Etikettarkiv: Facebook

Saker som är bra att veta om Facebook

Igår på jobbet kom vi som så ofta in på hur sociala medier fungerar, vi pratade om filter, och filtering och att många tycks tro att du får ta del av allt som alla delar på Facebook.

Jag vet att jag kan gnälla över alla uppdateringar som kommer, med triviala sanningar men sedan inser jag att jag är lika skyldig. Livet består av många pusselbitar av information.

En klen tröst kan vara att jag vet att jag på min Facebook-vägg bara få ta del av en bråkdel av alla uppdateringar som sker i mina vänners liv. Jag vet att en ”genomsnittlig” uppdatering som jag gör endast når 12% (eller om det är 16%) av mina vänner. Det innebär att av mina 300+ vänner så kommer alltså min uppdatering bara upp hos ca 30+ stycken.

Men alla mina uppdateringar, och all min information når och sparas av Facebook 🙂 Det kan ju vara bra att veta, och att den finns där på min timeline så att andra kan ta del av den.

En sak som kan vara bra att veta är hur du gör om du vill lämna Facebook permanent. Det är inte riktigt så enkelt som man kanske först tror men finns flera sätt och de beskrivs i den här wiki-artikeln, hur du permanent lämnar Facebook.

Vad är egentligen personlig information på Internet?

I mina nätverk ringlar nyheten om att Google spårar oss som använder Safari och som valt att spärra tredje parts cookies. Och här har jag tappat några av mina läsare, så jag tar lite bakgrund innan mina funderingar.

Vad är en cookie? (kaka)

Enkelt uttryckt är en cookie är liten liten bit information som sparas i din webbläsare. Den gör till exempel att du kan logga in på flickr och sedan lämna webbplatsen för att återkomma och fortfarande vara inloggad. Cookies eller kakor som det kallas på svenska används också för att spåra ditt surfbeteende på nätet, så att annonsörer, så som Google eller Facebook kan sälja skräddarsydda annonser gentemot dig och utifrån den webbhistorik som din webbläsare ger om dig.

I Safari är det automatiskt inställt så att jag som användare spärrar cookies från tredje part. Google ska alltså inte kunna lämna en cookie/kaka i min webbläsare för att kunna spåra hur jag rör mig på webben.

Vad har Google gjort?

Nu har det visat sig att Google utnyttjat ett känt kryphål som finns i Safaris webbläsare för att ändå spåra hur Safari användare rör sig på webben. Och sedan förklarar Google att de bara:

the company used the information mainly to tailor ads based on the websites you visited. The cookie doesn’t track personal information, such as your address or phone number.

De har bara samlat information för att skräddarsy annonser, baserat på vilka webbplatser jag besöker. Kakorna spårar ingen personlig information, såsom din adress eller ditt telefonnummer.

Jag undrar stilla är inte vilka webbplatser som jag besöker personlig information? Berättar inte min surf-historia vem jag är som person, vilka intressen jag har, vilket arbete jag har? Innebär inte ett insamlande av information om hur jag surfar också att Google samlar in personlig information? I mitt tycke är det så, men det tycks inte Google tycka.

I min värld blir problemet med Google, Facebook, är inte annonserna utan all den information som jag knappt vet att dessa företag samlar om mig och mitt beteende på nätet.

Klargörande: jag anser att okunskapen om insamlandet och användandet av informationen  är det stora problemet, annonser har vi sett och hanterat tidigare. Informationen som samlas in om mitt/ditt surfande-dina närvanor används sedan inte bara till att styra annonserna som vi ser utan även vilken världsbild vi får ta del av och det skrämmer mig.

Låt diskussionen kring Facebook i skolan få ett pedagogiskt perspektiv

Tidigare idag läste jag Jockes post om Lärare, elever och Facebook- hur hänger det ihop? och jag håller med honom. Det handlar inte om online kontra offline, det handlar om att vara 100% människa. Skolan, lärare och elever bör kunna förhålla sig till Facebook och samtalet kring om lärare kan vara vänner med sina elever är begränsande. Därefter borde jag inte behöva kommentera skola och Facebook mer. Men jag vill gärna komma med ett perspektiv på frågan, en aspekt, min sida av myntet, där jag står idag.

Facebook liksom många andra sociala plattformar används i skolan, eller inte används i skolan av olika skäl. Men diskussionen kring skola, sociala medier och lärande behöver komma till en annan nivå. Jag tycker att det pedagogiska samtalet kring sociala medier bör handlar om just lärande, kring vilka pedagogiska för och nackdelar olika sociala plattformar medför för lärandet. Vilka är begränsningarna? Vilka är förtjänsterna? Samtalet slutar nästan alltid i en diksussion kring om vi kan vara vänner eller inte, vilket ansvar en ”vänskapsrelation” mellan elever och lärare medför eller inte medför.

I bästa fall kommer samtalet till slutsatsen att Facebook är en grym plattform för där finns eleverna och då blir det lättare att motivera eleverna att göra skolarbetet.

Jag skulle vilja att samtalet kom längre, och kanske kan samtalet göra det om vi börja titta på Facebook och andra sociala plattformar mer nyanserat. Vad fungerar och vad fungerar inte? Sedan behöver vi fundera kring hur vi kan använda Facebook som pedagogiskt verktyg, och kanske om vi kan använda Facebook som pedagogiskt verktyg? Är Facebook ett pedagogiskt verktyg? Om ja, när? Alltid, ibland eller aldrig och om så för vilka syften?

I mina ögon kan skolarbete ske på alla delar av Internet så länge pedagogen som leder skolarbetet medvetet gör ett val utifrån de syften och de mål som arbetet i skolan har.

Jag kan ha invändningar mot Facebooks affärsmodell och därför tycka att det är olämpligt att skolarbetet sker inom ramen för den plattformen. Mina invändningar mot Facebooks affärsmodell är att den liksom Facebook eller Googles bygger på att mitt innehåll kopplas till ett tydlig annonsinnehåll. Mina invändningar mot att använda Facebook, handlar också om att jag inte tycker att skolarbete ska ske på de villkor där jag jag förväntar mig att eleverna skapar ett avtal med en tredje part för att jag ska kunna ta del av deras skolarbete.

Men samtidigt kan jag se pedagogiska förtjänster med att använda Facebook som utgångspunkt för att arbeta med just samma perspektiv.

Jag tycker att affärsmodellen i sig är intressant för att titta på den och se hur annonser kopplas till skolarbetet på Facebook, för jag tycker att vi behöver diskutera och medvetandegöra oss själva och eleverna kring hur Facebooks affärsmodell ser ut. Att skolarbetet används för att profilera dig för eventuella annonser, eller för att du ska köpa annonser. Det är ett samtal som vi vuxna bör föra, som kan undersökas med hjälpa av Facebook. Sedan tycker jag att allt skolarbete på Facebook bör diskutera vilka effekter ”facebooks vokabulär” spelar för skolarbetets insats och innehåll. Vi vill bli gillade, vi vill bli omtyckta, att ”gilla” är gilla och inte rekommendera, och kanske bör lärare diskutera skillnaden, skulle det innebära en skillnad i vår förhållningssätt om vi rekommenderade bilder som vi klickar på istället för att vi som nu är ”gillar” dem.

Jag önskar att samtalet kring Facebook och skolan skulle handla mer om när, hur och i vilken omfattning Facebook ska vara ett pedagogiskt verktyg, och att diskussionen kring att göra skolarbete på Facebook handlade de pedagogiska syftena, och om målen och effekterna. Jag önskar att samtalet om Facebook i skolan handlade om avtal, övervakning och vilka effekter det kan ha. Jag anser att Facebook är en utmärkt plattform för att arbeta med källkritik till exempel, så låt samtalet kring skola och Facebook lämna vänstadiet för att komma in på ett samtal kring pedagogiska vinster/förluster som Facebook eventuellt medför i det pedagogiska arbetet.

Så var det där med utseende, funktion och design…

Jag läser Mathias Klangs inlägg om god design, och funderar kring hans fråga om exempel på god design. Är bra design det som är funktionsdugligt, snyggt, roligt eller vad vi nu går igång på. Inlägget fick mig att tänka på den design som omger oss på nätet, att vi är omgivna av design, wordpress har en design, facebook en annan, wikipedia (mediawikiw) en tredje etc.

När jag och Pernilla vara i San Francisco träffade vi en av Facebooks designers och det fick mig att ofrånkomligt ställa frågan om varför de har en så ful design. Varför kan de inte göra Facebook snyggare? Kanske lite mer tilltalande, men designern menade att det är medvetet avskalat för att det ska vara enkelt att kommunicera och lätt att fokusera dialogen.

Syniskt tänkte jag, aha de vill bara att jag ska ”lämna” ifrån mig än mer information, men å andra sidan fungerar Google på samma sätt, den avskalade designen gör det lätt att förstå och använda tjänsten. Den störst inte av några störande element etc.

”Bra” design vad är det? Och utifrån vilket perspektiv pratar vi om god design? Jag tänker det är tur att Internet Archive finns så att vi kan gå tillbaka till tidigare versioner av webbplatser (titta på Aftonbladet, t.ex), och se att designen utvecklas, förändras och vårt sätt att se på design. Tänker just att det kanske är tur det, fast jag älskar 50-tals design och funktionalitet, nej 30-talet. Hmmm…

Tål att tänka på vad är God Design och för vem samt i vilka sammanhang.

Gratis är gott, men inget är väl gratis

Färg - Fotosöndag /color - Photo Sunday
Färg av Kristina Alexanderson CC (by, sa)

Jag har funderat mycket kring gratis och vad det innebär. Vilka krav jag kan ställa på en tjänst som är gratis. Jag vet att det är gratis eftersom Facebook, Google etc tjänar pengar på att sälja annonser och att det är annonsörerna som betalar och då kan det vara gratis för mig som användare. Och jag förstår att om jag inte är nöjd kan välja bort, säga, jag slutar med Facebook, jag slutar googla, men går det? Kan jag välja bort Facebook om jag inte är nöjd… men kan jag välja att stå själva när ingen annan är där, väljer vi socialt utanförskap… Jag tror inte det, men valet finns där, jag vet.

Men om de som annonserar betalar för att jag ska kunna använda Facebook, vad styr då det jag får ta del av?

Vad styr vilka toppnyheter som jag får ta del av?

Jag funderar mycket kring är hur Facebooks och Googles affärsidé med att sälja annonser påverkar deras tjänster. Jag vet att både Google och Facebook samlar information om mig och mitt beteende på nätet, inte för att hålla det emot mig, eller för att säga att nu var du bra dum Kristina, utanför att de ska kunna rikta just ”rätt” annonser gentemot mig, så att jag alltid kan köpa varor/tjänster som jag är intresserad av. 

Men det jag har funderat mycket kring är hur denna affärsidé påverkar den informationen som jag får ta del av, när jag googlar eller när jag Facebookar. Vad är det som styr resultaten när jag googlar? Länkar, och/eller pengar, men hur vet jag att resultaten efter de sponsrade länkarna beror på det som Facebook och Google säger att de gör, antalet länkar, nyckelord etc, men hur placeras de i sökningen för att resultatet ska vara relevant och vad är ett relevant sökresultat för ett multinationellt företag som lever på annonsintäkter. Vill de inte alltid att jag ska sök än en gång, så att de får möjlighet att få mig att klicka på ännu en annonslänk. Jag tänker att Google i sin design ger mig precis lagom mycket information för att jag ska kunna avgöra om det är bland de första tio länkarna som jag kommer att hitta svaret, för annars googlar jag väl igen. För det är väl det som Google lever på, och det är så de kan skapa en tjänst som inte kostar något annat än lite information. 

Jag undrar samma sak på Facebook, vad är det som blir ”toppnyheter” på Facebook? Och hur designen styr oss, att vi får reda på lite mer än vi kanske behöver men det får oss också att stanna kvar, och kanske lockade av att klicka på en annons eller två i högermenyn.

Jag har inte undersökt saken närmare, men bilder tycks hamna högt upp bland mina toppnyheter och inlägg som får mycket kommentarer, likes etc. Ju fler ju längre tycks inlägget vara en toppnyhet. Varför är det så?

Jag undrar också ofta hur Facebook påverkar vårt sätt att vara tillsammans med andra. Jag vet att jag väljer vad jag delar på Facebook och att det bitvis beror på vad mina vänner gillar och inte gillar… Men vad får oss att gilla? Vad får oss att kommentera? Sedan kopplas naturligtvis annonserna efter det. Krasst är det ju vi som skapar innehållet som Facebook, Google sedan tjänar sina pengar på. Facebook lever på att jag loggar in och ”håller kontakt med mina vänner”, skapar innehåll, delar bilder, länkar, information både om mig själv och mina relationer, samt mitt beteende som sedan Facebook kan sälja annonser kring och med hjälp av.

Krasst så kanske jag skulle vara avlönad av Facebook, vi borde i alla fall fundera på hur Facebook och Googles affärsmodeller används, och vad de innebär, samt vilken information vi får ta del av genom Facebook och vilka sökresultat vi får genom Google och varför det är så…

Hur gör du när du vill bli en icke-vän på Facebook?

Jag fick ett mejl för ett tag sedan av en Facebook-vän, en bekant, en person jag beundrar och har en yrkesmässig relation till. Vännen skriver och berättar: jag kan inte längre vara vän med dig på Facebook, och sedan kommer en förklaring som jag kan förstå och acceptera.

Jag svarar:
Jag beundrar och förstår ditt beslut även om det gör mig ledsen.

Jag funderar kring mitt ansvar, över beslutet om jag borde göra något mer. Om jag egentligen fick något val…

Sedan inser jag att det händer nog hela tiden att vänner väljer att bli icke-vänner, men de flesta märker jag inte av, de flesta gör det bara i det tysta, de smyger med det…

Men hur gör du, när du väljer att vara icke-vän med någon av dina Facebook vänner? Berättar du? Eller smyger du bara med det i det tysta? Och hur vill du att andra ska göra?

Berätta när, och varför eller inget säga?

Sprang jag på ett tabu, när jag ego-gillar?

Jag skrev en status-uppdatering på Facebook i tisdags som lyder:

jag egogillar och känner mig dryg!

Jo, jag gör det, när jag tycker att det är något som jag tycker att jag har gjort bra. Vem ska annars visa att de uppskattar mig, om inte jag gör det? Det är lite som citatet av Oscar Wilde:

Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.

Men jag undrar precis som en av mina vänner om jag springer på någon norm, någon oskriven regel på Facebook, när jag gör det. Om andra tycker att jag förhäver mig, när jag delar mina bilder, mina texter, mina intryck, så får de väl göra det, å andra sidan tänker jag om inte jag gör det, vem ska då gör det?

Så GILLA, och EGOGILLA på, det är bra för Facebook gillar och är skapat för klick, så Gilla på, och när du är igång, gilla CClones också så blir jag glad, gilla något någon annan gjort så blir de glada, och gilla det du själv gjort!

Via twitter fick jag ett underbart citat av Elwira Kotowska @elwirakotowska som sa

@kalexanderson Bra inlägg, så hmmm..osvensk, skulle jag säga. Så kommer Sartre här alldeles perfekt:

”Säga vad man vill, så finns det dock en sorts kärlek som består varje prov. Den är trofast, den är alltid lika stark och den varar hela livet. Det är egenkärleken.”Jean Paul Sartre

Sociala medier och bilden vi ger av oss själva

Jag funderar mycket kring den bild som jag ger av mig själv i sociala medier, det gör säkert ni med. Jag undrar om effekterna och tänker mycket på de konsekvenser som jag inte kan se, hur ska framtida arbetsgivare se på mig och mitt digitala fotspår? Vem ser vad och varför? Borde jag inte tänka mig för mer, tänka igenom min närvaro, den bild som jag ger av mig själv i högre grad… Så vilken bild ger jag av mig själv…

Vilka delar jag information med?

Facebook, Yahoo, Google, Twitter

Facebook är det svåraste av de sociala medierna i det fallet tycker jag för det känns intimt ”en plats där jag kan hålla kontakt med mina vänner”, samtidigt väldigt öppet och en viktig kanal för mitt arbete. Jag har många nätverk som möts där. Vänner, arbetskamrater, affärskontakter, bekanta, obekanta, idoler, fd elever etc.

Jag fick frågan tidigare ikväll om hur man gör när man sorterar elever från kollegor, vänner etc. Jag ska ärligt säga att jag inte sorterar mina vänner på Facebook (ids inte) utan alla mina vänner får all information om allt. Vi kan kalla det transparens, lathet eller bekvämlighet. Eller kanske är det en del av Facebooks genialiska plan… I vilket fall som helst så får alla ta del av mina blogginlägg (som jag rss-ar in på Facebook), mina bilder som jag delar från CClones fanpage (som borde gillas av fler), av mina vardagsbetraktelser… etc.

Men jag vet hur man gör och jag vet att jag kan filtrera informationen och det gör man genom att klicka på den lilla symbolen som ser ut som ett lås när man skrivit en uppdatering.  Jag vet att man kan skapa listor och på så sätt styra vem som får veta vad. Men min tanke är att jag ändå har så lite koll på hur och var informationen på Facebook hamnar att jag delar det med alla, men försöker i mesta möjligaste mån att tänka på att Facebook inte är mitt köksbord, det är inte en privat sfär, det är mer publikt än jag tror och jag vet inte vem som delar informationen med vem…

Vilka värden styr Facebook?

Via Emil Tullstedt (@sakj) får jag tips om ett inlägg som handlar om att Facebook censurerar uppdateringar som innehåller vissa konkurrenters namn. Bloggposten ”Facebook Is Now Censoring Status Updates Containing Rival Names” så ges exempel på url-er, webbadresser, företagsnamn som du inte kan skriva i din Facebook uppdatering.

Exempel på Sajter som blockeras är power.com, som enligt deras sajt är en tjänst som gör det möjligt för mig att samla flera konton på olika sociala medie-tjänster på en och samma plats/ett och samma ställe. När jag skriver in webbadressen på Facebook så får jag följande meddelande:

Jag förstår att Facebook vill och tycker att de kan censurera konkurrenter, och stötande innehåll, grupper och vad det nu är. Det är väl gott, men för hur länge då? Och det fungerar så länge det inte drabbar mig, eller?

Jag inser att vi som användare av dessa tjänster vet ganska lite om hur de fungerar och vad de fattar för beslut. Vilka värden driver Facebook framåt mer än att tjäna än mer pengar på att sälja fler annonser till mig. Facebooks dominans tål att tänkas på och behövs diskuteras och reflekteras kring.

Vad som får spridas är intressant, men lika spännande är det att undersöka vad som inte får spridas, samt vilka värden som styr de besluten. Sedan undrar jag hur dessa beslut påverkar vår världsbild och världsuppfattning, vad får vi information om, respektive inte information om.

Facebook är konstruerat för att vi ska dela ”bra” saker, men vem och vad bestämmer vad som är gott? Samt vilken roll har vi?

Lärare och elev -vänner på Facebook?

Jag hittade henne via Fotosöndag och flickr leapox, för att hon tar grymma bilder, började följa henne på twitter. Det visade sig att hon var lärare och efter ett samtal på twitter så frågade jag om Katarina Pocs om hon kunde tänka sig att skriva ett gästinlägg om hur hon ser på vänskapen mellan elever och lärare på Facebook. Och till min lycka och till er, så sa hon ja…

The mini-stormtrooper is a Hero

Kan man vara vän med elever på Facebook?

Det finns olika svar på den frågan och ställs frågan till mig är svaret ”ja”. Det är inte så att jag söker upp elever, men om jag får en vänförfrågan väljer jag att acceptera. Men, för det finns ett litet men, jag lägger eleverna i en särskild mapp som för enkelhetens skull är döpt till ”elever”. Då har jag kontroll via sekretessinställningar över vad eleverna får se på min sida. Smidigt och tryggt, tycker jag. Så tryggt det nu kan vara att ha en profil på Facebook.

Varför är jag vän med mina elever?

Endast vid ett tillfälle har jag känt att en elev börjat missbruka möjligheten att chatta med mig, men det gick att lösa ganska smidigt genom samtal i skolan. Fördelarna med att ha kontakt med elever via Facebook är flera och överväger. Av de drygt hundra elever som lagt till mig som vän har cirka tjugo kontaktat mig för att ställa skolrelaterade frågor. Dels vågar elever ställa frågor de av någon anledning inte ställt i skolan. Några då de har haft praktiska frågor inför en studieresa, andra för att räta ut frågor om hemuppgifter, vissa för att ta reda på vad som gjorts på lektionen då de varit sjuka. Dessutom har några kontaktat mig via chatten för att berätta något som är svårt att säga ansikte mot ansikte. Vid de tillfällena känner jag att det var rätt beslut av mig att ”bli vän”.

I och med beslutet får jag även ta del av elevernas privatliv. Något som jag inte annars har tillgång till. Majoriteten av mina elever går på högstadiet och det är ju en period då mycket händer i livet. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att jag upptäckt nya sidor hos ungdomarna. Några är till exempel duktiga fotografer och andra ambitiösa gymnaster. Flera har blivit blixtförälskade. Roliga upptäckter med andra ord. Ibland kan dessa upptäckter ge mig idéer till skolarbeten och jag är alltid tacksam för bra idébanker.

Vid några få tillfällen har jag även stött på tråkigheter, som mycket depressiva statusuppdateringar. Vad är min skyldighet som lärare då? Eller – vad är min skyldighet som vuxen? Det finns tyvärr inga klara riktlinjer, men jag gör så som jag skulle göra för vem som helst som mår dåligt: stötta. Det har hänt att jag skickat ett privat meddelande till eleven med väl valda och förhoppningsvis kloka ord. Eller vid ett passande tillfälle i skolan frågat eleven hur hon mår. Eller tagit upp elevens välmående med mentorn på skolan. Som tur är är dessa mycket depressiva uttryck sällsynta, men när de väl skrivits har jag upptäckt att det finns många händer som tar emot den som är på väg att falla. Många av elevens Facebook-vänner, ofta skolkamrater men även mostrar och grannar, skriver stöttande ord och det är faktiskt något som är häftigt – elever som inte umgås med varandra i skolan, umgås på Facebook. Jag får ta del av och se den gemenskapen och utvecklingen och det tycker jag är rätt så fantastiskt.

Det är upp till var och en att välja

Självklart är det upp till var och en att välja vilka man vill ha som vän på Facebook. Det är ju trots allt en fritidsaktivitet och därför fullt förståeligt att vilja ha sitt privatliv privat. För mig är det dock varken tidskrävande eller jobbigt att kunna ha kontakt med elever via Facebook, jag ser det snarare som en väldig smidig kommunikationsplattform som många använder i sin vardag. Mitt intresse i ”vara vän” ligger varken i att dela med mig av allt på min profil eller att systematiskt surfa in på elevernas profiler för att kommentera status eller fotografier. Intresset ligger snarare i att jag faktiskt hellre på min fritid svarar på frågor via mail eller chat än på hemtelefon eller mobil och, viktigast av allt, för att jag tycker fler vuxna behövs på Internet som stöd för våra ungdomar. Bara vissheten av att vuxna finns nära till hands kan vara trygghet nog.