Etikettarkiv: elev

Redogör för Creative Commons ?! #blogg100

Så här på lördag eftermiddag får vi på Creative Commons en fråga från en elev som av sin lärare fått i uppgift att: ”Redogöra för Creative Commons och de licenser som material kan laddas upp på nätet under.” Ambitiöst att sitta på en lördag i början av juni för att lösa en skoluppgift, troligen är det sista uppgiften som ska in innan sommarlovet.

Eleven mejlar oss på Creative Commons för att hon har letat på så många ställen och har svårt att hitta ett enkelt svar. Jag tänker att det är viktig feedback till oss på Creative Commons, vi behöver bli än tydligare, och förklara än bättre vad Creative Commons licenserna innebär. Filmen som Webbstjärnan gjort, verkar inte räcka 😉

Men jag tänker också att den andra delen av frågan ”de licenser som material kan laddas upp på nätet under.” Den är svår, nästintill omöjlig att greppa, vilka licenser ska eleven redogöra för Creative Commons licenserna, såklart, men det är inte de enda ”licenser som material kan laddas upp på nätet under” det finns ju andra licenser också som copyleft-licenser, för att inte prata om de licenser som kommer med användning av kommersiella tjänsters material, men nu läser jag väl in för mycket i frågan…

Jag tror att det bara är Creative commons licenserna uppgiften handlar om, men den skulle behöva avgränsas och tydliggöras för eleven, kanske borde frågan vara uppdelad i flera delar, men å andra sidan finns där kanske fler uppgifter, och jag fick bara ta del av en.

Nu tänker du: men vad svarade du eleven? Jag svarade kort att vi har en film som förklarar vad Creative Commons är och så pekade jag henne mot den. Sedan förklarade jag kort att Creative Commons licenserna ger en skapare möjligheten att dela med sig att sitt material och att vi kan använda andras material mer fritt utan att behöva fråga om lov innan vi använder det…

Jag skulle ha velat lägga till ”och det är stort… ” men det gjorde jag inte!

Om lyckan att bli hittad på Internet – är jag känd nu?

scottmcnee1

Bild av (c) Scott McNee

Det kom som ett mejl. Ett ganska kort med en kort presentation:

I am a 6th year pupil at Bearsden academy and I’m interested in your work, I find it interesting how you can show emotion in the toys with the natural light. Can you please take the time to answer a few questions?

och därpå en rad frågor korta, tydliga och fokuserade:

1)    What got you interested in photography?

2)    What got you interested in toy photography?

3)    What techniques you use?

4)    What make of camera you use?

Jag log och tänkte på alla de elever som jag gett skoluppgifter, och som sedan skickat iväg mejl till främmande människor i hopp om att få svar. Jag tänkte på den besvikelse som mina elever känt när den de frågat av nyfikenhet, av beundran inte svarat. Jag brukar tänka att varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar, och får den inget så slutar den som frågar att undra, eller att fråga. Det gör i alla fall jag.

Jag tog mig den tid det tar och svarade så tydligt jag förmådde på Scotts frågor. Jag försökte att inte bli för teknisk, prata om bländare, slutartid, objektiv, kamera etc, utan ge tydliga och konkreta svar, jag skrev följande i mitt svar:

1)    What got you interested in photography?

I have always loved photography. And I have always taken pictures. Love working with people, trying to capture the moment, it all stated with me taking pictures of friends and family. I can’t get enough of my motive 🙂

2)    What got you interested in toy photography?

I found the genre online, a friend oft mine used pictures of toys on his blog, and in his presentation.

3)    What techniques you use?

I work with a macro lens, and mostly in natural light, outdoor. Backlight if I can. I love working early in the day or just before sunset.

4)    What make of camera you use?

I use a Nikon D800

Sedan avslutade jag mitt mejl med att söka stilla min nyfikenhet och ställde följande fråga:

Can I ask you how did you find my work? And do you take pictures of toys as well?

Och hoppades innerligt att jag skulle få svar, varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar… Och ett svar kom:

i found your work from searching toy photogrphy and it came up, i am taking photos of toys as part of my final photogrpy project

Och här kunde den här historien ha slutat. Med att jag kom till insikt om att via Internet så hade en pojke hittat mina bilder, min blogg, min e-postadress och skickat iväg ett mejl i förhoppning om att kunna lära sig mer, om hur jag gör och varför jag gör det jag gör.

Men idag kom ett nytt mejl från Scott med ämnesraden ”toy photogrphy” och följande förklaring:

hi here is some test photos iv done ive use a small photogrphy studio to get the lighting and a peice of cardboard to cast the shadows

Internet är fantastiskt. Jag blir hittad och får frågan och tänk här får jag se hur hans projekt landar, och jag får ta del av två underbara bilder av en robot. Det är så grymt! Så underbart, och jag minns inte ens om jag frågade om jag skulle få se resultatet…  Lyckan är min!

Jag svarade och tackade, berättade att tycker om ljussättningen, om siluettbilden. Jag frågade också om jag fick dela hans bilder och berättelsen kring bilderna på min blogg, skulle det kunna gå bra? Om jag erkände honom som upphovsman? Och det dröjde inte länge förens jag fick det underbara svaret:

Yes I would like that and thank for your thoughts on my photos

scottmcnee2Bild av (c) Scott McNee

vill statuera exempel – fildela inte lille vän

Nyheten om femtonåringen som åtalas få mig att fundera. I mina ögon är åtalet ett till för att statuera exempel. Lagstiftaren har ett behov av att visa att det här är allvarliga saker, och att kränka upphovsrätten. Det är förbjudet, och om du gör det så blir det konsekvenser.

Men även skolan vill vill statuera ett exempel, ni får inte ladda ner upphovsrättsskyddat material på skolans datorer, om ni gör det polisanmäler vi er. Sagt och gjort. Sedan kan man ju diskutera uppsåtet. Har den åtalade haft uppsåt att fildela? Eller inte? I Fildelningsåtal ett olycksfall i arbetet en debattartikel i GP, skriver Måns Svensson, Marcin de Kaminski och Stefan Larsson att de gjort intervjuer med niondeklassare i Linköping så framkommer det att elever i den ålder anser följande i hänvisning till fildelningsfrågan

ungdomarna i allmänhet inte är särskilt intresserade av att distribuera upphovsrättsligt skyddade mediefiler. Däremot är det tydligt att de flesta ungdomarna på ett eller annat sätt regelbundet ser till att skaffa sig kopior av filmer eller musik som de vill titta eller lyssna på. Man bryr sig inte särskilt mycket om att vara del av någon slags dela-med-sig-kultur. Man skulle kunna säga att 15-åringarna hellre är vad man i samhällsvetenskapliga sammanhang brukar kalla för free riders.

Själva fildelningen är alltså inte själva målet utan att få ta del av kultur, film, musik och annat upphovsrättskyddat material gratis/fritt. Fildelning är en del av tekniken som man inte bryr sig om, men här gäller det att statuera exempel, dels från skolans håll och dels från samhällets håll. Det här med att ladda ner upphovsrättsskyddat material det är allvarliga saker.

Om artikelförfattarna har rätt så är det alltså inte fildelning som är målet utan att få ta del av kulturyttringarna, och free rider problemet är ett marknadsmisslyckande som vi troligen inte kan lösa genom att åtala de som utnyttjar den möjligheten, men vi har ju försökt tidigare genom att till exempel döma vapenvägrare till fängelse, vet inte om de hjälpte till för att stärka den allmänna värnplikten. Men det är ju inte min sak att avgöra.

Personligen ser jag många möjligheter för lärare i skolan att diskutera just normer, lagar, rättmedvetande och beteende samt om dessa samspelar i just frågan om fildelning och upphovsrättsintrång.

Upphovsrätt ur ett elevperspektiv

Jag arbetar med att stimulera lärare och elever. Jag har lyckan att få visa på möjligheter med att arbeta med webben i skolan, men inget i vår vardag är väl enkelt och bara rätt fram.

Webben och webbpublicering ger mycket möjligheter men samtidigt skapar det nya hinder och nya utmaningar. En av de utmaningar som vi möter när vi arbetar med webbpublicering, som alla som publicerar sig på nätet möter är upphovsrätten. Den ger oss som skapar en så exklusiv rätt, vi har rätt att besluta om hur vi vill och inte vill att våra verk ska få spridas, och det är gott att ingen bara kan ta mina verk och göra, sprida, publicera dem var de vill utan mitt medgivande. Det är en utmaning.

The Clone is practicing for the vacation

The Clone is practicing for the vacation av Kristina Alexanderson

Jag handledde en elev, Emelie Wenthzel, som modebloggade som projektarbet, och ni som läser modebloggar vet att kläderna är viktiga lika viktiga är assocearerna, hur gör man då och hur resonerar egentligen elever kring upphovsrätten?

En av mina elever Emelie Wenthzel skrev så här i samband med hennes projektarbete:

Upphovsrättslagen tycker jag är lite jobbig i bloggande sammanhang. Jag skulle gärna göra som andra bloggare och bara ta lite bild hit och hit och lägga upp de på min blogg, men jag lagen lyda och därför inte göra det. Upphovsrättslagen (1960:729) säger att:

Upphovsrätt innefattar, med de inskränkningar som föreskrivs i det följande, uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av det och genom att göra det tillgängligt för allmänheten, i ursprungligt eller ändrat skick, i översättning eller bearbetning, i annan litteratur- eller konstart eller i annan teknik.

I samma lag står det även att:

Då exemplar av ett verk framställes eller verket göres tillgängligt för allmänheten, skall upphovsmannen angivas i den omfattning och på det sätt god sed kräver.

Jag tolkar det här som att man inte får tillåtelse att publicera någon annans verk (i mitt fall någon annans bilder) och om man gör det måste man hänvisa till upphovsmannen. Jag hittade en blogg på aftonbladet där bloggaren svarar på frågor angående upphovsrätt. Han hävdar följande:

Upphovsrätten gäller ALLTID om inte den andre explicit sagt: varsågod och använd. T ex får man använda cliparts i MS Word enligt den principen.

Länken som bloggaren har hänvisat är en sida på Sveriges Riksdag som verkar vara nere. Så jag kan ju inte förlita mig på att denna person har rätt. Han skriver även:

”Upphovsrätten gäller inte för bilder äldre än femtio år*. Om sedan någon tagit en bild av en i sig gammal bild/målning, t ex av Mona-Lisa, gäller egentligen att du inte får använda den – proffs vattenstämplar bilderna – men så här på bloggen är det väl ingen större fara.” Detta påstående ger mig inte ett intryck av att han är seriös i sitt bloggande i förhållande till vad lagen säger.

Jag hittade nu en anna blogg som heter What’s eating Solli?[länken gäller inte längre] Och hon skriver i sitt inlägg

”bra fakta att veta innan man publicerar andras bilder på sin blogg..” att man med tillåtelse och hänsivning till källan får publicera andra bilder. Men då krävs alltså TILLÅTELSE från upphovsmannen. Den här bloggaren gör en smart koppling till att man går inte til biblioteket och lånar en bok utan att registerar sitt lån. På samma sätt ska man inte låna en bild utan att ”registera” lånet, dvs få tillåtelse av upphovsmannen.

Källan denna bloggare hänvisar till är följade länk http://www.sfoto.se/pdf/uppslagsbok/upphovsratt.pdf som i sin tur uppger Upprättslagen (1960:792) som källa.

Så denna anser jag vara pålitlig. På sidan står det i stort sätt att det är förbjudet att ta bilder från nätet om du inte har en överenskommelse med ägaren till bilden.

De bilderna jag har publicerat på min blogg har jag antingen tagit själv (alltså är jag upphovsmannen till dem) eller så har jag fått tillåtelse av sidan där bilderna finns publicerade. Jag har förlitat mig på att personerna som har gett tillstånd att publicera deras bilder har rätten att ge mig bilderna och jag hoppas att dom har det.

Det sista tycker jag är vackert, fint och tydligt. Äsch jag tycker att hela inlägget är ärligt tydligt och bra. Emelie har gjort efterforskning och tagit reda på vad som gäller. Hon har granskat sina källor, värderat dem och sedan kommit till en slutsats. Sannolikt har även Fanny Bäcklund gjort det när hon förklarar upphovsrätten på följande sätt. Det är så fint att jag inte vet var jag ska ta vägen:

”Upphovsrättslagen kommer att skydda det jag skriver och bilderna som jag lägger in eftersom, man får inte ta bilder och text från någon utan att fråga. Om någon tar min text eller bild utan att fråga så kan man anmäla dem för att de inte följt upphovsrättslagen.”

för precis så är det. Det är så rätt, så tydligt.

Och ja, jag har elevens tillstånd att publicera hennes inlägg, och Fannys text publicerar jag i enlighet med den citaträtt som upphovsrätten medger.

Lärare och elev -vänner på Facebook?

Jag hittade henne via Fotosöndag och flickr leapox, för att hon tar grymma bilder, började följa henne på twitter. Det visade sig att hon var lärare och efter ett samtal på twitter så frågade jag om Katarina Pocs om hon kunde tänka sig att skriva ett gästinlägg om hur hon ser på vänskapen mellan elever och lärare på Facebook. Och till min lycka och till er, så sa hon ja…

The mini-stormtrooper is a Hero

Kan man vara vän med elever på Facebook?

Det finns olika svar på den frågan och ställs frågan till mig är svaret ”ja”. Det är inte så att jag söker upp elever, men om jag får en vänförfrågan väljer jag att acceptera. Men, för det finns ett litet men, jag lägger eleverna i en särskild mapp som för enkelhetens skull är döpt till ”elever”. Då har jag kontroll via sekretessinställningar över vad eleverna får se på min sida. Smidigt och tryggt, tycker jag. Så tryggt det nu kan vara att ha en profil på Facebook.

Varför är jag vän med mina elever?

Endast vid ett tillfälle har jag känt att en elev börjat missbruka möjligheten att chatta med mig, men det gick att lösa ganska smidigt genom samtal i skolan. Fördelarna med att ha kontakt med elever via Facebook är flera och överväger. Av de drygt hundra elever som lagt till mig som vän har cirka tjugo kontaktat mig för att ställa skolrelaterade frågor. Dels vågar elever ställa frågor de av någon anledning inte ställt i skolan. Några då de har haft praktiska frågor inför en studieresa, andra för att räta ut frågor om hemuppgifter, vissa för att ta reda på vad som gjorts på lektionen då de varit sjuka. Dessutom har några kontaktat mig via chatten för att berätta något som är svårt att säga ansikte mot ansikte. Vid de tillfällena känner jag att det var rätt beslut av mig att ”bli vän”.

I och med beslutet får jag även ta del av elevernas privatliv. Något som jag inte annars har tillgång till. Majoriteten av mina elever går på högstadiet och det är ju en period då mycket händer i livet. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag upptäckt nya sidor hos ungdomarna. Några är till exempel duktiga fotografer och andra ambitiösa gymnaster. Flera har blivit blixtförälskade. Roliga upptäckter med andra ord. Ibland kan dessa upptäckter ge mig idéer till skolarbeten och jag är alltid tacksam för bra idébanker.

Vid några få tillfällen har jag även stött på tråkigheter, som mycket depressiva statusuppdateringar. Vad är min skyldighet som lärare då? Eller – vad är min skyldighet som vuxen? Det finns tyvärr inga klara riktlinjer, men jag gör så som jag skulle göra för vem som helst som mår dåligt: stötta. Det har hänt att jag skickat ett privat meddelande till eleven med väl valda och förhoppningsvis kloka ord. Eller vid ett passande tillfälle i skolan frågat eleven hur hon mår. Eller tagit upp elevens välmående med mentorn på skolan. Som tur är är dessa mycket depressiva uttryck sällsynta, men när de väl skrivits har jag upptäckt att det finns många händer som tar emot den som är på väg att falla. Många av elevens Facebook-vänner, ofta skolkamrater men även mostrar och grannar, skriver stöttande ord och det är faktiskt något som är häftigt – elever som inte umgås med varandra i skolan, umgås på Facebook. Jag får ta del av och se den gemenskapen och utvecklingen och det tycker jag är rätt så fantastiskt.

Det är upp till var och en att välja

Självklart är det upp till var och en att välja vilka man vill ha som vän på Facebook. Det är ju trots allt en fritidsaktivitet och därför fullt förståeligt att vilja ha sitt privatliv privat. För mig är det dock varken tidskrävande eller jobbigt att kunna ha kontakt med elever via Facebook, jag ser det snarare som en väldig smidig kommunikationsplattform som många använder i sin vardag. Mitt intresse i ”vara vän” ligger varken i att dela med mig av allt på min profil eller att systematiskt surfa in på elevernas profiler för att kommentera status eller fotografier. Intresset ligger snarare i att jag faktiskt hellre på min fritid svarar på frågor via mail eller chat än på hemtelefon eller mobil och, viktigast av allt, för att jag tycker fler vuxna behövs på Internet som stöd för våra ungdomar. Bara vissheten av att vuxna finns nära till hands kan vara trygghet nog.

En elev-berättelse om skolvardagen med ”en-till-en” eller ”varsin”

Extra life
Extra life av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag fick ett mejl, för att inleda som en politiker, från en elev som undrade om jag kunde tänka mig att delta i en undersökning kring hur lärare ser på datorer och internet i undervisningen. Hon berättade i sin introduktion att hon var lite skeptisk till att ge elever varsin dator. Hon var skeptisk till att ”datorn” i sig gör någon skillnad för skolans arbetssätt, på resultaten, på pedagogiken, men vill gärna undersöka lärares uppfattningar. Hon undrade helt enkelt om jag kunde delta. Jag svarade: ja men på ett villkor, nämligen att du skriver om din skolvardag, och att jag få publicera din berättelse om din skolvardag här på min blogg. Jag fick ett mejl tillbaka som sa, ja, men jag vill vara anonym.

Detta är ett gästinlägg från en elev och en subjektiv berättelse från en skola i Sverige som inför en till en.

Jag går sista terminen på en gymnasieskola där alla elever har fått varsin dator att använda på lektioner och till studier. Min klass fick dem för precis ett år sedan, så jag tänkte berätta lite om hur det har varit.

Först och främst är det väldigt viktigt vad för slags dator vi har fått. Våra är små HP-datorer som lätt får plats i väskan och som inte väger alls mycket. De är inte tillräckligt avancerade för att kunna spela spel på och har inte ens CD-romspelare. Men detta är inte heller funktioner, som jag har saknat.

Till datorerna har vi fått ladda ner gratisprogrammet Open Office att använda till att göra presentationer och dokument. Det har väl inte fungerat så bra som man hade kunde hoppas, men det är också en vanesak. Det är ju även en programvara som kommer utvecklas och man förstår att skolorna inte vill lägga ner tusentals kronor på ett Word-program, när det finns liknande gratis online.

Användandet av datorerna har fungerat olika bra, på olika lektioner. I de flesta ämnen har vi bara använt dem till att skriva uppsatser på lektionerna, söka källor och liknande, som man förut har gjort i bokade datorsalar. Det kanske viktigaste med datorerna är att de har inneburit att det är lättare att anteckna på lektionerna. Jag personligen tycker det är jättebekvämt, medan jag har kompisar som antecknar för hand fortfarande.

Hur datorerna används på lektionerna beror allra mest på läraren. Jag tror att de på vår skola inte har utbildats tillräckligt väl i hur användbart det faktiskt är med tekniken. Det finns lärare som fortfarande skriver ut ett häfte var till eleverna, när vi lika väl själva kan hitta det på internet, eller att läraren skickar det till oss så att vi kan läsa det på skärmen.

Men om jag ska vara helt ärlig så går nog den mesta datortiden i skolan åt Facebook eller annat slösurfande. Sorgligt men sant. En riktigt tråkig lektion när datorn är där framför sig så är det oundvikligt. Jag har faktiskt glömt hur det var att sitta på tråkiga lektioner utan dator. Vad gjorde man? Inte lyssnade i alla fall.

Jag känner inte att mitt studieresultat eller effektivitet har påverkats varken i negativt eller positiv riktning sen vi fick datorerna. Jag lyssnar lika mycket nu som innan. Om jag kanske inte förstår något, eller missar något kan jag snabbt googla det och hänga med i lektionen igen. Men det varierar från person till person. Vissa kanske inte alls kan ta ansvaret med att vara aktiv på lektionerna och ha en dator framför sig, medan andra, som jag själv, kan det. Det är ju också upp till läraren att ha intressanta och bra lektioner så att man faktiskt vill lyssna, eller kanske bara säga till oss att stänga datorerna.

Om jag ska sammanfatta så är jag positiv till att alla elever ska ha en dator var. Men innan en skola lägger ner pengar på att alla elever ska ha det, borde de börja med att utbilda lärarna så att de vet hur de ska förändra sin undervisning så att datorerna faktiskt blir nödvändiga. Då kan lärarna sedan visa eleverna hur de kan arbeta med datorerna på bästa smidiga sätt. Jag har ju kommit mitt i denna förändringsfas och jag tror mycket kommer utvecklas efter att jag har gått ut gymnasiet, till det positiva. Jag tror helt klart att datorerna är en viktig del av den nya moderna skolan och det är lika bra att barn och ungdomar får lära sig redan nu att använda en dator (och internet!) på rätt sätt, eftersom de i framtiden är högst troligt att de kommer jobba framför en.

Jag ska inte tolka, eller tänka åt er, men den bild som den här eleven ger är intressant och tänkvärd. Kanske finns det något som alla som står i startgroparna för ett en till en projekt bör tänka kring. Helst skulle jag såklart vilja att alla skolledare läste och tänkte igenom hur arbetet från ”datorsalar till en-till-en ska ske” samt att övergången sker med tydliga mål.

Lärarens yrkesetik och sociala medier

Jag fick häromdagen en kommentar av Pontus från LR på mitt inlägg om ”Vän på Facebook, vad är det?”. Kommentaren i sig är intressant och spetsar till frågan, och belyser problematiken, kring de etiska dilemman, som en arbetsgivare (kanske borde det stå lärare?) kan stå inför om de är vänner med sina arbetstagare (läs elever, kunder) på Facebook. Är Facebookvänskapen ett integritetsintrång eller inte?

I kommentaren kan står följande:

Detta behöver inte vara av ondo i sig, men det ställer STORA krav på yrkesetisk medvetenhet och reflektion. Enligt lärares yrkesetik ska läraren alltid ”bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet”. Gör du det genom att vara vän med dem på Facebook? Kanske, kanske inte säger jag! Läraren skall också ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och deras vårdnadshavare”. Gör du det genom att vara vän med dem på Facebook? Kanske, kanske inte säger jag återigen! Summa summarum ser jag det som att det inte finns något rätt eller fel, men läraren måste noggrannt kunna redovisa sina skäl för sitt beslut samt koppla det till yrkesetiken, oavsett vad beslutet är.

Det som också är spännande är att tolka de yrkesetiska reglerna som Pontus i sin kommentar citerar, delar av:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

  • alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier
  • inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation
  • stödja elevernas rätt till inflytande över sin utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier
  • vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan
  • verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter
  • vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa.

Vänskap på Facebook, är det ett integritetsintrång, ett övertramp av en lärare? Eller är det en möjlighet att skapa en närmare relation, en möjlighet att vara lyhörd, kanske är det så att läraren i sitt etiska ställningstagande vill ”skydda individerna mot skada, kränkningar och trakasserier?” Sedan undrar jag hur ska jag kunna ”vara lyhörd för deras synpunkter” om jag inte är närvarande och lyssnar?

Det kräver inte att man, som lärare är vän med sina elever på Facebook, men det kräver åtminstone närvaro.

Sedan ställer jag den fråga som följer mig: Hur ser vi då på möjligheten som vi ger framtida arbetgivare respektive nuvarande arbetsgivare rätten att ta del av vår vardag? Att de är vän till oss på Facebook? Hur ser vi på den ”rätt” som en chef har att säga nej, jag vill inte vara vän med dig på Facebook, eftersom det skulle innebär ett etiskt dilemma, en problematik för mig som arbetsgivare att rättvist kunna bedöma dina insatser på arbetet?

Skulle jag vilja gå på min egen lektion?

Igår ställde Anne-Marie Körling den frågan i TV-programmet Körlings barn och efter det har frågan följt mig, hade jag velat gå min egen lektion? Skulle jag vilja vara min egen elev?

Ärligt, handen på hjärtat? Skulle jag vilja det? Hur skulle jag se på mig som lärare om jag var elev idag?

Jag har funderat mycket, hur är jag som lärare?

Jag är:

  • kravfull
  • förväntansfull
  • otålig
  • nyfiken
  • frågande, söker ständigt efter svaret

Min undervisning handlar mycket om att söka svaret på frågan, varför blev det inte bra, eller varför blev det bra? vad var det som hände? Vad borde varit annorlunda? Kunde jag gjort det på något annat sätt?

Sedan har jag höga krav, kanske för höga?  Jag förväntar mig att mina elever ska älska mina ämnen lika mycket som jag, och har svårt att förstå att inte alla elever älskar Dante, eller Homeros. Jag kan inte förstå att elever inte ser storheten i de mikroekonomiska teorierna, eller när de suckar för att vi ska läsa lyrik. Min passion för mina ämnen förblindar mig ofta och jag har svårt att förstå att inte alla vill, eller tycker att blogga är genialt. Mitt engagemang är min styrka men det är samtidigt min största svaghet.

Under min egen skolgång var det de lärare som jag respekterade mest som var de som älskade sitt ämne, krävde och förväntade sig saker av oss elever, och eftersom jag vill ha det så under min skoltid så har jag bara fört över det till min egen undervisning. De fick gärna var tråkiga, men kunniga, pålästa, sådana som gav mycket!

Men att vara en sådan lärare är inte att vara lyhörd, det är att vara enögd att tro att alla är som jag, och så är inte fallet. Och med den insikten blir det svårt att säga att jag skulle vilja vara elev på mina egna lektioner, men jag skulle vilja ha en lärare, eller jag skulle vilja säga att alla de lärare som jag älskade, som jag tänker tillbaka på var sådana som hade en del av mina egenskaper.

Kanske skulle jag vilja vara min egen elev, kanske inte…

Ett mejl med en fråga om (c) och de möjligheter som CC ger

Det kom ett mejl, från en av mina fd elever och hon skriver så här:

Det jag undrade ifall du kanske kunde hjälpa mig med är att jag undrar vilket som jag vet att du har gått igenom med oss och för oss förr på EG är det med Copyright? Vad det står för och vad jag får använda mig av och så? Undrar dessutom på flickr, vilka bildr det var man fick använda utan att ”stjäla” bilderna och så?

När man som lärare får sådana mejl så inser man att man kanske har gjort skillnad, genom vårt arbete har min elev kommit fram till frågor och insikter, som hon nu måste använda eller behöver fräscha upp, och eftersom hon inte vet att vi arbetat med det så vänder hon sig till mig. Till tryggheten till läraren till skolan, kan man som lärare få ett bättre betyg?

Tacksamt svarar jag: Tack för att du har tilltro till mig och mina kunskaper, tack för att du minns mig, tack för att jag gjort skillnad.

Till min elev skriver jag:

Jag är så glad att du frågar, mitt svar är på inget sätt rättvisande för den stora och komplicerade fråga som du ställer, men jag ska försöka ge en bild av vad som gäller sedan får du läsa mer på Creative Commons webbplats, läsa på om upphovsrätt t.ex på Justitiedepartmentets hemsida. [Jag är dock väldigt stolt över att du frågar mig, mer än du anar]

Men kort: Copyright är ett automatiskt skydd som kommer på verk som du skapar. Du behöver inte sätta dit (c) det sker automatiskt, det Copyrighten eller upphovsrätten som vi kallar den i Sverige ger dig den ekonomiska rätten och den ideella rätten till ditt verk, till det som du skapat, din text, tid bild, din låt, din målning eller vad det nu är. Du minns kanske att ni fick mejla och fråga om vi fick använda bilderna på John Ajvide Lindqvist när vi arbetade med Blackeberg.

Det innebär alltså att ingen har rätt att sprida ditt verk, eller tillgängliggöra ditt verk till allmänheten utan ditt tillstånd. De måste be dig om lov. På internet, eller med digital teknik är det väldigt enkelt att sprida verk, enkelt att dela verk, men upphovsrätten gör det lite krångligt eftersom den kräver att man ska ha tillstånd.

Creative Commons

Men det finns ett licenssystem som heter Creative Commons, i sin konstruktion väldigt enkelt, och som innebär att du har kvar din upphovsrätt. Men du bestämmer hur, om och i vilken omfattning du vill att andra ska få använda dina verk. Det finns fyra villkor, som utmynnar i sex olika licenser, som jag som upphovsman kan lägga mina bilder, mina texter, mina målningar, min musik under. Det gör det möjligt för oss som inte är så haja på att göra musik att faktiskt få tillgång till schysst musik, eller schyssta bilder eller vad det nu är, och göra nya verk, skriva, blogga, använda dem.

Du kan läsa mer om licenserna i Lathunden (nedan) och på CC-sajten.

Om Flickr

Flickr är en fotodelningstjänst på nätet, där du lätt kan söka efter bilder som ligger under Creative Commons, välj avancerad sökning, klicka i boxen Creative Commons. Det du ska tänka på är villkoren som upphovmannen har satt upp, att vara noga med att följa dem. Ett villkor är ofrånkomligt och det är att DU måste erkänna upphovsmannen alltid, med namn eller med ”alias”, vi kan ta mig som exempel säg att du vill använda en av mina bilder så ska du

a) berätta vad bilder heter (titel på verket) och om möjligt länka till bilden
b) berätta att det är jag Kristina Alexanderson eller som jag kallar mig på Flickr kalexanderson som tagit bilden, och om möjligt länka till mitt konto
c) ange vilken licens som finns till bilden så att de som vill använda samma bild i ett annat sammanhang och hittar den på din blogg till exempel vet vad och hur villkoren är för att de ska få använda bilden, och om möjligt länka till själva licensen.

Det kan se ut så här:

We are looking for pets

We are looking for pets av kalexanderson CC (by, nc, sa)

Är du osäker kolla in min lathund som jag gjorde till er, i samband med projektarbetet, och kolla in, ladda ner, använd. Om du fortfarande känner dig osäker mejla mig så hjälper jag dig…