Etikettarkiv: Google

Reklam på Googles första sida- varför då?

TechCrunch läser jag att Google påminner om Farsdag, på sin startsida. När jag läste inlägget tänkte jag so what:

If you click on the message, you are taken to a page that shows you how you can call your Dad for free (in the U.S. and Canada) from Gmail. Google has even added a note in your Gmail chat roster, right under the “Call phone” link, to remind users to call their Dad.

Och lite längre ner står det om att Google till morsdag gjorde en speciell hyllning via Doodle, men inte att de marknadsförde en google-relaterad-produkt, som att du kan ringa med Google.

Jag funderar om det här är något nytt för Google att marknadsföra sina egna produkter på första sidan, kanske kommer vi se annonser för andra än Google på första sidan också? Frågan hur det påverkar vårt sätt att se på Google som det naturliga sättet att hitta information på nätet?

Skulle annonser på första sidan påverka vårt sätt att se på Google? Jag tror det, vad tror du?

Hur fungerar egentligen Google och deras söktjänst?

He's drowning in the Jelly Belly
He’s drowning in the Jelly Belly by Kalexanderson CC (by, nc, sa)

Förra söndagen läste jag en post på Techcrunch som heter ”Search still suchs” som handlade om bristerna i att söka med Google. En intressant post om början till fallet för det så självklara varumärket på nätet. I posten hänvisas till en artikel i NY Times om The Dirty Little Secrets of Search. det är en spännande historia om företaget JC Penney som toppade Googles sökresultat i månader:

The company bested millions of sites — and not just in searches for dresses, bedding and area rugs. For months, it was consistently at or near the top in searches for “skinny jeans,” “home decor,” “comforter sets,” “furniture” and dozens of other words and phrases, from the blandly generic (“tablecloths”) to the strangely specific (“grommet top curtains”).

This striking performance lasted for months, most crucially through the holiday season, when there is a huge spike in online shopping. J. C. Penney even beat out the sites of manufacturers in searches for the products of those manufacturers. Type in “Samsonite carry on luggage,” for instance, and Penney for months was first on the list, ahead of Samsonite.com.

Men hur är detta möjligt? Jo det förklaras i artikeln:

TO understand the strategy that kept J. C. Penney in the pole position for so many searches, you need to know how Web sites rise to the top of Google’s results. We’re talking, to be clear, about the “organic” results — in other words, the ones that are not paid advertisements. In deriving organic results, Google’s algorithm takes into account dozens of criteria, many of which the company will not discuss.

But it has described one crucial factor in detail: links from one site to another.

If you own a Web site, for instance, about Chinese cooking, your site’s Google ranking will improve as other sites link to it. The more links to your site, especially those from other Chinese cooking-related sites, the higher your ranking. In a way, what Google is measuring is your site’s popularity by polling the best-informed online fans of Chinese cooking and counting their links to your site as votes of approval.

But even links that have nothing to do with Chinese cooking can bolster your profile if your site is barnacled with enough of them. And here’s where the strategy that aided Penney comes in. Someone paid to have thousands of links placed on hundreds of sites scattered around the Web, all of which lead directly to JCPenney.com.

De betalade alltså för länkar, inte till Google utan för att andra skulle länka till deras sajt, men JCPenney säger att de inte betalat något alls. Men historien i sig visar på vikten att förstå Google, och jag fick vatten på min kvarn när Jonas Gardell på twitter i offentligt klagade på Google och deras sökresultat när han sökte information om en staty på Maria Torget.

Jonas Gardell sammanfattar på några tweets de problem som vi stöter på när vi lämnar all informationssökning i händerna på Google, han skrev så här på twitter:

I en timme har jag försökt googla fram info om statyn på Mariatorget. Får veta mer om smaker på mjukglass än om statyn. Hatar Google! #fb

Sedan kommer han till följande slutsats:

Google är SÅ värdelöst som sökverktyg. Google leder bara till en massa skitbloggar och skräp och aldrig till relevanta artiklar. #fb

Men det vet vi ju att Google inte sorterar sökresultaten efter relevans, eller efter vad vi egentligen vill ha information om, de gissar utifrån tidigare sökningar. Sedan beror det organiska sökresultatet på länkar, och nyckelord. Personligen kan jag tycka att det är grundläggande kunskaper som vi behöver förhålla oss till för att kunna värdera sökresultatet.

Sedan kommer Jonas Gardell fram till att Google gärna hänvisar till WikiPedia, och att han kanske lika gärna skulle ha börjat där.

Google hänvisar dessutom i stort sett alltid först till Wikipedia så varför över huvud taget gå omvägen via Google? #fb1:34 PM Feb 16th via web

Personligen tänker jag att båda historierna visar på vikten att elever/vi vuxna lär oss flera strategier för att söka, så att vi inte bara kan ”googla” för att hitta information. I skolan skulle man kunna använda Gardells utbrott på Google för att prata om just sökning på nätet, för han belyser många av de brister, eller de aspekter som vi behöver ha med oss när vi söker på nätet.

Om man sedan lägger till inlägget om Search still suchs som handlar om hur ett företag i USA manipulerade Googles organiska sökresultat. Och naturligtvis kommer det att ske, i en värld där marknadskrafterna styr och man kan köpa sig ett bättre sökresultat kommer det att ske. Det finns massor med pengar att tjäna, och då söker man kryphål, och kanske är det vi ser början på fallet för internets jätte-numero-uno Google, det lär framtiden visa.

Vad får oss att tro på Googles möjlighet att hitta det vi söker?

Jag sitter och funderar mycket kring trovärdighet, vad får oss att tro på en källa? Jag läser rapporter från Exakt-projektet som skrivit väldigt intressant och spännande om hur elever bedömer trovärdigheten. Så himla spännande kring vad trovärdighet är…

Wilson identifies three factors that influence the assessment of a document, such as a Website, as a potential cognitive authority (1983: 167 ff.).

Perhaps the most important of these factors is the creator of the Website – or of the text, images, videos etc. displayed on the Website. If the creator is perceived to be a cognitive authority, that authority can rub off on the Website (this could, of course, also work the other way around, so that a person associated with a trusted document is seen as more credible). A creator is not necessarily a human being; rather the creator is a discursively constructed function which can apply to people or organizations in specific situations. Whereas creators may be cognitive authorities on one topic in one situation, they are not necessarily so on another topic.

Even if the creator of a document is not considered a cognitive authority – or is indeed unknown – there may be aspects to the Webpage’s publishing history that will make people treat it as credible. For instance, it could be published as part of a respected journal or on a trusted organization’s Website. The journal or organization function as cognitive authorities and transfer this authority to the respective Website.

A third factor mentioned by Wilson is that of intrinsic plausibility, by which he means that the document and its text are in agreement with the reader’s previously established view on what a credible document is and that the text does not contradict what the reader assumes to be legitimate. [min styckeindelning]

Till dessa tre faktorer som Wilson tar fram om att det centrala är

1. Skaparen till en webbsida, behöver inte vara en person kan vara en organisation. Personens trovärdighet, gnuggar av sig på webbplatsen.

2. Om skaparen i sig inte har ”kognitiv trovärdighet” dvs om vi inte genom våra erfarenheter upplever att personen/organisationen i sig är trovärdig då spelar webbplatsens publiceringshistoria roll, är den i sig en del av något annat, en känd publikation, en välkänd tidning då ökar dess trovärdighet genom det. Eller om min text publiceras på en känd/respekterad webbplats då ökar min trovärdighet i ämnet.

3. den tredje faktorn är inneboende rimlighet, stämmer det som står i texten överens med vad vi känner igen sedan tidigare? Är texten i sig rimlig, legitimi förhållande till det vi redan känner till?

Till det lägger Franke och Sundin en faktor nämligen:

In many cases, the reader of a Website or other type of document will use tools provided by the document’s architecture to assess the document’s potential to be considered a cognitive authority

Alltså att vi använder alltså de inneboende tekniska möjligheterna för att bedöma en källa som Wikipedia, vi tittar på historik-sidorna, vi tittar på diskussionssidan och utifrån dessa så bedömer vi artikelns trovärdighet.

När jag läste det här så blev det solklart

Vad är det som får oss att lita på visa källor, människor, webblatser? Vi måste lita på vissa människor, vissa dokument för att klara av att hantera vår vardag, för att förstå världen. Och när vi söker information vänder vi oss ofta till någon eller något som redan fått vår tilltro, en auktoritet inom området, som vi litar utifrån våra erfarenheter från tidigare situationer eller vissa ämnesområden.

Vi vänder oss till Google när vi ska hitta information på nätet eftersom de vid tidigare sökningar fått bra, relevanta svar. Deras trovärdighet bygger på vår erfarenhet, kanske på vad Google är för företag ”don’t do evil” och att sökresultaten tycks vara rimliga, fast kan jag avgöra det?

408 000 resultat på en sökning på ordet trovärdigt, trovärdigt eller inte? Jag kan inte avgöra det.

Om Google vet, vad har Google då för ansvar?

Jag tittar igenom P.O Arnäs film om femton år med internet. Den är spännande intressant i synnerhet då jag vet att jag just skrivit på Kolla Källans idélåda om Nyckeln till internet i skolan som jag hittade och som ger en bild av internet i skolan för femton år sedan.

Men i PO:s film är det inte skillnaden mellan då och nu som få mig att stanna upp, utan det är slutet på filmen där PO pratar om all den information som Google har om oss genom vårt sätt att söka. I PO:s film är det exemplet med att Google kan förutsäga när och var nästa influensa utbrott kommer att ske. Det är väl coolt. Vetskapen gör inte att Google behöver ta ansvar, eftersom Google inte kan eller ens kan förväntas hindra att vi blir förkylda, det är sånt som händer.

Men jag ställer mig frågan: Om nu Google kan säga när influensan bryter ut, vad kan företaget mer förutsäga genom den information som de kan utvinna genom vårt sätt att söka? Kan de förutsäga vem som kommer bli ordförande för sossarna, kanske kanske inte, kan de förutsäga nästa folkmord? Kan de genom sin sökstatistik förutsäga vilken folkgrupp som kommer att utsättas för förföljelse? Kan Google förutsäga nästa Rwanda? Och om de kan det vad har då Google för ansvar?

Sedan undrar jag vilka värden styr Google? ”Don’t be evil” vad betyder det egentligen? Mer än att företaget vill tjäna så mycket pengar som möjligt?

Jag kanske bara drar på för stora växlar, men jag undrar jag, vad kan Google ta reda på och om de kan, vad har de då för ansvar?

Kan internet liknas vid Wikipedia?

Inför Wikipedia Academy och min presentation Wikipedia i skolan ställde jag mig frågan vad kan Wikipedia egentligen lära elever? Eller är Wikipedia en bra utgångspunkt för börja undersöka vad internet är och hur internet fungerar?

På Wikipedia Academy återkom om och om igen bilden av Google och Wikipedia som verkar i symbios, och även jag tycker att det är en spännande att Wikipedia ofta, nästa alltid hamnar blad de första träffarna på Google. Vilket jag har diskuterat både tillsammans med elever och lärare, och svaret blir detsamma. Skolan har mycket att lära om och av internet och Wikipedia, och Wikipedia är på många sätt ett tacksamt ställe att börja undersöka webben närmare…

Internet skulle kanske kunna beskrivas med Google, Wikipedia och med utgångspunkt därifrån kan vi kunna diskutera internet och de kunskaper som skolan-lärare-elever-internetanvändare behöver om mediet. För att sammanfatta min presentation så tycker jag liksom flera av de andra talarna att Wikipedia som konstruktion utmanar vårt sätt att se på kunskap. Vad är kunskap om all information finns ett knapptryck bort? Vad blir utmaningen?

Jag tycker också att det är intressant vad som platsar på Wikipedia och inte, att det finns en artikel om Mathias Klang (forskare på it-universitet) men inte om Kristina Alexanderson (prof. på KI). En viktigt fråga att beslysa och diskutera, samt att prata om urval och kunskap, och kunskapsbevarande. Personligen tycker jag kanske inte att artiklar om levande personer är det viktigaste innehållet på Wikipedia, men som fenomen är de intressanta att titta på, för de ger en bild av vad/vilka vi se som betydelsefulla idag. Vad/vem får en artikel, när alla får vara och skapa uppslagsverket, när innehållet bestäms av användarna?

Jag tog också upp den sociala dimensionen av Wikipedia, ett socialt medium, och eller ett uppslagsverk? Ett socialt medium som handlar om bildval, meningsbyggnader, innehåll och form på artiklarna, ett redaktionssamtal kring vilka information som platser och inte. Personligen tycker jag att de är otroligt fascinerande med ett socialt nätverk där du tillåts vara anonym, och där alla kan delta, hur påverkar det ansvarskänslan för det som skapas? Tanken fascinerar mig.

Sedan tycker jag att vi i skolan har mycket att lära ut om informationskompetens och Wikipedia är ett utmärkt hjälpmedel, för att de är tydliga med sina referenser till källorna. De är tydliga med att de finns en funktion som heter citera den här artikeln. Sedan kan alla som redigerar eller deltar i Wikipedia projektet lära sig ett CMS system MediaWiki.

Diskussionen kring pirater, upphovsrätt och plagiat kan med all tydlig enkelhet ha sin utgångspunkt på Wikipedia och Wikimedia Commons. Sedan är Wikipedia som konstruktion en ypperlig utgångpunkt för att lära elever/studenter/internetanvändare mer om licenssystemet Creative Commons, eftersom Wikipedia är licensierad under Creative Commons.

Skolan-universiteten-internetanvändarna har massor att lära av den nioåring, som snart fyller tio, om hur internet fungerar. Men precis som alla liknelser haltar väl även denna av Wikipedia som en bild av internet, men Wikipedia är intressant som projekt eftersom det i sin konstruktion lyckas fånga många fenomen och dilemman som finns på internet.

Medveten på nätet – vad krävs?

Artarmon Public SchoolArtarmon Public School by State Records NSW CC (by)

Är du medveten på nätet? Tanken slog mig när jag och min kollega satt och småprata om Google Analytics. Google Analytics är enligt artikeln Google Analytics på Wikipedia:

ett gratisverktyg för webbanalys

Ett verktyg för att analysera webbtrafiken som kommer till en webbplats. Jag använder Google Analytic för att få en överblick över trafiken på min blogg, antal besökare. Och jag ska säga att jag som kan ganska lite kan ändå läsa ut en hel del om webbtrafiken på min blogg genom Google Analytics. Vad ska då inte Google kunna göra? Och tänk vad jag skulle kunna få ut av verktyget om jag hade mer kunskap, tänk om jag kunde dra slutsatser som Nikkelin.

På nätet konsumerar vi tjänster av olika slag, men frågan är hur medvetna vi är? Det bästa med alla dessa tjänster är dessutom att de är gratis, men är de egentligen det? Vad betalar vi för Google Analytics? Vad får vi och vad får Google? Troligen lämnar vi ifrån oss mer information för att få tillgång till tjänster som Google Analytics?

Ja, jag vet! Jag använder tjänsten för att bli bättre, för att göra en bättre webbplats (blogg), för att kunna analysera hur de som besöker bloggen kommer till mig, för att se kunna dra slutsatser om vad besökaren gillar, ogillar. Varför de besöker din webbplats. Ytterst används verktyget för att se om jag har några besökare, läsare, om det är någon som vill ta del av mina tankar, eller inte? Jag brottas ofta med hur detta verktyg påverkar mitt skrivande. Jag tror ibland att jag kanske bara skriver för siffror, och i förlängningen är det inte så att jag då skriver för google?

Sedan undrar jag om inte Googles alla tjänster bara gör mig till konsument på nätet? Jag ställer mig lite frågande inför ett oreflekterat hyllandet av gratis, utan att fråga, men hur kan det komma sig att det är gratis? Var finns kostnaden? Vilka konsekvenser får dessa gratis verktyg? Vem samlar information om vem? och i vilket syfte?

Och om vi inte ställer frågan om kostnaderna, om priset är vi då medvetna? Om vi inte ställer frågan, kan vi då få kunskap? Reflekterar vi då? Sedan undrar jag ständigt vem ger våra barn, våra ungdomar, de som växer upp med nätet som en naturlig del dessa kunskaper? Vem ställer dessa frågor tillsammans med eleverna? Vem medvetandegör de unga?

Jag tror att det krävs kunskap för att vi ska agera mer medvetet på nätet, kunskap behövs för att kunna fatta beslut och vara medveten om effekter, följder och att det finns kostnader…

Någonstans långt in ringer Farmor Guns ord

På nätet vill jag inte bli behandlad som konsument utan som medborgare.

Act! Is the key words for FSCONS

Act

så avslutar Torsten Grote sin session Centralised Internet Services and Problems of PowerFscons. En session som handlade om Cloud-computing. Clound Computing är enkelt uttryck är alla de tjänster som vi använder på internet, som vi inte laddar ner på våra hårddiskar, såsom Facebook, Google eller twitter. Ofta hör jag begreppet molntjänster när man pratar om dessa som tjänster. Vi använder sessa tjänster för att de är:

  • närvarande överallt
  • lätta att använda,
  • vi behöver inte installera dem eller uppdatera dem
  • fungerar för alla operativsystem

Det är otroligt bra, men Torstens Grotes ville medvetandegöra oss användare om att vi när vi använder dessa tjänster också lägger väldigt mycket makt i hos dem som ”äger dessa tjänster” och att det behöver vi fundera kring och vad det innebär.

Grotes menar att tjänster i molnet bygger på centraliserad kommunikation. All kommunikation från person A till person B måste gå igenom samma punkt. Den i mitten (twitter, Facebook, Google). Och det gör att den som äger tjänsten Facebook eller Google har alltså kontroll eller ”makt” över all kommunikation som sker mellan A och B. Ägaren av framgångsrika molntjänster får genom många användare också mycket makt. I form av:

  • Kontroll
  • Data
  • Failure
  • Exclusion

Kontroll

Grote menar att de som har kontroll, i och med att de vet hur du använder den, vilken information du tar del av i tjänsten. Vilket resulterar i bl.a. personliga annonser. De använder sin kontroll över dig och låser in dig.

Data

Datan som finns i dessa tjänster kan gå förlorad. Google lovar inte att alla dina gmail kommer att alltid vara där. De (twitter, google, Facebook m.fl.) lovar inget. Vi vet att Facebook säljer datan och inte bara den data som du lämnar in utan även det som de kan samla om dig, genom ditt användande s.k. datamining. Och om du vill klaga, vill opponera dig, vilken lagstiftning gäller då?

Failure

Vad händer när vi inte kan komma åt tjänsten. Du är inlåst hos operatören. Om tjänsten blir uppköpt av någon annan, som inte är lika generös vad gör du då? Eller om de som äger tjänsten går i konkurs, blir bankrup vad gör du då?

Exklusion

Grote pratade också om att företagen som har kontroll exkluderar användare, som de i Syrien och Nordkorea (ondskans axelmakter). De får inte använda komma åt tjänsterna, inte använda servern. Tjänsterna exkluderar de som inte kan språket, om du inte gillar reglerna så är du även exkluderad.

Grote menar att makten på internet ska inte ska vara centraliserad, utan makten måste distribueras ut. I stater har vi fördelat makten på olika organ, och vi måste göra samma sak på internet, vi kan inte låta några få tjänster/tjänsteleverantörer inneha all makt. Vi måste:

  • Use
  • Study
  • Share
  • Improve

Tjänsterna måste gå att använda hur som helst, vi bör studera hur de använder datan, och till vad. Vi behöver Dela så att andra kan använda och lära, för att förbättra.

Torsten Garde menade att samfundet (jag älskar det ordet) måste hitta andra ingångar, vägen är inte sluta använda utan skapa alternativ.

  • Distribuerad mjukvara bör leda till distribuerad makt
  • Egen installation med free software
  • Full data som är det är möjligt att exportera när man vill
  • Öppna standarder, det måste går att läsa datan

Vad säger ni har Grote rätt? Att vi lägger för mycket mat i händerna på Facebook, twitter och Google? Och om så vad bör vi göra?

Hur bör vi som användare agera?

Har du funderat kring Google, Facebook, Yahoo och skolan?

Det finns mycket att fundera kring, mycket att ta ställning till. Jag vet att i skolan pratar man stolt om att man köper läroböcker, att skolan inte ska vara styrd av kommersiella intressen. Vikten av att elever får ta del av information som inte vinklad för att uppnå ett företags syfte, mål.

Diskussionen förekommer när det kommer till tryckt material och som alternativ till sponsrat företagsmaterial framhålls ofta läroboken. Det har jag diskuterat tidigare in inlägget Är läroboken ren? Jag undrar mycket över när detta samtal kommer att flytta ut i de digitala kanalerna, och frågorna som jag ställer mig är:

  • Kan en skola använda Facebook, och uppmana sina elever att arbeta med skolans Facebookssida?

Om svaret är ja, har du funderat på vad Facebook tjänar pengar på? Och vad vet du om deras användarvillkor?

  • Kan en skola använda Google som plattform för att mejl, kommunikation, samarbete?

Om svaret är ja, har du då funderat på hur Google tjänar pengar? Villkoren för att ha ett Google-konto, vad vet du om dem?

Jag undrar och ställer mig frågande till att i arbetet med nätet och digitala lärresurser finns det en ganska obetydlig och blygsam debatt kring, var finns kostnaderna? Eller tror vi att det är gratis?

Frågan kanske ska ställas: Vad är viktigast för Google, din integritet eller deras vinst? Mathias Klang belyser det klokt i bland annat i inlägget Integritet handlar om kopplingar

En vanlig misstag som sker idag är att människor “glömmer” vilka kontakter de har inom sociala medier och “fel” information når “fel” mottagare. Till exempel kvinnan som klagade om sin chef på FB men glömde att chefen var en FB-vän.

Samtidigt sker detta utan vår kunskap. Google vet allt om dig och samlar mer och mer data genom alla deras olika kända eller mindre kända företag. Varje informationsbit som du ger till ett googlebolag delas naturligt med alla andra.

ett urval googlebolag

Sedan tillkommer samarbeten mellan olika företag som inte har ägarstrukturer med varandra – här är Facebook stark. När jag funderade på att anmäla mig till sajten runkeeper fanns detta på hemsidan:

Det var inte så att jag hade FB uppe. Jag hade varit där under dagen men hade inget uppe. Trots detta kopplades mitt intresse till en löpsida till FB. För att jag ska känna mig bekväm, eller uppleva social tryck, visades bilder på FB vänner.

Det finns gott om bevis på att portionisering som strategi inte fungerar på webben men jag tror att vi väljer att inte se på de kopplingar som presenteras framför våra ögon.

Kostnader finns där, och vad är det vi betalar med?

  • INFORMATION

Jag har egentligen inga invändningar till att skolan använder Googles tjänster, Yahoos, Facebooks etc, men jag tycker att det är viktigt att föra ett samtal om villkoren, kostnaden samt att problematisera detta. Sedan undrar jag vilket ansvar vi i skolan har för att den information som eleverna lämnar efter sig, som sedan används för att kartlägga dem som konsumenter, för att rikta annonser gentemot dem. Det minsta vi kan göra är att prata om det, reflektera och problematisera kring dessa frågor.

Lärare – våga, vilja bli googlad!!!

Bland mina kollegor kan jag höra röster som säger:

Nej, jag vågar inte googla mig själv, jag vill inte veta. Jag fattar inte hur du vågar.

Jag minns själv hur nervös jag var första gången jag googlade mig själv, jag blundade när jag tryckt på knappen. Resultatet var sedan en lättnad inga träffar på Kristina Alexanderson, men jag vet att jag var extremt rädd att den första träffen skulle vara en elevblogg som öste ut sitt missnöje över den undervisning som jag stått för, de misslyckande som jag eventuellt orsakat. Länge tillhörde även jag den gruppen som inte googlade mitt namn, för det jag inte kände till det kunde inte heller skada mig.

Idag googlar jag mitt namn, regelbundet (snacka om egobost) för att se vilka träffar som kommer upp. Vad google har indexerar av det som jag bloggar om, av det jag publicerar, av det som andra skriver om mig. Min webbnärvaro är hyfsad och till stora delar har jag valt den själv, vilket inte innebär att jag har kontroll över den, men jag håller ögonen på den.

Nu på kvällen läser intervjun Change Agent med Will Richardsson. (Jag vill passa på att rekommendera hans bok Blogs, Wikis, Podcasts, and Other Powerful Web Tools for Classrooms). I intervjun pratar han  om många av de föreställningar som skolan/lärare bär med sig om webben, undervisningen, att dela, att arbeta i det offentliga rummet.

I inledningen av artikeln får han följande fråga:

You’ve written that too many teachers are “un-Googleable.” What do you mean by that and why does it matter?

What I mean is that too few teachers have a visible presence on the Web. The primary reason this matters is that the kids in our classrooms are going to be Googled—they’re going to be searched for on the Web—over and over again. That’s just the reality of their lives, right? So they need models. They need to have adults who know what it means to have a strong and appropriate search portfolio—I call it the “G-portfolio.” But right now—and this is my ongoing refrain—there’s no one teaching them how to learn and share with these technologies. There’s no one teaching them about the nuances involved in creating a positive online footprint. It’s all about what not to do instead of what they should be doing.

The second thing is that, if you want to be part of an extended learning network or community, you have to be findable. And you have to participate in some way. The people I learn from on a day-to-day basis are Googleable. They’re findable, they have a presence, they’re participating, they’re transparent. That’s what makes them a part of my learning network. If you’re not out there—if you’re not transparent or findable in that way—I can’t learn with you.

Jag har aldrig sett min webbnärvaro som en modell för andra att ta efter, men det är en tanke som jag ska smaka på, och jag hoppas att fler lärare gör det, för lärare är förebilder, och vår roll i skolan är att agera som modeller och så även genom att visa på hur elever skapar en webbnärvaro.

Hur skapar man en ”g-portfölj” vad krävs? Hur ser din Google portfölj ut? Kommer du upp bland de tio första träffarna, eller kommer du först som elfte träff? (På andra sida, den som väldigt få klickar vidare till (enligt Andreas Ekström författaren bakom Google-koden)). Är du närvarande? Är du deltagande? Är du transparent? Och om inte hur ska du då lära du dina elever att vara det?

Diskutera Googles motiv

Antennen 1 (Westend)

Antennen 1 (Westend) from marfis75 CC (by, sa)

Halvdagsseminarium Google och Framtiden, tjuvstartade bok och biblioteksmässan 2010. På seminariet presenterade Googles Europachef bland annat projektet Google Books. Ett projekt, vars mål är att digitalisera all världens litteratur.

Varför vill Google digitalisera all världens litteratur?

Seminariet i sig var spännande och väckte många frågor och funderingar som jag som lärare vill ta upp med mina elever. Frågor kring integritet, kring Google som företag, deras affärsmodell och deras ledande ställning på nätet. Dagens inlägg har sin utgångspunkt i en av de frågor som rör projektet Google books och det är frågan om vad det är som driver Google att genomföra Google Books.

Varför Google vill digitalisera all världens litteratur?

På seminariet i Göteborg återkom frågan: Vad har Google som sökmotorstjänst på nätet att vinna på det? Googles främsta förklaring var att:

− Vårt mål är att organisera hela världens information och göra den tillgänglig för alla, att sammanföra användaren med rätt innehåll och skapa innehåll med verktyg som kan attrahera läsarna.

Men varför vill Google göra det? Varför vill Google organisera upp all världens information, och vad ska de använda all denna information till? Vad är det som driver Google? Det blir naturliga följdfrågor att tillsammans med eleverna att reflektera kring.

Vilka förklaringar finns?

För att hjälpa mina elever att reflektera använder jag dels Andreas Ekström (journalist) förklaring som på seminariet sa:

– Om de kontrollerar alla böcker som finns, tänk då vad de kan göra med Google Translate. Det skulle inte finnas något språkproblem längre, säger han

Som jag förstod Ekström så menar han alltså att om Google digitaliserar alla böcker så kommer deras andra tjänster att bli än bättre, än mer välfungerande, och det gör att Google kan fortsätta att vara marknadsledande, att fortsätta vara den söktjänst som flest använder, och på så sätt fortsätta att tjäna pengar.

Samt dels Santiago De Mora, som menade att Googles digitalisering av böcker också handlar om att möta internetanvändarnas behov av att hitta trovärdig information på nätet, eftersom en bok är i sig en med trovärdig källa genom att den har gått igenom en process, läst av en redaktör som godkänt materialet, och förlaget har genom publiceringen sagt att de står bakom bokens innehåll. På nätet menade De Mora saknas ofta den redaktionella granskningen, och de källor som vi hittar på nätet är därmed mindre trovärdiga.

Låt dina elever fundera kring Googles motiv?

Ställ frågan till dina elever: Varför tror de att Google vill digitalisera all världens litteratur? Vad kan de vinna på det? Vilket är syftet?  Sedan tycker jag att du tillsammans med dina elever bör problematisera Santiago La Moras sista svar om att Google vill tillgodose internetanvändarnas behov av att hitta trovärdig information på nätet. Fråga dina elever om är det det Googles uppgift att se till att källor på nätet är trovärdiga?

Är böcker mer trovärdiga jämfört med källor på nätet?

Sedan tycker jag att vi bör fråga våra eleverna om det är så att böcker gör att källan är mer trovärdig jämfört med andra källor? Om om så, varför upplever vi att det är så? Finns det något samband mellan hur trovärdig en källa är och hur den sprids?