Etikettarkiv: lärare

De digitalt kompetenta eleverna – vad medför den retoriken?

I många sammanhang beskrivs elever som digitalt kompetenta. Väldigt kunniga i att använda digitala medier. De kan hantera Internet, de har kunskaper, färdigheter och är väldigt kompetenta. Barn börjar använda Internet vid en tidig ålder redan häften av alla treåringar i Sverige har någon gång använt Internet.

Visst är det så att de unga som växer upp med digitala medier som en naturlig del av sin uppväxt de är kunniga, de kan. De förstår och ser de digitala medierna som självklara och naturliga, men frågan är vad digital kompetens innebär och vad vi som växt upp i en analog värld kan/bör tillföra.

Frågan som jag ofta ställer mig är: vad innebär beskrivningen av alla unga/ungdomar som digitalt födda, kompetenta för skolan/läraren/vuxna inställning och sätt att se på sig själva. Ger vi upp där? Kastar vi in handduken? Och säger:

-Äsch, det där med digitala medier det kan ju barnen redan.

I beskrivningen av de unga som kompetenta och kunniga glömmer vi att det finns aspekter på Internet som medium som vi behöver arbeta med tillsammans. Att det finns kunskaper, färdigheter som vi genom vår ålder, våra erfarenheter, våra misstag behöver förmedla till våra barn/elever.

Jag tror att i mötet med digitala medier behöver vi lära av varandra, tillsammans.

Vad betyder en lärare?

Jag fick frågan idag om att berätta om en bok som jag inte skulle kunna leva utan, och mina tankar for igenom mitt huvud, vilka böcker skulle jag inte vilja leva utan. Jag stannade en stund vid Proust, vid Eyvind Johnsson, vid Eva Ström, vid Tove Jansson men valde Faulkner. Jag skulle inte vilja leva utan min läsning av Stormen och vreden.

Varför skulle jag inte vilja vara utan läsningen av Stormen och vreden?

Jag fick romanen av min svensklärare på gymnasiet. Hon gav mig den med orden:

-Jag tycker att du ska läsa den här.

Sedan gav hon mig en månad för att förbereda en presentation av min läsning av romanen. Jag prioriterade annan läsning med tanke på att romanen var ganska tunn och mitt ögonmått sa att romanen skulle ta tre dagar att läsa, vilket var den tid som jag lade på att läsa och för att sedan förbereda min presentation. Men när jag sedan skulle redovisa min läsning av romanen var jag tvungen att erkänna att :

-Jag har just läst den, men jag fattade ingenting, så jag behöver mer tid innan jag kan redovisa.

Min svensklärare svarade då:

-Aha, Faulkner leder på poäng, men jag vet att du tar honom Kristina, så kom tillbaka om tre veckor.

Det var de tre veckorna som fick mig att inse att text kan och ska läsas olika beroende på hur den berättas. Att en berättelse kan skildras på flera olika sätt beroende på vem som berättar berättelsen. Jag fick också en insikt om att vissa texter ska man bryta tillsammans med andra, i samtalet kring min läsning kom jag längre, såg mer och fick fler insikter om vad Faulkner vill berätta.

Det tog tre veckor att närma sig berättelsen, men insikten om att det inte finns en sanning eller en berättelse har jag tagit med mig från Faulkner. Insikten om att vissa texter kräver mer av sin läsare och vikten av att ha förebilder, som tror på en, kan göra att man faktiskt ger texten/uppgiften en andra chans. I mitt fall var det min lärare, min svensklärare, som utmanade mig och min läsning, men hon fick mig också att tro att jag skulle kunna ta in på Faulkners försprång, även om jag aldrig kommer att komma ikapp honom.

Min svensklärare utmanade mig. Hon fick mig att tro att jag skulle kunna förstå, det som till att börja med var obegripligt och det fick mig att ta mig an romanen en andra gång och inte ge upp. Jag har ofta undrat varför hon valde Stormen och vreden åt mig. Jag undrar hur hon såg på mig som läsare, vad fick henne att tro att en 18-årig flicka skulle kunna förstå Faulkner, vilja ta sig an hans berättelse? Jag har ofta undrat, men sedan tänkt hon förstod något som jag inte förstod. Men att det är en lärares uppgift, att se när och hur han/han ska utmana sina elever…

Och hennes sätt att ha tilltro till mig och min förmåga har alltid följt mig i mitt arbete som lärare.

Skola på riktigt – med Internet som verktyg och arena

Spelling Star Wars av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag har liksom många andra varit på bokmässan i Göteborg. Vi på .SE hade en monter och mitt emot oss stod Lärarförbundet, där många lärare kom att stanna för att prata med Kamratposten, om twitter, med Martin och Josef för att lära sig mer om att blogga i skolan.

Från min horisont är det alltid roligt att träffa lärare. De är nyfikna och vi på .SE vill ju gärna att de ska lära sig mer om Internet och använda Internet i skolarbetet på fler sätt än att bara söka efter källor eller information.

Martin och Josef stannade en extra stund hos lärarförbundet och pratade som sagt om att blogga, och eftersom både Martin och Josef är med i Webbstjärnan så blev jag extra stolt när Martin använder Internet och en klassblogg för att synliggöra det som sker i skolan, så att det ska bli viktigt och skapar möjligheter att nå fler och för elever att få ta del av fler perspektiv. Martin diskuterar vikten av att bjuda in gäster, lärare, andra kunniga människor som kan bidra, vara lärare en stund via Internet i sitt inlägg ”duka för en gäst” för då blir skolarbete:

/…/ på riktigt. det är inte de- och rekontextualiserat som läromedelsbaserad undervisning kan vara. En riktig person med ett riktig proffesion som kommunicerar med eleverna, där kommentarsfältet på bloggarna kan lysa glödgat av möjligheter till att lära. Läs här, så får Du se!

Alltid när jag möter lärare som Josef och Martin då längtar jag till undervisningen till mötet, till möjligheterna att får ställa frågor, söka svar och tillsammans med elever vara nyfikna på världen.

När jag tittar på Martins senaste klassblogg Flygelbarn, och påminns om den stolthet som lyste i Martins ögon när han visade att hans elever nio år gamla skriver texter såsom Tilda gör när hon skriver om ”Globen” och avslutar på följande sätt och sist men inte minst gör en källhänvisning:

Sen den 5 februari 2010 så går det en hiss upp till toppen på Globen. När man kommer upp dit så är man 130 meter över havet. Byggnaden är 110 meter i tvärsöver och är 85 meter hög inuti.

(Källa:http://www.ciao.se/Globen_Stockholm__Recension_92701)

Och detta är vardagsmat för dessa elever, och deras arbete, eftersom att arbeta med Internet är som Mjukglass för Martin.

Tänk vilka möjligheter och kunskaper som dessa nioåringar får och har.

Egenskaper- vad är en bra lärare?

Fick på Twitter idag en ny följare ”Egenskaper” som som byline ställer frågan ”Vad är en bra lärare?”. Personligen slogs jag av att tänk att ha det twitternicket ”egenskaper” häftigt, sedan började jag fundera ”Vad är en bra lärare?”

Frågan är stor och kanske till och med felställd. Måste vi värdera lärare som bra eller dåliga? Gör vi det med andra tjänstemän? Byråkrater? För lärare är väl tjänstemän, eller som min handledare under min lärarpraktik sa vi är ”närbyråkrater”, så vad kännetecknar en bra tjänsteman, en bra närbyråkrat?

Svaret finns kanske delvis i Maria Kruse och David Öqvist C-uppsats Vad kännetecknar en bra lärare. Kanske finns det en rad egenskaper som en bra lärare bör besitta, så som twitter-kontot Egenskaper antyder. Kanske är det så att den gode lärare har är den som är engagerat rättvis, kunnig och kan lära ut (eller snarare skapa förutsättningar för att elever ska vilja lära sig själva). I intervjuer med fd elever säger de att:

Några faktorer som ansågs viktiga var bl.a. lärarens engagemang och att alla behandlades lika, att läraren var rättvis. Mindre än hälften av de tillfrågade ansåg lärarens ämneskunskap som den enskilt viktigaste faktorn, lika viktigt ansågs förmågan att förklara och lära ut. Lärarens sätt att bemöta sina elever beskrivs som någonting som påverkat de f.d. eleverna under hela livet – här framkommer tydligt vikten av lärarens sätt att uppträda och de värderingar denne förmedlar, t.ex. sin människosyn

Jag tror det sista är avgörande i alla möten, alla lärande situationer, vilka värden vi bär med oss och vilka värden vi förmedlar, och där är läroplanen vår bästa vägledare.

Men frågan kvarstår finns det fler egenskaper som kännetecknar en bra lärare?

Internet i skolan, lärare och elever – några reflektioner

Almedalsveckan har gått och jag har deltagit i några seminarier som framför allt berört skolan och digitala medier. En sak som slår mig i de seminarier som jag deltagit i som berört skolan och internet, eller datorer, eller sociala medier. Är att det alltid kommer en fråga som bygger på en föreställning om att alla unga kan allt om internet, om teknik och om sociala medier bara för att de är unga och växer upp med datorer, internet och sociala medier.

I seminarium efter seminarium hör jag frågor till de deltagande lärarna av karaktären:

- men eleverna kan ju det här med datorer/internet/sociala medier hur förhåller du dig till det?

Men, men är inte frågan felställd. Borde inte frågan handla om hur datorn, internet, sociala medier kan hjälpa elever att nå målen lättare? Bättre?

Läraren är en katalysator för att hjälpa eleverna att nå målen, som finns i kursplaner och läroplanen. Sedan har elever kunskaper om tekniken, men hur de använder internet, datorn, sociala medier som lärande verktyg är något som elever tillsammans med sina lärare behöver utforska, lärare behöver också utforska det tillsammans med kollegor med hjälp och utgångspunkt från kursplaner och läroplanen.

Men annan sak som diskussionen måste ta i beaktan är att alla elever kan inte, vill inte, gör inte bara för att de växer upp i internet-eran, de är inte internet-experter, teknik-experter, sociala medier-exepert bara för att de växer upp i en tid där dessa är en naturlig del av vardagen. Det finns många frågor och aspekter som lärare tillsammans med sina elever behöver utforska kring mediet, tekniken. Och jag önskar att det gjordes mer här…

Länkkärlek under blogg-<3:s-veckan till dig Cecilia

Jag har tänkt vara med och har till och med förberett mig för att minnas veckans tema i bloggosfären, länkkärlek. Mitt första länk till en annan blogg går till Cecilia Johanssons blogg för att hon så naket visar hur det är att vara lärare i inlägget Vi är nominerade till bästa bidrag.

För drygt ett år sedan höll jag på att bli diskad i tävlingen Webbstjärnan eftersom mitt och mina elevers bidrag inte hade fått med Webbstjärnans logga. Jag förstod helt enkelt inte hur jag skulle få dit den. Tänk om jag inte hade råkat lyssna av arbetslagets telefonsvarare där Kristina A bad mig ringa precis innan deadline. Var hade jag varit idag då?

Jag hade nämligen ingen aning om att det jag gjorde var bra. Trots att jag exempelvis hade fått pengar till flera pedagogiska projekt i kommunen så tänkte jag inte att det kunde vara något speciellt. Men Kristina Alexanderson envisades med att min skrivblogg var fantastisk. Till slut började jag nästan tycka det själv och det gav mig kraft att söka kursen Ikt och lärande på lärarlyftet i Uppsala (tack Jan Björklund för att du gav oss lärare det). Jag fortsatte att utveckla mitt bloggande med elever och började reflektera över vad jag vill med mitt yrke.

Nu är jag alltså nominerad igen och jag är så oändligt tacksam över att Webbstjärnan finns. Tack för att ni ser oss lärare och låter oss visa upp vårt arbete!

Tack Cecilia för dina underbara inlägg…

Du är värd all min länkkärlek <3

Hur når vi dem som inte är här? Hur, hur… vet du hur?

En sovande Tussilago i trädgården av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag läser Marie Anderssons inlägg Tveka inte – sätt igång, ett spännande inlägg om webbpublicering om att använda webben i klassrummet, vad det ger och hur det skapar mersmak. Marie skriver:

Tvekar du inför att webbpublicera tillsammans med dina elever? Gör inte det, fundera inte så mycket på OM du ska sätta igång att blogga tillsammans med dina elever. Släpp den sk ”lärarkontrollen” och se vad som händer och vad bloggen fylls med för innehåll. Det finns lärare som tänker: Men inte ska väl jag, vad har jag att ”visa upp”? ”Nej, jag kan inte, det är så tekniskt och krångligt”. Jag och andra lärare bloggar inte med våra elever för att ”visa upp oss”, vi bloggar tillsammans med våra elever för vi öppnar upp vårt klassrum och flyttar undervisningen till en ny arena. Vi kommunicerar, skriver till ”riktiga mottagare”, låter skolarbetet få en chans att möta nya läsare utanför klassrummets väggar, inspireras av varandra, får möjlighet att titta in i varandras klassrum (det är det vi gör när vi bloggar om vår undervisning) och vi utvecklar vår undervisning – TILLSAMMANS. Och det är absolut inte tekniskt och krångligt. Om du tvekar finns t ex Webbstjärnan som supportar och hjälper till i starten och även under resans gång.

Underbart, fint, och klokt. Jag förstå lärares kontrollbehov, vem har inte behov av kontroll. Vem är inte rädd för det okända, för att det ska bli fel, men vad är det värsta som kan hända? Jag tror jag var mest rädd för att jag skulle se ut som en ”dålig lärare”, en sådan där lärare som gör att skolan inte fungerar, inte är bra. Tänk om alla skulle förstå att det egentligen är mitt fel att skolan inte fungerar, när jag tillsammans med mina elever visade vad vi gjorde i skolan.

Hur blev det då? Förlorade jag kontrollen?

Ja, det gjorde jag, frågan är om jag någonsin hade haft den. Om jag någonsin hade kunnat kontrollera undervisningssituationen tidigare? Troligen inte, det var nog bara en illusion.

Gick något fel då? När jag började arbeta med webben i undervisningen? Klart det gjorde, men det som gick fel lärde vi oss av, fick oss att inse att det fanns andra vägar som vi måste går, samtal som vi måste föra, insikter som vi inte hade.

Marie avslutar sitt inlägg med en än viktigare fråga:

vem skriver jag det här för? Ni som tittar in här har redan fattat vitsen med att blogga – själva eller tillsammans med eleverna. Så en viktig fråga för oss som redan är här är: Hur når vi dem som inte är här?

Hur når vi dem? Hjälper du mig? Stöttar du dessa lärare när de ska ta sina första tangenttryck ut på webben tillsammans med sina elever. Tipsar du dem om att vi finns här och hjälper stöttar, kommer med hejar-rop, vill väl och är nyfikna…

Hur ger vi lärare lusten att vara lärare?

Jag sitter med en kollega över lunchen och pratar om läraryrket: om vardagen, om möten, om konferenser, om elever, kollegier, om föräldrar, om skolan helt enkelt.

Och så ställer jag fråga:

Men vad får dig att vilja, vad väcker din lust, din glädje inför ditt arbete. Och hur får vi dina kollegor andra lärare att känna som lust inför sitt uppdrag, sitt arbete?

Jag vet inte svarar hon, men om du vet det så kom med receptet för jag tror att hela Sveriges lärarkår behöver det. Vad behövs för att väcka lusten att vara lärare?

Lite senare pratar jag med en annan kollega på telefon om lusten och viljan att skapa mening med skolarbete, att det som hon gör tillsammans med sina elever på webben, en blogg om en roman, skapar lust, genom att skolarbete skapar mening blir på riktigt och når fler, möter fler än bara klassen och läraren. Det skapar lust.

Jag ställer samma fråga:

Vad får dig att vilja, vad väcker din lust, din glädje /…/

Svaret är enkelt: att pröva nytt, att fortsätta utvecklas växa och lära mig tillsammans med eleverna. Kanske är det där svaret finns i möjligheten att få växa, utvecklas och känna att det man gör ger något. Men också att jag blir sedd, bekräftad tillsammans med mina elever. Anna Jansson säger i radioreportaget:

barnen har en fantastisk lärare /…/ roligt, tänk om jag hade fått det så här i skolan

Jag tänker tillbaka på lunchen och min kollega som sitter där och hoppas att jag ska ha lösningen på läraryrkets dilemma.

Det har jag inte, men jag tror att vi alla som pratar om skola, i skolan har ett ansvar och att vi behöver öppna en dialog med lärare om skolan och skolvardagen, inte prata om dem, som att det är deras fel att skolan inte fungerar, inte är bra, inte skapar de resultat som skolministern vill se i PISA. I stället för att prata om lärare och deras bristande kunskaper, prata med dem, fråga dem, prata med dem i din vardag. Lyft dem, tala om att de är viktiga, att de gör ett bra arbete (vilket de flesta kanske gör?). Ta inte förgivet att de vet, att de förstår. Öppna för en dialog, inte för att säga gör så här, utanför att fråga nyfiket och öppet: Jag hör att ni arbetar med det här… Berätta mer…

Lyssna på svaret och ta det sedan därifrån.

Lärare och elever behöver höras i debatten kring skolan, men för att skolan ska bli bra behövs det att någon säger att läraren är bra, för lärare kan inte bli bättre än den bild som ges av dem.

Klipp och klistra, ett framgångsrecept i skolan?

Idag har jag varit konferencier på NIK (Nätverket för Informationskompetens). Temat för årets konferens var digital kompetens. Dagen har varit full med intryck, bra föreläsningar och intressanta tankar och reflektioner.

På eftermiddagen talade Annika Lantz-Andersson om digitala medier och lärande. Det var en spännande föreläsning som gav mycket tankar och inspiration. Det är alltid härligt att höra:

Att kopiering kan vara produktivt

Annika Lantz-Andersson instämmer med min iakttagelse att elever behöver få och tillåtas kopiera. De klistrar och kopierar vare sig vi vill det eller inte, och istället för att förbjuda och prata om att elever ska skriva med egna ord behöver vi elever få öva och träna på att skriva referat. Ett första steg är att citera och ange källan, sedan kan eleven referera innehållet med övning. Att göra referat är svårt det kräver träning, och åter träning.

Jag har skrivit om det tidigare att vi behöver uppmuntra eleverna att få härma, skriva av, göra lika, det är så vi lär oss, vi måste bara vara tydliga med att de ska ange vem de härmar, vem de skriver av. Därifrån kan vi sedan ta dem vidare till att arbeta med att skapa eget utifrån andras texter, bilder, musik etc.

Så ta Annikas uppmaning på allvar låt era elever få klippa och klistra för att därifrån utvecklas och lära sig att ange källor, använda citat och göra referat.

En reflektion kring bloggande lärare

Igår kväll hade jag lyckan att höra Anette Holmqvist som pratade om sociala medier och hur man kan använda sociala medier i skolan. Under sin presentation av bloggar stannade Anette upp vid lärarbloggarna och pratade om dessa lärarbloggar blir verktyg för lärare att vara opionsbildare, och hon ställde den retoriska frågan om:

Varför hörs lärare på nätet men inte traditionella medier? Vad beror det på?

Anette prövade tanken om att det är tryggt att yttra åsikter, tankar på sin blogg, sin webbplats, min plats på nätet. Kanske är det så, jag tror dock att det finns en rad andra förklaringar som att ligger i traditionella medier och deras sätt att arbeta.

Bloggen ger oss som vill prata om skola en arena! Den får vi inte i traditionella medier.

Det finns väldigt litet utrymme för individuella röster, för enskilda lärarröster som vill delta i debatten. Lärare blir inte tillfrågade, utan journalister frågar våra fackföreningarna LR och Lärarförbundet som uttalar sig för sina medlemmars, för lärarna. I bästa fall blir en enskild lärare ett exempel för hur lärarens vardag ser ut, hur skolan fungerar, hur vi arbetar i skolan och varför. Eller så blir en lärare en bild för hur skolan inte fungerar, det är lärarnas fel, eller brister som belyses. Men när traditionella medier vill debattera skola/lärare/lärande/utbildning/kunskap/bildning är det andra grupper som pratar om hur det är i skolan och vad skolan behöver. Sällan tillfrågas ”vi vanliga lärare”, man pratar om oss och de fel vi gör.

Tidningar, TV, Radio eller traditionella medier är dessutom låsta i sin form och har ett begränsat innehåll. En begränsad tid, en viss mängd sidor. Dessa sidor har olika funktioner och om jag vill ge min personliga bild av skolan, av hur det att vara lärare är insändarsida kanske en möjlighet, i bästa fall kan jag få en roll i ett reportage om skolvardagen. På nätet har jag liksom alla andra möjligheter att yttra min åsikt, dela mina erfarenheter, ge min bild på lärande. Den möjligheten får jag inte i traditionella medier pga den konstruktion som finns i medieformen.

Att få skriva om min bild av skolan, att få ge en bild av hur jag ser på lärande och mitt arbete är viktigt för mig och den bilden, den berättelsen får sällan eller aldrig får inte plats i de traditionella medierna.