Etikettarkiv: innehåll

Avslutningstal vid skolavslutningen – en lyssnares funderingar

Jag har varit på barnens skolavslutning och undrar varför handlar inte sommartalen om skolans verksamhet, varför handlar de mest om att tacka av, eller om sommarlov, sol och bad, samt om ledigheten…  Vid alla skolavslutningar som skett i dagarna har det hållits tal av

  • lärare till elever
  • rektorer till elever, lärare och föräldrar
  • föräldrar till barn och lärare

Hur många av de tal som du tagit del av har handlat om lärande om insikter om skolans betydelse för barnen och deras kunskapsutveckling. Jag hoppas att du har tagit del av många. Jag har i min roll som förälder  stått och lyssnat på flera av dessa tal vid barnens skolavslutning. Det har varit fina tal av lärare som pratat om eleverna eller något kort pliktskyldigt tal från en och annan förälder inför sommaren, för att tacka av lärare. De tal, som jag hört i år har haft en ton av avsked, men även burit förhoppningar om ett vilsamt sommarlov med sol och bad. Ett av talen som jag tog del av var från en skolledare och handlade om att rektorn inte skulle hålla tal och inte prata om sommarlov, för hon hade redan pratat så mycket…

Förvånad stod jag där och tänkte: varför handlar inte alla sommartal om skolans syfte och verksamhet. De bör handla om allt lärande som skett, alla möten med nya kunskaper, färdigheter och insikter. Naturligtvis vill vi höra om våra barn och barnen vill höra hur fantastiska de är, men bygg upp sommartalet kring det viktigaste i skolan, ta plats, berätta om det lärande som skett… Ta exempel som alla kan känna igen, och låt talen handla om varför sommarlovet finns, för att vi ska få en möjlighet att vila upp oss så att vi vid höstens start än en gång kan ta oss an nya kunskaper, nya insikter och nytt lärande tillsammans i skolan.

Skolarbete handlar om innehåll, kunskaper, färdigheter inte om tekniken!

Jag befinner mig ofta i samtal kring it, internet, skolan, arbetssätt och pedagogik. I många sammanhang pratar jag om skolarbete på Internet. Men samtidigt undrar jag ofta varför diskussionen inte handlar mer om hur och sedan skulle jag vilja att vi pratade mer om vilka som driver debatten kring teknik i skolan, it i skolan samt för vilka syften.

I diskussionen kring att varje elev/lärare ska få en dator, pratas det ofta om de vinster som skolan kommer att erfara bara elever/lärarna anammar tekniken och de möjligheter som den medför med att genom ett klick kunna komma åt världens största kunskapsbank, eller alla sina vänner. Bara rätt teknik får ta plats i skolan kommer elever att:

-nå bättre resultat
-bli mer motiverade
-uppleva skolan mer relevant
-etc

Och kanske blir det så, kanske inte. Jag tror inte att verktyget i sig gör förändringen, eller att tekniken i sig gör skillnaden utan det handlar om hur den används, och att skicklighet växer fram genom användning och genom reflektionen kring effekter och brister samt möjligheter.

Personligen kommer jag att fortsätta att föra diskussionen kring att skolarbete på 2000-talet ska handla om det som är det centrala för skolarbetet, nämligen innehållet. Jag skulle vilja att vi pratade mer om: hur och när samt i vilka sammanhang olika tekniker hjälper oss att bearbeta innehållet samt för vilket syfte. I min värld handlar inte skolarbete om tekniken, utan det handlar om innehållet och att uppnå kunskaper och färdigheter i förhållande till det innehåll som man bearbetar.

Jag tycker att vi ska prata mer om innehållet och skolarbetet, och mindre om ”datorer”, ”maskiner”, tekniken så kanske datorn kan ses som ett naturligt verktyg för att bearbeta innehåll, för att utveckla kunskaper och färdigheter. Tekniken i sig är inte det centrala utan de kunskaper/färdigheter som skolan har som mål att utveckla.

Jag skulle också vilja ha en tankesmedja

Stop

Stop av Finn Perez CC (by)

På inbjudan av Ralf Löbel var jag idag på Moderna Filmer. Det är spännande att hamna i situationer och prata om andra medier än det som är min arena. Idag skulle det handla om film. Vi kom dock att prata om sociala medier, bloggande, facebook och den sociala webben. Jag fick frågan:

Vad gör att en blogg får läsare?

Om jag skulle kunna skratta lite generat, så skulle jag göra det nu 😳 . Kan jag säga något om det? Men några råd kan jag dock ge:

Personligen tycker jag att det är trevligt och ger mersmak att blogga hos andra, på andras bloggar. Så bjud in andra att blogga hos dig. Ralf Löbel har på ModernaFilmers nya webbplats har en blogg, en tankesmedja. Åh vad jag älskar det ordet, får mig att tänk på Timbro som skapade begreppet från think tank för att kunna sprida sina (ny)liberala idéer. Bloggen på Moderna filmer är lite hemlig, men den finns där, som en tankesmedja.

Ytterst tror jag att en bra blogg, precis som en bra text bygger:

  • på passion,
  • på ett bra innehåll och
  • på en vilja att nå ut.

Jag tror dock inte att det räcker med att ha en blogg på sin sajt, den måste kopplas ihop med det övriga nätet, en lyckad blogg vet vem, eller vilka de vänder sig till. Vad avsändaren måste är att vara tydlig, annars är det svårt. När jag läser bloggar vill jag höra en röst, en person, och helt vill jag se eller känna din glöd, du måste förmedla att Du brinner för det du skriver om.

Mina tips till Ralf, är att tänka och fundera kring vilka du vill nå? Fundera på vad du brinner för och skriv, berätta om det, med bilder, texter, rörlig film. Hämta exempel och visualisera det du berättar om så att din läsare kan förstå, och nu var svenskläraren framme igen (förlåt).

Att arbeta med sociala medier tar tid, och man måste fundera på vad man vill uppnå, ha en plan, precis som du pratade med mig om anslaget så måste du också göra i din tankesmedja, vilket ska anslaget vara, vilka vill du nå, ge dig sedan ut och fånga dem!

Mitt råd är börja blogga, det är skoj!!!!

Sedan tycker jag att alla som vill komma igång ska läsa Johanna Ögrens inlägg på Stjärnkikarna:

Vem skapar informationen på nätet?

Har du ställt frågan: Vem skapar information på nätet? Vem är det som skriver bloggar, vilka är det som twittrar, vilka är det som skriver innehållet på webbplatserna? Vem skapar den information som vi tar del av på nätet? Vem skriver artiklarna på Wikipedia?

Svaret är förkrossande enkelt:

Det är vi, internetanvändarna.

Utan oss som använder internet så skulle det inget innehåll vara. Vi som använder internet skapar innehållet. Genom att vi gemensamt skapar så har vi också ett gemensamt ansvar för innehållet, och vi gemensamt har ett ansvar för att hjälpa varandra att hålla koll på det, se till att det är fritt, men också uppmärksamma varandra på vad som är bra, mindre bra, intressant och givande. Fast det är väl just det som ”Sharing is Caring” handlar om.

Internet och information på internet handlar helt enkelt om Dig och Mig!

Jag får en liten kommentar, som får mig att fundera på inlägget än en gång. En vän skriver:

Det är inte vem som helst av användarna som skapar innehåll/…/. De flesta är passiva åskådare, precis som med tidningar, radio och TV.

Fast, även om de flesta är konsumenter passiva eller aktiva, de deltar väl också i skapandet fast på ett annat sätt än jag, eller den som skapar en egen webbplats, en egen artikel på Wikipedia. De skapar väl mening av mitt innehåll, min text, den information som jag delar är väl inget utan ett möte med en mottagare? Eller?

Vi skulle aldrig ha träffats, utan våra bloggar…

Jag pratar med Anne-Marie Körling i telefon, och för att vara jag är det ganska ofta. Vi pratar webb, blogg, skola och livet. Det är underbart, berikande och dynamiskt. Men som det är när vänner som inte pratar så ofta med varandra i telefon så går vi loopar, vi återkommer till samma ämnen, samma frågor och alltid, varje gång vi pratar så kommer följande fras:

-Vi skulle aldrig ha träffats om det inte vore för sociala medier, för webben, för bloggeriet.

Kanske är det så… Om inte sociala medier funnit då hade vi kanske möts, på någon konferens, på någon studiedag, eller genom att jag hade läst hennes bok men vi hade inte utvecklat vår vänskap, vårt systerskap, våra samtal, vår dialog som sociala medier gör att vi kan. Det som jag och Anne-Marie slår fast om och om igen i våra samtal är att i sociala medier blir det fokus på innehållet, inte på mitt utseende, på min ålder på min akademiska kompetens, vi kan mötas som mer jämlika.Om det inte vore för bloggen för sociala medier och för det innehåll som vi delar, som vi vill prata om hade vi aldrig fått tillfälle att berika varandra.

Eller för att citera Jardenberg och hans underbara kommentar som jag av en händelse hittade i min ”spamkorg”

(btw, att content inte är kung har vi väl slagit fast för länge sedan. För att citera Cory Doctorow: ”content isn’t king, conversation is. Content is just the stuff we talk about 😉

Åh, vad jag är tacksam för att sociala medier finns, att Anne-Marie finns, att du som läser det här finns. Att vara en bloggerska berikar mitt liv…

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Att blogga rätt eller att blogga för topplistor?

I förmiddags var jag på ett väldigt intressant seminarium om sociala medier i Almedalen.

Det kom att handla en hel del om politometern som är en samlingsplats för alla svenska politiska bloggar. På politometern rankas även Sveriges främsta politiska bloggar. En av de viktigaste algoritmerna för hur en blogg placerar sig dessa toplistor är antalet länkar, och det medför att det finns de som strösslar sina bloggar med ”spamlänkar”. Det tror jag de flesta av oss som befinner oss mer eller mindre regelbundet på nätet känner till. Samtalet kom att handla en hel del kring den länkekonomi som internets infrastruktur bygger på.

Och med sanningar som att politiska bloggare (och alla andra) som bloggare ska länka intelligent, länka brett, inte bara till kompisar. Att det inom bloggosfären, eller den politiska bloggosfären finns en tendens att ägna stor del åt att skapa länkinflation för att hamna högt på topplistor, i knuffs rankning eller på politometern. Länkar bör handla om content, innehåll och inte om topplistor.

Jag, som inte har fattat det där med topplistor, undrar stilla varför finns dessa topplistor? Varför har skapas topplistor, om inte för att mäta tävla, ranka, mäta, eller för att bli bäst? Eller? Är det inte så att vi får det som vi mäter, och inget annat?

Vad är ett tal? En fråga om tid, eller?

Jag sitter på eftermiddagen och lyssnar på en maratonpresentation av tal på temat ”Oss emellan”. Mina fantastiska treor ska avsluta sitt nationella prov med att hålla sina tal, som ska vara fem minuter, enligt instruktionen.

Jag får frågan om och om igen: Vad händer om mitt tal är längre än fem minuter, säg om det är fyra minuter, eller om det är sex? Vad händer då?

Jag svarar som jag tror att jag ska svara: Fem minuter är fem minuter och fyra är fyra och sex är sex. Men jag tror inget händer med ditt tal, det blev bara inte fem minuter utan fyra eller sex, eller fem minuter och trettio sekunder.

Men frågar då frågar mina elever: Hur bedöms det? Vad händer med mitt betyg om jag inte gör fem minuter utan fyra, eller sex?

Jag svarar så gott jag kan, och inser att det är svårt, för vad händer om talet blir fyra minuter istället för fem eller sex. Vad säger det om talaren? Vad är det som ska bedömas innehållet eller formen? Är inte bara tidsavgränsningen till för att eleverna ska ha ett rimligt riktmärke, för att de ska ha tydliga ramar för uppgiften. Talet ska väl ändå bedömas utifrån innehållet, hur de förmedlar innehållet och sin huvudtanke, eller?

Jag kanske har fel, ska läsa på instruktionerna än en gång. Kanske är det så att fem minuter är fem minuter, och ett tal är ett tal, och inget annat. Kanske är själva formen, ramverket lika viktigt som att eleverna kan förmedla en tanke, till sina åhörare så att de lyssnar, förstår och blir intresserade. Men vad vet jag, jag får läsa på igen.