Etikettarkiv: Kristina Alexanderson

pirret, som fanns när jag började blogga…

I torsdags startade IIS en ny tjänst i och med att vi lanserade webbpedagog – en tjänst för pedagoger som vill ha en egen webbplats. Jag är extremt stolt över att få vara med och driva och lansera detta projekt. Tänk att jag får vara med och ge pedagoger en plattform för att använda webben för sitt arbete… Det är extremt stort! Jag har drivit projektet och det var först i torsdags när vi skulle lansera tjänsten Webbpedagog som jag kom att minnas hur det var att börja blogga som pedagog.

Jag startade min blogg hösten 2009, som jag minns det i smyg, och utan att jag riktigt hade någon riktning eller ideen med bloggen -det syns i kategorierna min default kategori då som nu är ”kategorisera mera”. En uppmaning till mig själv att försöka bestämma vad jag skrev om och vilka huvudtrådar som jag skulle återkomma till – idag finns det fler kategorier…

Bland de minnen som kom till mig i samband med lanseringen av webbepdagog var också spänningen som jag upplevde när jag själv insåg att det fanns det som läst min blogg Kristina Alexanderson, till en början kunde jag se det i statistiken som besöker sedan i form av kommentarer och länkar in till mina texter. Det var konstigt, men gav mig också självförtroende för att jag hade en röst som andra kunde vara intresserade att förhålla sig till på nätet. Det har jag alltid varit stolt över – tack alla ni som läser, kommenterar och tittar in.

Men min blogg har hela tiden kanske främst varit ett viktigt verktyg för mig, för min reflektion för mina tankar och mina idéer, min blogg är en samlingsplats för mina reflektioner och jag kan gå tillbaka och påtagligt se om jag står still eller rör mig i tanken. Och det är jag extremt glad för. Att vara en bloggare är väldigt utvecklande och därför är jag extra glad över att jag får erbjuda ett verktyg för andra att pröva detta verktyg för reflektion och samarbete.

Kristina

Kolla in min nya simpedagogblogg – djupdyk.se

Vad kan hända om man inte är källkritisk?

I onsdags blev jag intervjuad av en fantastisk radioreporter som skulle göra ett reportage för P4 barn kring källkritik, går på radio nästa vecka. Reportern ställde de vanliga frågorna, vad är källkritik, hur är man källkritisk? Men inte bara dessa frågor som jag känner igen, utan även frågan om det är farligt att inte vara källkritisk?

När jag fick den frågan känd jag mig lite ställd, hur ska jag formulera det här?

För visst kan det vara farligt om vi på grund av okunskap eller bristande medvetenhet sprider information som är rent missvisande, men är det det jag vill säga till ett barn? Vill jag skrämmas, och säga att om du inte kan din källkritik (och speciellt på internet) då kan det gå riktigt illa och du kan råka illa ut, kanske till och med göra andra illa.

Nej det vill jag inte, men samtidigt vet jag att om vi inte är medvetna med vad vi sprider och vad vi tror på kan det leda till att vi blir lurade på pengar, eller gör saker som vi inte vill stå bakom sedan för att de är känsliga eller pinsamma. Och en bristande källkritik kan också gör att vi sprider fördomar och uppfattningar som inte är sanna.

Intervjun fick mig att tänka och fundera i nya banor, vad händer om människor inte är medvetna och kunniga om vad de sprider, utan bara sprider information för att de tror att den är sann, eller för att alla andra sprider den… och det många säger många gånger kan ju lätt uppfattas som en sanning, men så behöver det inte alls vara.

Är det farligt att inte vara källkritisk?

Sitter som expert i museiutredningen – tänka sig vilken ära!

När handläggaren från kulturdepartementet ringde precis innan sommaren och frågade om jag kunde tänka mig att sitta som expert, tackade jag så självklart ja. Vilken ära, vilket ansvar, wow! I veckan hade vi vårt första möte i expertgruppen och efter det insåg jag att detta kommer inte bara bli spännande det kommer att bli superspännande.

Museiutredningen har till uppdrag att se över:

Utredaren ska bland annat

  • beskriva och analysera hur samhällsutvecklingen regionalt, nationellt och internationellt har påverkat och kan förväntas påverka förutsättningarna för museernas verksamheter,
  • föreslå nationella mål för museipolitiken som tar sin utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen och som är anpassade till de nya förutsättningar som råder till följd av pågående samhällsförändringar,
  • beskriva och analysera på vilka sätt centralmuseerna uppfyller sina uppdrag, hur de prioriterar mellan uppdragens olika delar, tar hänsyn till olika mångfaldsperspektiv och arbetar för att förnya och utveckla museiarbetet, och
  • analysera och lämna förslag på hur myndighets- och institutionsstrukturen för de berörda museiinstitutionerna inom Kulturdepartementets ansvarsområde kan förändras i syfte att uppnå högre effektivitet.

Utredaren ska vidare analysera om det statliga regelverket kan förenklas för att underlätta avyttring av kulturföremål som ingår i de statliga museernas samlingar till andra museer.

Och idet arbetet kommer jag att få vara med, och i samband med det växa och få kunskaper och insikter om museivärlden, tänka sig!

Gör dagens Rembrandt ”selfies”? #blogg100

Jag tror precis som självporträtten blev självklara under 1600-talet pga billigare speglar kommer dagens Rembrandt att avbilda sig själv med hjälp av mobiltelefonen. Teknikutveckling gör att genrer populariseras och används av fler, det är selfieskulturen ett bevis för idag. Skälen till att vilja avbilda sig själv är också desamma, både personliga och professionella…

Igår hade Godmorgon världen ett reportage kring ”selfien” och jag blev intervjuad och fick uttala mig om selfies syfte och funktion. Om du inte hörde programmet så finns avsnittet på selfies på nätet, såklart. Jag känner mig lite extra stolt över att få vara del av ett av mina favoritprogram. Ett program som gör analyser om politik och samtidens skeenden och tänk i det fick jag var med i.

 

Tankar kring fotografiet

Jag läste inlägget om Gloria Baker Feinstein den retrospektiva utställning som görs kring henne. och i texten som heter Can you see me now? berättar Gloria Baker Feinsteins med egna ord varför hon fotograferar:

  • Sometimes I take pictures to get a closer look.
  • Sometimes I take pictures to prove that something happened.
  • Sometimes I take pictures so I can remember how I felt.
  • Sometimes I take pictures so I can hide behind the camera.
  • Sometimes I take pictures because things seem confusing.
  • Sometimes I take pictures to introduce people to one another.
  • Sometimes I take pictures to make sure someone doesn’t disappear.
  • Sometimes I take pictures because it feels good to be alive.
  • Sometimes I take pictures because the sadness is unspeakable.
  • Sometimes I take pictures to change someone’s mind.
  • Sometimes I take pictures because there is nothing left to say.
  • Sometimes I take pictures so I know which way to go.
  • Sometimes I take pictures because things will never be the same.
  • Sometimes I take pictures so I can see things in a new way.
  • Sometimes I take pictures to give someone else a voice.
  • Sometimes I take pictures to leave reminders that I was here.

Och det slog mig att jag vill också berätta varför jag fotograferar, varför jag tar bilder och varför jag väljer att publicera vissa bilder. Därför har jag inlett en ny bloggserie på min fotoblogg som handlar om varför jag fotograferar.

Stormtroopers varför då?

Jag fick frågan för inte så länge sedan: Varför är Stormtroopers så populära? Vad är så tilldragande med dem?

are you here, why?

Ärligt talat så kan jag inte prata för någon annan än mig själv, och jag vet inte om jag tycker att de är tilldragande. De är ju inte speciellt snygga, men jag vet att jag är väldigt förtjust i hjälmen och formen på hjälmen. Välavvägd, balanserad och mjuk i formen. Jag tycker också om att det inte går att säga om personen bakom hjälmen är glad, arg, ledsen, förtvivlad eller likgiltig. Med en hjälm framför ansiktet ser vi inga känslor. Ett riktigt pokerfajs. I hjälmen finns utmaningen, kan betraktaren se, känna, uppleva att en plast-leksak är mänsklig, med hjälm kan eller ens förmår att visa känslor? Kan jag lura mig själv, kan jag lura betraktaren med hjälp av min kamera.

Jag dras till Stormtroopern av andra skäl också: att det är en manlig figur, som ägnar sig åt  att var soldat. Jag dras till dem för att de tillhör eller arbetar för den mörka sidan, samtidigt tror jag att de är ”vanliga människor”. I mina ögon är de ganska löjliga figurer hämtade från Star Wars sagan, min minnesbild är att de lyckas aldrig träffa, eller är särskilt effektiva, eller pricksäkra.

Sedan finns det ännu en sak som jag tycker om, och det är historien om Stormtroopers hjälmen och George Lukas, den om upphovsintrånget och vem som har rätt till kostymen. Vem som har rätt att använda dräkten, tjäna pengar på repliker… och tillverka den. Sedan ska jag väl säga att jag dras till skorna också…

1003 inlägg sedan 2009-10-29

När jag började blogga, för snart tre år sedan hade jag inte en tanke på att jag skulle skriva så mycket, eller så ofta. Jag var mest osäker på vad min blogg skulle handla om, skulle den handla om skolan, om mig, om teknik, om verktyg och vem var jag som ville skrika ut i cyberrymden.

När jag loggade in idag insåg jag att jag publicerat över 1000 inlägg om stort smått, men mest om sånt som berör mig, funderingar som vardagen medför, när man arbetar med Internet i skolan.

Så härmed har jag skrivit 1003 inlägg 🙂 och jag undrar fortfarande varför jag bloggar, men det är väl för att det är kul.

Att möta ”betraktaren” – vad berättar jag med mina bilder…

@kalexanderson in action! av Sara Fritzon CC (by)

flickr där jag delar många av mina bilder får jag en av de finaste kommenterar som jag fått om mitt Star Wars-fotografi. Det var från en av mina foto-vänner Margareta, som i samband med en av mina bilder skrev:

vill bara berätta att i måndags tittade jag på ditt trooper-set tillsammans med en 6-årig starwarsexpert och han var överförtjust: ”Jag vill träffa den där killen, Kalexanderson, han har ju förstått allting”

Kommentaren är underbar, och det är så roligt att höra en expert kommentera mina bilder. Sammanfattningen ”Kalexanderson, han har ju förstått allting.” Och jag undrar genast vad är det som jag har förstått? Vad ser betraktaren av det som jag vill berätta, och vad upplever du när du ser mina bilder?

Ibland undrar jag vad betraktaren ser, och om jag borde berätta det som jag vill säga…

Margareta svarade på mitt svar: ”säg till när och hur så kommer jag 🙂” med följande kommentar:

När jag sa att du var en tjej, och dessutom en mamma, så tittade han på sin egen mamma, och undrade nog om även hon har dolda möjligheter…

Bara tanken på att mina bilder skulle få någon att se sådana möjligheter, det är stort…

Den första kärleken, den glömmer jag aldrig #creativecommons

Jag minns det så väl när jag såg den första bilden av Stéfan. Jag minns det som att det var ”Trooping in the rain”, som jag föll för. I minnet så mötte jag bilden som en illustration till en bloggpost, när jag var på jakt efter ”bra” bilder samt information om hur man erkänner upphovsmannen som licensierat sitt material under Creative Commons (bilden låg under Creative Commons då, även om den inte gör det idag).

Jag njöt, tittade länge på bilden, tänkte ett ögonblick att det var vuxna män, men paraplyet, känner vi alla igen, ett pappersparaply, och sedan droppen, som ligger precis i luften. Kärleken, förälskelsen var omedelbar, och sedan dess har jag varit fast.

Med Stéfans bilder som utgångspunkt lärde jag mig att det finns massor med goda fotografer som delar sitt arbete under Creative Commons. Att det är relativt enkelt att erkänna en upphovsman som valt att licensierat sina verk. Jag lärde mig mer om licenserna, bestämde mig för att kanske skulle någon vilja använda mina bilder såsom jag använde och använder Stéfans och resten är en annan historia.

Jag återkommer ofta till min första förälskelse, till Stéfans bilder, för att inspireras, för att skratta, för att njuta, för att minnas. Jag återkommer också till den första förälskelsen, till själva bilden i mitt eget fotograferande. Jag tycker om att fotografera i regnet, spännande, svårt, roligt och utmanande. Mitt senaste försök gjorde jag när jag utnyttjade tövädret och gjorde ännu ett försök till att skapa en replik till Stéfans Trooping in the rain. Den första förälskelsen glömmer man aldrig.

don't look now but I think we're under attack

Don’t look now, but I think we’re under attack av Kristina Alexanderson cc (by,nc, sa)

 

Fånga ljuset – mitt ljus? – en kort reflektion kring mina bilder

Det händer att jag tidigt på morgon tänker: Attans, jag borde gå ut, typ nu för att fånga ljuset. För att fånga ljustet som skapar långa skuggor, ett lätt dis av ljusstrålarna. I mitt fotograferande triggas jag av ljuset som vi möter när solen står lågt, på morgonen, kvällen eller korta vinterdagar.

Holding tight

Holding tight av Kristina Alexanderson

För mig tog det lång tid innan jag insåg hur jag skulle göra för att få fram ljuset, få det att bli just sådär skimrande som det kan vara, jag har alltid trott att det beror på att jag så ofta ligger på marken när jag fotograferar, men inser att det handlar om teknik, kunskap och erfarenhet också. Liksom allt annat blir man bättre av att träna.

På flickrs blogg med inlägget ”hunting the light” inser jag att jag långt ifrån är ensam i den där jakten på ljuset, som vi söker fånga med hjälp av vår kamera. Kolla in, hur andra gör.