Etikettarkiv: kunskap

Vad krävs för att bli källkritisk?

Jag har funderat, och det är kanske uppenbart, kanske självklart. Visst det krävs kunskap. Jag brukar citera Sven Erik Lidman som säger

Om man inte har ordentliga kunskaper, är det helt enkelt svårt att bedöma och värdera innehållet på ett kritiskt sätt.

Men vad är det för kunskaper som krävs? Visst det krävs kunskaper i själva ämnet, det handlar väl också om kunskaper om själva källan, om den som kommer med uppgifterna. Jag brukar utgå från barnen, och hur de förhåller sig till mig som källa. Det är liksom enkelt och tydligt, brukar jag tänka. Mig litar de på tills de blir bevisade om motsatsen, och det blir väl alla barn förr eller senare.

Jag var på WikiPedias 10 år jubileum tillsammans med mina grabbs och på vägen pratar vi om Adam och Eva och deras söner. Jag berättar väldigt rudimentärt det som jag mindes. WikiPedias födelsedagskalas var allt annat än barnvänligt och det fick min son att hänga i barn-biblioteket istället.

När jag kom ner till barnavdelningen så säger min son:

Du mamma det var så här med Kain och Abel, och sedan får jag versionen som står i Barnens bibel.

Ni vet hur föräldrar stolta som attan över att deras barn ifrågasätter dem, förhåller sig skeptiskt, men jag inser att han litar inte fullt ut på mig, hans kunskaper gjorde det möjligt för honom att förhålla sig kritiskt. Men vilka kunskaper?

Kunskaper om Bibelns sagor? Nja, inte eftersom han inte kände till historien om Kain och Abel, men kunskaper om mig som källa, och kunskaper om hur han hittade information för att kunna pröva det som jag sa. Jag vet att det kan tyckas enkelt, trivialt men personligen tror jag att källkritik kräver just flera av dessa element för att vi ska vara källkritiska.

Vi behöver kunskaper i ämnet, eller åtminstone kunskaper i hur vi hittar egna källor som vi av en eller annan anledning tror på. För naturligvis kan man diskutera Barnens bibel, som källa, men i förhållande till mig har den mer trovärdighet och hade dessutom presenterats i ett sammanhang där kunskap, och auktoritet fortfarande bor, i skolan 🙂

Men vi behöver också kunskaper i hur källan som vi ska värdera fungerar, min son vet att jag inte har speciellt mycket över för bibelns berättelser, han vet att jag höftar om jag kan. Och han visste att det fanns mer att få reda på, nyfikenheten drog honom till att söka fler källor, mer pålitliga än jag.

I ett arbete med Källkritik tror jag att det sista är väl så viktigt, det måste finnas en morot att förhålla sig kritisk, att söka mer information, annars gör man inte det. Då blir svaret Äsch det är bara för skolarbete och källkritik blir att beta ev en checklista. Nyfikenheten måste finns kvar för att vi ska söka fler svar.

Källkritik står på agendan den 16 mars när jag tillsammans med Mathias Klang ska prata om upphovsrätt, licenser, källor och källkritik på nätet.

Du vet väl att du kan anmäla dig HÄR, och att det inte kostar någonting, så välkommen.

Vilken är skolans reason for beeing?

Sign, no bikes, winter

I fredags fick jag möjlighet att  lyssna på .se fd styrelseordförande Rune Brandinger som pratade om hur ett företag skapar framgångar. Att A och O är själva affärsidéen, eller på engelska ”the reason for beeing”.

Rune pratade om att framgången för en verksamhet ligger i affärsidéen, som måste vara tydlig och transparent. Alla i verksamheten måste känna till det och kunna relatera den (affärsidéen) till sin arbetsuppgift och sin funktion. De som arbetar i ett företag, i en verksamhet måste vet varför verksamheten finns, vad är skälet till att vi finns, vad ska vi göra och vad ska vi inte göra.

I helgen har jag lite motvilligt men ändå tagit del av skoldebatten som handlar om stort som smått. Den handlar om vems fel skolans problem är, eller vem det är synd om kanske ena gruppen skuldbelägger den andra, etc. Jag har funderat på om denna pajkastning gynnar skolan, borde inte Huvudfrågan i skoldebatten vara:

Vilka är skälen till att vi har en skola, och hur får vi en skola som de målen/det målet? Nu handlar debatten mer om vems eller vad som är felet? Och hur ska vi fixa det? Och beskrivningarna går isär, men huvudfrågan ”the reason for beeing” glöms bort.

Istället läggs fokus på felet och de är olika

I mina ögon borde diskussionen ha sin utgångspunkt i varför har vi en skola? Vilka skäl finns till att skolan bör finnas?

Vår skolminister förklarar sina skäl till skolans funktion. I mina ögon/öron handlar om att vi ska ha en skola för att få elever som ska prestera bra i PISA-undersökningar?!? Lösningen blir att drilla, korvstoppa och skapa gemensamma nationella prov, fler prov. Ge lärare mer mandat att beslagta mobiler. Det är lösningen, skolan är till för att lära eleverna ett stoff som är objektivt och oberoende av tid och rum. Skolan vet vad de ska lära ut, det finns en kunskap som vi ska förmedla… I fokus står kunskap-luckorna, det är dem som skolan ska fylla. De som går i skolan har inte fått tillräckligt, och genom prov och tester kan vi fånga upp de elever som har dessa luckor, och sedan stoppa igen hålen.

All skolpolitik, all skoldebatt måste ha sitt ursprung i frågan, eller i svaret på frågan: Varför behövs skolan? Vi tycks vara eniga om att kunskap står i centrum för skolans funktion, eller är the reason for beeing men jag tycker och tror att skoldebatten skulle må bra av att föra ett samtal kring vilka kunskaper, vilken kunskapssyn institutionen ska ha. Handlar det om luckor, eller handlar det om styrning, eller handlar det om att skolan…

Personligen tror jag inte att det finns några barn i skolan som på allvar köper förklaringen:

Det här behöver du lära dig bara därför att…

Du ska lära dig det här för det var viktigt när jag växte upp…

Så varför har vi en skolan? Vilken är skolan ”reason for beeing”? Sammanfatta det i halv A4 och arbeta mot det målet istället för att bara belysa felen, eller skylla på någon annan.

Vikten av utbildning och kunskap

The look of envy
Jag följer diskussionen kring kommunchef och ”affären” i Katrineholm lite på avstånd. Jag läser inlägg av olika karaktär och slås av att en tjänstemans användande av sociala medier kan skrämma så. Tänker på Egypten och inser att internet, sociala medier och de möjligheter som finns i dessa kanaler verkligen är ett hot, de kan och förändrar maktbalansen och kommunchefens agerande och sätt att öppna upp för kommunikation och samtal sätter ”gamla” maktförhållanden i gungning. Det är spännande men reaktionerna är skrämmande, upprörande och svåra att förstå.

I alla de samtal som förs vill jag lyfta många aspekter men en känns extra viktig från mitt perspektiv och det är den som Emaunel Karlstens inlägg Att hantera aggressiv journalists frågor om ngt självklart  på Tabloism 2.o där han avslutar med orden:

Hur han [kommunchef] inser det potentiella hotet, hur artikeln kan skena, och då väljer att publicera journalistens mejl, ber om hjälp om svar och gissningsvis också kommer publicera svaren på sin egen blogg innan svar skickas.
Snacka om att ta kontroll över informationen och nyheten. Egentligen bara det ett tillräckligt bevis på vikten av utbildning och kunskap om hur och varför man använder internet.

Personligen anser jag att hela historien om Kurirens granskning visar på just det behovet. Hur stort och viktigt det är att vi skaffar, erbjuds, tar möjligheten att få kunskap om hur och varför man använder internet. Det handlar om att förstå hur internet som medium medför nya möjligheter såväl som nya hot, hur internet förändrar och sätter gamla maktstrukturer ur spel.

Internet och barn, några reflektioner

Jag arbetar med internet, med internet i skolan för att vara tydlig. Jag arbetar på stiftelsen för internetinfrastruktur och mitt arbete handlar om att stödja skolan i sitt arbeta med att använda internet. Jag arbetar med internet för att jag ser möjligheter, jag ser ett medium som vi i skolan, tillsammans med våra elever kan använda för att skapa möjligheter för kommunikation kring lärande, ett medium som ger möjligheter till lärande, och ett medium som våra barn behöver ha kunskap om. Men frågan är vilka kunskaper vi ska betona och vilken bild vi vill ge av internet?

Jag möter många lärare, jag träffar dessutom föräldrar och barn. Internet och barn väcker mycket frågor så jag hamnar ofta i samtal om internet och om och hur vi- vuxna: lärare, föräldrar, andra vuxna runt omkring barnen ska förhålla oss till internet som medium, många gånger har dessa samtal samma utgångspunkt nämligen:

Internet är farligt.

Hur ska vi skydda barnen? Det vi ska lära barn om internet är relaterat till de problem som ”gammel-media” väljer att betona i sin diskussion kring internet och barn. Bilden som ges är att Internet är fyllt med farligheter, såsom grooming, kränkningar, att barn blir utsatta för kommersiella krafter, våldmobbning och näthat etc. Om jag ska vara ärlig så i min föräldrar-vardag, finns det mer vardagsnära problem som hur lära man ett barn hålla sitt lösenord hemligt, (när de sitter fem tillsammans på fritids dator) eller när jag kommer till insikten om att det finstilta i avtalet på spelsajten innebar att jag ingick ett avtal om en prenumeration.

Visst barn behöver lära sig att vara säkra på internet, precis som de behöver lära sig vara säkra i trafiken. Säkerhet är A och O. Och visst internet är ett medium med massor med kommersiella krafter, men också en arena där Wikipedia har blivit till, Open Source-rörelsen finns här, Creative Commons skapades i det digitala rummets närhet och har sin starka ställning på nätet och i detta medium. Mobbning uppstår inte på nätet, barn som mobbas på nätet mobbas även utanför… det visar t.ex EU kids online, mobbning är ett problem som måste hanteras javisst, men problemet uppstod inte i och med nätet.

Min ringa åsikt är att barn behöver kunskaper om internet, de behöver vara medvetna om att det finns massor med faror, precis som off-line, de behöver veta att jag finns där som vuxen, som ett stöd, som någon man kan prata med när och om det går fel. Men kunskap om internet måste handla om fler saker än om säkerhet, det måste också handla om att bli människa, men också om andra kunskaper och andra färdigheter som att veta vad och varför WikiPedia uppstod, vad som skiljer en blogg från en webbplats, att vuxna också har Facebook, de twittrar inte bara. Barn/ungdomar behöver få kunskaper om hur Google fungerar, och hur resultaten rangordnas, kunskap om mediet gör dem mer medvetna och säkrare.

Sociala medier är kommersiella aktörer, påverkar det lärandet?

Igår läste jag Lars Erik Jonssons inlägg är Facebook och andra sociala medier  värdelösa i högre utbildningen? som i sig till stora delar är ett referat av en intressant artikel av Friesen Education and the social web Connective learning and the commercial imperativ.

Friesen presenteras som:

Dr. Norm Friesen is Canada Research Chair in E–Learning Practices at Thompson Rivers University in Kamloops, British Columbia, Canada.

Uppsatsen av Friesen är i sig intressant och belyser intressanta aspekter på sociala medier, som handlar om det kommersiella syftet och hur det begränsar möjligheterna att använda dessa för utbildning och för lärande. I mina ögon belyser och tar han fram många intressanta referenser och aspekter som alla användare både i och utanför utbildningssektorn bör fundera kring, samt förhålla sig till.

Till exempel sanningen om att inget är gratis…

Steve Greenberg quote

Du är inte konsumenten av varan Facebook utan du är själva produkten som Facebook säljer till de som köper marknadsföring på sajten. Frisen menar att svagheten i många sociala medier bygger på att vi ska uttrycka gillanden, och använder Facebook som utgångspunkt.

Algorithmically–defined audiences

This is perhaps easiest to illustrate with the example of Facebook, but it applies also to a wide range of services — and generally the more “social” their emphasis, the clearer the influence. Users of Facebook are sure to have been struck by the numerous and varied ways in which it cultivates gregarity and interaction, the way in which it relentlessly structures and supports sociality and connection. Looking at my Facebook page, I am not only asked “what’s on my mind,” I am also asked whether I might know users who are currently not friends, I am requested to help a friend find other friends, I am told which friends have become friends of others, and I am recommended to visit pages that my friends have liked or recommended. It is common to observe that the term “friend” itself is emptied of meaning by this incessant use and quantification; but the point here is to see how Facebook is very carefully and consistently structured to support certain kinds of interaction and attention, and to exclude others.

Facebook exemplifies a way of generating and circulating information that encourages the expansion of interconnections between users (rather than discretion and selectivity), that fosters the disclosure of concerns of favourable interest to those already in relation (rather than the articulation of internal dissent and difference), that facilitates the expression of likes and invitations (but not dislikes and disinclinations), and that foregrounds every new friendship and connection (while suppressing news of severance and deletion). Facebook is in this sense above all convivial. This is a term whose meaning and etymology both suggest a celebration of togetherness, as would happen at a social event like a feast. Expressions of reservation, nuance and qualification are made difficult if not impossible; and negativity, in both its everyday and dialectical senses is avoided. There are few if any invitations to express dislike or disinclination to the items appearing on one’s homepage and there are even fewer ways to note that which is “not” — to register an absence, to observe an omission or to be faced with exclusion in general. This is all the result of myriad and careful design decisions: algorithms for selecting likely candidate friends, for identifying friends in need of further connections, and for featuring appropriate items “liked” by others. Of course, at the same time, any of these calculated processes of selection, identification and foregrounding also necessarily involves exclusion, suppression and elimination of other possibilities. However, these “negative” processes are relegated to the software behind the system, and are not readily accessible to users; all one sees is more and more potential friends, and ongoing opportunities for conviviality. /…/

Figure 5: quote

Friesen har en poäng i att flödet i sociala medier kan bli enhanda, och att vi söker oss till likasinnade, svårt att hitta de som lämnar nätverket, eller de som ogillar det.

Men jag saknar flera kritiska apsekter i förhållande till just lärande och sociala medier, vilken funktion har t.ex. lärare i utbildningssystemet om inte att lära oss ställa frågor, att pröva andra infallsvinklar. Kanske är inte Facebook eller Twitter nätverk för lärande, utan för kommunikation, för samtal, för att prata kring olika sätt att se på lärande? Lärare kanske behövs för att få studenter/elever att pröva olika infallsvinklar? Sociala medier är en plattform för att mötas för att kommunicera kring olika sätt att se på en företeelse.

Jag tycker att artikeln i sig visar på en annan aspekt till nämligen behovet av att ha kunskaper om hur dessa nätverk, dessa sociala medier påverkar vårt sätt att se världen, det vi erfar, så att vi kan och lär oss förhålla oss kritiskt i förhållande till dem. Helt enkelt bli medvetna som användare.

Jag som kommer från skolan kan säga att det är befriande att uppleva och ta del av kommunikation som bygger på gillande, på tummen upp, istället för att någon ständigt säger, äsch det där var väl ingenting, eller åh ,kände du inte redan till det. Men jag förstår och tar med mig Friesens brister och instämmer i att samtalet kanske kan bli endimensionellt, men jag tror ingen säger att alla samtal kring kunskap ska ske i sociala medier.

Sociala medier skapar lärande

Vad tillför sociala medier?

När jag växte upp samlade jag på bokmärken. I skolan och efter skolan tittade, sorterade, samlade och jämförde vi bokmärken, pratade bokmärken, kanske till och med bytte ibland. Det var en stor sak att samla, vi ville ha nya, andra och helst inte dubbletter. Min bror samlade på Hockeybilder. Samla, sortera, socialiserade oss gemensamt kring det vi samlade, alltså våra bokmärken.

Jag samlar inte på konton i sociala medier, inte heller på kontakter eller vänner, men med min aktivitet i sociala medier hamnar jag i sammanhang där andra har liknande intressen som jag. Ett av de sociala medium som jag är aktiv i är flickr. Flickr är en bilddelningssajt där mötet sker över bilder, antingen genom att jag njuter av andras bilder eller andra tar de av mina. Flickr som socialt medium får mig att tänka på min barndoms samlande, av just bokmärken. I flickr samlar jag på vackra bilder, bilder som jag kan använda, bilder som jag inspireras av. Jag samlar bilder bokstavligt, men när jag tänker på det så är det framför allt kunskaper, intryck och tolkningar, som jag samlar. Möjligheterna är så stora, eftersom jag har hela internet som arena och bilder från hela världen och från olika tider, även om jag bitvis rör mig i en ganska snäv krets, men jag samlar och byter, lär och utvecklas.

På söndagar byter jag upplevelser och bildtolkningar med alla de som är med i fotosöndag, i mina andra grupper samlar jag på intryck och uttryck. Jag byter erfarenheter med alla som kommenterar och på de bilder som jag kommentarer på. Jag blir till och med generad över den respons som mina bilder kan få.

Jag samlar på bilder, på intryck, inspiration och idéer som jag kanske kan genomföra. Jag använder det sociala mediet för att lära mig mer om hur jag ska göra för att ta bättre bilder, få idéer om ljussättning. Tänka tankar om motiv som inte ingår bland mina vardagsval. Jag använder mitt flickr-konto, ett socialt medium, till att försöka utvecklas, sedan delar jag mina idéer/bilder så att andra kan ta del av dem, kanske inspireras, se möjligheter och våga prova. Och ibland händer det att andra tar intryck av mina bilder och ser, ger respons och kommer med feedback. Jag möter andra som gillar bilder precis som jag.

Men det jag lär mig är att berätta med bild, genom att de bildberättelser som jag kommer i kontakt med är så många, så olika, och dessa kunskaper tar jag med mig berikas av och lär mig berätta bättre med bilder och hur bilder samspelar med:

Sedan har vi det rent tekniska med:

  • ljussättning
  • komposition
  • beskärning
  • uttryck
  • perspektiv
  • skärpa
  • uttryck etc

Sociala medier, som flickr, skapar alltså enorma möjligheter för lärande, kommunikation och samtal. Och vilken källa till inspiration, intryck och förebilder det finns både amatörer såväl som professionella, samtida som de som tillhör en annan tid. Bilddelningstjänsten möjliggör för mig att lära från både då som nu

Kritiskt tänkande -vad krävs?



a critical mind?, originally uploaded by Kalexanderson.

Ett kritiskt tänkande kräver att vi ser bortom ytan och inte bara litar på det första ögat möter.

Sedan är det som jag brukar säga, ett kritiskt tänkande kräver att man lär sig av sina och andras misstag. Ser dem, och försöker lära sig. Vi kan inte ha tänkt igenom allt innan, men det är bra om vi använder våra erfarenheter, kunskaper för att förhålla oss kritisk mot nya saker vi möter.

Kunskap är för mig en nyckel för ett kritisk medvetet tänkande, kunskap får vi genom erfarenheter och genom att ta del av andras erfarenheter, söka dra slutsatser och tänk till.

Nyckeln till källkritiskt tänkande är kunskap

Jag har haft en föreläsning på temat källkritik/upphovsrätt tillsammans med Mathias Klang, som pratade om upphovsrätt och licenser.

View more presentations from Kristina Alexanderson

Jag tycker att jag ofta hör vikten av att vi undervisar i källkritik, att bara eleverna kan källkritik så kommer de att klara av att hantera informationsflödet, bruset på nätet. Vad är det barnen behöver kunna för att hantera källor på nätet?

I mina funderingar har jag kommit fram till att det handlar om

KUNSKAP

Jag tror att alla skriver under på, att alla håller med om att det handlar om kunskap. Att nyckeln till kritisk tänkande ligger i att vi har kunskap, men jag tycker också att vi med nätet och den otroliga mängd källor som finns där och med möjligheten för var och en att skapa innehåll också bör ifrågasätta vårt sätt att se på kunskap, vår kunskapssyn. Så är det, hur ska du kunna hantera och värdera källorna på nätet om du inte har kunskap i ämnet? Men vilka källor finns på nätet och hur fungerar dessa källor? Vem är avsändaren? Vilka källor får vi upp och varför är också kunskaper som eleverna behöver.

Men för att kunna vara kritisk behöver eleverna också kunskaper om kanalen, om mediet och hur det fungerar. Min upplevelse är att vi tror och har föreställningar om att eleverna har kunskaper om Internet bara genom att de kan Facebook, eller kan Googla. Men ärligt talat de behöver mer kunskaper än det. Eleverna behöver kunskaper om

  • internet
  • hur internet fungerar
  • hur källor på internet konstrueras
  • syftet med olika webbtjänster
  • hur vi agerar i dessa medier

De behöver inte bara kunskaper i ämnet, utan även kunskaper om medier, om internet för att kunna vara källkritiska. Elever måste kunna och kanske till och med förstå lite av nätets infrastruktur, för att veta hur Google sorterar sina träfflistor. Jag brukar formulera det så att elever behöver kunskaper i varför Wikipedia har så bra sökresultat i Google. Men eleverna behöver också få kunskaper om syftet med olika sajter, bloggar, twitter, Facebook, YouTube etc. Samt fundera kring vilka som är avsändare, samt hur man söker kunskap om vem som är avsändaren till information på en webbplats eller i en tjänst.

Källkritik är inte att säga att Wikipedia bör man förhålla sig kritisk mot eftersom vem som helst kan redigera den, källkritik handlar om att använda Wikipedia i rätt sammanhang och förstå varför det är rätt.

Frågan jag ställer mig är vem ger eleverna den kunskapen? Inte bara i ämnet utan även i mediet och i hur en wiki-konstrueras, hur en blogg fungerar, hur Facebook fungerar, hur du verifierar en källa på twitter? Hur du undersöker vem/vilka som äger en domän?

Sedan behöver elever kunskaper i att

  • söka källor på olika sajter inte bara med Google

För hur ska elever annars kunna säga att de gjort ett medvetet val? Inte bara är fast i Googles alogritm. jag tror på samarbeten, på stöd, på ett nära arbete med eleverna. Med internet som arena och på internet. Inte att kunskaper i källkritik och internet bara blir ett engångstillfälle, eller ett delmoment utan att internet blir en naturlig del i skolan, och på så sätt lär och utvecklar eleverna kunskaper inte bara om ämnet utan även om nätet och nätets infrastruktur.

Vi måste bli ägare av vår infrastruktur och för det krävs kunskap.

Hur ser du på din läsare?

Sociala medier beskrivs gärna som marknadsföringskanaler, i många former som en plats där dina kunder pratar om dig och ditt företag varumärke, som en plats där du kan marknadsföra dig själv och dina tjänster. Är kanske så enkelt att sociala medier är som en reklampelare, en kanal där företag, individer skriker ut sitt budskap, sina kampanjer, på olika marknadsplatser.

Jag vill tro och hoppas att sociala medier liksom traditionella medier har flera syften som att:

  • informera
  • propagera
  • debattera
  • granska
  • underhålla

Tittar jag på min egen blogg (en av de sociala medier som jag använder) så: informerar jag glatt, om sånt jag gör, sånt jag läser, hör, tar del av, sånt jag gör och sånt jag vill berätta. Jag har en tydlig åsikt (tror jag i vilket fall som helst och propagerar för saker som Creative Commons), debatterar gör jag väl till viss del, kring frågor som rör skolan, sociala medier undervisning, sociala medier som pedagogiska verktyg, verktyg för kommunikation mellan elever och lärare. Granskar (Det tvivlar jag på att jag gör, men kanske). Underhåller, nja det är väl inte min bloggs starka sida, men viss smittoeffekt finns från andra kanaler.

Jag följer en del bloggar om skola och sociala medier, och slås med jämna mellanrum av frågan:

  • Hur ser du då på dina läsare?
  • Hur ser du på de som arbetar i skolan?

Ja, jag vet att det finns ett kunskapsbehov, att många i skolan inte har så mycket kunskaper om sociala medier. Ja, jag vet att många av oss som är aktiva i sociala medier vill överbrygga det kunskapsglappet, vill få skolan att ta steget, våga språnget. Vi ser ett behov och det behovet vill vi möta, frågan är bara hur vi gör det?

Är dina läsare dina potentiella kunder? Dina läsare, de du vill arbeta med? Och om så, hur vill du nå dem? Varför ska de köpa din produkt, läsa din blogg? Varför ska de ta del av dina kunskaper? Dina åsikter, det du vill säga? Berätta belys, förklara… men istället möter jag med jämna mellanrum inlägg av karaktären:

Jag är XY och jag berättar gärna för dig varför ni i skolan ska arbeta med sociala medier.

Kanske lite mer utförliga och kanske med lite ”fikonspråk” som kopplas till webben och sociala medier, när jag läser dessa inlägg tänker jag, men du som är så klok, så brilliant och kan så mycket, varför gör du så. Du kan väl mer, eller? Sedan ställer jag mig frågan: fungerar det? Och om det fungerar vad förmedlar du för bild av dina potentiella kunder? Vad förmedlar du för bild av skolan?

Vi pratar om att sociala medier handlar om vänner, nätverk och att vi litar på våra nätverk för att köpa en produkt, sk viral marknadsföring, men när jag ser information, marknadsföring av typen Jag är XY och jag ska berätta för dig varför ni i skolan ska jobba med webben,, som inte bygger på källor, länkar, referenser så blir jag stilla ifrågasättande:

  • Varför ska jag tro på dig?
  • Varför ska jag anlita dig?
  • Och hur ser du egentligen på mig? För jag är väl den tänkte mottagaren, eller?

På bokmässan berättade Unni Drogge att hon ser på sina läsare och sitt engagemang i sociala medier. Hon formulerade det ungefär så att engagera sig i sociala medier är som att skaffa husdjur. Du måste liksom sköta om dina läsare. Du måste ge dem din närvaro, något av dig själv, din kärlek, din omtanke, eller åtminstone ett tak att vila under i väntan på att natten ska ta slut, och kanske ett mål mat.

Tanken tilltalar mig. Det handlar om att vårda de som följer mig. De som läser min blogg, följer mig på twitter, flickr har mig som vän på Facebook. Mitt engagemang i sociala medier bygger på ett ansvar, ömsesidighet och omvårdnad. Men är denna föreställning utbredd? Hur ser bloggare, twittrare, facebookare som vill nå skolan som kund så på sina läsare, sina följare sina vänner eller på sina potentiella kunder.

Vilken är din bild? Hur upplever du att bloggare ser på sina läsare i skolan? Hur ser de på sina potentiella kunder, och hur förmedlas det? Fundera på vilka signaler som sänds ut genom ditt sätt att se på skolan som mottagare. Vill du ge en bild av att de som arbetar i skolan är ganska dumma, lättlurade, eller inte?

Medveten på nätet – vad krävs?

Artarmon Public SchoolArtarmon Public School by State Records NSW CC (by)

Är du medveten på nätet? Tanken slog mig när jag och min kollega satt och småprata om Google Analytics. Google Analytics är enligt artikeln Google Analytics på Wikipedia:

ett gratisverktyg för webbanalys

Ett verktyg för att analysera webbtrafiken som kommer till en webbplats. Jag använder Google Analytic för att få en överblick över trafiken på min blogg, antal besökare. Och jag ska säga att jag som kan ganska lite kan ändå läsa ut en hel del om webbtrafiken på min blogg genom Google Analytics. Vad ska då inte Google kunna göra? Och tänk vad jag skulle kunna få ut av verktyget om jag hade mer kunskap, tänk om jag kunde dra slutsatser som Nikkelin.

På nätet konsumerar vi tjänster av olika slag, men frågan är hur medvetna vi är? Det bästa med alla dessa tjänster är dessutom att de är gratis, men är de egentligen det? Vad betalar vi för Google Analytics? Vad får vi och vad får Google? Troligen lämnar vi ifrån oss mer information för att få tillgång till tjänster som Google Analytics?

Ja, jag vet! Jag använder tjänsten för att bli bättre, för att göra en bättre webbplats (blogg), för att kunna analysera hur de som besöker bloggen kommer till mig, för att se kunna dra slutsatser om vad besökaren gillar, ogillar. Varför de besöker din webbplats. Ytterst används verktyget för att se om jag har några besökare, läsare, om det är någon som vill ta del av mina tankar, eller inte? Jag brottas ofta med hur detta verktyg påverkar mitt skrivande. Jag tror ibland att jag kanske bara skriver för siffror, och i förlängningen är det inte så att jag då skriver för google?

Sedan undrar jag om inte Googles alla tjänster bara gör mig till konsument på nätet? Jag ställer mig lite frågande inför ett oreflekterat hyllandet av gratis, utan att fråga, men hur kan det komma sig att det är gratis? Var finns kostnaden? Vilka konsekvenser får dessa gratis verktyg? Vem samlar information om vem? och i vilket syfte?

Och om vi inte ställer frågan om kostnaderna, om priset är vi då medvetna? Om vi inte ställer frågan, kan vi då få kunskap? Reflekterar vi då? Sedan undrar jag ständigt vem ger våra barn, våra ungdomar, de som växer upp med nätet som en naturlig del dessa kunskaper? Vem ställer dessa frågor tillsammans med eleverna? Vem medvetandegör de unga?

Jag tror att det krävs kunskap för att vi ska agera mer medvetet på nätet, kunskap behövs för att kunna fatta beslut och vara medveten om effekter, följder och att det finns kostnader…

Någonstans långt in ringer Farmor Guns ord

På nätet vill jag inte bli behandlad som konsument utan som medborgare.