Etikettarkiv: kunskap

Skapa tilltro i lärarkåren

Blir via Twitter medveten om att min blogg, mina ord blir del av Lärarkongressen då Eva-Lis Sirén citera dem i sitt inledningstal. Mina ord om att jag tror att

Skolan behöver stolta och säkra lärare, som vet och högt säger: jag vet vad jag gör för jag är lärare. I var lärares kompetens ligger att ta samtiden an och lära och utveckla framtidens vuxna för att klara sig i samtiden, i framtiden, i deras barns framtid och vardag…

Idag har jag tillsammans med min kollega på .se|Webbstjärnan Rebecka Gustafson varit i Malmö och pratat om hur lärare kan arbeta med internet i skola, om sociala medier i skolan. Och min tanke när jag möter lärare är att de ska känna att de har kunskap, förmåga och kompetens för att hantera internet och digitala medier. Internet, sociala medier, bloggar, twitter, Facebook är ”bara” redskap för lärande, det är verktyg som vi kan använda för att underlätta kommunikation som är en förutsättning för lärande.

Jag vet, vill och hoppas att alla de lärare jag möter sträcker på ryggen och känner att de är stolta över sitt yrkesval, över sitt arbete över sin kompetens och vi kan och behöver ta oss an de digitala verktygen. De är vare sig mer eller mindre än verktyg för lärande, precis som pennan och pappret är det, precis på samma sätt är de digitala verktygen, datorn och internet verktyg för lärande.

Jag hoppas att alla som arbetar för skolan, med skolan, för elever skulle ha lite mer tilltro till lärare, TRO på lärarna och visa det, för varje lärare har rätt att vara stolta över sitt arbete. Vi lärare är de som är bäst på att vara lärare och vårt motto borde vara:

Jag är lärare och vet vad som behövs.

Tilltro och tro, och lite mod så går det…

Trovärdiga källor på nätet bygger på en vilja att bli granskade

Jag skrev ett inlägg i somras med titeln ”Källkritik på nätet så mycket enklare”, som genom en tweet i söndags morse väcktes till liv igen. Jag instämmer fortfarande i min slutsats att:

på nätet och i sociala medier, med länkar och transparens. Lär vi barnen hur internet fungerar, och att de ska länka, eller undersöka länkarna i texter på nätet eftersom då kan de också tydligare se vilka källor som jag går i dialog med. Mina läsare kan lättare ta del och förstå mitt resonemang med hjälp av de källor/länkar som jag som skribenten använder mig av i mina texter på nätet.

[något redigerat jfr med det ursprungliga inlägget]

Jag tror det är mycket enklare att förhålla sig till de källor som jag använder, som jag relaterar till om jag länkar, till dem i en eller annan form, för alla är naturligtvis inte digitala. Det är viktigt att jag är transparent och jag är tydlig med vilka mina källor är, nämner dem, länkar till dem, idkar s.k. ”länk-kärlek”.

En bra utgångspunkt för att lära elever hur källor på nätet fungerar är Wikipedia, kanske kan man se artiklar i Wikipedia som förebilder för hur källor byggs upp på nätet, genom länkar till källor, till referenser till andra artiklar, med definitioner, genom krav på att det ska finnas källor till den kunskap som Wikipedia förmedlar. Wikipedia är till och med tydliga med att ange i artiklar att det saknas källor och att fler källor behövs. Samt att vara tydliga med att navelskåda sig själv som de gör när de listar kritiken mot källan. Där vi kan bland annat läsa:

Wikipedia får också kritik för att det inte alltid finns säkra källor.

Wikipedia är en källa som drivs av en vilja och en önskan om att bli granskade, att vi som användare vill diskutera, samtala gemensamt möta och bryta våra infallsvinklar mot varandra. Wikipedia vill bygga upp sin tillit på att vi som användare är kritiskt granskande, så kan jag också känna som bloggare att jag vill att mina läsare, ska granska, titta bakom och det kräver att jag är tydlig, att jag länkar, att jag berättar vem som får mig att tycka som jag gör.

Personligen tror jag att det är viktigt att ange var du kan läsa mer, var du kan bilda dig en egen uppfattning, så att du inte blint bara tror på den bild av verkligheten som jag skildrar. Min blogg kommer aldrig bli som Wikipedia, men nu vet ni alla fall vad jag jämför mig med. 😆

Kunskap krävs för digital delaktighet

Imorgon ska jag delta i .SE:s upprop för digital delaktighet och i fokus för uppropet står kompetens, digitala kompetens. Jag sitter och förbereder mig och googlar efter en definition av Digital kompetens, som ingår i Europaparlamentet och rådet rekommendationer om nyckelkompetenser för livslångt lärande och jag hittar definitionen  i ett arbetsmaterial från Skolverket:

Digital kompetens innebär säker och kritisk användning av informationssamhällets teknik i arbetslivet, på fritiden och för kommunikationsändamål. Den underbyggs av grundläggande IKT – färdigheter, dvs. användning av datorer för att hämta fram, bedöma, lagra, producera, redovisa och utbyta information samt för att kommunicera och delta i samarbetsnätverk via Internet. Väsentliga kunskaper, färdigheter och attityder för denna kompetens (30.12.2006 SV Europeiska unionens officiella tidning L 394/15.)

Digital kompetens som av EU-parlamentet sägs vara en av 8 nyckelkompetenser som alla medborgare i EU ska behärska för ett livslångt lärande. Har diskuterat tidigare av bland annat Stefan Pålsson på Omvärldsbloggen Digital kompetens i svenska skolan.

Men i ett upprop för digital delaktighet räcker det inte med att säga att det bara är i skolan som digital kompetens behövs. Alla medborgare i Sverige bör besitta de 8 nyckelkompetenserna. Vi som medborgare i EU bör kunna använda datorer för att:

  • hämta fram information (kunna söka, kunna googla?)
  • bedöma (värdera/ förhålla oss medvetet till den information vi hittar)
  • lagra (spara ner informationen, eller lagra den i molnet)
  • producera (blogga, twittra, skriva i ordbehandlingsprogram, mejla)
  • redovisa (ta fram det vi gjort)
  • utbyta information (dela med oss av det vi skapat, hittat, lagrat, producerat)
  • kommunicera
  • delta i samarbetsnätverk via Internet

Vårt användande ska även ske säkert och kritiskt menar EU-parlamentet. Det kräver kunskap. Frågan jag ställer mig är när ska skolan börja förmedla dessa kunskaper? Eller lämnar vi den kommande generationerna till att själva lära sig detta?

Men Sverige är ett land med medborgare i alla åldrar, och alla bör få tillgång, kunna utnyttja de tjänster som nätet används till vem tar ansvar för dem? Jag undrar ofta hur är det med min generation, kan vi? Har vi dessa färdigheter? Och hur är det med min föräldrargeneration, eller ska vi bara lämna dessa åt sitt öde, att dö utan att fullt ut kunna delta i den digitala värld där vi lever, verkar och bor i? Där räkningar ska betalas på nätet, där deklarationen lämnas in via sms, där kommunikation med barnbarnen sker genom en blogg, eller på Facebook?

Vem vilka tar ansvar för att alla medborgare får dessa grundläggande kunskaper? Vem tar ansvar för att se till att dessa kunskaper lyfts fram? Tillgång är grundläggande men att vara digitalt delaktig handlar inte bara om att ha uppkoppling, för endast en uppkoppling gör inte de som står utanför internet blir delaktiga. För att alla ska kunna ta del av de tjänster och de möjligheter som Internet erbjuder krävs kunskap. Kunskaper om hur man medvetet använder digitala medier, kunskap i att söka, bedöma, lagra, producera, redovisa, utbyta information, kommunicera med digitala verktyg, samt delta i samarbetsnätverk på Internet.

Kunskap krävs för att vi ska överbrygga den digitala klyftan, kunskap krävs för att de kommande generationerna ska kunna hantera de digitala verktygen på ett medvetet och säkert sätt. Kunskap krävs för att ett säkert och kritiskt användande av digital teknik.

Internet och de amerikanska företagen, var ligger problemet?

Bokmässan var det en viktig och STOR fråga att vi på Internet är beroende av enorma amerikanska företag, som Google, FaceBook, Twitter, Flickr m.fl. Jag har efter bokmässan funderat mycket kring var problemet ligger:

Idag har en förskjutning skett i begreppet “sociala medier”. Nu syftar man, i nio fall av tio, huvudsakligen på en liten handfull centraliserade webbtjänster: främst Facebook och Twitter, plus YouTube, Flickr och några till.

Gemensamt för dessa är att de kontrolleras av amerikanska företag. De har luddigt formulerade regler för vilken information som får spridas och inte, regler som kan ändras när som helst. (Ännu så länge är dock Twitter betydligt friare än övriga.) Dessa tjänster använder sig också flitigt av algoritmer för automatisk rekommendation, baserade på gigantiska databaser över användarnas beteende.

  • eller om det beror på att vi som konsumenter av dessa tjänster är okunniga om de villkor som företagen tjänar pengar på, omedvetna om vilka mängder med information som samlas om oss som användare som sedan används för att tjäna än mer pengar, och då är problemet en kombination av okunskap, intergritetsproblematiken och dumhet?

Jag funderar och slutsatsen är väl att det nog är olika för olika debattörer. Men bristen på kunskap och insikt hos användarna, konsumenterna, medborgarna är stor och här finns mycket kvar att göra.

Wikipedias definition av eldsjäl är som vara på ett äventyr

Jag går igenom min mejlbox, och hamnar i ett mejl som där jag beskrivs som ”en eldsjäl”. Ett ord som ofta kommer igen i beskrivningarna av mig, men vad är en eldsjäl?

Jag tar Wikipedia som hjälp och får följande artikel ”Eldsjäl” att arbeta med:

Eldsjäl är ett äventyr till rollspelet Drakar och Demoner, utgivet av Riotminds.

Äventyret utspelar sig på ön Edair´maan, också kallad De Klagande Vindarnas Ö. Rollpersonernas vistelse på ön blir snabbt en kamp emot klockan, då de plötsligt drabbas av en mystisk sjukdom. Samtidigt har en uråldrig ondska skickat sin utsände för att leta reda på ett fornkraftigt vapen.

I vardagsprat säger vi att en eldsjäl är någon som brinner för något, ett ämne för en tanke för en idé för vissa värden. Jag skulle dock vilja säga att Wikipedia artikeln gör begreppet mer spännande, det är ett äventyr att vara en eldsjäl. Det är ett stort äventyr, där det händer nya saker, oförutsägbara, men att vara ute på detta äventyr är ständigt att balansera på gränsen, i en rädsla för att bli bränd, eller i värsta fall brinna upp.

Wikipedias beskrivning är spännande och säger en del om Wikipedia som källa. Den är skapade av användarna och fångar upp sånt som är viktigt för de som skapar artiklar på Wikipedia. Är kunskap om Drakar och Demoner viktiga för vår vardag? Är det kunskap? Vad säger en artikel som eldsjäl om Wikipedias syn på kunskap? Jag inser när jag läser artikeln om Eldsjäl att jag inte har några kunskaper om Drakar och Demoner, men har nu lärt mig något nytt.

Begreppet eldsjäl, och vad är det och vad betyder det? Samt varför har Wikipedia artikeln det fokus som den har?

Jag brukar värja mig för att bli beskriven som eldsjäl, för att beskrivas som en eldsjäl känns ensamt, stort och farligt. Elden är het, brinner starkt och jag är rädd för att bränna mig. Men samtidigt har jag ett stort engagemang för skolan, för lärande, för barnen i skolan, för allas möjligheter att få tillgång till kunskap för att klara sig i vår vardag. Men efter att läst Wikipedia inser jag att jag är ett äventyr i Drakar och Demoner.

Om du inte på Facebook, kan du då lära ut hur Facebook fungerar?

I artikeln Varför ska jag chatta med eleverna? säger Martin Balsvik, gymnasieelev, följande och det är så klokt och tänkvärt om livet online:

– Jag har av mina föräldrar bland annat fått lära mig att jag inte ska röra mig i vissa områden i stan när det är mörkt ute eller åka tunnelbana mitt i natten. På samma sätt kommer jag att lära mina barn att de inte ska lägga ut vissa bilder på Facebook. Problemet är bara att vi nu har lärare som inte är på Facebook, som inte kan Facebook men som ska lära elever hur de ska agera på Facebook. Det funkar inte.

Kan man lära ut hur man ska hantera Facebook, om man själv inte är på Facebook? Jag tvivlar…

För våra elever är Facebook en plats för socialt utbyte för att hänga med kompisar, spela spel, chatta och umgås. Men det är så mycket mer, men vet eleverna det? Facebook är en gigantisk marknadsplats, vet eleverna hur de ska hantera den? Är de medvetna om de möjligheter som finns för företag? Är de medvetna, kan de förhålla sig till det? Kan du? Vet du?

Vi har ett ansvar som vuxna att ta oss an utmaningen med att lära oss mer om livet online. Om sociala medier, om Facebook. Vi lärare och vuxna kan inte bara ducka, hålla för ögonen och blunda för den delen av barnens och ungdomarnas verklighet. Vi måste ta del av den.

Vi måste ta tjuren vid hornen och söka förstå livet online. Det kan vi bara göra om vi medvetet bejaka det, lär oss försöker förstå. Vi vuxna, lärare har ett ansvar för att skydda våra barn från att bli kränkta, illa behandlade, men också ge eleverna verktyg och kunskaper så att de unga klarar sig i sin vardag. Om vi väljer att inte ta del av verkligheten online är ingen lösning, vi kan inte ducka för vårt ansvar genom att säga att vi inte vill ta del av den, inte kan, inte vill arbeta med våra elever på nätet, inte vill vara en del av Facebook eller sociala medier.

Ska det dröja ända tills Martins generation blir lärare för att elever ska börja lära sig?

Läs också Skolan och sociala medier på Språkmakargatan

Wikipedia trivialiserar sanningen

Ägnar en del av min kväll åt att ta del av en dokumentär om Wikipedia.

En spännande dokumentär om Wikipedia och sanningen, som konstaterar att inget du läser på Wikipedia kan du ta för en sanning. Inte ens de största artiklarna kan du lita på eftersom du kan komma in just den stunden då någon skrivit till något tokigt och därför ska man ALLTID dubbelkolla all fakta som man tar del av på Wikipedia, men i ärlighetens namn: Vem gör det?

Ingen.

Vi antar att det är troligt och sant och sedan förs i dokumentären en otroligt intressant resonemang kring vad Wikipedia gör med sanningen. Finns det någon sanning, när alla kan bidra med sin egen sanning? Sedan kan man fråga sig om inte det som står på Wikipedia i sig blir en sanning genom alla som länkar till artiklar och på så sätt traderar vidare att sanningen finns på Wikipedia.

Vad är sanning, och vad är kvalitet? Om alla kan bidra med sin sanning, hur vet vi då att det är sanningen som står i Wikipedia? Stora svåra intressanta frågor, synnerhet i förhållande till det som skapas i Web 2.0. Vem skapar sanningen i Wikipedia? Wikipedia, som projekt ställer våra föreställningar kring vem som skapar kunskap på huvudet, eftersom alla kan bidra med kunskap på Wikipedia. I filmen ifrågasätts det och frågan som ställs: Vad blir kvar av kunskap, sanning, när vem som helst kan förändra den?

Stort, svårt och spännande…

web 2.0 hyllar amatören, möjligheten för alla att delta, alla att bidra… det är vår tids rörelse, men om historien upprepar sig kommer det ett bakslag och då kommer vi att efterfråga trovärdighet, bakslaget kommer att vara ett rop på experten…

Men jag tycker att vi måste ställa oss den fråga som finns i slutet av filmen: Vad är egentligen kunskap? Betyder att man inte är expert detsamma som att man inte har kunskap?

Vad belönar skolan?

Via Twitter från jag av BrianKotts en länk till ett YouTube klipp, med ett examenstal från den student som just tagit examen som den elev som är ”the of the class”. I sitt tal säger hon mycket som mig att bli berörd men jag har valt följande parti för det väcker mycket frågor hos mig:

I am now accomplishing that goal. I am graduating. I should look at this as a positive experience, especially being at the top of my class. However, in retrospect, I cannot say that I am any more intelligent than my peers. I can attest that I am only the best at doing what I am told and working the system. Yet, here I stand, and I am supposed to be proud that I have completed this period of indoctrination. I will leave in the fall to go on to the next phase expected of me, in order to receive a paper document that certifies that I am capable of work. But I contend that I am a human being, a thinker, an adventurer – not a worker. A worker is someone who is trapped within repetition – a slave of the system set up before him. But now, I have successfully shown that I was the best slave. I did what I was told to the extreme. While others sat in class and doodled to later become great artists, I sat in class to take notes and become a great test-taker. While others would come to class without their homework done because they were reading about an interest of theirs, I never missed an assignment. While others were creating music and writing lyrics, I decided to do extra credit, even though I never needed it. So, I wonder, why did I even want this position? Sure, I earned it, but what will come of it? When I leave educational institutionalism, will I be successful or forever lost? I have no clue about what I want to do with my life; I have no interests because I saw every subject of study as work, and I excelled at every subject just for the purpose of excelling, not learning. And quite frankly, now I’m scared.

John Taylor Gatto, a retired school teacher and activist critical of compulsory schooling, asserts, ”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then. But we don’t do that.” Between these cinderblock walls, we are all expected to be the same. We are trained to ace every standardized test, and those who deviate and see light through a different lens are worthless to the scheme of public education, and therefore viewed with contempt.

Frågan som alla som bejakar ett traditionellt skolsystem, med standardiserad test, med en litterär kanon, med en kateder och en lärare som styr undervisningen, med strikt ordning och reda, bör fundera på vad vi uppnår? Vilket mål har vi för vårt undervisningssystem? Vad vill vi att de unga av idag ska kunna? Vilka färdigheter, kunskaper behöver elever/barn/ungdomar? Hur mäter vi framgång?

Och frågan vi alla måste ställa oss är om vi i skolan uppmuntrar elever att utveckla färdigheter som de John Taylor Gatto nämner:

”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then.”

Låt skolan ha det som mål att utveckla nyfikenhet och förmågan att se möjligheter, att inte söka en enda lösning eller bara ett svar. Låt skolan belöna det!

Att använda Wikipedia handlar om ansvar

Jag läser artikeln som Adam Svanell skrivit om sitt ”liv” som wikipedian, i artikeln Experiment med fakta där hans undersökning av Wikipedia beskrivs ha börjat på följande sätt:

Hur sjutton kan det här fungera? Tanken slår mig när jag läser om nätuppslagsverket Wikipedia, i artikeln ”Wikipedia”, på Wikipedia. I texten nämns både fördelar och nackdelar om sajten där vem som helst kan skriva in vad som helst, när som helst, och se ändringarna på skärmen inom sekunder.

Wikipedia har under sina mindre än tio år utvecklats till vårt vardagliga referensverk. Det är dit de flesta av oss vänder oss när vi vill ha snabb fakta om myrslokar, Ella Fitzgerald eller konflikten i Darfur. Ett redskap vi tar för givet och, även om det inte är helt rumsrent att erkänna, tillmäter en viss auktoritet.

I teorin vet jag ju hur systemet är uppbyggt. Artiklar skrivs och förbättras genom att användarna bidrar med lite kunnande var. Det är folkbildning i form av en allmän anslagstavla. Vad jag har svårt att greppa är att det faktiskt fungerar.

Varför urartar inte Wikipedia i det trollande och munhugg som är regel på andra nätforum? Vilka är idealisterna som arbetar så hårt med att hålla sajten korrekt? Hur snabba är de på att upptäcka fel? Jag bestämmer mig för att sätta Wikipedia på prov.

och slås av att Adam Svandell tycks tro att Wikipedia fungerar som ett traditionellt uppslagsverk, med redaktörer (fast i wikipedias fall är det idealister som kallar sig wikipedianer) som granskar informationen, kvalitetsstämplar den och säger detta kan få vara publiceras och detta kan förbli publicerat. Det framgår tydligt när Svandell skriver:

Till min besvikelse får jag ingen respons på mina inlägg. Veckorna går och varningen står kvar. När två månader har passerat får jag en snilleblixt.

Sedan kan man lik Lennart Guldbrandsson ifrågasätta om redaktörer gör att artiklarnas innehåll i sig blir mer korrekt eller inte, vilket han diskuterar i sitt inlägg Wikipedia testade Sveriges tredje största tidning för att se om den klarade faktagranskningen.

Hela Svandells idé är att testa om Wikipedia fungerar som ett traditionellt uppslagsverk är fel, fel, fel, eftersom Wikipedia inte är ett traditionell uppslagsverk. Så utgångspunkten för hela historien, nyheten blir att Wikipedia som uppslagsverk kommer att misslyckas. Till skillnad från ett traditionell uppslagsverk bygger Wikipedia på idéen att:

  • om alla kan bidra kan man också samla all världens kunskap, och den bli öppen och tillgänglig för alla.

Så mycket har Svandell förstått, men den andra sidan av myntet tycks han ha missat, nämligen att jag som användare har ett ansvar för att granska materialet, informationen som finns på Wikipedia. Det som i vardagsmun och journalistkretsar kallas källkritik. Vilket också Mattias Bodström diskuterar i sitt inlägg Läs Wikipedia källkritiskt.

Sedan kan jag i min naivitet och tro att vi gemensamt har ett ansvar för den information som finns på Wikipedia, att korrigera och rätta de felaktigheter som vi känner till, och inte leker ”wikipedianer” och medvetet lägger till felaktig information för att bevisa det som redan är klart att Wikipedia inte är som ett traditionell uppslagsverk, att källan i sig inte skapas av en auktoriteten inom ett visst område utan av användarna gemensamt.

Men det kräver ju att fler tar ansvar och inte bara lämnar över ansvaret för Wikipedia till en

/…/kombination av entusiaster som viger sin fritid åt sajten och en allmänhet som gör enstaka korrigeringar, skulle Wikipedia inte fungera.

Att använda Wikipedia kräver inte att du bidrar, det kräver inte ens att du korrigerar, men det kräver att du tar ansvar för din användning av uppslagsverket, att du är medveten förhåller dig kritiskt och har kunskaper om hur du ska granska artiklar i Wikipedia. Svandells artikel visar bara på att behovet av kunskaper om källan och källkritik är enorma, det är kanske det som borde vara nyheten, mitt i nyhetstorkans höjdpunkt SVD & Wikipedia eller?

Ge alla elever samma chans med sociala medier

Sitter i bibliotekets aula i Visby och väntar in resterande panelen, som vid sidan av mig består av Brit Staktson, Fredrick Federley, Rossana Dinamarca och Helena Linge med Alexandra Pascalidou som moderator inför webbsändningen om Sociala medier i skolan, skola 2.0 som arrangeras av LR.

I bakgrunden springer Björn Falkevik runt och fixar de sista detaljerna inför webbsändningen. Jag tänker på allt som jag vill säga, allt jag vill säga, vad användandet av sociala medier kan innebära för skolan. Jag tänker på DELA, jag tänker på Niklas Karlsson, jag tänker på Anne-Marie Körling och hennes vidgade kollegium som finns i de sociala medierna, och alla som jag lärt känna genom bloggen, twitter och internet.

Men främst tänker jag med stolthet på mina elever och allt som arbetet med sociala medier inneburit för dem och för mig. I vårt sätt att se på kunskap, att bloggen som verktyg gjort det möjligt för oss att få syn på processer, underlätta samarbete, kommunikation.

Hur arbetet som jag och mina elever gjort synliggör skolarbete, höjer skolarbetes status.

Att jag tillsammans med mina elever blivit mer medvetna om hur de ska förhålla sig kritiska information, hur de ska värdera bloggar, youtube, twitter som en källa. Hur de själva kan skapa, bli mer medvetna som konsumenter av information på nätet, samtidigt som de själva är producenter av information, av kunskap.

Jag sitter och funderar på allt som sociala medier tillför, främst när det kommer till vad som är viktig kunskap, är det att kunna rabbla fakta eller handlar det om att kunna använda kunskapen, söka förhålla sig medvetna inför den information som vi hittar och ska ta ställning till?

Jag vet var jag står, och jag vet varför. Det är stort, svårt men oerhört viktigt.