Etikettarkiv: digitala infödingar

Barn har rätt till en utbildning för sin samtid, sin framtid

ljus och mjuk

Skolan behöver förändras, men också bilden av barn eller snarare de bilder som vi använder för att beskriva den uppväxande generationen. De är barn, men vad är ett barn om inte en människa. Jag vet att det kan tyckas självklart men FN antog barnkonventionen så sent som 1989, och den kom till för att i många länder sågs inte barn som människor med samma värde som vuxna. Barn hade inte och har i många sammanhang inte samma rättigheter som vuxna för att de är barn.

Personligen tycker att vi ska vara försiktiga med de bilder som vi sätter på den uppväxande generationen, en bild som jag har svårt för är den som beskriver barnen, de som föds in i en digital verklighet, som digitala infödingar. Den bilden är stigmatiserande.

Samtidigt blir glad när personer som har en så stark övertygelse som PO Arnäs har läst Pensky, som lanserad begreppet 2001. Och när jag läser inlägget Föräldrar, lärare och politiker och andra immigranter läs detta! på Third Opinion så håller jag med om att skolan i sig är konservativ, att skolan (politiker behöver tänka om). Att skoldebatten handlar om att bevara, den handlar om blindkartor istället för miljödiskussion etc. Eller som PO skriver:

Tyvärr är det nog så att även politiker färgas av sin egen skolgång där alla fick lära sig att kunskap hittas i böcker och att en tyst elev är en bra elev. Att kommunikation under skoltid hindrar barn att fokusera på det som är viktigt. Att en snygg skrivstil är ett tecken på att man har en god utbildning. Att TV-spel är av ondo. Att dagens ungdom är slapp och att de kan tillbringa en hel natt framför ”den där datan” utan att ”göra något vettigt”.

Jag tror att skolan behöver förändras, politiker behöver tänka om, läsa PO Arnäs, och eventuellt Pensky, för att inse att världen har förändrats. Kunskapssynen måste nog ifrågasättas, prövas och samtalas kring. Vår verklighet har förändrats av digital teknik, av teknik på gott och ont, och för att vi och våra barn ska kunna hantera den verklighet, den vardag som är deras/vår, för att de ska kunna hantera och vara förberedda för den framtid som är deras behövs kunskaper om den digitala vardagen, de digitala verktygen.

Vi, jag och PO, är överens, och jag håller med om att vi behöver tänka i termer av vana/ovana digital om vilka värderingar som styr oss samt varför. Vi behöver prata om de rädslor som vi har, de risker som finns. Vi behöver prata om rätten att bestämma över vår information, vår data på nätet. Att vi och våra barn inte bara är konsumenter på nätet utan även medborgare. Vi behöver lära våra elever hantera medier, internet, men vi behöver också lära våra barn allt det där ”vanliga” allt det där om värden, värderingar, samspel och relationer. Att vara närvarande på nätet innebär att befinna sig i ett socialt sammanhang och hur det fungerar behöver vi också lära våra barn.

Våra barn växer upp i en digital värld, men de är människor som behöver kunskap för att kunna förhålla sig till tekniken och dess möjligheter, de behöver kunskaper om vad de olika tjänsterna innebär, möjligheter att hantera, använda samarbeta. De digitala verktygen borde vara självklara, lika självklara som att min son tycker att han ska lära sig skrivstil i skolan (till vilken nytta, undrar jag).

I PO Arnäs inlägg diskuteras Penskys begrepp som i sig bilder eller metaforer för att vår verklighet har förändrats, men samtidig finns i begreppet ”digital inföding” ett tydligt avståndstagande från de unga, de är infödingar med alla de konnotationer som begreppet bär på.

Begreppet digital inföding skriker i sig blir i mina öron att barnkonvention behövs, och med den rätten till att få en adekvat utbildning för den tid som våra barn lever och ska leva i.

”De digitala infödingar” säger mer om oss

Vi pratar om de digitala infödingarna, den digitala generationen, cybergenerationen men frågan är om inte det säger mer oss, eller snarare dem, som använder begreppet, för att beskriva dagens barn och unga eller de som föds nu när de de digitala medierna är en naturlig del av vår vardag.

Undrar om vår generation kallades vi för TV-generationen? eller…

Jag har redan skrivit om David Buckingham, som jag lyssnade på igår, men återkommer till lite av hans tankar även i detta inlägg.

David Buckingham menade att vår relation till medier förändras långsamt. Det sker ingen revolution och de unga kommer inte att stå för den eventuella revolutionen, och inte heller kommer de digitala medierna att förändra oss, precis lika lite som TV förändrade oss. Sedan måste vi inse att medierna inte utesluter varandra, digitala medier kommer inte att ersätta TV lika lite som TV har inte ersatt boken. Det de digitala medierna gör är att den ändrar våra vanor, men vi för över våra konventioner om medieanvändning till ett nytt medium.

Den digitala generationen eller begreppet digitala infödingar säger mer om oss och vårt sätt att se på unga, menade Buckingham. Vi ser på de unga som något främmande, konstigt, märkligt… Visst unga, barn använder media på andra sätt, de ifrågasätter inte, de letar inte efter manualen de prövar, men hur de använder media beror på deras sociala bakgrund, deras klass och deras utveckling. Teknik i sig har inget värde menade Buckingham, teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov.

”teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov”

I skolan handlar det om att transformera, eller överföra barns teknikanvändande till lärande…

Barnen i sig är inte kreativa i sitt användande, det är ordinärt, de använder internet, mobiltelefoner till kommunikation, för att upprätthålla kommunikation och relationer till andra. De upprätthåller de grundläggande behoven som vi har som människor.

Buckingham återkom till att skillnaderna överdrivs, men sa sedan ett faktum är att ”den digitala generationen” tittar mer på TV, och ”relikerna från TV-eran” tillbringar mer tid online. Det finns inga givna sanningar.

Unga är inte flytande eller kunniga i sitt medieanvändande. De upplever ny media som svår och tråkig precis som allt annat lärande tar det emot. Teknologi, som sådan, är en marginell företeelse, unga och barn använder media för att upprätthålla relationer, hålla kontakt med andra, till att vara människor.

Så låt oss sluta använda begrepp som alienerar oss från de unga, och som gör dem till något, några andra än vi. Vi är alla människor som alla vill bli bekräftade, bli ett jag och ett du. Sluta använda begrepp som digital inföding, digitala generationen, för det skapar bara nya klyftor.

Digitalt infödda finns inte, skolan måste ta sitt ansvar…

Sent alldeles innan jag ska lägga mig läser jag Mildners blogg Nya Medier och hans inlägg Vad kan en karneval lära oss om skolan. I sitt inlägg som är kort kärnfullt och tänkvärt ställer Mildner ännu en av de frågor som vi som befinner oss i skolan borde ägna dagarna åt att fundera på, den fråga som varje skolpolitiker borde ägna varje vaken minut åt, nämligen: Vad är kunskap, och vilken kunskap, vilka färdigheter behöver dagens barn för att hantera dagens samhälle och morgondagens utmaningar? Hur ska skolan på bästa sätt förbereda eleverna för de utmaningar som finns? Med Mildners ord formuleras det så här:

Men att kunskap för livet är så mycket mer än 3,5 års snabb korvstoppning och att en hel och levande människa är så mycket mer än ett fläckfritt betyg, blir på något sätt extra tydligt när någon slår en dubbelvolt framför dig i luften samtidigt som hans studiekamrat sjunger opera iförd clowndräkt.

Mildner får diskussionen att handla om det som borde vara  det centrala i skoldebatten, vad är kunskap, vilka kunskaper ska skolan förmedla och med vilka verktyg? Är det centralt att barnen i dagens skola lär sig rabbla fakta, eller vad behöver de kunna?

I min bloggvärld har vi haft en ganska livlig debatt kring begreppet digitalt infödda (google generation) kontra digitala immigranter, digitala turister, Mildner väcker frågan till liv igen genom att citera Unga svenska och internet

”Digitalt infödda är ett uttryck som inbland används för att beskriva de unga idag. Innebörden är att barn och ungdomar tillhör ett nytt släkte som har fått Internet i blodet.

De har en intuitiv förståelse för Internet.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Att kunna teknik och veta vilka knappar man ska trycka på är en sak men problemen att använda internet är ofta av en annan karaktär.

Även om skolbarnen själva bedömer sig som kunniga och nöjda, är det många problem som möter dem när de ska söka sig fram på Internet: svårigheter att skriva på tangentbordet, problem att stava, åtminstone upp till 11 år, formulera frågor för sökandet, veta hur sökresultat ska användas, etc.”

Eftersom jag anser att vi, jag, Hanna och Mathias Klang har sagt vårt i diskussionen om begreppet och att det bara leder fel, till fel slutsats och lurar både lärare, elever och alla andra så låt oss sluta använda begreppet och inse att barnen i skolan behöver lära sig hantera datorn som verktyg precis lika mycket som pennan, pappret eller något annat verktyg. Skönt att unga svenska och internet belyser just behovet som finns av kunskap…

Snälla låt oss sluta använda begreppet med digitala infödingar, de finns inte, har aldrig funnit och kommer aldrig finnas…

Skolan måste ta sitt ansvar, vi lärare vårt, politikerna sitt. Skolan måste reformeras utifrån att den digitala tekniken gör att all världens kunskap är ett knapptryck bort, och vi i skolan måste få ett uppdrag som är kopplat till vår samtid och den framtid som redan är här. Låt oss fundera kring vad för kunskaper våra barn och unga behöver och förbereda dem för den verklighet som är vår gemensamma idag.

Ett suveränt gästinlägg och jag är stolt!

Jag skrev igår ett inlägg om termen ”begreppet digital inföding ger skolan en dålig ursäkt” och försökte belysa en del av de problem som begreppet skapar. Ett annat begrepp delvis skapar samma problematik är ”google generation”. Jag har skrivit om begreppet i inlägget ”The google generation finns den?” på Stjärnkikarna i samband med NIK konferensen i höstas som belyste ju problematiken med och svårigheterna med att använda begrepp som ”the google generationen” för att beskriva ungas förhållningssätt till internet och informationssökning.

Jag har av min goda vän, kollega och bibliotekarie Hanna Johansson fått äran att publicera ett inlägg som hon skrivit på temat Google generationen och i vilket hon belyser de problem som hon som bibliotekarie möter i sin vardag som en följd av dessa föreställningar som dessa begrepp skapar. Det är ett inlägg som är initierat intressant och väldigt spännande att läsa.

Hannas inlägg kan ses som en naturlig avslutning på en liten serie om informationskompetens i skolan, som jag publicerat på Kolla Källans idélåda och på min egen blogg med ett inlägg om elevers informationskompetens, som alla handlar om Hannas arbete. Nu tar hon ordet själv och berättar 🙂

Imorgon kommer Hannas inlägg, så läs det! Det är bra! Jag är så stolt som får publicera Hannas inlägg på min blogg!

Begreppet digital inföding -ger skolan en dålig ursäkt #smp10

Igår i Borås på sociamediapedia så kom begreppen digitala infödingar upp och deras förhållningssätt till ”sociala medier” och till ”modern” teknik.

Brit Stakston var tydlig i sin uppmaning ”låt oss idag gemensamt bestämma oss för att sluta använda begreppen digital inföding och digital immigrant”. Jag kan bara instämma. Låt oss använda andra begrepp, andra bilder av ”användare/icke användare av sociala medier” än den av olika stammar, olika folkgupper. Stakston har i modell en annan terminologi med digitalt vana/ovana och skiljer på digitala och analoga värderingar, se mitt inlägg om #stakston.

Mathias Klang kommer fram till samma slutsats: att begreppet är fel, fel, fel, och ett fortsatt användande av begreppet är mer skadligt än det gör nytta, och kanske i synnerhet i skolan.

I skolan finns en inbyggd rädsla för att förlora kontrollen och internet är stort, okontrollerat och okänd ”mark” för många lärare. Om man i diskussioner kring ungas internetanvändande pratar om dem som ”digitala infödingar” (natives) då blir bilden att de unga tillhör en annan stam, har andra färdigheter och redan har kunskaper om den digitala tekniken. Men sen när föds vi med alla kunskaper? Alla färdigheter, de utvecklas väl successivt, eller?

Men begreppet infödingar gör också att vi som inte är ”infödingar” (natives) tittar på de ”unga” som något främmande, annorlunda (inte som vi) i värsta fall ser vi på dem som någon som vi inte förstår, inte tillhör, fast de bara är ”människor” med samma behov som alla andra generationer har haft om att bli älskade, sedda och bekräftade.

Jag undrar dessutom ständigt i vilket annat sammanhang får vi använda ordet ”infödingar”? Vad säger det om synsättet unga? På ”the natives”? På infödingarna?

Den bild som ofta förmedlas med begreppet digitala infödingar är att de ”kan” allt om internet, alla digitala verktyg, hur allt på internet fungerar. De behärskar mediet har kunskaper om mediet. Och när dessa föreställningar följer med begreppet då medför det bara att det ger oss vuxna i skolan en ursäkt för att vi inte lär oss, för att vi inte integrerar de digitala verktygen i vår vardag, i skolans vardag. Vi använder det som en ursäkt för att inte lära oss, inte använda digitala verktyg i skolvardagen. Och ursäkten är att de unga tillhör en stam som redan kan allt, de är infödda! Begreppet leder alltså i värsta fall fel och skapar eller ger vuxna en enkel ursäkt till att inte ta ansvar för den delen av ungas liv som levs online, och en ursäkt att inte integrerar den digitala vardagen i skolvardagen.

Så låt oss anta Brit Stakstons uppmaning och från och med idag sluta använda begreppet idag, för det leder bara ”fel, fel, fel”