Etikettarkiv: lärare

En fantastisk historia om en bilds betydelse…

7webb

Vi har haft ambassadörsutbildning idag i Webbstjärnan, otroligt roligt, givande och spännande! Som alltid! En av pedagogerna, frågar mig om flickr, hon kan inte logga in längre via Google, eftersom Flickr (Yahoo) har tagit bort den kopplingen. Och frågar mig hur hon ska göra :)

Jag säger att jag tror att alla som har ett konto på flickr, också har ett Yahoo-konto och via det kan hon logga in… frågan är bara vilket Yahoo-kontonamn hon har. Vi står framför min dator och försöker klura ut det när hon säger:

-När jag ändå har dig här så måste jag säga det till det: Jag tycker om dina Star Wars bilder.

Jag ler (åtminstone tror jag det) och säger tack! Sedan fortsätter hon, du vet jag är här pågrund av en av dina bilder. Och berättelsen är den att hon letade på flickr efter en bild som illustrerade perspektiv och hittade en som jag tagit på rälsen, med en lego-gubbe som går från kameran. Och den gjorde henne så nyfiken på vem jag var, och via mig hittade hon Webbstjärnan och sedan stod hon här på Ambassdörsutbildning i Stockholm…

När jag tänker på hennes berättelse häpnar jag, och tänker på min om John Ajvide Lindqvist och tänker på vilken roll små obetydliga saker som Blackeberg eller en lego-gubbe på ett räls kan ha. Stort tack för att du berättade :)

Du är lärare, saknar du det? #blogg100

Saknar du det?

Är en fråga som Jag får med jämna mellanrum, när jag berättar att jag är utbildad till lärare. Jag brukar svara så som det är.

Nej, jag saknar vanligtvis inte lärarjobbet. Men naturligtvis finns det saker som jag saknar, som eleverna. I synnerhet kan jag sakna klassrumssamtalen, som sker i grupper där man känner varandra och bryter kunskaper tillsammans. Jag kan också sakna säkerheten som finns hos unga människor i att de vet att de kan och kommer göra skillnad. Det är bara självklart, för de vet så mycket bättre, det vet hur det egentligen ska vara…

Jag kan också sakna de insikter som man får tillsammans med elever som ser verkligheten och världen från andra perspektiv än mitt, som lärare lär man sig mycket i mötet med sina elever.

Dagar när jag saknar allt detta kan jag tycka att det är så skönt att internet finns så att jag kan få blicka in i andra lärares klassrum och vardag som en tumblr som Samtidigt i den kommunala gymnasieskolan. Då kan jag le och tänka så är det ….

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

Elevers lust att läsa växer om man utgår från Star Wars #blogg100

Jag läser i lärarnas tidning om Catarina Schmidt avhandling i pedagogik där hon följt en grupp elever i årskurs 3–5 under tre år och i artikeln Samtal väcker elevers läslust pratar Catarina om läsförståelse och menar att skolan kan väcläslust väcks av att elever får läsa och prata om sådant som de har intresse för. I artikeln säger Catarina på frågan om hur en pedagog kan få en elev som är mer intresserade av Star Wars än att läsa att utveckla sitt lärande

– I Star Wars, liksom i andra populärvetenskapliga berättelser, finns det ju en lärandepotential, eftersom de innehåller en kronologi, karaktärer och miljöbeskrivningar som eleverna tillmäter väldigt stor betydelse. Men det intresset och engagemanget tillmäts däremot väldigt liten betydelse i skolan. Tyvärr. Skolan borde matcha det intresset och den här lärandepotentialen bättre.

Hur då?

– Genom att låta eleven bygga vidare på den förståelsen. Exempelvis genom att producera egna texter om Star Wars, men också genom att locka vidare mot angränsande texter, som exempelvis faktatexter om rymden. Vi ska utgå från uppställda kunskapskrav, men också vara lyhörda inför elevernas egna erfarenheter.

Ja, tänk om skolan kunde använda mer av elevernas intressen i skolan och starta lärandet där. För visst kan man både lära sig läsa och skriva genom att använda Star Wars.

Internet är fullt av lärarintiativ – en lärarblogg kan enkelt bli en bloggla

Jag njuter av att ta del av Karin Bårnebäcks senaste initiativ hon har startat en bloggla, ett enkelt sätt att kategorisera bloggande lärare. Till initiativet har hon gjort en badge. En digital knapp, eller ett digitalt klistermärke som du som är lärare kan klistra in på din blogg, för att lätt berätta för dina besökare att du är en lärare som bloggar. Jag tycker det är extra fint att hon valt att använda en Creative Commons licens för att tydliggöra för alla hur man får använda bloggla-texterna, genom att använda bilden för CC erkännande, icke-kommersiell, inga bearbetningar. Det innebär att texterna får fritt spridas så länge man uppger skribenten. Åtminstone tror jag att licensen är tänkt att användas så, kanske är det bara badgen som är licensierad, blev lite osäker där.

Jag har egentligen bara en liten önskan och det är att koden som lärare klistrar in skulle bära metadatan för Creative Commons licensen som följer med badgen. Alltså att följande lilla kodsnutt skulle ligga med:

<a rel=”license” href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/”><img alt=”Creative Commons-licens” style=”border-width:0″ src=”http://i.creativecommons.org/l/by-nc-nd/4.0/88×31.png” /></a><br />Detta verk är licensierat under en <a rel=”license” href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/”>Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivatives 4.0 Internationell Licens</a>.

Det skulle nämligen gör att sökmotorerna skulle kunna indexera sidorna som är licensierade. Men om du är en bloggande lärare, så har Karin en badge, som jag tror alla får använda :)

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

Nationella prov, för vem och varför har vi det? #blogg100

De senaste åren har antalet nationella prov blivit fler i skolan. Elever har numera nationella prov i årskurs tre, sex, nio och på gymnasiet. På Skolverkets webbplats framgår det att syftet med nationella prov är:

-stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
-ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Sedan säger Skolverket att de nationella proven också kan bidra till:

-att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna
-en ökad måluppfyllelse för eleverna.

Jag vet att det pågår en debatt bland pedagoger kring den arbetsbörda som proven innebär, och att det troligen också pågår ett samtal kring deras funktion och deras värde för bedömning både summativt och formativt.

Min invändning mot de nationella proven är den kunskapssyn som ”prov i sig” förmedlar om att det finns ett ”rätt” svar, och det svaret är det som eleverna ska redovisa. Oavsett om proven tillåter flera olika lösningar eller flera utvägar så finns det i provformen som verktyg implicit en föreställning om att det handlar om ”rätt och fel” och inte eleverna förstår uppgiften ”rätt” så kan de inte heller komma till det rätta svaret, och jag skulle vilja att den skola som vi skickar våra barn till byggde på en annan kunskapssyn, en som handlar om att det finns flera svar, flera möjliga vägar till målet, flera möjliga tolkningar till uppgiften och hur den ska tolka och förstå uppgiften och dess funktion.  Jag tycker inte om ”prov” som verktyg för att styra skolan, eller skolans verksamhet. Jag tror inte på att prov ska användas som ett styrverktyg för att få skolan att göra ”rätt” saker. Och jag tycker att vi borde fundera en gång till på vilken kunskapssyn som vi vill förmedla till de barn som går i skolan.

Fungerar Wikipedia? Och om, hur då?

Tanken på att frivilliga skulle kunna skapa en encyklopedi vars syfte är att samla vårt vetande, vårt gemensamma kunnande, och att det kan ske öppet så att alla kan bidra, det är i sig en hissnande tanke.

Wikipedia bygger på den idéen och har funnit sedan 2001, i mer än elva år…

Kan det verkligen fungera? Är det säkert? Blir det rätt då? Eller vilken information kommer vi att få ta del av? Bidrar alla?

Det är hissnande att Wikipedia är en webbplats (i olika språkversioner) eller flera på olika språk där alla kan bidra, alla kan vara med och skapa innehåll, alla får vara med och bestämma om vilket innehåll som ska finnas med… Det är än mer spännande att det tycks fungera och att ”folk”, människor, du och jag, bidrar, eller är det bara Wikipedianer?

Vi på Webbstjärnan vet att det finns massor med frågor som Wikipedia som källa och idé väcker för att få svar på några har vi ett frukostseminarium på onsdag med Jan Ainali från Wikimedia Sverige som ska prata om Wikipedia och hur Wikipedia fungerar. Seminariet är öppet för alla och vi vet att de som kommer kommer få kunskaper om hur Wikipedia fungerar, grundtankarna bakom Wikipedia samt hur du kan arbeta med Wikipedia i skolan.

Anmäl här och nu, för än finns det platser…

Sociala medier i undervisningen – vad är viktigast?

Fick frågan ”Vill förnya min intro föreläsning till sociala medier i undervisningen. Vad ska jag ha med, vad är viktigast?” av Mathias Larsson via Twitter. Mats är It-samordnare i Östersund, och jag svarade ganska lakoniskt som samtal på twitter kan bli:

 det viktigaste är syftet med verktyget, och vilka effekter det har på lärandet

Nu har det gått några dagar och jag sitter här och tänker jag borde ha utvecklat, förklarat, hur jag menar. Inte bara lämnat det vid 140 tecken på twitter.

Min uppfattning är att sociala medier, eller Internet, eller teknik för den delen får i sig inte vara ett egenvärde. All användning måste ha ett syfte. Det syftet behöver kopplas till undervisningens mål och syfte.

Svagheten med sociala medier är inte skapade för undervisning i första hand och det är en aspekt som jag tycker att ett samtal, eller en föreläsning kring sociala medier behöver ta med. Sociala medier i undervisningen behöver handla om effekterna av sociala medier på gott och ont.

Min uppfattning är att i undervisningen kan sociala medier användas till mycket, men lärare behöver alltid ta ställning till hur de vill använda dessa tjänster samt varför.

Lärare behöver titta på hur dessa tjänster fungerar, så att de i valet av att använda eller inte använda sociala medier är medvetna om varför de gjort just det valet samt är medvetna om vilket syfte de vill uppnå. Vill du använda sociala medier för att visa hur kunskap, skapas kan det vara bra att titta på Wikipedia och följa hur en artikel utvecklas, förändras. I dagarna med ett amerikansk presidentval inför dörrarna kan det vara bra att titta på det redigeringskrig som tycks förekomma på Wikipedia och sedan ha det som utgångspunkt för att prata om vikten att styra agendan, samt för att titta på hur dessa användargenerade sajter skapar information.

I arbetet med sociala medier i undervisningen kan det ytligt sett se ut som att det främst förekommer en diskussion kring användning, att elever/lärare ska lära sig använda dessa, att lärare ska använda Facebook, Wikipedia, bloggar och wikis, men varför och hur är fortfarande de centrala frågorna.

Varför ska lärare använda Facebook och i vilket syfte? Är det för att kommunicera med elever eller för att titta på hur användaravtal ser ut? Är det för att diskutera om gilla är ett uttryck för våra demokratiska rättigheter, och att du har rätt att gilla den politiska motståndaren som en del av dina mänskliga rättigheter? Det kan vara värt att diskutera utifrån följande bloggpost om en Sheriff avskedade sex anställa för att de ”gillat” den politiska motståndarens ”fan-page”

A sheriff in Virginia fired six of his employees, including deputy sheriff Daniel Ray Carter — who had clicked the Like button on the Facebook page of his boss’s political opponent, Jim Adams.

Eller om syftet är ett helt annat, vad vet jag… Det är syftet och vad du vill uppnå avgör om och hur du använder sociala medier i din undervisning.

Lärare gör skillnad!

Av en händelse ramlade jag över följande dikt av Taylor MaliWhat Teachers Make” och jag vill bara dela den, om och om igen.

Tog mig friheten att dela hela dikten också eftersom den är så himla bra:

What Teachers Make
by Taylor Mali

He says the problem with teachers is
What’s a kid going to learn
from someone who decided his best option in life
was to become a teacher?

He reminds the other dinner guests that it’s true
what they say about teachers:
Those who can, do; those who can’t, teach.
I decide to bite my tongue instead of his
and resist the temptation to remind the dinner guests
that it’s also true what they say about lawyers.
Because we’re eating, after all, and this is polite conversation.

I mean, you’re a teacher, Taylor.
Be honest. What do you make?

And I wish he hadn’t done that— asked me to be honest—
because, you see, I have this policy about honesty and ass-­‐kicking:
if you ask for it, then I have to let you have it.
You want to know what I make?
I make kids work harder than they ever thought they could.
I can make a C+ feel like a Congressional Medal of Honor
and an A-­‐ feel like a slap in the face.
How dare you waste my time
with anything less than your very best.

I make kids sit through 40 minutes of study hall
in absolute silence. No, you may not work in groups.
No, you may not ask a question.
Why won’t I let you go to the bathroom?
Because you’re bored.
And you don’t really have to go to the bathroom, do you?

I make parents tremble in fear when I call home:
Hi. This is Mr. Mali. I hope I haven’t called at a bad time,
I just wanted to talk to you about something your son said today.
To the biggest bully in the grade, he said,
“Leave the kid alone. I still cry sometimes, don’t you?
It’s no big deal.”
And that was noblest act of courage I have ever seen.

I make parents see their children for who they are
and what they can be.

You want to know what I make? I make kids wonder,
I make them question.
I make them criticize.
I make them apologize and mean it.
I make them write.
I make them read, read, read.
I make them spell definitely beautiful, definitely beautiful, definitely beautiful
over and over and over again until they will never misspell
either one of those words again.
I make them show all their work in math
and hide it on their final drafts in English.
I make them understand that if you’ve got this,
then you follow this,
and if someone ever tries to judge you
by what you make, you give them this.

Here, let me break it down for you, so you know what I say is true:
Teachers make a goddamn difference! Now what about you?