Etikettarkiv: lärare

Internet är fullt av lärarintiativ – en lärarblogg kan enkelt bli en bloggla

Jag njuter av att ta del av Karin Bårnebäcks senaste initiativ hon har startat en bloggla, ett enkelt sätt att kategorisera bloggande lärare. Till initiativet har hon gjort en badge. En digital knapp, eller ett digitalt klistermärke som du som är lärare kan klistra in på din blogg, för att lätt berätta för dina besökare att du är en lärare som bloggar. Jag tycker det är extra fint att hon valt att använda en Creative Commons licens för att tydliggöra för alla hur man får använda bloggla-texterna, genom att använda bilden för CC erkännande, icke-kommersiell, inga bearbetningar. Det innebär att texterna får fritt spridas så länge man uppger skribenten. Åtminstone tror jag att licensen är tänkt att användas så, kanske är det bara badgen som är licensierad, blev lite osäker där.

Jag har egentligen bara en liten önskan och det är att koden som lärare klistrar in skulle bära metadatan för Creative Commons licensen som följer med badgen. Alltså att följande lilla kodsnutt skulle ligga med:

<a rel=”license” href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/”><img alt=”Creative Commons-licens” style=”border-width:0″ src=”http://i.creativecommons.org/l/by-nc-nd/4.0/88×31.png” /></a><br />Detta verk är licensierat under en <a rel=”license” href=”http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/4.0/”>Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivatives 4.0 Internationell Licens</a>.

Det skulle nämligen gör att sökmotorerna skulle kunna indexera sidorna som är licensierade. Men om du är en bloggande lärare, så har Karin en badge, som jag tror alla får använda :)

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

Nationella prov, för vem och varför har vi det? #blogg100

De senaste åren har antalet nationella prov blivit fler i skolan. Elever har numera nationella prov i årskurs tre, sex, nio och på gymnasiet. På Skolverkets webbplats framgår det att syftet med nationella prov är:

-stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
-ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Sedan säger Skolverket att de nationella proven också kan bidra till:

-att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna
-en ökad måluppfyllelse för eleverna.

Jag vet att det pågår en debatt bland pedagoger kring den arbetsbörda som proven innebär, och att det troligen också pågår ett samtal kring deras funktion och deras värde för bedömning både summativt och formativt.

Min invändning mot de nationella proven är den kunskapssyn som ”prov i sig” förmedlar om att det finns ett ”rätt” svar, och det svaret är det som eleverna ska redovisa. Oavsett om proven tillåter flera olika lösningar eller flera utvägar så finns det i provformen som verktyg implicit en föreställning om att det handlar om ”rätt och fel” och inte eleverna förstår uppgiften ”rätt” så kan de inte heller komma till det rätta svaret, och jag skulle vilja att den skola som vi skickar våra barn till byggde på en annan kunskapssyn, en som handlar om att det finns flera svar, flera möjliga vägar till målet, flera möjliga tolkningar till uppgiften och hur den ska tolka och förstå uppgiften och dess funktion.  Jag tycker inte om ”prov” som verktyg för att styra skolan, eller skolans verksamhet. Jag tror inte på att prov ska användas som ett styrverktyg för att få skolan att göra ”rätt” saker. Och jag tycker att vi borde fundera en gång till på vilken kunskapssyn som vi vill förmedla till de barn som går i skolan.

Fungerar Wikipedia? Och om, hur då?

Tanken på att frivilliga skulle kunna skapa en encyklopedi vars syfte är att samla vårt vetande, vårt gemensamma kunnande, och att det kan ske öppet så att alla kan bidra, det är i sig en hissnande tanke.

Wikipedia bygger på den idéen och har funnit sedan 2001, i mer än elva år…

Kan det verkligen fungera? Är det säkert? Blir det rätt då? Eller vilken information kommer vi att få ta del av? Bidrar alla?

Det är hissnande att Wikipedia är en webbplats (i olika språkversioner) eller flera på olika språk där alla kan bidra, alla kan vara med och skapa innehåll, alla får vara med och bestämma om vilket innehåll som ska finnas med… Det är än mer spännande att det tycks fungera och att ”folk”, människor, du och jag, bidrar, eller är det bara Wikipedianer?

Vi på Webbstjärnan vet att det finns massor med frågor som Wikipedia som källa och idé väcker för att få svar på några har vi ett frukostseminarium på onsdag med Jan Ainali från Wikimedia Sverige som ska prata om Wikipedia och hur Wikipedia fungerar. Seminariet är öppet för alla och vi vet att de som kommer kommer få kunskaper om hur Wikipedia fungerar, grundtankarna bakom Wikipedia samt hur du kan arbeta med Wikipedia i skolan.

Anmäl här och nu, för än finns det platser…

Sociala medier i undervisningen – vad är viktigast?

Fick frågan ”Vill förnya min intro föreläsning till sociala medier i undervisningen. Vad ska jag ha med, vad är viktigast?” av Mathias Larsson via Twitter. Mats är It-samordnare i Östersund, och jag svarade ganska lakoniskt som samtal på twitter kan bli:

 det viktigaste är syftet med verktyget, och vilka effekter det har på lärandet

Nu har det gått några dagar och jag sitter här och tänker jag borde ha utvecklat, förklarat, hur jag menar. Inte bara lämnat det vid 140 tecken på twitter.

Min uppfattning är att sociala medier, eller Internet, eller teknik för den delen får i sig inte vara ett egenvärde. All användning måste ha ett syfte. Det syftet behöver kopplas till undervisningens mål och syfte.

Svagheten med sociala medier är inte skapade för undervisning i första hand och det är en aspekt som jag tycker att ett samtal, eller en föreläsning kring sociala medier behöver ta med. Sociala medier i undervisningen behöver handla om effekterna av sociala medier på gott och ont.

Min uppfattning är att i undervisningen kan sociala medier användas till mycket, men lärare behöver alltid ta ställning till hur de vill använda dessa tjänster samt varför.

Lärare behöver titta på hur dessa tjänster fungerar, så att de i valet av att använda eller inte använda sociala medier är medvetna om varför de gjort just det valet samt är medvetna om vilket syfte de vill uppnå. Vill du använda sociala medier för att visa hur kunskap, skapas kan det vara bra att titta på Wikipedia och följa hur en artikel utvecklas, förändras. I dagarna med ett amerikansk presidentval inför dörrarna kan det vara bra att titta på det redigeringskrig som tycks förekomma på Wikipedia och sedan ha det som utgångspunkt för att prata om vikten att styra agendan, samt för att titta på hur dessa användargenerade sajter skapar information.

I arbetet med sociala medier i undervisningen kan det ytligt sett se ut som att det främst förekommer en diskussion kring användning, att elever/lärare ska lära sig använda dessa, att lärare ska använda Facebook, Wikipedia, bloggar och wikis, men varför och hur är fortfarande de centrala frågorna.

Varför ska lärare använda Facebook och i vilket syfte? Är det för att kommunicera med elever eller för att titta på hur användaravtal ser ut? Är det för att diskutera om gilla är ett uttryck för våra demokratiska rättigheter, och att du har rätt att gilla den politiska motståndaren som en del av dina mänskliga rättigheter? Det kan vara värt att diskutera utifrån följande bloggpost om en Sheriff avskedade sex anställa för att de ”gillat” den politiska motståndarens ”fan-page”

A sheriff in Virginia fired six of his employees, including deputy sheriff Daniel Ray Carter — who had clicked the Like button on the Facebook page of his boss’s political opponent, Jim Adams.

Eller om syftet är ett helt annat, vad vet jag… Det är syftet och vad du vill uppnå avgör om och hur du använder sociala medier i din undervisning.

Lärare gör skillnad!

Av en händelse ramlade jag över följande dikt av Taylor MaliWhat Teachers Make” och jag vill bara dela den, om och om igen.

Tog mig friheten att dela hela dikten också eftersom den är så himla bra:

What Teachers Make
by Taylor Mali

He says the problem with teachers is
What’s a kid going to learn
from someone who decided his best option in life
was to become a teacher?

He reminds the other dinner guests that it’s true
what they say about teachers:
Those who can, do; those who can’t, teach.
I decide to bite my tongue instead of his
and resist the temptation to remind the dinner guests
that it’s also true what they say about lawyers.
Because we’re eating, after all, and this is polite conversation.

I mean, you’re a teacher, Taylor.
Be honest. What do you make?

And I wish he hadn’t done that— asked me to be honest—
because, you see, I have this policy about honesty and ass-­‐kicking:
if you ask for it, then I have to let you have it.
You want to know what I make?
I make kids work harder than they ever thought they could.
I can make a C+ feel like a Congressional Medal of Honor
and an A-­‐ feel like a slap in the face.
How dare you waste my time
with anything less than your very best.

I make kids sit through 40 minutes of study hall
in absolute silence. No, you may not work in groups.
No, you may not ask a question.
Why won’t I let you go to the bathroom?
Because you’re bored.
And you don’t really have to go to the bathroom, do you?

I make parents tremble in fear when I call home:
Hi. This is Mr. Mali. I hope I haven’t called at a bad time,
I just wanted to talk to you about something your son said today.
To the biggest bully in the grade, he said,
“Leave the kid alone. I still cry sometimes, don’t you?
It’s no big deal.”
And that was noblest act of courage I have ever seen.

I make parents see their children for who they are
and what they can be.

You want to know what I make? I make kids wonder,
I make them question.
I make them criticize.
I make them apologize and mean it.
I make them write.
I make them read, read, read.
I make them spell definitely beautiful, definitely beautiful, definitely beautiful
over and over and over again until they will never misspell
either one of those words again.
I make them show all their work in math
and hide it on their final drafts in English.
I make them understand that if you’ve got this,
then you follow this,
and if someone ever tries to judge you
by what you make, you give them this.

Here, let me break it down for you, so you know what I say is true:
Teachers make a goddamn difference! Now what about you?

Om likvärdig utbildning, några intryck ifrån frukostseminariet i Almedalen

Jag fick den stora äran att agera som moderator för Lärarförbundets och UR:s frukostseminarium om Den digitala skolan en skola för alla. Temat var rätten till likvärdig utbildning. I min panel var Erik Fichtelius, Eva Lis Sirén, Mimmi Garpebring, Christina Löfving och Marie Andersson som alla sa många kloka saker kring hur viktig frågan om likvärdighet och skolans kompensatoriska roll i förhållande till att digitala verktyg blir en mer och mer vanlig del av pedagogers och elevers verktygslåda.

För mig sammanfattar Erik Fichtelius utrop om att datorn/de digitala verktygen borde vara så självklara att debatten inte ens borde förekomma, det borde vara en icke-fråga, och att diskussionen kring att lärare ska ha en egen dator borde vara löst. Frågan om användningen av moderna verktyg borde handla om pedagogik och inte om tillgång. Men så är ännu inte verkligheten och det visade om inte annat Marie Anderssons berättelse om att hon i maj (2012) fick sin första egna lärardator, tidigare har hon haft en dator som de delat tillsammans med tre andra kollegor. Marie som är en prisbelönt lärare både genom Webbstjärnan och genom Guldäpplet för sitt innovativa arbete med digitala verktyg i undervisningen, en förebild för oss alla.

Jag fastnade dock även för Mimmi Grapebring, ordförande för SVEA, som sa att de digitala verktygen och den digitala vardagen är utmärkta för att lärare ska kunna arbeta med det viktiga och centrala värdegrundsuppdraget som skolan har. Jag ställer mig också fullständigt bakom Christina Löfving ord och förmaning omatt vi alla har ett ansvar för att tala väl om skolan, och de som arbetar i skola. Lyft det som fungerar och arbeta vidare med det.

Frågan om hur den digitala skolan blir en skola för alla, är intressant och jag tror att vi kommer att få anledning att återkomma till frågan, i synnerhet då den senaste rapporten om hur skolan lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag visar att skillnaderna har ökat, att skolan är sämre än tidigare på att utjämna sociala skillnader. Det är som Eva Lis Siren sa, det är en fråga om likvärdighet, alla ska ha rätt till en likvärdig utbildning.

Sedan hoppas jag att nästa gång frågan kommer upp på min agenda att vi kommer att prata om hur de digitala verktygen och elevers tillgång till digital kompetens stärker elevers rätt till en likvärdig utbildning så att alla får samma möjligheterna.

Du kan ta del av seminariet så finns det här:

Vad krävs för stimulera lärares lärande?

Jag funderar mycket kring hur vi lär oss saker, vad som krävs för att nyfikenhet ska gro, vilken jordmån krävs, vilka förutsättningar behövs? I början av veckan var jag på en stor konferens i Ronneby kring lärande och skolutveckling ”learning is the shit”. I många av sessionerna fördes samtal kring lärande, kring förutsättningar för lärande, kring pedagogisk verksamhet i stort och smått.

Det var berikande, spännande och inspirerande. Många sessioner fick mig att stanna av och se om inte de gav några svar på mina frågor kring vad får oss att vilja lära, vad får nyfikenheten att vilja gro? Men jag undrade också kring frågor som vad får lärare att vilja lära, vilja växa, ta in nytt? Konferensen ”learning is the shit” som jag deltog i hade tänkt stort och nytt.

Vi, som deltog var utomhus i tält i Ronnebys brunnspark. Det lättade upp, ingen aula, inga elever, eller kvarglömda rester av skolarbete. De som arrangerade konferensen hade tänkt en hel del kring lärares lärande och vilja att ta in nytt, våga, vilja bli inspirerade… Personligen tror jag att omgivningen, rummet är en del av vilja att ta in nytt, viljan att lära… Men hur jag än ser på det så tror jag krävs många saker för lärande. Kanske är några av ingredienserna:

  • en lust, en vilja, något du önskar, behöver, drömmer om…
  • du behöver förebilder som du kan identifiera dig med…
  • du behöver en omgivning som ger dig stimulans att vilja/våga/kunna pröva…

Lärande behöver en jordmån där din lust, och din vilja, ditt behov kan förmå att gro. När är fortbildning som skapas för pedagoger en sådan jordmån? Vad tror du krävs?

Tack Ronneby för att jag fick vara med i ert arbete att ge lärare möjligheten att utvecklas och vilja lära.

Lärarens röst – mötet och insikten #lärartycket

Lärarrösten! Det är något speciellt med att möta rösten av en annan lärare. Det är något i tonfallet som får mig känna igen mig. När jag frågar en lärare om något som jag inte förstår så får jag alltid en röst tillbaka som vill att jag ska förstå, som vill att jag ska lära, få insikter, färdigheter som jag söker.

En lärares röst är som en utsträckt hand som vill ta mig från en plats till en annan. Till en ny värld, en plats där lärande sker, där frågor väcks och där frågor kan hitta svar, skolan är för mig en plats där frågor och nyfikenhet har sin självklara plats.

I alla lärare finns den här rösten, så min uppmaning till dig som är lärare är att du tar möjligheten och deltar i Anne-Marie Körlings bloggstafett och att vi tillsammans samlar hundra starka lärarröster om läraryrket.

Wikipedia – skolans främsta sociala medium!

Jag behöver bara säga det, använd Wikipedia mer i skolan, vilken resurs. Undersök källan, webblatsen, grotta in er i den. Den är fri att bearbeta, fri att sprida, fri att bygga vidare på.

Jag fick nedanstående infografic i min mejlbox och när jag tittar på den slås jag av några korta fakta som är intressanta.

-studenter använder wikipedia mer än bibliotek…
-99% hamnar på top tio i Googles-page-rank (spännande och intressant, Google + wikipedia = <3 )
- att det fortfarande är så många lärare som förbjuder Wikipedia (73%)…
- wikipedianerna är män (varför?)

Men coolast är att källorna är angiva, lycka, transparens så nu kan jag kolla om det stämmer, vilka källor de använder för att presentera sin världsbild och det kan du också.

Men mitt råd till alla lärare är använd Wikipedia i skolan, lär genom och av Wikipedia, som källa som verktyg för att skapa en källa, för att skapa fakta, för att förstå CC-licenserna, för att samarbeta, för att hitta fakta, för att hantera källor, etc. Men sluta inte där: utan granska Wikipedias världsbild, sajtens värderingar, stämmer de överens med hur sajten byggs upp, fungerar wikipedia på samma sätt i olika språkversioner? Det finns så mycket man kan djupdyka ner i när det kommer till WIkipedia, så gör det och gör det tillsammans med era elever.

Wikipedia
Via: Open-Site.org