Etikettarkiv: Framtidens lärande

Framtidens lärande ett väckelsemöte?

Dagarna går och det som skedde idag tillhör snart det förflutna, nuet är nu och det vi ser fram emot är framtiden. Jag var precis som många andra: lärare, skolledare, it-pedagoger, it-strateger på Framtidens lärande. Jag träffade i en paus en fd. kollega från Enskilda Gymnasiet, som alltid varit engagerad i lärande, i skola och nu i kommunpolitiken i Nacka. Kjell Tormod, som min kollega heter, kontaktade mig efter konferensen via mejl. Det är alltid en lycka att träffa en kollega, en från vardagen från då, som är här och nu.

Häromdagen kom en rapport med hans reflektioner kring Framtidens lärande och de ger hans bild av konferensen. De är spännande och jag har bett Kjell att jag ska få dela dem med er. Jag har tidigare skrivit om twitter-väggen, det delade ansvaret och möjligheterna. Kjells reflektioner kring twitter-väggen är följande:

På stora skärmar kunde deltagarna kommunicera med varandra och kommentera de olika föreläsningarna på den stora scenen. För mig blev det lite tröttsamt att läsa internt twitter och hånfulla kommentarer eller hyllningar av föreläsare som ogillades eller gillades. Ibland var det lite av väckelsemöte över det hela.

Personligen tycker jag det är tänkvärt om en twitter-vägg upplevs som en del av ett väckelsemöte. Bilden ger en spännande dimension till Twitterväggens funktion och roll.

I Kjells rapport finns det även andra spännande reflektioner som den kring ”en-till-en” satsningar som skolans lösning, frälsning, men jag tror det behövs mer.

Det råder just nu en En-till-En feber i Sverige. Drygt 160 kommuner har angett att de håller på att införa En-till-En. Ingen vet vad detta innebär för elevernas lärande och om skolans resultat kommer att bli bättre. Utvärderingen av Falkenbergs En-till-En-projekt, visar att resultaten blir sämre för de elever som deltar i projektet jämfört med de som inte deltar.

Framtiden får utvisa hur satsningen på En-till-En-projekt kommer att innebära för undervisning, lärande och för kunskapsutveckling, men just nu ser det inte bra ut.

Det finns anledning att känna oro.

I samma takt som datorer införts i skolan de senaste 20 åren har resultaten (TIMSS och PISA) blivit allt sämre. Eleverna läser sämre, skriver sämre och räknar sämre.

Tekniken är verktyg som vi måste hantera och inte bli slavar under. Sedan behövs ett samtal kring TIMSS och PISA också som riktmärken.

Sedan fastnar jag för samma sak hos Peter Gärdenfors och synen på datorn som verktyg för interaktiv pryl. Den har inte förmågan i sig utan interaktiviteten föds i mötet med andra i de digitala och analoga rummen.

Peter Gärdenfors, professor vid Lunds universitet talade om Lusten att lära i den digitala världen. Gärdenfors sa, att datorn har samma interaktiva möjligheter som flanellografen, bara datorn används på rätt sätt. Enligt Gärdenfors är en bra lärare den som förutom att behärska sina ämnen är en god berättare, en god lyssnare som kan sätta sig in i hur eleverna tänker och som kan samtala och föra en dialog med eleverna.

Dialogen i centrum och förståelse för var eleverna finns bör stå i fokus, för allt lärande. Tack Kjell för att jag fick möjligheten att ta del av dina tankar och reflektioner kring konferensen. Och jag stannar nog i din slutsats, lärandet i framtiden har sina fötter i dåtiden, och i väntan på framtiden bör vi arbeta med att förändra vårt nu, för framtiden den kommer alltid att ligga framför oss.

En backchanneln i samma rum som talaren, vilket ansvar medför det?

Skulle ni vilja ha en twittertavla när ni undervisa? Frågar Mikael Alexandersson

Och då skrattar publiken, befriande, men vad är det som har hänt på denna twittertavla som finns i samma rum som talarna är på Framtidens lärande. Jag undrar jag, men ville talarna ha det? Och vilket ansvar medför när man för in en backchannel i samma rum som en talare?

Jag minns det så väl på Internetdagarna 2009, när jag upplevde styrkan med twitter som en kanal att prata om en konferens, med andra deltagare, att ta del av konferenssessioner utan att vara där. Men jag minns också respekten denna backchannel innebar, när Tre:s VD inte förstod konventionen och använde sin Keynote-tid till att sälja, ett tabu-brott utan dess like. I inlägget Twittret stannar inte över kaffet skriver Jessica Ritzen:

Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig. Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.

Vi ser snälla ut. Skriker inte.

Vd:n på Tre fortsätter lugnt sin reklamfilm från scenen. Han vet förstås ingenting vad som pågår i publiken framför honom. Vi ser snälla ut. Skriker inte. Ändå sågar vi honom längs med fotknölarna i realtid – helt offentligt.

Idag och igår har jag varit med om det igen, samma mobb, samma ilska, gentemot talare som använder sin ”stage-time” till säljprat. Igår var det Microsofts talare, och UR:s Chef Erik Fichtelius som använde tiden på stora scenen till att sälja sina varor. Reaktionen lät inte vänta på sig och syns i tweets som:

-produktplacering
-Tror aldrig jag ifrågasatt valet av föreläsare tidigare på Framlar, men nu gör jag det. #Framlar
-Nu tappade Microsoft min uppmärksamhet… Lite väl mkt gratisreklam på #framlar

Idag var det Metta Fjelkner som mötte en publik som ytligt sett såg ut att lyssna, kanske instämma men som todaysmeet fick som sista replik, ta taxin till Sibirien. Men till skillnad från Internetdagarna så sker detta samtal samtidigt i samma rum som föreläsningen pågår. Och det medför att konfliken mellan publik och talare kommer fram i dagen. Vilket kan vara bra, då kan vi prata om det, eller?

Jag har funderat kring det många gånger… Vilket ansvar har värden för den konflikt, den ilska som publiken gemensamt ger uttryck för? Hur hanterar man i konferenssammanhang konflikten, när konflikten blir synlig, ansvar, agerande reaktioner? För det är väl det som publiken vill ha, en reaktion, en aktion. Ett samtal.

Hur gjorde de på Framtidens lärande?

Ingenting!

Jag menar att om du låter backchanneln vara publik så har man ett ansvar för det som sker där och det behöver inte alltid vara positivt, fundera på hur du vill använda det. Och kanske är det så som Jocke sa i samband med Internetdagarna 2009:

– På seminariet som jag ledde körde vi upp twitter på skärmen bakom istället. Om det ändå snackas är det lika bra att det snackas öppet.

Men det betyder också att man måste prata om det som publiken vill snacka om, inte om något annat.

En sprudlande entusiastisk lärare om lärande

Förra året hade Framtidens lärande temat Lärares lärande och föreläsare efter föreläsare pratade om lärare, elever pratade om lärare, men ingenstan från stora scenen hördes en enda lärarröst. Jag skrev några rader om det i inlägget för ett år sedan De pratas om oss men inte med oss. I år sitter jag här igen, mina förväntningar om att höra en lärare prata om sin vardag, om sin utveckling ser ut att komma på skam.

Metta Fjelkner pratar om resurser, om att öka lärares status att hon inte är så insatt i it-frågor, men komigen…

Sedan är det Inger Carlgren som pratar om forskningspraktiken och problemen står i fokus, bristerna på skolnära forskning… Jaha. Spännande, men …

En liten stund, kanske för sent kommer Erica Lövgren upp på scen, och pratar sprudlande entusiastiskt om sin vardag, som lärare och lärande, om kunskaper och vardagen som lärare i skolan. Mer sånt, mer entusiasm, glöd, passion och vardag på scen. Det är mina råd.

Det pratas om lärares lärande, men inte med lärare!

I samtal om skolan kommer jag ofta på mig att spekulera kring vad mina elever tycker om olika saker, och inser att jag har svaret i mitt klassrum, hos mina elever. Så jag går tillbaka till dem och frågar: Vad tycker ni egentligen? Vad vill ni? Och jag får alltid svar, ibland det svar jag trodde jag skulle få, och ibland inte. Dessa samtal ger mig mer insikter och kunskaper om hur mina elever tänker, vad de vill och vad vi gemensamt kan göra för att de ska bli bättre.

Jag har under mina år som lärare lärt mig att om jag bjuder in mina elever i samtalet kring hur vi ska arbeta, har vi gemensamt ett ansvar för det arbete som vi gemensamt utför. Mitt ansvar är att leda dem till målet, men naturligtvis måste jag lyssna på dem för att de ska vilja gå den väg som jag tror på. Ibland har vi kommit fram till att vi ska ta en helt annan väg, eftersom de inte vill inte tror på min väg, min idé. Dessa samtal ger mig insikter om hur mina elevers vardag ser ut, hur de tänker och hur de vill arbeta för att utveckla sitt lärande på bästa sätt.

Jag har under två dagar befunnit mig på Nacka Strand och deltagit i konferensen framtidens lärande som handlat om strategier för skolutveckling. I många av presentationerna har det förekommit en diskussion kring lärare, och deras lärande. Väldigt tydligt var det i Kroksmarks presentation som handlade om Lärande i digitala tider. En väldigt intressant och givande presentation, som menade att den stora utmaningen för kommuner är att få lärare att bli bättre på egen kompetensutveckling. Så sant, och sedan läser jag Charlotte Christoffersens inlägg Lärare experter på lärande, men hur är det med egenlärande instämmer jag att det är viktigt att prata om förutsättningarna om lärares lärande:

Jag tror att Kroksmark har rätt. Lärarna behöver kompetensutveckling om den egna kompetensutvecklingen.  Kanske ska just det vara fokus på nästa upplaga av “Framtidens lärande” Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för lärares kompetensutveckling och för skolutveckling? Hur skapar vi en skola som är en lärande organisation? Vad kan politiker och tjänstemän i kommunen göra? Vad kan skolledarna göra? Vad kan vi IT-pedagoger och andra resurspedagoger göra? Dela gärna med er av era tankar här och nu.

Men jag har en invändning och den gäller hela diskussionen kring lärare och lärares lärande. Jag anser nämligen att man bör prata med lärarna, inte bara prata om dem som det gjordes på Framtidens lärande 2010. Ingen lärare fick frågan, ingen undersökning kring hur lärare ser på sitt lärande presenterades, utan det vara en rad ”experter”, framtidsanalytiker, elever, designers som stod för tyckande, men var fanns lärarnas erfarenheter, lärarnas förklaringar, lärarnas synsätt på sitt lärande i sin skolvardag?

Det borde vara en självklarhet att fråga lärarna, vad anser ni? Prata inte bara om oss, prata med oss. Hur skapar man motivation för vårt lärande?  Det pratas mycket om hur vi (lärarnas) ska skapa motivation för elevernas lärande, och jag tror på att det sker i ett samtal med de jag arbetar med, med eleverna, och kanske gäller samma sak för lärares lärande så prata med oss om hur vi blir motiverade att lära.

Sluta prata om oss, och börja prata med oss.

En skrivportfölj på nätet, vad ger det?

I torsdags eftermiddag så berättade Cecilia Johansson i Webbstjärnans monter på Framtidens lärande om sitt webbprojekt, Superstarmedia, en skrivblogg för 7b. Cecilia precis som Pernilla berättade med mycket engagemang och lust om sitt webbprojekt, som började som något annat, ett projekt om media, men pga av tidsbrist blev det en skrivportfölj på nätet. Där eleverna publicerade sin texter, i olika genrer och olika texttyper.

Cecilia lät en av eleverna göra designen och sedan lät hon eleverna lägga upp de texter som de redan hade i sin skrivportfölj. Vi kan genom att titta på kategorimolnet på bloggen se vilka som valt att skriva mest, eller dela med sig av flest texter. De har större bokstäver och majoriteten är flickor. Detta reflekterade också Cecilia över och sa, det tycks vara så att flickorna lägger upp fler texter, men alla har deltagit och alla har lagt upp texter som de är stolta.

Jag frågade Cecilia över om hon såg samma skillnad mellan pojkar och flickor som jag observerat att mina flickor gärna skriver fler inlägg, medan pojkarna skriver färre, men längre och mer rakt på. Ofta väldigt genomtänkta och knivskarpa inlägg, som slår huvudet precis på spiken, medan flickorna gör fler inlägg om samma sak, eller flera olika aspekter på en fråga, med flera inlägg…

Cecilia instämde det fanns en skillnad och pojkarna tycktes satsa på att lägga upp ett bra inlägg, och att kommentera. Cecilia berättade om en av eleverna som med liv och lust gått in för att kommentera på alla kamrater. Och kommentarerna är väldigt positiva och fungerar som uppåtpuffar.

Webbportföljen blev bara början på Cecilias webbprojekt för hon har idag också en SO-blogg där eleverna diskuterade sin syn på ungdomsbrottslighet och en otrolig fotoblogg för Helenelundsskolan.

Cecilias engagemang och glädje över tävlingen var otrolig. Hon pratade om tävlingseffekten som hos eleverna skapade en glöd och ett engagemang för skolarbetet, och det är väldigt roligt att höra. Hennes elever arbetade verkligen mot ett gemensamt mål nämligen att vinna, och inget annat. De gick in för att uppnå så många tävlingskriterier som möjligt, som att kommentera (interaktivtet är ett tävlingskriterium i Webbstjärnan), använda bilder som inte var skyddade av upphovsrätten etc.

Både Pernilla och Cecilia imponerade på mig med sin glöd och sitt engagemang för sitt arbete och sina elevers skolarbete, som nu berikar webben.

Och båda är två av mina elever, det gör mig extra stolt! 🙂

Att arbeta med webben i klassrummet

I två dagar har jag varit på konferensen Framtidens lärande, det har varit intensivt, lärorikt och intressant. I vårt monter så har två av lärarna bakom två vinnande webbprojekt i Webbstjärnan haft minipresentationer. Det har varit Cecilia Johansson från Sollentuna vars klass skapat en skrivblogg och Pernilla Segerberg med berghemsbloggarna från Järfälla.

Igår pratade Pernilla om sitt webbprojekt med sex bloggar om Medeltiden som gjort tillsammans med sina elever i årskurs fem. Pernilla berättade att hon började med att fråga elever: Vad tycker ni är roligt på webben? Kan inte ni visa mig? Och eleverna visade Pernilla det de gillar som KP-webben, och berättade vad de ville göra för något med sitt webbprojekt.

Sedan började webbprojektet med ett traditionellt skolarbete om medeltiden, eleverna fick arbeta med att söka fakta. Pernilla berättade det tog längst tid att skriva texterna. Vi har bara tre datorer på 38 elever.

”Tre datorer på 38 elever”

Så Pernilla berättar en del fick börja med att skriva för hand och sedan skriva in sina texter på datorn andra kunde skriva direkt på datorn. Min uppgift, som lärare, var framför allt att hjälpa till med struktur, välja underrubriker. Faktatexterna skrevs och eleverna fick lägga upp dem på fasta sidor.Sedan vill eleverna ha bilder, och då berättar Pernilla:

Kring valet av bilder har vi pratat mycket om och att eleverna inte får ta vilka bilder som helst. Det var nytt för mina elever. De hade inte fattat att någon äger bilderna på internet.

Och jag berättade för mina elever: ni äger era bilder och era texter.

Då sade en av Pernillas elever: Men fröken om vi äger våra texter, då får du ju inte rätta dem.

Pernilla svarade: Nej, det får jag inte, inte utan ert tillstånd.

Eleven tystnade sa sedan: Du kan väl få tillstånd att rätta våra texter…

Pernilla fortsätter: ”att hitta bilder på internet som man får använda är inte alltid lätt, även om vi bara använt lagliga sidor. Vissa bilder ville eleverna använda från läroböcker och då ringde de och fråga förlaget. De fick berätta vad de skulle ha bilderna till och det fick eleverna göra själva, och då fick de lov.”

När de inte hittade bilder någon annanstans så ritade de bilderna själva och vi scannade in dem.

När de var klara med sina faktatexter fick eleverna bilda blogggrupper. I dess blogggrupper fick de som första uppgift att skapa en medeltidskaraktär. De skrev vad de hette, utseende och sedan fick eleverna använda slöjdfrökens medeltidskläder för att fotografera sig för sina karaktärssidor. Till sina karaktärssidor ritade de släktträd, de med kryssade ögon är döda, och trälar är inte med eftersom de inte hade något värde.

Sedan fick barnen också läxor, som att de fick skriva inlägg om likheter mellan medeltid och nutid. De fick skriva om vilket stånd de skulle vilja tillhöra under medeltiden och argumentera för det. Nästan alla valde adel. De fick skriva om vad de skulle göra om pesten kom till din by.

Vi länkade till varandras bloggar kunde gå in och titta på andras bloggar. Arbetet med bloggen väckte mycket känslor. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att göra en blogg, men det gick med hjälp av Webbstjärnan. När det sedan blev tydligt att vi deltog i en tävling blev det viktigt att kämpa, och när gallringen kom till stånd och vi blev kvar så svetsade det oss samman.

I min klass förekom ett bloggsnack.

Mina elever frågade mig: Fröken tror inte du att vi kommer att vinna? Du litar inte på oss? Tror du inte att vi kan vinna fröken? Pernilla berättar: Nej jag litar inte på mig själv, tror inte att jag kan det här. Och sedan vann vi, och då sa mina elever: Haha, fröken! Du ser fröken, vi vann. Du skulle ha litat på oss.

TeachMeet några korta intryck

Kristina Alexanderson berättade om hur hon och eleverna användet Twitter i klassrummet
av Lärarnas Nyheter (Lotta Holmström) CC (by, nc, nd)

Igår var jag på mitt tredje TeechMeet. Det är en märklig och otroligt givande upplevelse att få höra andra lärare berätta om sina erfarenheter om sina skolprojekt, som @SandraWissting som berättade om Robinsonprojektet som hon gör med sina elever, eller @sportsofia och @Hedram som berättade om sitt projekt med Extranormal, eller @kringlan som pratade så underbart klokt om att it gör fattiga och kvinnor lyckligare, för att sedan prata om barn med speciella behov och hur it hjälper dem.

TeachMeet Framtidens lärande 2010 av Lärarnas Nyheter (Lotta Holmström) CC (by, nc, nd)

Sedan var det Josef_Sahlin som pratade om fyrtakstmotorn och visade film från sin klassblogg Tegelbobarn, eller @larmats som pratade om Alfapet i skogen då eleverna jagade bokstäver med hjälp av mobilen, eller @elderstig som sa så spännande saker om wiki:n som verktyg. Jag måste bara citera

”Genom att arbeta med wikin lär sig eleverna hur Wikipedia fungerar” eller när Håkan sa: ”tror att det är svårt att gå in i en wiki som är ganska full…” och sedan berättade han att han hade skapat en ny, för att fler, nya lärare skulle våga delta.

Jag undrar naturligtvis om Håkans reflektion är rätt Hur är det då med wikipedia, vem vilka vågar börjar redigera delta i den wikin som redan är ganska full… Vilka redigerar i Wikipedia? Vilka börjar redigera i Wikipedia?

Sedan var det @martinfernstrom som pratade om sin klass bokblogg, och No-läraren, vars namn jag inte minns som pratade om sin blogg. Lyckan att får delta och höra om andras idéer och uppslag är stor, och jag har ändå bara valt några få deltagare, för även Skolväskan,(@joakimth) pratade om att +1 , och @Joha88, @vischan, @Kindenberg och fler som jag inte minns. Tur att det är fler som bloggar och skriver om det som Lotta på Läranas nyheter som skrivit om TeachMeet i inlägget här utbyts tankar och idéer, Sandra som skrivit om det på sin blogg i inlägget Tack för ett fantastiskt TeachMeet, Cecilia Bengtsson har bloggat om det på skolbibliotek öst TeachMeet 19 maj 2010.

Min presentation vill jag också lyfta fram, den handlade om twitter och den såg ut så här: