Etikettarkiv: lärande

Lärande sker alltid i ett möte #blogg100

Jag fotograferar en del. Man skulle kunna säga att det är ett av mina fritidsintressen. Ett av de projekt som jag gör just för tillfället är ett som mina barn bjudit in mig till. De har gett mig fotograferingstid, varje vecka. Och jag är glad.

Men i deras värld är det ganska enahanda och de tycker att bilderna blir väldigt lika, kanske till och med samma. En av barnen har bytt ut sin vardagliga min med grimaser och till en början opponerade jag mig. Tyckte att vi kanske kunde vara ”ordentliga” ta vanliga bilder. Men sittandes där med kameran och med ett grimaserande barn framför mig inser jag att det här är så mycket roligare. Jag skrattar, barnet skrattar och bilderna blir annorlunda, kanske inte de bästa, men de utmanar oss. Barnet får mig att se andra sätt att se på porträtt, på mina barn och deras färdigheter…

Jag tänker att vi möts och vi utvecklas och lär av varandra, och så ska väl allt lärande ske.  I ett möte mellan den som ska lära och den som lär ut. Mitt barn lär mig se att bilder på barn och porträtt av barn kan vara fulla av liv, bus och framför allt på bådas villkor.

Igår skedde det igen, kollegans barn ställde upp på att vara med på bild och strax var leken inte bara min, utan även deras… bilderna blev så underbart roliga och fulla av barn.

Är kärleken till ämneskunskaperna ett villkor för att vara en bra pedagog? #blogg100

Jag lyssnar eller läser en hel del på twitter, ser strömningar och tankar kring skolan fara förbi, en del saker stannar och väcker mitt intresse, annat bara far förbi. I ett twittersamtal kring lärare och kunskap från igår skrev Filippa Mannerheim i en tweet:

De som saknar ämneskunskap i skolan har lärt sig trixa m ”öppna frågor utan svar” för slippa visa okunskap.

I samtalet på twitter handlar det om vikten av att ha ämneskunskaper i det man ska undervisa, vikten att kunna det man som lärare/pedagog ska undervisa i. Filippa förtydligar vad hon menar genom att skriva: ”Nej. Jag menar läraren ställer ”öppna, filosofiska” frågor utan ngt mål för läraren ej har grund i ämnet.”

Jag har under dagen funderat mycket kring detta samtal, kring vikten av att ha gedigna och ett stort intresse för de kunskaper som man som pedagog ska förmedla. Jag tror nämligen att om man inte har det kan det vara svårt att kunna hitta eleven, förstå var de som som sitter i den lärande situationen befinner sig. Jag tror nämligen bara att man kan leda något till ett mål om man kan hitta dem där de befinner sig för att sedan vägleda, handleda och undervisa för att de ska kunna nå målet. Men jag tror inte att bara för att man är kunnig eller har goda ämneskunskaper så är man en god pedagog/lärare, men för att kunna lära ut är det en viktig grundsten. Det tillsammans med kärleken till att vilja lära, och lära ut är A och O.

Tack Filippa för ditt inlägg.

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

Reflektioner kring att utveckla färdigheter #blogg100

Att vara med i Blogg100 gör att jag värmer upp fingrarna varje dag och skriver en kort eller längre text varje dag. Det finns ett visst motstånd mot att bara logga in, och en annan utmaning ligger i att söka skapa en text som någon annan ska vilja och kunna läsa.

Jag har under några dagar nu suttit och lyssnat igenom bildradion, gamla respektive nya avsnitt. I ett för inte så länge sedan har Göran Segeholm ett samtal med Mattias Karlsson Sjöberg på Moderskeppet kring lärande och om att utveckla färdigheter. Det kräver träning. I den podden, pratar Mattias om att det handlar om att få motståndet att bli till ett kryss i almanackan. Det är i sig igen svår uppgift, att sätta ett kryss, och få raden av kryss att vara regelbunden, men att skriva en text varje dag, ta en bild varje dag, det kan ses som en uppoffring som ett arbete, som ett måste, men att sätta ett kryss det är en lätt sak att göra.

Sedan kan jag inte sätta krysset med mindre än att jag skrivit texten, tagit bilden eller vad det nu är jag vill lära mig, skriva, fotografera eller om det handlar om att lära sig spela trummor som Mattias Karlsson Sjöberg har satt som mål för sitt lärande under 2014. Just den här podden är spännande att lyssna på. Mattias har en teori kring utvecklande av färdigheter att det handlar om att misslyckas i ett förhållande på 80/20 för att vi ska fortsätta. Alltså lyckas 80% av försöken och misslyckas 20% av gångerna. Jag triggades mycket av hans tankar kring att vi slutar utvecklas i och med att vi håller oss inom vår komport-zon, och det är när vi vågar röra oss utanför den som vi utvecklas. Att skriva varje dag är kanske inte att röra sig utanför min komfort-zon, men jag ser att det är lättare att skriva om jag skriver regelbundet, om jag ser det som ett kryss och att jag ska hålla raden med kryss regelbunden utan uppehåll.

Äsch, min bild av det Mattias Karlsson Sjöberg säger är lite ostrukturerad, lyssna på det han säger i bildradion istället.

Teknikens frälsning och förbannelse – vad behöver vi kunna?

Idag är vi alla fotografer, alla som har en smart-telefon, kan ta en bild, och med hjälp av ett instagram-filter, eller ett filter i photoshop göra en bild till konst, till något extraordinärt och spektakulärt. Vi kan alla vara skribenter, vi kan alla vara webbdesigner allt med hjälp av lätt tillgänglig teknik och möjligheten att sprida vårt skapande.

I artikeln ”Art photography: When ‘reality isn’t good enough’” diskuteras problematiken om att det även krävs grundläggande kunskaper i teknik, i hantverket för att kunna skapa bra bilder, för att skapa bra fotografier och det glöms ofta bort i samtal kring teknikens möjligheter.

The problem was that the images themselves, the backbone of the art presented, weren’t great to begin with, said award-winning commercial photographer David Allan Brandt. Technology was expected to make the mediocre extraordinary.

 

”I always believed that you have to start with the image, make that image as strong as possible, and then use the style to enhance the vision you’re trying to say,” Brandt said.

Jag skulle vilja föra över analogin till allt skapande som rör tekniken.

I samtal kring teknikens möjligheter i skolan pratar vi om att barnen kan allt, de kan skapa filmer, de kan skriva texter, de kan göra webbplatser, och vi tror bara för att tekniken gör det enkelt och tillgängligt för alla att alla kan göra det extraodinära. Med tekniken som hjälpmedel kan vi allt från att göra våra foton till extraordinära, till att hitta all världens kunskap i wikipedia, till att kunna nätverka, samtala med all världens professorer. I samtal kring teknikens möjligheter glömmer vi gärna bort att det krävs förståelse kring grundläggande element, och grundläggande färdigheter för att vi ska kunna utnyttja tekniken, att för att jag ska kunna göra en välfungerande text räcker det inte med att jag kan googla fram ”den vanligaste stavningen” på ordet, utan jag måste också ha kunskaper om hur en text konstrueras, hur man disponerar en text. Hur man börjar och hur man slutar, för att ta några enkla exempel.

Tekniken ger oss möjligheter men vi behöver kunskaper om de grundläggande strukturerna för att kunna göra storartade saker med hjälp av tekniken. Så har det alltid varit, det är bara att tekniken blivit digital, enklare och mer lättillgänglig.

Läs artikeln ”Art photography: When ‘reality isn’t good enough’” den väcker många tankar kring lärande.

Det är en konst att göra en exakt likadan

I morse steg jag upp extra tidigt för att fånga morgonljuset, för att göra en bild åt sonen. Vi har pratat om hur bilden ska se ut och vi har en tydlig förebild, ett motiv som finns på hans nya tröja. Vi skulle bara göra en likadan med ”riktiga” legogubbar och med kameran. Vid frukosten visade jag sonen de bilder, som jag hade tagit.

Han tittade på dem och sa:

-Men det är fel! De ska stå samma håll. Anakin (han längst fram) har en mantel och Darth Vader håller sitt lasersvärd i fel hand, men annars är det en bra bild. Men du kan göra om den imorgon.

Han tycker att det är en bra bild, men det är inte den bilden som han har på sin tröja. Den är inte likadan. Jag slås av hur svårt jag har att göra en bild som är likadan. En kopia, det borde vara enkelt, lätt. Bara göra som på tröjan, så likt förlagan som möjligt.

Till en början inser jag att jag inte har förstått uppgiften: för mig var det göra en likadan bild, en bild som var inspirerad av tröjan, inte en kopia. Sonen vill att jag ska göra en kopia, en likadan som förlagan. Helst med röd bakgrund.

Men episoden fick mig att tänka på hur vi förhåller oss till och värderar det vi får som uppgifter. och att när vi ger elever uppgifter så måste vi vara öppna för många lösningar, se och tillåta egna tolkningar och idéer. Vi har kanske inte har alla lösningar till uppgiften. Det är viktigt att vi inte bara värderar och bedömning resultatet utifrån våra förväntningar utan att vi tillåter elevers egna tolkningar och lösningar, din lösning kanske bara är en av väldigt många…

Min bild är ingen lyckad lösning, eftersom uppgiften var att skapa en bild som är så likt förlagan som möjligt. Samtidigt är det just misslyckandet som gör att jag lär mig. Jag tittar på den, på förlagan och sedan försöker jag igen. Jag tittar på uppgiften, analyserar den, och försöker igen.

I samtalet kring förlagan så kom vi att fundera över detaljer som hur Anakin på förlagan bli vänsterhänt som Darth Vader, samt hur det kommer sig att sonen hade sett manteln som jag inte ens lagt märke till.

Jag gjorde ett nytt försök här på kvällen (bilden nedan) men när vi tittar på bilderna så kommer vi fram till att det är många felaktigheter även på den här. De tittar i fel riktning, manteln på Anakin är svart och inte brun, samt Darth Vader står på fel sida.

- Men jag tycker om att det lyser i svärden säger sonen nöjt.

Jag får väl försöka igen, det är svårt att göra en kopia, en likadan. Jag behöver titta, analysera för att sedan klara av att göra en egen, får se om jag lyckas bättre imorgon, om ljuset är med mig.

Fan fiction -är det att stjäla någon annans kreativitet?

Fan fiction in the making ?

Fan fiction in the making -Thank you, Mathias Klang, for sharing your work under Creative Commons Attribution, Non Commercial in the photo: Reaching for my morning fix

Som svensklärare ägnade jag alltid tid åt att låta mina elever skriva, fan-fiction. Det var ett enkelt sätt att hjälpa dem att förstå hur litterär text skapas. Vi tittade på olika texter, på karaktärer plockade isär litterära karaktärer i syfte att söka förstå hur berättelser skapas. Vi utgick från en text som eleverna sedan fick skriva ett alternativt slut till, eller så fick de ta en karaktär och skriva denna karaktärs berättelse, eller historien från den karaktärens perspektiv. Jag tror aldrig att jag introducerade begreppet fan-fiction för mina elever, men inom ramen för svenskundervisningen var det fan-fiction, det som mina elever skrev och skapade.

Deras kreativitet och deras skapande hade sin utgångspunkt i någon annans idé, text eller skapande. Jag har aldrig sett det som att vi gjorde ett intrång, eller att vi gjorde något fel. Att jag som lärare skulle ha kontaktat upphovsmannen för att fråga om lov, för att mina elever skulle kunna få möjlighet att bearbeta verket. Tanken föll mig aldrig in. Jag såg det texten som ett medel för lärande, ett sätt att förstå hur text skapas, hur en fungerande text ser ut och blir till. Nu är det ju inte så att elevers alster fick någon egentlig spridning. De skapas för ett klassrum, för en uppgift läses, ibland bedöms. Men när vi bestämde oss för att sprida dessa verk, och i och med att vi använde Internet för att publicera dessa texter, (som t.ex webbtidningen, som skapades utifrån Låt den rätte komma in) borde vi ha bett om lov innan? Fick vi göra så? Eller var denna bearbetning ett intrång på en John Ajvide Lindqvists författarskap? Och hans upphovsrätt?

När jag läser artikeln The fine points of Fan Fiction så slås jag av att det inte är så enkelt, att man få göra och hantera andras skapande som man vill, i alla fall så får man inte sprida sina bearbetningar av andras skapande fritt.

Fan fiction exists in a legal gray area; it appears to violate copyright law, but it’s a labor of love, not avarice.

I artikeln så citeras också en rad författare och deras sätt att se på fan-fiction:

Daniel Defoe, on the other hand, was incensed. Literary characters were ”children of our heads,” ”the brats of our brains,” he wrote. What was the difference between a sequel and highway robbery? His creations were ”seiz’d, captivated, spirited away, and carry’d into captivity, and there is none to redeem them.”

 

Many contemporary fiction writers agree. George R.R. Martin (”A Song of Ice and Fire”) dismisses fan fiction as ”unauthorized, derivative” work. He argues that it’s tough inventing characters whose fate readers care about. Invent your own! Annie Proulx has said that fan fiction inspired by her ”Brokeback Mountain” is written by people who don’t understand either the original story or intellectual property rights. Anne Rice states simply: ”I do not allow fan fiction…. It upsets me terribly to even think about fan fiction with my characters.”

Jag förstår poängen att författaren upplever att han/hon äger sin figur, men är det så enkelt? Och vad är originellt skapande? Kan man skapa något eget med utgångspunkt från någon annans karaktär? Enligt min uppfattning ja, det kan du. Jag delar nog följande uppfattning kring just skapande och idéer, från samma artikel som den ovan:

To Michael Chabon, all fiction is fan fiction. ”There is a degree to which…all literature, highbrow or low, from the Aeneid onward, is fan fiction,” he writes. ”Through parody and pastiche, allusion and homage, retelling and reimagining the stories that were told before us…we proceed, seeking out the blank places in the map that our favorite writers, in their greatness and negligence, have left for us, hoping to pass on to our own readers—should we be lucky enough to find any—some of the pleasure that we ourselves have taken in the stuff we love: to get in on the game. All novels are sequels; influence is bliss.”

I min värld där jag tycker att elever ska använda Internet för att sprida sitt arbete, sina kunskaper, sina idéer blir bara tanken på att fan-fiction inte skulle vara ok, så begränsande, för hur ska elever, skribenter kunna lära sig om de inte får hämta inspiration, idéer, karaktärer från andra, som de älskar och som sätter igång fantasin. Tänk vilken tur att vi har ett kulturarv av fritt material, som skolan fritt får bearbeta och fritt skapa utifrån.

Men jag inser också att det finns många aspekter på skolarbete och Internet som är svåra att hantera och förhålla sig till. Skolarbete handlar om att göra kopior, pastischer, parafraser, hyllningar, allusioner på andras arbeten, för det är så vi lär… Alla kanske inte ska spridas på Internet, men de kan bli en utgångspunkt för att prata om frågor som rör skapande, upphovsrätt och rättigheter samt skyldigheter på Internet. De ger oss en möjlighet att prata om skapande, kreativitet och inspiration, samt originalitet. Och så länge man följer det första budordet för fan-fiction så är det kanske även ok att sprida även dessa alster som befinner sig i upphovsrättens gråzon.

”The Fanfic Writer’s First Rule,” writes a blogger and former fan fiction writer: ”Thou Shalt Not Make Money, Or Causeth Me to Lose Money.”

Lärande bygger på imitation, på att man bygger vidare, det borde vara berikande och det som elever får skapa utifrån får de en relation till på gott och ont.

Vad krävs för stimulera lärares lärande?

Jag funderar mycket kring hur vi lär oss saker, vad som krävs för att nyfikenhet ska gro, vilken jordmån krävs, vilka förutsättningar behövs? I början av veckan var jag på en stor konferens i Ronneby kring lärande och skolutveckling ”learning is the shit”. I många av sessionerna fördes samtal kring lärande, kring förutsättningar för lärande, kring pedagogisk verksamhet i stort och smått.

Det var berikande, spännande och inspirerande. Många sessioner fick mig att stanna av och se om inte de gav några svar på mina frågor kring vad får oss att vilja lära, vad får nyfikenheten att vilja gro? Men jag undrade också kring frågor som vad får lärare att vilja lära, vilja växa, ta in nytt? Konferensen ”learning is the shit” som jag deltog i hade tänkt stort och nytt.

Vi, som deltog var utomhus i tält i Ronnebys brunnspark. Det lättade upp, ingen aula, inga elever, eller kvarglömda rester av skolarbete. De som arrangerade konferensen hade tänkt en hel del kring lärares lärande och vilja att ta in nytt, våga, vilja bli inspirerade… Personligen tror jag att omgivningen, rummet är en del av vilja att ta in nytt, viljan att lära… Men hur jag än ser på det så tror jag krävs många saker för lärande. Kanske är några av ingredienserna:

  • en lust, en vilja, något du önskar, behöver, drömmer om…
  • du behöver förebilder som du kan identifiera dig med…
  • du behöver en omgivning som ger dig stimulans att vilja/våga/kunna pröva…

Lärande behöver en jordmån där din lust, och din vilja, ditt behov kan förmå att gro. När är fortbildning som skapas för pedagoger en sådan jordmån? Vad tror du krävs?

Tack Ronneby för att jag fick vara med i ert arbete att ge lärare möjligheten att utvecklas och vilja lära.

Att lära är att härma

Idag läste jag Jessica Parland von Essens inlägg från Imitation till copy-paste kultur och slogs av några saker, som alla borde ta med sig i sitt sätt att se på lärande:

Hon skriver så här:

För länge sedan vara imitation en ädel konst. Jag avser inte nu det härmande och apande man idkar på scen i underhållningssyfte, utan konsten att efterlikna någon erkänt duktig förebilds alster i tal, skrift eller annan konst. Främst gällde det stil, att kunna bemästra olika stilgrepp på ett kreativt sätt. Skickligt gjorda pasticher och parafraser var uppskattad konst, hedrande för ”offret”, alltså förebilden. Det var hedersbetygelser. Om publiken sedan inte identifierande förebilden bevisade den ju bara hur obildad den var.

Att man lär sig tekniken genom att härma, genom att göra så som andra har gjort tidigare. Det är en pedagogisk vinst med det.

Man började med att kopiera rakt av för att lära sig tekniken, för att sedan mogna i sin egen uttryckskonst och färdighet, så att man kunde ta sig lite större friheter och imitera. Detta gällde som pedagogisk metod i ämne som ämne i sekler. Komplexa saker, som brev och tal med otaliga retoriska element och nivåer, eller tavlor eller kompositioner, analyserades samtidigt som de kopierades. Också det man inte medvetet registrerade lärde man sig av exemplets och upprepningens kraft att intuitivt omfatta som estetiskt eller bra.

Så lärande bygger på kopiering och imitation, utifrån det kan man skapa eget, och bli sin egen, men till en början måste man få kopiera. Egentligen inget nytt, men ändå …

 

En fest för elevers lärande

Kristina och .se

Vi på Webbstjärnan håller på att in i det sista förbereda årets prisutdelning. En final på ett år av massor med spännande insatser, och tänk vad vi har fått ta del av fina bidrag om allt mellan himmel och jord, och nu är det final och 28 lag har kommit så långt. Och konkurrensen har varit så hård.

I morgon avgörs det och vi ska ha en fest. En fest som ska hylla elevers lärande, elevers kunnande, elever och lärares initiativ att inom ramen för sitt skolarbete använda internet som ett verktyg och som en möjlighet. I resan mot målet har vi sett så många fina bidrag och jag är som projektledare mest stolt över att säga att vi på måndag ska skicka ut ungefär 2500 diplom till alla de elever som klarade att visa att de har grundläggande kunskaper i webbpublicering. Det kommer att bli ännu en fest, en hyllning av alla de enskilda insatser av lärare/pedagoger/bibliotekarier i svenska skolan som hjälp och tillsammans med sina elever utforskat internets möjligheter för skolan.

Har du missat något av våra nominerade lag? Det är inte försent att läsa på, och ta reda på vad de säger när vi ställer dem mot väggen.

Och tack Cecilia Bengtson för att du satte ord på vår final, en fest för att hylla elevers lärande.