Etikettarkiv: Fotografi

Lärande sker alltid i ett möte #blogg100

Jag fotograferar en del. Man skulle kunna säga att det är ett av mina fritidsintressen. Ett av de projekt som jag gör just för tillfället är ett som mina barn bjudit in mig till. De har gett mig fotograferingstid, varje vecka. Och jag är glad.

Men i deras värld är det ganska enahanda och de tycker att bilderna blir väldigt lika, kanske till och med samma. En av barnen har bytt ut sin vardagliga min med grimaser och till en början opponerade jag mig. Tyckte att vi kanske kunde vara ”ordentliga” ta vanliga bilder. Men sittandes där med kameran och med ett grimaserande barn framför mig inser jag att det här är så mycket roligare. Jag skrattar, barnet skrattar och bilderna blir annorlunda, kanske inte de bästa, men de utmanar oss. Barnet får mig att se andra sätt att se på porträtt, på mina barn och deras färdigheter…

Jag tänker att vi möts och vi utvecklas och lär av varandra, och så ska väl allt lärande ske.  I ett möte mellan den som ska lära och den som lär ut. Mitt barn lär mig se att bilder på barn och porträtt av barn kan vara fulla av liv, bus och framför allt på bådas villkor.

Igår skedde det igen, kollegans barn ställde upp på att vara med på bild och strax var leken inte bara min, utan även deras… bilderna blev så underbart roliga och fulla av barn.

Avslutat min första MOOC – en kort reflektion #blogg100

Du har säkert hur talas om de öppna, kurserna som finns på nätet som kallas för MOOC, vilket står för massive, open, online, courses.

storskalig öppen nätkurs, är en avgiftsfri distanskurs som kan läsas av tusentals kursdeltagare till liten lärarinsats. Förutom en omfattande mängd traditionellt kursmaterial för e-lärande såsom inspelade videolektioner, baseras moocar på interaktiva uppgifter som kursdeltagaren löser enskilt eller i grupp, och snabbt erhåller återkoppling på av varandra eller genom automaträttning.                                 (wikipedia)

Jag har just avslutat min första MOOC, i fotografi, arrangerad av ett australieniskt universitet. Kursen pågick under fyra veckor och kan ses som en introduktion till digitalt fotografi.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta upplevelsen. Att läsa på distans, via nätet kräver disciplin och att man tydligt ger sig själv uppgift att genomföra och ta sig tid att verkligen ta sig igenom föreläsningarna. Jag hamnade ganska snabbt på efterkälken och om jag inte haft en kurskollega tror jag inte att jag tagit mig igenom kursen. Lite pepp och stöd gjorde att jag tog igen det som jag låg efter och fick mig att känna mig trygg i att jag skulle klara språkbarriären. För även om jag dagligen läser engelska så finns det ett visst motstånd i att ta sig igenom en kurs som bara består av engelska quiz, föreläsningar och bredvidmaterial som var på engelska.

Kursen var en introduktionskurs, och med det kommer också att det var ganska mycket som jag redan kände till eller var bekant med, vilket gjorde innehållet bitvis kändes o-utmanande. Jag har insett att jag ska gå kurser som ligger i nivå med mina kunskaper 😉 Men även i en introduktionskurs får man ord för saker som man inte riktigt tänkt på och det är det roliga med att läsa, förkovra sig och växa med kunskap.

Min bild av MOOC:s är att den jag gick var fokuserad på mycket quiz och jag önskar att de uppgifter vi hade som handlade om fotografi, och att fotografera hade ingått i kursen, det gjorde de inte nu. Och jag önskar att mer av det fotografiska inspirationsmaterialet som kursen hänvisade till hade varit möjligt att visa i samband med föreläsningarna, eftersom det hade gjort det enklare, men upphovsrätten tillåter väl inte det. Och här ser jag en av de stora svagheterna med kurser som handlar om fotografi, konst eller andra konstnärliga uttryck där det finns immateriella rättigheter för det är så svårt att visa och prata om materialet när de skyddas av upphovsrätten.

Skulle jag rekommendera denna MOOC? Om du vill ha en enkel introduktion till fotografi, ja varför inte? OM jag skulle rekommendera dig att läsa en MOOC, självklart, men se till att ha en studiekompis eller två så att ni kan hjälpas åt i perioder då ni känner svackor.

Äran i att bli ett skolarbete

20140120-165300.jpg

Agnes mejlade mig med ett hjärta och ärendet fotografi, och jag log. Min första tanke var att det handlade om spam. Här skulle den här historien kunna vara slut, med att jag kastade mejlet. Men det gjorde jag inte, jag öppnade och läste.
Mejlet kom från en ung fotograf, som av sin lärare fått i uppgift att göra stilleben.
Uppgiften var tudelad, först skulle de skriva en uppsats om en fotograf som de tyckte om, och som arbetade med genren, sedan skulle de fotografera stilleben. Agnes hittade mig, och mina stilleben, sedan skickade hon ett mejl och det läste jag nu. Mejlet innehöll frågor om mitt fotografi, om min utbildning, frågor som hon hoppades att jag skulle svara på, så att hon kunde genomföra sitt projekt.
Min princip när det kommer till mejl av den här typen är att försöka svara. Det betyder så mycket.
Jag svarade! Med en önskan om att få ta del av resultatet.

I natt kom det i form av en bild, av skolarbetet… Generad, hedrad och väldigt stolt kan jag säga att ”jag är ett skolarbete”, i alla fall ämnet för ett. Det måste vara ett mått på att jag gjort skillnad!

Jag har frågat Agnes om lov för att publicera hennes bild!

Färgfabriken en plats för att få reflektera kring bilder

About to give me some advise – fd färgfabriken (Tescho)

Vi landade på färgfabriken i morse också, idag tillsammans med kollegan och den fantastiska fotografen Therese Tjernström (Tescho). Det var iInte bara att vi var tre, som gjorde skillnad eftersom tre vågar mer än två, utan också nöjet med att ha med sig en som letar efter vinklar och som ser på rummet med andra ögon. Jag bara väntar på att få se mer av hur hennes bilder blev…

Utifrån mitt perspektiv var det roligt att få möjlighet att fotografera vackra Therese i den ruffiga miljö som färgfabriken är, men ljuset var inte med oss, utan snarare mot oss. Solen infann sig inte och vi hade bara de ljus som kom in genom trasiga fönster och öppna dörrar. Man tar vad man har som Kajsa Varg sa, men bristen på ljus gjorde att mina porträtt (det kommer fler under veckan, på Ser du mig) och interiörbilder är brusiga, som ett filter som gör att det är lite större gryn på motivet…

Och när jag tittar på porträtten av Therese så slås jag hur mycket jag gillar just brus. Therese ser ut som hon tittar in i spegeln… och där står jag. Ja, som jag skrev sist, jag föredrar bilder som är nära, och leker med ljuset, men är också väldigt förtjust i brus. Ska fotografera mera i mindre, sämre ljusförhållanden, med stor bländaren och höga iso-tal.

Hoppas solen visar sig imorgon, då ska jag plåta.

En iakttagelse – om ljuset och motivet

Jag gjorde tillsammans med Peter en utflykt till en övergiven färgfabrik, för att plåta för att se om vi kunde fånga det ljuva novemberljuset. Det är märkligt och häftigt att befinna sig i en övergiven fabrik, som naturligtvis inte är helt övergiven. En plats som inte längre används för vad den var tänkt för, står där och förfaller i väntan på att någon ska bestämma sig för vad som ska ske med tomten och huset.

Hela lokalen är fylld med taggar, klotter och street-art, det droppar från taket och i vissa rum finns provisoriska sängar. Och in genom de fönsterlösa fönstrena strömmar morgonljuset, en lokal som gjord för att fotograferas och fotografera i. Svårt, nästintill omöjligt, men också extremt utmanande. Jag vill gärna ta porträtt, med miljön som fond, men så fort jag får Peter att stå framför min kamera framför en fond som jag tror kan göra sig på bild händer två saker:

  1. jag fastnar för hur ljuset leker i hans ansikte eller skapar skuggor eller reflektioner i vattnet…
  2. sedan går jag närmare, tycker om bilder som skildrar ansikten, händer, fötter, nära och gärna än närmare…

Bakgrunden som jag valt som jag vill ha med i bilden, som en del av berättelsen, försvinner, kvar blir mitt motiv och mitt ljus… Platsen får mig att inse, vad som är centralt för hur jag fotograferar… ljuset och människan

 

 

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?

Jag fotograferar just nu i och med projektet Ser du mig mycket människor, skapar bilder av människor som jag känner och personer som jag inte alls känner och ofta väldigt ofta möter jag ett avståndstagande från den som jag fotograferat när jag ska visa resultatet, eller visa bilderna. Jag känner igen mig och är på många sätt likadan när jag tittar på mina egna bilder av mig själv.

Jag har funderat mycket på varför vi inte tycker om den bild som ett fotografi ger av oss. Samt när vi lär oss att se på bilder av oss själva så kritiskt och skeptiskt. Ibland undrar jag om det beror på att vi tror att kameran likt spegeln ska fånga det som vi ser?

När jag inledde mitt självporträttsprojekt ”Ser du mig” så var det bland annat med en tanke om att  jag skulle bli bättre på att acceptera bilden av mig själv, lära mig tycka om att se mig själv på bild. Jag tänkte att jag skulle lära mig att tycka om mig själv på bild, och tanken var att när jag kommer gör det så kommer kanske jag att kunna få andra att tycka om de bilder som jag tar på dem…  Naivt, jag inser det.

Lite mer än ett halvår in på mitt andra 365-projekt (självporträtten på Serdumig.se) så inser jag att jag inte alls har lärt mig tycka om mig själv på bild, men jag har lärt mig andra saker, som hur jag kan ta självporträtt, jag har lärt mig en del om att berätta med mig själv som motiv. Jag tror att jag fått en och annan insikt om om varför jag inte tycker om andras bilder av mig. Jag brukar förklara det med att jag har svårt för de berättelser som andra med sina bilder berättar om mig. Att en annans bild är inte stämmer överens med min berättelse om mig. Eller så är det som någon sa: de flesta har ingen tanke bakom de bilder som de tar.

Att ta självporträtt och vara sin egen modell har också fått mig att fundera mycket kring vad ett självporträtt är och varför ”selfie-trenden” väcker så starka känslor. Diskussionen kring att att de som fotograferar sig själva lider av narcissism eller att jag skulle bära en bild av att jag verkligen tycker att jag är värd att beskåda. Jag tror inte att jag lider av det ena eller anser det andra, jag skapar bilder, försöker berätta berättelser, kommunicera med kameran som min penna. Jag använder mig själv som modell i brist på andra, i sökande efter det som jag vill berätta med just de här bilderna.

Men projektet kring Ser du mig har också fått mig att fundera mycket kring: När lär vi oss att tycka illa om den bild som andra skildrar av oss? När och varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild är frågor som jag brottas med och kommer att brottas med under resten av 2013.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?

 

Blir verkligheten ”mindre verklig” genom en kamera?

Jag läser inlägget ”Is Smartphone Photography Killing Our Memories and Experiences?” som handlar om hur vi i avgörande ögonblick söker dokumentera dem med hjälp av våra smart-phones-kameror. Kolla in filmen:

Frågan som ställs om kameran förstärker vår upplevelse och hjälper oss att minnas dem bättre eller om de distanserar oss i de ögonblick som vi upplever, så vi inte upplever utan bara ägnar oss åt att dokumentera.

Frågan är intressant, men jag undrar lite över den och om vi skapar ett problem som inte finns, för om vi tittar på den yrkeskår vars arbete är att berätta, dokumentera om viktiga händelser genom olika medieformer som: text, film eller bild vi kanske kan fråga dem om de upplever verkligheten som mindre, eller om de minns händelser sämre för att han/hon använder teknik för att uppleva, dokumentera händelsen? Dödade tekniken deras minnen eller deras upplevelser?

Så fort det är ”allmänheten”, eller var mans egendom att kunna göra samma sak så blir det ett problem, eller snarare ett potentiellt problem. Vi kanske upplever verkligheten ”mindre”, vi kanske ägnar oss mer åt att dokumentera den för att imponera på andra, vi kanske ”dödar” våra minnen genom att vi dokumenterar det som sker, men om det är så lär vi inte veta skillnaden för att det blir  normen och i och med det också så vi kommer uppleva verkligheten och minnas den.

 

 

”jag älskar att bli tagen på allvar” – säger jag i @Skolsnack (nr 22) #podradio

(c) Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson

Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson (c)

Det roliga med att arbeta med det Internet och Internets möjligheter är att få göra saker som garageradio. I förra veckan tog jag mig till en liten radiostudio på Fredrik Svenssons kontor (RAU:s kontor) och få prata om sitt arbete med Webbstjärnan och Creative Commons. Sedan fick jag också en möjlighet att får prata andra saker som jag har en stark passion för i den här podcasten om mina fotoprojekt Ser du mig (självporträtten) och mina Stormtrooper-bilder.

Otroligt roligt och givande. Tack för att jag blev jag inbjuden. Det är underbart 🙂

Du kan ta del av podcasten här och min är nr 22.

Några av bilderna som jag pratar om:

Let's get home, now

 

The Imperial family