag hoppas det inte tar slut till jul. Jag och mina killar på 6 och 3 år älskar klonerna (som numera heter cclones eftersom Kristina jobbar mycket med creative commons)!

Rörd till känsla och små tårar. Sedan hittar jag även denna tumbler LEGO n things via statistiken och kolla hur många gånger posten har blivit gillad, och återbloggad den är återbloggad där jag hittar den, som sedan återbloggat den i tumblr-systemet jag bara blir mållös. För den tycks komma härifrån Gentle with the drugs heavy with the love:

När jag ser 50-kommentarer, återbloggningar och likes tänker jag, jag borde valt ett annat bloggsystem, har aldrig fått den responsen på nått jag publicerat, eller har jag det?

Plingan, jag vet att du älskar dem, och du har 365 bilder på kloner att se fram emot, en om dagen under 2011, tänkte jag posta, så häng på 🙂