Etikettarkiv: läsa

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

En fördumning av läsandet?

Idag lyssnade idag på OBS kultur och idédebatt i P1, där författaren Gabriella Håkansson läste sin essä om Tankar om skrivandet, en underbar essä.

Några citat som dröjer sig kvar hos mig är…

Från att ha varit bildande och utvecklande, ja, rent av svårt och prestigefyllt att läsa böcker – så har det nu degraderats till okomplicerad njutning. Läsning – eller åtminstone böcker – har blivit som dyra hudkrämer. Det är något man ska unna sig, något man är värd. Jag tror att en fördumning av läsandet kan smitta av sig också på idén om skrivandet. Att skriva målas upp som något enkelt och lustfyllt. Alla kan skriva. Alla ska skriva. Att gå på skrivarkurs är ett folknöje. Men ingen talar om att det är svårt att skriva. Eller att man inte alls blir särskilt avslappnad av det.

Är det så vi ser på läsandet idag? Som något som vi ska unna oss, något som man är värd?

En god bok kan jag unna mig, och läsandet ser jag som en njutning, javisst! Men jag läser fortfarande böcker för att öka min bildning och kunskap, för att erövra andras erfarenheter och andras perspektiv. Jag läser romaner och böcker som en del av mitt yrke, som en del av min yrkesvardag. Så jag vet inte om jag tycker att det är sant.

Sedan till Gabriella Håkanssons spännande tankar kring skrivande, och jag undrar kan inte alla skriva? Ska inte alla skriva? Jag förväntar mig att alla de elever som jag möter i klassrummet ska klara av att skriva, förmedla en tanke, en idé så att någon annan förstår den, men inte att de ska bli författare. För många av mina elever är det ett hårt arbete att lära sig skriva, inte alls lustfyllt och enkelt.

Det är dock inte min uppgift att göra elever till författare och kanske krävs just det som Szymborska skriver:

”Den som funderar på litteraturen”, skriver hon, ”bör se sig själv …i ett tomt rum över ett tomt pappersark.” Eller i ett tomt rum över någon annans bok. Och det har hon väldigt rätt i. Att skriva är att spendera större delen av sin tid ensam. Åt ensamsysslor. Även om man skulle nå framgång och berömdhet så ändrar inte det det faktum att författaryrket är ett enstöringsyrke. Tycker man inte om ensamhet, tomma ark och andras böcker bör man fundera på ett annat yrke.

Men kanske en och annan från mitt klassrum inser vikten av att använda läsandet som en utgångpunkt för bildning, och sedan använder denna för att odla sitt intresse för att vara ensam, och blir författare. Det hoppas jag innerligt.