Etikettarkiv: facit

Det är en konst att göra en exakt likadan

I morse steg jag upp extra tidigt för att fånga morgonljuset, för att göra en bild åt sonen. Vi har pratat om hur bilden ska se ut och vi har en tydlig förebild, ett motiv som finns på hans nya tröja. Vi skulle bara göra en likadan med ”riktiga” legogubbar och med kameran. Vid frukosten visade jag sonen de bilder, som jag hade tagit.

Han tittade på dem och sa:

-Men det är fel! De ska stå samma håll. Anakin (han längst fram) har en mantel och Darth Vader håller sitt lasersvärd i fel hand, men annars är det en bra bild. Men du kan göra om den imorgon.

Han tycker att det är en bra bild, men det är inte den bilden som han har på sin tröja. Den är inte likadan. Jag slås av hur svårt jag har att göra en bild som är likadan. En kopia, det borde vara enkelt, lätt. Bara göra som på tröjan, så likt förlagan som möjligt.

Till en början inser jag att jag inte har förstått uppgiften: för mig var det göra en likadan bild, en bild som var inspirerad av tröjan, inte en kopia. Sonen vill att jag ska göra en kopia, en likadan som förlagan. Helst med röd bakgrund.

Men episoden fick mig att tänka på hur vi förhåller oss till och värderar det vi får som uppgifter. och att när vi ger elever uppgifter så måste vi vara öppna för många lösningar, se och tillåta egna tolkningar och idéer. Vi har kanske inte har alla lösningar till uppgiften. Det är viktigt att vi inte bara värderar och bedömning resultatet utifrån våra förväntningar utan att vi tillåter elevers egna tolkningar och lösningar, din lösning kanske bara är en av väldigt många…

Min bild är ingen lyckad lösning, eftersom uppgiften var att skapa en bild som är så likt förlagan som möjligt. Samtidigt är det just misslyckandet som gör att jag lär mig. Jag tittar på den, på förlagan och sedan försöker jag igen. Jag tittar på uppgiften, analyserar den, och försöker igen.

I samtalet kring förlagan så kom vi att fundera över detaljer som hur Anakin på förlagan bli vänsterhänt som Darth Vader, samt hur det kommer sig att sonen hade sett manteln som jag inte ens lagt märke till.

Jag gjorde ett nytt försök här på kvällen (bilden nedan) men när vi tittar på bilderna så kommer vi fram till att det är många felaktigheter även på den här. De tittar i fel riktning, manteln på Anakin är svart och inte brun, samt Darth Vader står på fel sida.

– Men jag tycker om att det lyser i svärden säger sonen nöjt.

Jag får väl försöka igen, det är svårt att göra en kopia, en likadan. Jag behöver titta, analysera för att sedan klara av att göra en egen, får se om jag lyckas bättre imorgon, om ljuset är med mig.

Några saker som jag är nödd att säga…

Jag sitter och rättar Nationella prov i svenska. Det är ingen lätt eller rolig uppgift. Och av någon anledning tycks alltid maj innebär en period av tungt rättande, mycket bedömningar och avslut i många sammanhang. Det är svårt att bedöma!

Jag sitter och läser mina elevers uppsatser, en efter en och jag kan med mycket tillförsikt säga att de är de bästa uppsatser som jag har läst. Jag tror att dessa uppsatser är de bästa som mina elever någonsin skrivit. De mest personliga, de mest utelämnade och mest mogna.

Uppsatserna är skrivna, till mig, på ämnet ”oss emellan” och förtroendet som dessa unga skribenter ger mig är enormt, de säger med sina texter ”Titta Kristina, se visst har jag utvecklats, visst är jag bra” sedan är det min uppgift att bedöma, sätta ett betyg och säga om texten lever upp till de krav som ställs enligt betygskriterierna. Det är mitt yrke, det är min uppgift, det är lärarens profession.

Syftet med provet att alla ska bedömas utifrån samma måttstock, alla ska möta samma norm, och jag är inget annat än ett verktyg för att denna bedömning ska bli likvärdig och rättvis. Jag ska inte säga åh, vilken resa du har gjort tänk vad du har utvecklats som skribent, utan jag ska säga, du uppnådde dessa kriterier men inte dessa och därför blir betyget detta.

Jag ska se texten, inte människan, jag ska inte blanda in mina känslor i min bedömning för då bedömer jag fel, utan jag ska med facits hjälp säga om mina elever har uppnått de krav som finns för provet. Idag känns det som en övermäktig uppgift, och jag känner mig som ett misslyckande.

Nationella prov rättas av människor

Idag fick jag Skolinspektionen pressmeddelande om Nationella prov som kontrollrättats och i enligt de resultat som skolinspektionen kommit fram till är:

De omfattande skillnaderna handlar oftast om att kontrollrättaren bedömt att elevens svar motsvarar ett lägre betyg/poäng än vad ursprungsrättaren bedömt. De största skillnaderna i bedömningar finns i prov där eleven gett svar i form av längre fritext, till exempel uppsatser, och där lärarens bedömningsutrymme är stort. Men även i prov med fasta svarsalternativ finns skillnader.

Störst är skillnaderna i proven i årskurs 9 och i gymnasieskolan. I svenska/svenska som andraspråk på gymnasieskolan skiljer sig bedömningarna åt i 46 procent av de kontrollrättade proven. I andra ämnen är det bara några få procent av proven där bedömningarna skiljer sig åt. Det finns skillnader i bedömningar över hela betygsskalan, men det är mest omfattande i de högre betygen.

Jag är inte förvånad, för nationella prov rättas av människor, och de vi bedömer är unga människor som vi har en relation till som vi tycker om som vi har sett utvecklats, som vi vill uppmuntra…

Syftet med provet är att vara ett stöd för likvärdig bedömning

– Ett av provens grundläggande syften är att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning av elevens prestationer. Det är därför djupt oroande att bedömningen av elevens prestation på ett prov är beroende av vilken lärare som gör rättningen, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör Skolinspektionen.

Visst är det ett problem, om vi bedömer dem olika, men frågan är om rättningsmallar och facit är det enda svaret som finns på en uppgift? Jag undrar om det inte är som Anne Marie Körling säger till sin förtvivlade elev: om inte facit är hämar eleverna

Den handlar om det
facit eleven inte får titta i.
— Jag vet inte vad som står i facit. Jag vet inte hur det rätta ser ut, säger eleven uppgivet.
Det rätta? undrar jag och berättar att författaren säkert har en annan lösning än den eleven har. Jag förklarar att för­fattaren och eleven inte behöver tycka lika eftersom ord kan uppfattas olika. Det oroliga matematikansiktet spricker upp.
— Men va? Har matematikboken en författare? Kan jag ha en annan uppfattning?
Och så har eleven plötsligt tre olika förslag på lösningar och är sprudlande glad:
— Du vet, som jag ser det.

Kanske är det inte fel på de som bedömt proven, utan på hur facit är konstruerat, har ni prövat den tanken? Kanske finns det flera lösningar på en uppgift, något som sällan de bedömningsmallar som finns till Nationella prov ger utrymme för. Kanske ska inte skolan lära eleverna att det inte bara finns en lösning som är rätt utan att elever ska våga pröva andra tankar, andra lösningar söka vara kreativa.

Min bild av bedömningsunderlaget som jag får är att det bara handlar om att ”lösa rätt uppgift”, väldigt lite utrymme för tolkning ges, eller till kreativitet.  Men jag undrar jag… Finns det bara ett rätt och det är det som står i bedömningmallen? Och om det är så handlar skolan bara om att eleverna ska söka det svar som läraren sitter på…