Etikettarkiv: kommentarer

Internet är som skapat för att tjuvlyssna…

Jag blev bloggad igår, det händer ibland. Den här gången av Jay Mug. Ett collage av några av mina bilder från 2011. Fint 🙂

Bland kommentarerna står följande jag citerar:

Lightroom_rl
-Why no link to kalexanderson at Flickr – as these are her photos? Or at least mention where they come from?

Lame!

Sandra Snan
Wait, these were made by Kristina Alexanderson. Why no link?

Sandra Snan
Guess a lot of people (myself included—I even posted a comment (since deleted) asking for prints to buy) thought you made these since Gruber linked to you—I guess you didn’t mean for that to happen. Again the “via” circus of the modern web—“who told me” becomes more important than “who made it”. http://loldwell.com/?p=1183
http://www.flickr.com/photos/k…

Simon
Hm, I don’t like this: Where is the acknowledgement of the original photographer (K Alexanderson)? I think not including that is bad style, to be honest.

Кабель HDMI
You can’t just take a picture from another site and cut off the bottom.

Me
Wait – everyone calling for kalexanderson to be credited…
That flickr link has the following under the photo:
”Found it on Facebook :)”
Shouldn’t we be calling for attribution to the *original* source???

Ianjulie
The ”Found it on Facebook” just means that someone else made the collage and posted it. The original photos in the collage are all kalexanderson’s. Flickr s

Nofare
Wait a minute – these are Kalexanderson’s photos from Flickr – why didn’t you mention that?

Jag tjuvlyssnar, eftersom jag aldrig vet vad som har hänt utan kommer som bäst sent in i bilden. Jag hittade posten genom att bloggaren länkade upp till min fotoström. Tjuvlyssna är spännande, man får en bild av verkligheten då.

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Personlig, men inte privat – en kommentar om Facebook

Jag skrev ett inlägg Vän på Facebook, en komplicerad historia för lärare för ett tag sedan om Facebook och att jag låter mina elever bli mina vänner på Facebook, men att det är deras val. Jag ”addar” inte dem, men de som vill ha mig som ”vän” får gärna adda mig och jag accepterar, alltid!

Inlägget har väckt mycket funderingar, frågor och en del diskussion, som i kan läsa om i samband med inlägget. Många tycks tycka vän med elever på Facebook innebär att blandar ihop privatliv med sitt professionella, yrkesliv.

Det har fått mig att fundera mycket kring begreppen privat, professionellt och personligt. När jag läser Malin Strömans inlägg Alla kan inte vara vuxna och professionella att hon fick följande reaktion på mitt inlägg av en förskoleföreståndare:

Den förskoleföreståndare som satt vid middagsbordet reagerade direkt mycket starkt mot detta. Hon förstod inte alls varför lärare skulle, och upplevde direkt att lärare och elever inte ska involveras i varandras privatliv. Normalt sett vill lärare inte jobba i det område de bor i just av denna anledning. De vill inte jobba när de är lediga. Det ska vara skillnad mellan arbetsroll och privatliv.

Jag undrar hur den förskoleföreståndaren förhåller sig till sina förskolelärare, får inte de heller bli vänner med henne på Facebook? Är det inte samma sammanblandning mellan privat och professionellt? Problematiken ligger i mina ögon inte i frågan om privat kontra professionellt, utan i makt och relationer, påverkan och asymmetriska relationer som finns mellan arbetsgivare-arbetstagare, lärare och elev. Sedan kommer ålder, mognad och ansvar till som aspekter för mig som är lärare i förhållande mellan mig och mina elever.

Malin Ströman berättar vidare väldigt personligt och fint om sina egna högstadieår och vilken betydelse hennes klassföreståndare hade för henne:

Jag minns min egen högstadietid som fasligt rörig. Tonåringar (fler än jag måste jag väl ändå tro) bryter sig med bravur loss från sina föräldrar och lyssnar främst till sina vänner och till media (Internet, TV, musik). Jag uppskattade mina klassföreståndare enormt mycket. För det första var de feminister och noga med att hålla en jämn fördelning av uppmärksamhet och hörda röster tjejer och killar emellan. Men sen var de också ganska privata – vuxna, mycket närvarande och personliga. Jag trodde på dem, på vad de sa, och på att de fanns där för mig.

I mina ögon visar Malin på vikten av att unga i skolan har lärare som vågar vara personliga, det betyder inte att jag behöver vara privat. Jag har sett mitt engagemang i sociala medier främst som del av mitt arbete, som en del av mitt lärarskap, eller min roll som utbildningsansvarig för Webbstjärnan.

Jag försöker vara personlig men avstår från att vara privat. Det är en gränsdragning, som är viktig för mig.

När jag arbetar med retorik med mina elever brukar vi prata en hel del kring skillnaden mellan privat och personlig. Jag brukar säga till mina elever att vi människor är intresserade av andra människor, vi vill veta mer om den andre, om personen bakom faktan, bakom talet. Och jag brukar exemplifiera med att säga till mina elever att de aldrig lyssnar så bra som när jag berättar något som de kan relatera till, när jag berättar något om mig själv som människa, att jag kopplar någon komplicerad teori till deras vardag, till mig eller min familj. Det är ett retorisk grepp.

Det tycks vara en sanning som de tagit med sig och i deras diplom till mig på skolavslutningen skrev de:

-du pratar alltid om dina barn för att få oss att lyssna, personlig som retorisktknep!

-för roligt att dra upp sonens kalsonger ur väskan i klassrummet

Jag är medveten om att när jag är personlig så lyssnar mina elever bättre. Och att jag vågar vara personlig gör också att de får en relation till mig, som människa, jag blir något mer än bara en lärare, en byråkrat. Facebook är för mig en personlig arena, men absolut inte privat. Så när det kommer till den aspekten på Facebook, att elever på Facebook skulle leda till att jag blandar ihop privat (om Facebook nu är privat) med mitt professionella, det valde jag att göra i och med att jag fick bli vän med min rektor.

Jag tror med andra ord att jag kan vara personlig och professionell i förhållande till mina elever även på Facebook.