Etikettarkiv: lärande

Lärare, lärare, lärare och lärare

Det är underbart att träffa lärare, de ställer så bra frågor. De får mig att fundera, tänka till och sätta fingret eller snarare orden på hur jag tänker, varför jag arbetar som jag gör.

Hur det kommer sig att jag tycker att det är okey att låta eleverna skriva sina texter rakt ut på nätet utan att jag går in och ”rättar” dem?

Jag rättar inte i min roll som lärare, utan jag bedömer med utgångspunkt från de kursplaner och mål som finns för skolan. Jag ser det inte som min roll att vara den som sitter inne med rätt svar. Jag vill att det i mitt klassrum ska pågå ett lärande.

Jag får frågan: du säger att du väljer bort, men vad säger då dina kollegor? Hur motiverar du dina val? Att du inte ”hinner med”?

Ja, jag väljer bort, och jag säger det om och om igen som ett mantra för att förklara att jag vet att jag inte kan hinna allt, inte om jag vill att mina elever ska lära sig färdigheter, få öva, få växa få möjlighet att göra om, pröva en annan väg på samma stoff. Vad säger mina kollegor? Jag vet inte, det måste du fråga dem om…

Jag har en vägledare, en guide som leder mig som hjälper mig att hitta motiv, som ger mig tilltro, som gör att jag känner att jag gör rätt och det är kursplanerna. Jag motiverar alla mina uppgifter utifrån kursplanerna, uppgifterna är relaterade till målen, och det jag mäter är i förhållande till betygskriterierna.

Lärare får mig att inse att jag har ett synsätt på kunskap, på lärande och det är enkelt. Jag tror att lärande skapas i samspel, i kommunikation, genom ett möte mellan den som är lärande och det som han/hon vill lära. Min roll som lärare är att vara en katalysator, som underlättar lärandet, skapar en jordmån för lärande, och jag tror att den jordmånen skapas genom att jag har lust, kärlek, engagemang till det som vi arbetar med och då måste jag kunna välja ett stoff som lockar både mig och mina elever…

En dag två föreläsningar, många tankar, många inspirerande samtal. Tack alla lärare på Adolf Fredrik och Medioteket. Min presentation för er på Adolf Fredrik ”Skolarbete på nätet” och för er på Pedagogiskt Cafe på Medioteket med bloggen som verktyg

Hon bejakar barnet, frågan och lärandet

Jag tittar på Körlings barn i Kunskapskanalen och njuter av att se Anne-Marie se henne bejaka barnet, språket och lärande. Hennes ord, hennes barn, hennes klassrum, åh tänk. Ett klassrum som inte bristförklarar, ett rum för lärande, för frågor, för nyfikenhet, för sökande efter svar, flera svar, för samtal om lärande.

Ett rum som är öppet med massor med frågor, med massor med undrande, massor med öppna frågor: Varför? Hur? Vad? Jag vill bara citera skriva ner alla kloka saker som sägs:

Ich libe dich!

Jag ger barn en röst genom mig

Jag skulle inte kunna gå i en skola som bristförklarar mig

Skulle du vilja gå i din egen klass, på din egen lektion? I den skola du arbetar? är en fråga som Anne-Marie ställer till en av sina kollegor. Jag har sett frågan fara förbi tagit ställning till den, och funderat, tänkt och insett att det är nog den svåraste frågan som jag funderat kring som lärare. Skulle jag vilja gå i min egen klass? Skulle jag vilja vara min egen elev?

Det finns inga genvägar till lärande, det tar emot, jag är ingen genväg till lärande, du måste finna svaret själv.

Tack Anne-Marie!

Sätt kommunikationen i centrum för lärande

”Jag hittade på ett nytt språk utan s, det tyckte jag var fiffigare. Ungar är kreativa”

berättar Anne-Marie Körling i den lilla puff (intervju med Anne-Marie) som finns om på UR:s sajt utifrån TV-programmet Körlings barn.

Att lyssna på Anne-Marie är som att bejaka det jag tror på, det jag hoppas att hela skolan ska tro på, nämligen barnen, deras förmåga och deras vilja och nyfikenhet inför undret som livet och lärandet är.

När jag hör Anne-Marie berätta om hur hon använder, eller snarare hur hennes elever använder mobilerna som ett kommunikationsredskap så tänker jag bara: det är precis så som jag använder sociala medier, som ett verktyg för att vara närvarande, tillgänglig på en plats, i ett rum där elever kan nå mig, kommunicera med sin lärare för att de behöver det.

Jag hör Anne-Marie säga: Mobilen är ett

kommunikationsmedel, även i klassrummet…

Och tycker att naturligtvis är det så, men varför är det inte så?? Vad beror det på?

Beror det på att lärare är rädda för att kommunicera med sina elever? Är lärare rädda för att de ska få förtroenden, som de inte ska kunna hantera? Men hur ska elever kunna lära, känna sig trygga om det inte har en relation till oss, och hur skapar unga och barn relationer? Hur upprätthåller de sina relationer? Genom tekniska prylar, genom mobiltelefoner, genom internet, genom Facebook.

Jag tror att elever behöver och vill ha en relation till sina lärare. En relation skapas genom att de blir sedda, bekräftade och det kräver kommunikation, genom sociala medier, genom chattar, med hjälp av mobiltelefoner. Varför vill skolan bara begränsa möjligheterna? Vad vinner skolan på det? Vad vinner våra barn på det?

Lärande sker inte genom att man omedelbart får ett svar på sin fråga fortsätter Anne-Marie, en förutsättning för lärande är att våga pröva, våga kommunicera kring det man är nyfiken på…

Programmet om Körlings barn sänds på torsdag kl 20.00 i Kunskapskanalen, då ska i vilket fall som helst jag sitta bänkad!

Vad ska skolan lära eleverna om nätet, livet?

Läser Mathias Klangs inlägg om Vad ska skolor lära om nätet, som handlar om Der Spigels nyhet att

the government of the state of North Rhine-Westphalia, recognizing that young people are not always aware of the dangers of revealing personal information on the Internet, is planning to teach school students how to deal with the Internet and social networking sites such as Facebook and Twitter.

”Our goal is to convey that the Internet doesn’t only offer chances and opportunities, but also has risks that students should understand in order to exercise autonomy with regards to digital media,” said North Rhine-Westphalia’s media minister, Angelica Schwall-Düren, in an interview with the Thursday edition of the regional newspaper WAZ.

Frågan som Mathias ställer är om det är en uppgift för skolan… Det är kanske bara en retorisk fråga med jag tänker det framgår ju i läroplanen för det obligatoriska skolväsendet under rubriken skolans uppdrag:

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Det ingår i skolans uppdrag att förbereda eleverna för den verklighet som vi lever i. Nätet, teknologin är en del av den komplexa verklighet som skolan ska förbereda eleverna för.

Kanske att nätet inte bara ska utmålas i mörka färger, eller som en plats med bara risker, men en ökad medvetenhet om nätets möjligheter och risker borde ingå i skolan uppdrag… Att lära sig behärska mediet, och förstå mediet, nätet, internet, sociala medier. Jag anser att elever behöver kunskaper om själva medier och hur det fungerar för att de ska klara av att ”kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt”. Sedan kan man ju diskutera hur elever ”utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ”. Kanske är ett första steg att ta upp ”riskerna” och som Mathias avslutar är det så mycket bättre än att tro att om barnen har tillgång till tekniken och teknologin så lär de sig själva. Eller som Mathias uttrycker det:

Det finns en idé att bara alla får tillgång till teknologi så kommer lärandet automatiskt. Så mycket bevis till stöd för detta har jag inte sett.

Skolan ska använda sociala medier för att främja lärande (del 2)

Detta är mitt andra inlägg i serien kring Sociala medier som pedagogiska verktyg i skolan. Även detta inlägg handlar om varför och jag använder Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet som utgångspunkt och avsnittet som heter Skolans uppdrag:

Skolans uppdrag är att främja lärande där individen stimuleras att inhämta kunskaper. /…/

Elever använder internet för att inhämta kunskaper. Internet för barn och unga är en naturlig källa att söka information, och inhämta kunskaper på. De googlar och vips kommer ett svar som Camilla så underbart beskriver det i deras blogg om Japan och den ekonomiska krisen:

jag älskar google. Googla en fråga och du får upp ett svar – enklare kan det inte bli! Ofta hänvisar google till Wikipedia som också har svar på allt, och jag är återigen i sjunde himlen.

I sociala medier bearbetar de dem, ofta i informella nätverk, ett informellt lärande sker som skolan inte tar del av och då inte heller värdesätter. I ett arbete där skolan använder sociala medier för att bearbeta och redovisa elevers kunskaper kommer elevers lärande främjas än mer. Det formella lärande kompletteras med det informella som redan sker i sociala medier. Som Birgitte Holm Sørensen beskriver så här i artikeln 2.0 – Children In and Outside School som återfinns i Children and Youth in the digital media Culture.

When children use digital media, they establish learning networks, in which they develop strategies to retreve information, share information with others and construct new knowledge. A network can be describes as a combination of units in a general system. /…/ In diffrent virtual rooms, children cooperate to create and develop ideas and communicate knowledge to each other. (Sørensen s.55)

Sørensen menar att med hjälp av datorer och informella och lösa nätverk löser barnen problem och lär sig gemensamt. De utvecklar tydliga strategier. Sociala medier främjar med andra ord lärande. Och många unga använder redan dessa verktyg för lärande så skolan kan bara hänga på.

Med sociala medier som verktyg för lärande, även i skolan, blir internet, mer än bara en oändlig kunskapsbank med massor med innehåll. Det blir en plats där elever gemensamt kan inhämta och bearbeta information och kunskaper. Genom att verktygen (de sociala medierna) skapar väldigt bra förutsättningar för samarbete och kommunikation. Enkelheten och att du lätt kan hitta kamrater som är tillgängliga tillhör mediets fördelar, och elever vet vilka de ska fråga om vad i sina ”learning networks”

Sedan borde vi vuxna också vara en del av dessa nätverk online, även om inte lärare kan vara tillgängliga alla dygnets timmar, så kan de åtminstone finnas tillgängliga i någon form, under skoldagen (på arbetstid). Allt för att främja lärande, och utveckla lärande. Det finns i sociala medier massor med resurser, som är tillgängliga som elever/lärare lätt kan använda och som vi som lärare tillsammans med skolbibliotekarier kan handleda eleverna i att använda. Ofta känner inte eleverna till dessa, de googlar, eller wikipediar (söker på Wikipedia), eller Youtubar (söker på YouTube) allt. Vi kompletterar varandra och kan genom våra olika kunskaper och nätverk hjälpa och understödja lärande.

***

Mitt första inlägg i serien Varför ska du använda sociala medier i skolan bör du också läsa.

Jag återkommer till varför även i nästa inlägg, eftersom jag inte vill skriva ett mastodont inlägg om Skolans uppdrag. Många korta istället (sorry, kommer till vardagen så småningom)

Och sist en note-to-myself:

Johan Langes mycket läsvärda och intressanta inlägg om Luck(r) i skolan måste jag koppla ihop med mitt arbete med Handledarbloggen

Ut med läroboken, in med läroplanen

Låter vi förlagen eller läromedelsförfattarna bestämma hur vi ska förstå och tolka läroplanen? Eller gör vi en egen tolkning, och för samtal kring läroplanens intentioner med eleverna?

Igår satt jag i gröngräset med bara fötter och tillsammans med en kollega som ondgjorde sig över läroböckerna som hennes, mina kollegor håller så hårt i. Min kollega berättar den ena historien efter den andra om kollegor som sitter och krampaktigt håller sig fast vid läroböcker som är utgivna 1986.

Det innebär att de är skrivna för en annan läroplan, LGR -80 (läroplanen från 1980), lade hon till i indignerat en bisats, det är 2010 idag!

Är det så att kärleken till gamla läroböcker styr skolans tolkning av läroplanen? Jag vill inte tro det…

Det pratas om lärares lärande, men inte med lärare!

I samtal om skolan kommer jag ofta på mig att spekulera kring vad mina elever tycker om olika saker, och inser att jag har svaret i mitt klassrum, hos mina elever. Så jag går tillbaka till dem och frågar: Vad tycker ni egentligen? Vad vill ni? Och jag får alltid svar, ibland det svar jag trodde jag skulle få, och ibland inte. Dessa samtal ger mig mer insikter och kunskaper om hur mina elever tänker, vad de vill och vad vi gemensamt kan göra för att de ska bli bättre.

Jag har under mina år som lärare lärt mig att om jag bjuder in mina elever i samtalet kring hur vi ska arbeta, har vi gemensamt ett ansvar för det arbete som vi gemensamt utför. Mitt ansvar är att leda dem till målet, men naturligtvis måste jag lyssna på dem för att de ska vilja gå den väg som jag tror på. Ibland har vi kommit fram till att vi ska ta en helt annan väg, eftersom de inte vill inte tror på min väg, min idé. Dessa samtal ger mig insikter om hur mina elevers vardag ser ut, hur de tänker och hur de vill arbeta för att utveckla sitt lärande på bästa sätt.

Jag har under två dagar befunnit mig på Nacka Strand och deltagit i konferensen framtidens lärande som handlat om strategier för skolutveckling. I många av presentationerna har det förekommit en diskussion kring lärare, och deras lärande. Väldigt tydligt var det i Kroksmarks presentation som handlade om Lärande i digitala tider. En väldigt intressant och givande presentation, som menade att den stora utmaningen för kommuner är att få lärare att bli bättre på egen kompetensutveckling. Så sant, och sedan läser jag Charlotte Christoffersens inlägg Lärare experter på lärande, men hur är det med egenlärande instämmer jag att det är viktigt att prata om förutsättningarna om lärares lärande:

Jag tror att Kroksmark har rätt. Lärarna behöver kompetensutveckling om den egna kompetensutvecklingen. Kanske ska just det vara fokus på nästa upplaga av “Framtidens lärande” Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för lärares kompetensutveckling och för skolutveckling? Hur skapar vi en skola som är en lärande organisation? Vad kan politiker och tjänstemän i kommunen göra? Vad kan skolledarna göra? Vad kan vi IT-pedagoger och andra resurspedagoger göra? Dela gärna med er av era tankar här och nu.

Men jag har en invändning och den gäller hela diskussionen kring lärare och lärares lärande. Jag anser nämligen att man bör prata med lärarna, inte bara prata om dem som det gjordes på Framtidens lärande 2010. Ingen lärare fick frågan, ingen undersökning kring hur lärare ser på sitt lärande presenterades, utan det vara en rad ”experter”, framtidsanalytiker, elever, designers som stod för tyckande, men var fanns lärarnas erfarenheter, lärarnas förklaringar, lärarnas synsätt på sitt lärande i sin skolvardag?

Det borde vara en självklarhet att fråga lärarna, vad anser ni? Prata inte bara om oss, prata med oss. Hur skapar man motivation för vårt lärande? Det pratas mycket om hur vi (lärarnas) ska skapa motivation för elevernas lärande, och jag tror på att det sker i ett samtal med de jag arbetar med, med eleverna, och kanske gäller samma sak för lärares lärande så prata med oss om hur vi blir motiverade att lära.

Sluta prata om oss, och börja prata med oss.

Wikipedia är en viktig källa i skolan

Inledningen till mitt gästinlägg på Wikimedia Sveriges blogg

Hur ska man som lärare förhålla sig till en källa som Wikipedia? En källa som vem som helst kan redigera i, som vem som helt kan bidra till, som har som mål att samla all världens kunskap. Hur ska vi förhålla oss till en källa, som är så naturlig och självklar för våra elever att om det inte står på Wikipedia, så finns det inte?

men läs hela mitt gästinlägg Belys Wikipedias storhet i skolan på Wikimedias blogg…

Vad ska våra barn kunna?

Vilka färdigheter behöver barnen som går i dagen skola för att klara sig imorgon dagens samtid?

Jag var på seminariet it i skolan (den 23 feb), vilket jag skrivit om tidigare, men blev inte riktigt klar. Nu kommer ytterligare en reflektion kring skolans roll och vilka färdigheter som barnen i skolan bör får möjlighet att utveckla.

Richard Gerver (som var keynote speaker) pratade även om literacy på 2000-talet och utgick från Henry Jenkins, som menar att barn behöver erövra följande färdigheter:

Play

Performance

Simulation

Knowing how to behave

Multitasking

Networking

Knowing what tool to use, google (inte alltid teknik, utan alla verktyg och vilket verktyg som ska användas när)

Negotiation

De barn, som spelar t.ex. interaktiva rollspel på nätet lär sig flera av dessa färdigheter, som att förhandla, simulera, uppföra sig. Vem vill spela med någon som inte förstår de grundläggande koderna? De lär sig, genom dessa informella nätverk. Men Gerver menar att få barn är medvetna om att de har dessa färdigheter, och de tas inte heller till vara på i skolan.

Här har skolan en funktion att faktiskt belysa, och använda förstärka barnen färdigheter. I synnerhet då det i skolans uppdrag ligger att förbereda elever för kommande yrkesliv, och framtid.

Sedan måste vi (lärare/vuxna) förstå att de unga som växer upp idag vet inget än att de ständigt multitaskar, i en informationsrik vardag med multipla strömmar. De kan inte koncentrera på en sak i taget, pga av världen runt om dem. Den ser inte ut som när vi växte upp och skolan måste anpassa sig till det, och vi måste hjälpa barnen att lära sig hantera den vardagen, och utveckla de färdigheter som krävs.

Eller vad tror ni?

En fråga för skolan?

Igår när jag på skolan, som vikarie för en av mina kollegor gick jag i trappan efter två flickor i nian och de pratade som det som komma skulle efter lovet:

”Vi har tre prov på en vecka, ett på tisdag, ett på fredag och ett måndagen igen, och sen har vi en skrivning veckan därpå… ”

Sedan gick jag in till mina treor, som oroade sig inför nationella provet i svenska, för de hade ju inte skrivit något på ”jättelänge”, och hur ska det gå? Helt plötsligt inser jag att det som räknas i skolan är ”prov”. Det är skolarbete, eller det naturliga resultatet av skolarbete. Och har inte fröken gett eleverna en uppsatsuppgift så har de inte skrivit på ”jättelänge”, trots att de lämnat in både en synopsis, och ett PM för mindre än en månad sedan.

Shopping mall questions by wok CC (by, nc, nd)

Frågan som vi i skolan sällan ställer är vad lär sig eleverna på dessa prov och skrivningar? Av dessa uppsatser? Frågan jag också undrar över är om ”verkligheten” efter skolan är lika ”fyrkantig” som elevernas beskrivning av skolans förhållningssätt? Är det så att om jag inte exakt skriver den rapport som chefen sagt så är jag misslyckad (icke godkänd?)? (Det är den bild som mina elever ger av att inte få ”högsta” betyget på en skrivning.) Jag undrar, vilka signaler sänder skolan egentligen ut?

Jag tror nämligen att det som eleverna främst lär sig genom skrivningar och prov är att det finns ett rätt svar, en riktig lösning och det är den som livet går ut på att hitta, och jag undrar är det verkligen så? Jag tvivlar…