Etikettarkiv: Fotografi

”jag älskar att bli tagen på allvar” – säger jag i @Skolsnack (nr 22) #podradio

(c) Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson

Kristina Alexanderson, Skolsnack, Fotograf Fredrik Svensson (c)

Det roliga med att arbeta med det Internet och Internets möjligheter är att få göra saker som garageradio. I förra veckan tog jag mig till en liten radiostudio på Fredrik Svenssons kontor (RAU:s kontor) och få prata om sitt arbete med Webbstjärnan och Creative Commons. Sedan fick jag också en möjlighet att får prata andra saker som jag har en stark passion för i den här podcasten om mina fotoprojekt Ser du mig (självporträtten) och mina Stormtrooper-bilder.

Otroligt roligt och givande. Tack för att jag blev jag inbjuden. Det är underbart 🙂

Du kan ta del av podcasten här och min är nr 22.

Några av bilderna som jag pratar om:

Let's get home, now

 

The Imperial family

 

Om lyckan att bli hittad på Internet – är jag känd nu?

scottmcnee1

Bild av (c) Scott McNee

Det kom som ett mejl. Ett ganska kort med en kort presentation:

I am a 6th year pupil at Bearsden academy and I’m interested in your work, I find it interesting how you can show emotion in the toys with the natural light. Can you please take the time to answer a few questions?

och därpå en rad frågor korta, tydliga och fokuserade:

1)    What got you interested in photography?

2)    What got you interested in toy photography?

3)    What techniques you use?

4)    What make of camera you use?

Jag log och tänkte på alla de elever som jag gett skoluppgifter, och som sedan skickat iväg mejl till främmande människor i hopp om att få svar. Jag tänkte på den besvikelse som mina elever känt när den de frågat av nyfikenhet, av beundran inte svarat. Jag brukar tänka att varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar, och får den inget så slutar den som frågar att undra, eller att fråga. Det gör i alla fall jag.

Jag tog mig den tid det tar och svarade så tydligt jag förmådde på Scotts frågor. Jag försökte att inte bli för teknisk, prata om bländare, slutartid, objektiv, kamera etc, utan ge tydliga och konkreta svar, jag skrev följande i mitt svar:

1)    What got you interested in photography?

I have always loved photography. And I have always taken pictures. Love working with people, trying to capture the moment, it all stated with me taking pictures of friends and family. I can’t get enough of my motive 🙂

2)    What got you interested in toy photography?

I found the genre online, a friend oft mine used pictures of toys on his blog, and in his presentation.

3)    What techniques you use?

I work with a macro lens, and mostly in natural light, outdoor. Backlight if I can. I love working early in the day or just before sunset.

4)    What make of camera you use?

I use a Nikon D800

Sedan avslutade jag mitt mejl med att söka stilla min nyfikenhet och ställde följande fråga:

Can I ask you how did you find my work? And do you take pictures of toys as well?

Och hoppades innerligt att jag skulle få svar, varje fråga bär i sig en förväntan om ett svar… Och ett svar kom:

i found your work from searching toy photogrphy and it came up, i am taking photos of toys as part of my final photogrpy project

Och här kunde den här historien ha slutat. Med att jag kom till insikt om att via Internet så hade en pojke hittat mina bilder, min blogg, min e-postadress och skickat iväg ett mejl i förhoppning om att kunna lära sig mer, om hur jag gör och varför jag gör det jag gör.

Men idag kom ett nytt mejl från Scott med ämnesraden ”toy photogrphy” och följande förklaring:

hi here is some test photos iv done ive use a small photogrphy studio to get the lighting and a peice of cardboard to cast the shadows

Internet är fantastiskt. Jag blir hittad och får frågan och tänk här får jag se hur hans projekt landar, och jag får ta del av två underbara bilder av en robot. Det är så grymt! Så underbart, och jag minns inte ens om jag frågade om jag skulle få se resultatet…  Lyckan är min!

Jag svarade och tackade, berättade att tycker om ljussättningen, om siluettbilden. Jag frågade också om jag fick dela hans bilder och berättelsen kring bilderna på min blogg, skulle det kunna gå bra? Om jag erkände honom som upphovsman? Och det dröjde inte länge förens jag fick det underbara svaret:

Yes I would like that and thank for your thoughts on my photos

scottmcnee2Bild av (c) Scott McNee

”Men det där är ju inte Star Wars”

Jag har ägnat min eftermiddagen åt att vara tillsammans med en grupp barn i fem och sex års åldern. Bland barnens leksaker fanns några Star Wars figurer. Jag tittade med längtan i blicken på figurerna och tänkte om jag bara haft en kamera med mig. Men det hade jag inte, så jag hamnade i ett samtal med en av pojkarna om Star Wars. Och jag berättade: Jag tycker också om Star Wars. Jag brukar också leka med Star Wars, för att sedan fotografera, vill du se?

Barnet tittade upp på mig, förvånat och jag såg min chans. Jag hämtade telefonen och visade min startbild – såhär: Ser Star Wars ut för mig.

bild

 

Ett leende spred sig över barnets ansikte, och sedan sa han: Men det där är ju inte Star Wars och skrattade lite.

Va? sa jag, Är inte det här Star Wars? Vänta jag har massor med bilder på Star Wars, vänta så ska du få se.

Han tittade på mina bilder och skrattade, och återkom till slutsatsen det där är inte Star Wars. Star Wars har inte barn. Star Wars leker inte. Star Wars tvättar inte. Star Wars dricker inte kaffe.

Efter att ha tittat igenom alla mina bilder tillsammans med några av kompisarna så kommer barnen fram till att egentligen har jag bara tagit några få bilder av Star Wars och dessa är tydliga exempel, på bilder som de anser handlar om Star Wars.

sun kissed

a true trooper falling

Men, men sa jag, är inte detta bilder av Star Wars? Tvättar de inte kläder i Star Wars? Dricker inte Darth Vader kaffe? Fotograferar inte Stormtroopers varandra? Har de inte barn… Är inte det Star Wars?

Darth Vader must be dirty

Together

Barnen skrattar och sa: Nej…

Stormtroopers varför då?

Jag fick frågan för inte så länge sedan: Varför är Stormtroopers så populära? Vad är så tilldragande med dem?

are you here, why?

Ärligt talat så kan jag inte prata för någon annan än mig själv, och jag vet inte om jag tycker att de är tilldragande. De är ju inte speciellt snygga, men jag vet att jag är väldigt förtjust i hjälmen och formen på hjälmen. Välavvägd, balanserad och mjuk i formen. Jag tycker också om att det inte går att säga om personen bakom hjälmen är glad, arg, ledsen, förtvivlad eller likgiltig. Med en hjälm framför ansiktet ser vi inga känslor. Ett riktigt pokerfajs. I hjälmen finns utmaningen, kan betraktaren se, känna, uppleva att en plast-leksak är mänsklig, med hjälm kan eller ens förmår att visa känslor? Kan jag lura mig själv, kan jag lura betraktaren med hjälp av min kamera.

Jag dras till Stormtroopern av andra skäl också: att det är en manlig figur, som ägnar sig åt  att var soldat. Jag dras till dem för att de tillhör eller arbetar för den mörka sidan, samtidigt tror jag att de är ”vanliga människor”. I mina ögon är de ganska löjliga figurer hämtade från Star Wars sagan, min minnesbild är att de lyckas aldrig träffa, eller är särskilt effektiva, eller pricksäkra.

Sedan finns det ännu en sak som jag tycker om, och det är historien om Stormtroopers hjälmen och George Lukas, den om upphovsintrånget och vem som har rätt till kostymen. Vem som har rätt att använda dräkten, tjäna pengar på repliker… och tillverka den. Sedan ska jag väl säga att jag dras till skorna också…

Teknikens frälsning och förbannelse – vad behöver vi kunna?

Idag är vi alla fotografer, alla som har en smart-telefon, kan ta en bild, och med hjälp av ett instagram-filter, eller ett filter i photoshop göra en bild till konst, till något extraordinärt och spektakulärt. Vi kan alla vara skribenter, vi kan alla vara webbdesigner allt med hjälp av lätt tillgänglig teknik och möjligheten att sprida vårt skapande.

I artikeln ”Art photography: When ’reality isn’t good enough’” diskuteras problematiken om att det även krävs grundläggande kunskaper i teknik, i hantverket för att kunna skapa bra bilder, för att skapa bra fotografier och det glöms ofta bort i samtal kring teknikens möjligheter.

The problem was that the images themselves, the backbone of the art presented, weren’t great to begin with, said award-winning commercial photographer David Allan Brandt. Technology was expected to make the mediocre extraordinary.

 

”I always believed that you have to start with the image, make that image as strong as possible, and then use the style to enhance the vision you’re trying to say,” Brandt said.

Jag skulle vilja föra över analogin till allt skapande som rör tekniken.

I samtal kring teknikens möjligheter i skolan pratar vi om att barnen kan allt, de kan skapa filmer, de kan skriva texter, de kan göra webbplatser, och vi tror bara för att tekniken gör det enkelt och tillgängligt för alla att alla kan göra det extraodinära. Med tekniken som hjälpmedel kan vi allt från att göra våra foton till extraordinära, till att hitta all världens kunskap i wikipedia, till att kunna nätverka, samtala med all världens professorer. I samtal kring teknikens möjligheter glömmer vi gärna bort att det krävs förståelse kring grundläggande element, och grundläggande färdigheter för att vi ska kunna utnyttja tekniken, att för att jag ska kunna göra en välfungerande text räcker det inte med att jag kan googla fram ”den vanligaste stavningen” på ordet, utan jag måste också ha kunskaper om hur en text konstrueras, hur man disponerar en text. Hur man börjar och hur man slutar, för att ta några enkla exempel.

Tekniken ger oss möjligheter men vi behöver kunskaper om de grundläggande strukturerna för att kunna göra storartade saker med hjälp av tekniken. Så har det alltid varit, det är bara att tekniken blivit digital, enklare och mer lättillgänglig.

Läs artikeln ”Art photography: When ’reality isn’t good enough’” den väcker många tankar kring lärande.

Är att skärmdumpa – ett sorts fotografi eller är det bara en kopia (ett plagiat)?

Via PetaPixel tar jag del av Jon Rafman spännande foto-projekt 9 eyes.com. I korthet innebär hans fotoprojekt att Jon genom Google Street View tar han skärmdumpar på platser i Street View. Hans metod är att titta igenom bildmaterialet och sedan välja ut bilder som han tar skärmdumpar på platser som fångast av Googles kameror. Ett projekt som han i en artikel i Independent beskriver med följande ord:

”There’s also an excitement in possibly being the first person to ever gaze upon a scene,” Rafman says, sounding for a moment like Cecil Rhodes. He describes his project as a poor relation of the Romantic quest: ”A virtual search for the sublime.”

Personligen fascineras jag av flera saker, och ställer mig flera frågor kring hans sätt att arbeta, vad innebär fotografi på Internet? Är en skärmdump ett sätt att fotografera, i Jon Rafmans projekt kan man säga att det blir det, eftersom han reser genom Google Street View med syftet att finna de bilder som talar till honom och till oss. Vad är skapande? Vad är fotografi? Vad är mitt skapande? Är Jon fotografen eller är det Google?

Kolla in hans tumblr, den är hur cool som helst.

Var går gränsen, när blir min skärmdump, ett eget skapande, och när är den bara en ren kopia, ett rent plagiat av någon annans bild. Är han skapare, eller är han bara den som tar sig tid att se? För att sedan dokumentera? Och blir det konst först om man är den förste som gör detta? Alla andra som kommer efter gör bara billiga plagiat?

Om jag förstår artikeln i Independent rätt så finns det ett visst mått av crowd-sourcing bakom detta sätt att arbeta:

 But when the images he’d collected went viral online, he began to take submissions from other users, too. Some had collected images of prostitutes at work, others presented car accidents, even dead bodies left by the side of the road – and, presumably, ignored by Google’s drivers.

Det får mig än en gång fundera kring hur vi ser på artisten, skaparen, som en ensam, person som skapar utifrån sin egen fantasi. Min upplevelse är att skapande sker i sammanhang, tillsammans med andra och det är genom att ta del av andras intryck, upplevelser som vi växer som människor och skapare. Vi behöver samarbeta.

Men det som jag tycker är mest spännande är hur han beskriver sig själv, som en artist på Internet:

As might be expected of an artist whose medium is the internet, Rafman found an enthusiastic following for his work not in any one city, but online. ”I’m not known in Montreal as a famous international artist,” he says. ”I’m famous with Tumblr kids; they’re my demographic.”

Den första kärleken, den glömmer jag aldrig #creativecommons

Jag minns det så väl när jag såg den första bilden av Stéfan. Jag minns det som att det var ”Trooping in the rain”, som jag föll för. I minnet så mötte jag bilden som en illustration till en bloggpost, när jag var på jakt efter ”bra” bilder samt information om hur man erkänner upphovsmannen som licensierat sitt material under Creative Commons (bilden låg under Creative Commons då, även om den inte gör det idag).

Jag njöt, tittade länge på bilden, tänkte ett ögonblick att det var vuxna män, men paraplyet, känner vi alla igen, ett pappersparaply, och sedan droppen, som ligger precis i luften. Kärleken, förälskelsen var omedelbar, och sedan dess har jag varit fast.

Med Stéfans bilder som utgångspunkt lärde jag mig att det finns massor med goda fotografer som delar sitt arbete under Creative Commons. Att det är relativt enkelt att erkänna en upphovsman som valt att licensierat sina verk. Jag lärde mig mer om licenserna, bestämde mig för att kanske skulle någon vilja använda mina bilder såsom jag använde och använder Stéfans och resten är en annan historia.

Jag återkommer ofta till min första förälskelse, till Stéfans bilder, för att inspireras, för att skratta, för att njuta, för att minnas. Jag återkommer också till den första förälskelsen, till själva bilden i mitt eget fotograferande. Jag tycker om att fotografera i regnet, spännande, svårt, roligt och utmanande. Mitt senaste försök gjorde jag när jag utnyttjade tövädret och gjorde ännu ett försök till att skapa en replik till Stéfans Trooping in the rain. Den första förälskelsen glömmer man aldrig.

don't look now but I think we're under attack

Don’t look now, but I think we’re under attack av Kristina Alexanderson cc (by,nc, sa)

 

Ett bildprojekt som ger mersmak

104/366 (För K) av nefasth (c)

Jag följer några fotoprojekt på flickr, ett som jag hittade genom mitt intresse för lego är Nefasth. Han gör under 2012 ett grymt spännande 365-projekt som bygger på den enkla idéen att ha ska ta en bild om dan på ett lego-bygge som han har gjort med samma lego-set. (LEGO 5549 set).

Enkelt kan ju tyckas, i min värld är det en STOR utmaning. Varje dag ett nytt bygge, nya former, nya uttryck. Idéen är underbar, utmanande och otrolig. Jag följer hans projekt på flickr, det är spännande att se vad som kommer härnäst. Idag var det bild 104 och den är för K 🙂

Thanks for the great pic, Nefasth, I love your project 🙂

Bilden är publicerad med tillstånd av upphovsmannen.

Att fotografera med fisheye – en kort reflektion

Jag älskar fisheyen. Den bjuder in till möjligheter, och samtidigt så utmanar den. Jag har under vintern valt andra objektiv. Av flera skäl mest för att jag vill kontrollera eller snarare avgränsa den del av verklighet som kameran fångar. Det blir så mycket verklighet när man fotograferar stilleben utomhus, och då är det det skönt att kunna styra vad som ska avbildas, i synnerhet när man arbetar ute på vintern, det blir fort kallt när man arbetar med små saker i snön.

Igår kom den fram fisheyen, som är ett extremt vid-vinkel-objektiv, och jag insåg vad jag saknat. Det är möjligheten att gå nära, så att allt förvrängs, förbättras, men samtidigt ger mig möjligheten att sätta in saker i en miljö. Men samtidigt, så betyder det att jag inte lika lätt kan styra vad som kommer med i bilden, vilket i sig kan vara frustrerande. Det är många bilder där fingrar, skor och annat som jag inte tänkt få med dessvärre kommer med, mest pga slarv.

Men med mitt små-pryl-fotografi är det underbart att fisheyen ger mig möjlighet att gå väldigt nära, men bara i motljus eftersom jag inte kan dölja min skugga. Det blir mycket motljus-fotograferande med fisheye. Men det kan man väl leva med i vårsolen

Fånga ljuset – mitt ljus? – en kort reflektion kring mina bilder

Det händer att jag tidigt på morgon tänker: Attans, jag borde gå ut, typ nu för att fånga ljuset. För att fånga ljustet som skapar långa skuggor, ett lätt dis av ljusstrålarna. I mitt fotograferande triggas jag av ljuset som vi möter när solen står lågt, på morgonen, kvällen eller korta vinterdagar.

Holding tight

Holding tight av Kristina Alexanderson

För mig tog det lång tid innan jag insåg hur jag skulle göra för att få fram ljuset, få det att bli just sådär skimrande som det kan vara, jag har alltid trott att det beror på att jag så ofta ligger på marken när jag fotograferar, men inser att det handlar om teknik, kunskap och erfarenhet också. Liksom allt annat blir man bättre av att träna.

På flickrs blogg med inlägget ”hunting the light” inser jag att jag långt ifrån är ensam i den där jakten på ljuset, som vi söker fånga med hjälp av vår kamera. Kolla in, hur andra gör.