Etikettarkiv: debatt

Lyckan i att få ett samtal från skolan!

Jag har haft min äldsta barn i skolan i sju år. Under dessa sju år har jag fått ett telefonsamtal från skolans lärare som handlar om mitt barn. Och ett mejl!

Tur tänker du, då är ditt barn skötsamt.

Kanske, kanske inte, jag tror det, men vet faktiskt inte. De samtal som jag har haft med skolan har handlat om utvecklingssamtal, eller samtal som jag initierat kring hur vi här hemma uppfattar vårt barns situation i skolan, socialt och kunskapsutvecklingsmässigt. När mitt barn gick i sexan fick jag ett mejl från mentorn för mitt barn om en sjölduppgift som inte blivit så som barnet hade tänkt sig. Men under alla dessa år har skolan aldrig ringt, i stort sett aldrig tagit kontakt för att prata om mitt barn.

I fredags hände det, skolan ringde. Mitt barns mentor ringde för att kontrollera att barnet inte hittade på, att vi skulle träffas om en stund, hos tandläkaren. Jag försäkrade läraren i andra sidan av telefonen att jag visst skulle träffa barnet snart, att jag var på väg.

När vi lagt på, tänkte jag. Åh va skönt att barnets mentor, lärare, tog ansvar, tog sig den extra stund det tog att ringa ett samtal för att fråga. I debatten om att vi föräldrar inte ska störa, att vi ska låta skolan sköta sitt arbete, så visst vi ska inte störa, ni ska få arbetsro, men komihåg att när vi stör kan det vara för att vi inte vet, vi vet bara det som våra barn berättar. Och det kan vara mindre än du tror.

Så när en förälder ringer, mejlar eller knackar på dig som är lärare, är det kanske inte för att ifrågasätta, eller för att kritisera. Det kan ju handla om något så enkelt att vi inte vet, och du som träffar mitt barn i skolan kan ge mig en bild av det, som mitt barn inte alltid kan. Det kan också vara så att vi som föräldrar kan ge en bild av hur våra barn upplever skolan som de inte förmår berätta för dig som arbetar i skolan. Vi vuxna runt barnen är och behöver ibland vara deras språkrör, även när barnen blir större, äldre och ska ta mer ansvar.

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

Nationella prov, för vem och varför har vi det? #blogg100

De senaste åren har antalet nationella prov blivit fler i skolan. Elever har numera nationella prov i årskurs tre, sex, nio och på gymnasiet. På Skolverkets webbplats framgår det att syftet med nationella prov är:

-stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
-ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Sedan säger Skolverket att de nationella proven också kan bidra till:

-att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna
-en ökad måluppfyllelse för eleverna.

Jag vet att det pågår en debatt bland pedagoger kring den arbetsbörda som proven innebär, och att det troligen också pågår ett samtal kring deras funktion och deras värde för bedömning både summativt och formativt.

Min invändning mot de nationella proven är den kunskapssyn som ”prov i sig” förmedlar om att det finns ett ”rätt” svar, och det svaret är det som eleverna ska redovisa. Oavsett om proven tillåter flera olika lösningar eller flera utvägar så finns det i provformen som verktyg implicit en föreställning om att det handlar om ”rätt och fel” och inte eleverna förstår uppgiften ”rätt” så kan de inte heller komma till det rätta svaret, och jag skulle vilja att den skola som vi skickar våra barn till byggde på en annan kunskapssyn, en som handlar om att det finns flera svar, flera möjliga vägar till målet, flera möjliga tolkningar till uppgiften och hur den ska tolka och förstå uppgiften och dess funktion.  Jag tycker inte om ”prov” som verktyg för att styra skolan, eller skolans verksamhet. Jag tror inte på att prov ska användas som ett styrverktyg för att få skolan att göra ”rätt” saker. Och jag tycker att vi borde fundera en gång till på vilken kunskapssyn som vi vill förmedla till de barn som går i skolan.

Ett öppet internet kräver kunskap

Jag är projektledare för .se|Webbstjärnan som är .se satsning för att utveckla internet i skolan. Det innebär att mina arbetsdagar är fyllda med att fundera och ta ställning till frågor som rör internet, skolan och webbpublicering. Vi ställer frågor om hur vi kan stödja lärare och elever så att de lär sig så mycket som möjligt om internet.

Jag inser när jag läser Marcin de Kaminskis inlägg på SVT|debatt Nätforskare: Bra att regeringar försöker stänga ner Wikileaks där Marcin skriver om internet och hur internet fungerar och att det är något som vi vanliga användare sällan funderar kring. Vi behöver inte ta ställning till att:

För att hitta rätt på Internet krävs bra kartor. För att en hemsida ska hittas kopplar man på ett lättförståeligt domännamn och pekar namnet till en mångsiffrig IP-adress. Även utan domännamnet kan servern hittas, men då krävs att man känner till IP-adressen som är betydligt svårare att komma ihåg och skicka vidare. En vanlig anledning till de farthinder och felledningar vi upplever som ”långsamt Internet” beror på glapp i någon del av kopplingskedjan mellan vår uppkoppling och den domän och server vi försökt hitta fram till. Domännamnsystemet är olyckligtvis en av nätets mest sårbara punkter. Det är det vi märker nu. Systemet bygger på ett fåtal samtalspunkter som, i sammanhanget får man nog säga tyvärr, finns i USA.

Det som hänt de senaste dagarna är att en av de första åtgärderna från amerikanska myndigheter var att tvinga de här sambandspunkterna att ta bort Wikileaks ur systemet. Wikileaks.org, som är sidans huvuddomän går nu inte längre att nå. Vill man läsa de senaste läckorna får man antingen lära sig IP-numret utantill eller hitta någon annan sida som speglat materialet.

I vår vardag fungerar internet, i våra barn vardag fungerar internet (se unga svenska och internet 2009). Internet är en självklarhet och vi inbillar oss att det ska fortsätta att fungera, men vad händer om vi och de som använder internet inte har kunskaper om hur nätet fungerar eller varför det inte fungerar hur ska vi då kunna förhålla oss till det som händer, när internet och material på internet blir storpolitik för att använda Marcins ord.

När jag läser hans inlägg inser jag att det projekt som jag är projektledare för är viktigt för det vi gör är att sprida kunskap, kanske inte i första hand om ip adresser, men om hur man skapar innehåll på internet, och det vi ser är att det är ett första steg för att lära sig mer om internet, och hur internet fungerar. Att arbeta med webbpublicering, att t.ex blogga med sina elever är ett första steg för att elever och lärare ska bli mer medvetna om internet och hur en del av internet skapas. I mitt projekt ser jag elever och lärare ta flera steg mot att få mer kunskap om internet som medium.

Det är stort…