Etikettarkiv: fan-fiction

”Men det där är ju inte Star Wars”

Jag har ägnat min eftermiddagen åt att vara tillsammans med en grupp barn i fem och sex års åldern. Bland barnens leksaker fanns några Star Wars figurer. Jag tittade med längtan i blicken på figurerna och tänkte om jag bara haft en kamera med mig. Men det hade jag inte, så jag hamnade i ett samtal med en av pojkarna om Star Wars. Och jag berättade: Jag tycker också om Star Wars. Jag brukar också leka med Star Wars, för att sedan fotografera, vill du se?

Barnet tittade upp på mig, förvånat och jag såg min chans. Jag hämtade telefonen och visade min startbild – såhär: Ser Star Wars ut för mig.

bild

 

Ett leende spred sig över barnets ansikte, och sedan sa han: Men det där är ju inte Star Wars och skrattade lite.

Va? sa jag, Är inte det här Star Wars? Vänta jag har massor med bilder på Star Wars, vänta så ska du få se.

Han tittade på mina bilder och skrattade, och återkom till slutsatsen det där är inte Star Wars. Star Wars har inte barn. Star Wars leker inte. Star Wars tvättar inte. Star Wars dricker inte kaffe.

Efter att ha tittat igenom alla mina bilder tillsammans med några av kompisarna så kommer barnen fram till att egentligen har jag bara tagit några få bilder av Star Wars och dessa är tydliga exempel, på bilder som de anser handlar om Star Wars.

sun kissed

a true trooper falling

Men, men sa jag, är inte detta bilder av Star Wars? Tvättar de inte kläder i Star Wars? Dricker inte Darth Vader kaffe? Fotograferar inte Stormtroopers varandra? Har de inte barn… Är inte det Star Wars?

Darth Vader must be dirty

Together

Barnen skrattar och sa: Nej…

Fan fiction -är det att stjäla någon annans kreativitet?

Fan fiction in the making ?

Fan fiction in the making -Thank you, Mathias Klang, for sharing your work under Creative Commons Attribution, Non Commercial in the photo: Reaching for my morning fix

Som svensklärare ägnade jag alltid tid åt att låta mina elever skriva, fan-fiction. Det var ett enkelt sätt att hjälpa dem att förstå hur litterär text skapas. Vi tittade på olika texter, på karaktärer plockade isär litterära karaktärer i syfte att söka förstå hur berättelser skapas. Vi utgick från en text som eleverna sedan fick skriva ett alternativt slut till, eller så fick de ta en karaktär och skriva denna karaktärs berättelse, eller historien från den karaktärens perspektiv. Jag tror aldrig att jag introducerade begreppet fan-fiction för mina elever, men inom ramen för svenskundervisningen var det fan-fiction, det som mina elever skrev och skapade.

Deras kreativitet och deras skapande hade sin utgångspunkt i någon annans idé, text eller skapande. Jag har aldrig sett det som att vi gjorde ett intrång, eller att vi gjorde något fel. Att jag som lärare skulle ha kontaktat upphovsmannen för att fråga om lov, för att mina elever skulle kunna få möjlighet att bearbeta verket. Tanken föll mig aldrig in. Jag såg det texten som ett medel för lärande, ett sätt att förstå hur text skapas, hur en fungerande text ser ut och blir till. Nu är det ju inte så att elevers alster fick någon egentlig spridning. De skapas för ett klassrum, för en uppgift läses, ibland bedöms. Men när vi bestämde oss för att sprida dessa verk, och i och med att vi använde Internet för att publicera dessa texter, (som t.ex webbtidningen, som skapades utifrån Låt den rätte komma in) borde vi ha bett om lov innan? Fick vi göra så? Eller var denna bearbetning ett intrång på en John Ajvide Lindqvists författarskap? Och hans upphovsrätt?

När jag läser artikeln The fine points of Fan Fiction så slås jag av att det inte är så enkelt, att man få göra och hantera andras skapande som man vill, i alla fall så får man inte sprida sina bearbetningar av andras skapande fritt.

Fan fiction exists in a legal gray area; it appears to violate copyright law, but it’s a labor of love, not avarice.

I artikeln så citeras också en rad författare och deras sätt att se på fan-fiction:

Daniel Defoe, on the other hand, was incensed. Literary characters were ”children of our heads,” ”the brats of our brains,” he wrote. What was the difference between a sequel and highway robbery? His creations were ”seiz’d, captivated, spirited away, and carry’d into captivity, and there is none to redeem them.”

 

Many contemporary fiction writers agree. George R.R. Martin (”A Song of Ice and Fire”) dismisses fan fiction as ”unauthorized, derivative” work. He argues that it’s tough inventing characters whose fate readers care about. Invent your own! Annie Proulx has said that fan fiction inspired by her ”Brokeback Mountain” is written by people who don’t understand either the original story or intellectual property rights. Anne Rice states simply: ”I do not allow fan fiction…. It upsets me terribly to even think about fan fiction with my characters.”

Jag förstår poängen att författaren upplever att han/hon äger sin figur, men är det så enkelt? Och vad är originellt skapande? Kan man skapa något eget med utgångspunkt från någon annans karaktär? Enligt min uppfattning ja, det kan du. Jag delar nog följande uppfattning kring just skapande och idéer, från samma artikel som den ovan:

To Michael Chabon, all fiction is fan fiction. ”There is a degree to which…all literature, highbrow or low, from the Aeneid onward, is fan fiction,” he writes. ”Through parody and pastiche, allusion and homage, retelling and reimagining the stories that were told before us…we proceed, seeking out the blank places in the map that our favorite writers, in their greatness and negligence, have left for us, hoping to pass on to our own readers—should we be lucky enough to find any—some of the pleasure that we ourselves have taken in the stuff we love: to get in on the game. All novels are sequels; influence is bliss.”

I min värld där jag tycker att elever ska använda Internet för att sprida sitt arbete, sina kunskaper, sina idéer blir bara tanken på att fan-fiction inte skulle vara ok, så begränsande, för hur ska elever, skribenter kunna lära sig om de inte får hämta inspiration, idéer, karaktärer från andra, som de älskar och som sätter igång fantasin. Tänk vilken tur att vi har ett kulturarv av fritt material, som skolan fritt får bearbeta och fritt skapa utifrån.

Men jag inser också att det finns många aspekter på skolarbete och Internet som är svåra att hantera och förhålla sig till. Skolarbete handlar om att göra kopior, pastischer, parafraser, hyllningar, allusioner på andras arbeten, för det är så vi lär… Alla kanske inte ska spridas på Internet, men de kan bli en utgångspunkt för att prata om frågor som rör skapande, upphovsrätt och rättigheter samt skyldigheter på Internet. De ger oss en möjlighet att prata om skapande, kreativitet och inspiration, samt originalitet. Och så länge man följer det första budordet för fan-fiction så är det kanske även ok att sprida även dessa alster som befinner sig i upphovsrättens gråzon.

”The Fanfic Writer’s First Rule,” writes a blogger and former fan fiction writer: ”Thou Shalt Not Make Money, Or Causeth Me to Lose Money.”

Lärande bygger på imitation, på att man bygger vidare, det borde vara berikande och det som elever får skapa utifrån får de en relation till på gott och ont.

Intertextualitet, fan-fiction, mina fotografier och några reflektioner

Det här är ett inlägget är de tankar som Camilla Lindskoug tweet om att genom mina bilder introducera begreppet intertextualitet för sina elever. Det här mina reflektioner kring mitt fotoprojekt kring att arbeta med Star Wars figurer i allmänhet och Stormtroopers i synnerhet. Men också hur jag förhåller mig till andras texter, bilder genom mina bilder.

Mina bilder – ett exempel på lärande

Jag brukar använda mina bilder som ett konkret exempel på hur lärande går till. Mina bilder, mitt val av kamera och teknik kan illustrera hur lärande kan se ut. Hur utveckling sker genom övning. Det är bara att titta på mina första försök och jämför med de senaste (samma stövlar, samma skor, samma omgivning), sedan kan du ta egentligen vilken bild däremellan för att se vad som händer. Men det är en annan ingång. Det här inlägget har sitt ursprung i ett samtal med Camilla kring hur hon med en av mina bilder tänkte sig att öppna en lektion kring begreppet intertextualitet. En spännande tanke, att min bild där Troopern prövar skor skulle hamna någon annanstans. Historien bakom bilden är att den är en beställingsbild, till en kollega som skulle gifta sig. Hon hade förälskat sig i en tidig version av Troopern i Barbie-skor, det finns tidigare, det finns senare, jag tycks återkomma  till samma situation, skorna och troopern som provar. När kollegan visade sin förälskelse öppet så valde jag att göra en ny version, ett plagiat (!?), en kopia av bilden  till henne, eller ska jag kalla det en ny version? Den nya versionen är gjord med mer kunskap, med bättre ljussättning, men historien är densamme och idén om att ta en Stormtrooper bort från det som vi vanligtvis förknippar dem med. Kan en Stormtrooper ha rosa högklackade skor? Och om de har de vad händer då? Vilka normer utmanar det? Kan en soldat ha högklackat och rosa? Vad är manligt? Vad är kvinnligt?

Bilden finns i olika versioner…

I mina bilder, i mitt foto återkommer gärna till samma berättelser eller samma motiv. Det är historier som berör mig, saker som jag vill berätta om och om igen. Jag vet att långt ifrån alla ser de berättelser, som jag vill berätta och långt ifrån alla förstår att jag skildrar något annat än en lego-gubbe och en Hasbroleksak.

Att kalla sig själv eller sitt fotografi för postmodernt, känns konstigt, men jag är ett barn av min tid och som litteraturvetare har jag alltid tyckt om det är begreppet intertexualitet. I korthet innebär intertextualitet att texter, litterära går i dialog med andra litterära texter. Intertextualitet innebär att texten/författare blinkar åt den bildade läsaren det finns mer här att se. Det finns fler lager med text i texten, det kan vara genom citat, genom allusioner, metaforer liknelser som kommer igen.

Fan-fiction

Den tydligaste referensen som finns i mina Stormtrooper bilder är att de är ett fan-fiction projekt. Att jag som Star Wars intresserad, eller som en del av Star Wars-generationen har skapat en serie bilder som bygger på dess film-karaktärer. Jag  bygger vidare på Star Wars historien och skapar en egen berättelse eller ett eget avsnitt. Fast det är också en tydlig blinkning till Toy Story och leksakernas hemliga värld. De har ett liv när vi inte ser, när vi ägnar oss åt annat, åt livet.

Stormtrooper – huvudkaraktären

I mina bilder är fan-fiction en tydlig del. Jag vill skildra en annan sida av Stormtrooper-karaktärerna. I ursprungsberättelsen är de i mina ögon ganska platta figurer: soldater, s.k. kanon-mat, som egentligen inte fyller någon funktion, annat än att vara just kanon-mat, och söka efter droids. Jag har lyft ut dem för att göra dem till huvudpersoner i mina berättelser. Jag bygger alltså mina bilder på att betraktaren har och känner till vad en Stormtrooper är, en soldat som strider på Rymdimperiets sida. Jag blinkar åt betraktaren och säger: Är detta din bild av en Stormtrooper? Vad gör en Stormtrooper på fritiden? Kan de ha barn? Har de känslor? Kan de uttrycka känslor?

Jag har dock insett att alla som tycker om mina bilder har inte ens sett eller ens förstått storheten med Stjärnornas krig, och det är spännande. Jag har dessutom funderat mycket kring vilken roll Brownings Ordinary men har spelat för mitt val av motiv.

Alla mina bilder som bygger på Star Wars har en koppling till filmen Stjärnornas krig från 1977. I och med att jag har valt att använda en känd karaktär, och placera dem i en ny miljö är inget nytt utan här sållar mina bilder sig till en tradition som är stark inom litteratur och konst. Det är inte collage, och det är inte citat. Men om ni läser t.ex. Eva Ströms dikt Törnrosa så ser ni att hon gör samma sak, genom sin dikt placerar hon tar sagans Törnrosa i en ny situation, en ny miljö, i en ny tid. Lite av det söker jag också göra med mina bilder.

Performance lifestile

Men jag alluderar även på andra texter vid sidan av George Lukas, Star Wars filmer. Jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna ta fram massor med exempel, men väljer att visa på två. Ett exempel är Performance lifestile, som startade i en reflekterande text kring ett inlägg om kaffe, sociala medier och bilder som vi delar och kommunicerar med. Allt det förenades med myten om Narcissus i en bild. Jag förväntar mig inte att läsaren ska se alla dessa referenser, men jag leker med dessa ledtrådar och bygger upp bilder så och det finns ledtrådar som ger betraktaren hintar. Allt det brukar kallas intertextualitet.

The usual suspects

Ett annat exempel på hur en bild går i dialog med andra texter är bilden som heter I think it’s number two, den är en ren kopia, kanske ett plagiat eller en ny version av en scen från The Usual Suspects och en av de mest avgörande scenerna i den filmen. De som sett filmen ska känna igen sig. Och tänka åh… i det fallet vill jag att referensen ska vara tydlig, men för de som inte har referenserna ser förhoppningsvis annat, en bild, som de gillar eller inte, en historia, en berättelse om sig själv, om mig eller någon annat.

Nu då?

Frågan som du kan ställa sig är om du som betraktare ska se allt detta? Det kan jag inte svara på, men jag kan säga att texten, i mitt fall bilden ofta har flera lager och du som betraktare, eller den som ska närma dig texten måste våga titta närmare, undersöka flera aspekter och kanske låta din upplevelse av bilden ta tid, fundera kring vad bilden berättar för dig, kanske inte fundera så mycket kring vad jag vill berätta, men ibland kan det vara roligt att fundera på…

Du behöver närma dig bilderna på samma sätt som du närmar dig texter och ställa frågor kring bilden. Vad föreställer den? Vad heter bilden? Varför heter den så? Och vad vill egentligen fotografen säga? Ju fler frågor du ställer ju mer kommer du att se, förstå. Det är i sig en rolig lek, ibland svår. Ställ frågorna och sök svaren i bilden, våga tro…