Etikettarkiv: möjligheter

Ett fritt kulturarv – vad skulle det kunna medföra?

I helgen har jag varit jurymedlem i Hack4Europe. Ett hack i Stockholm arrangerat av Europeana i samarbeta med Riksantikvarieämbetet. I många av de samtal som jag fört under helgen har handlat om kulturarv, licenser, fritt material, digitalisering och API. En enkel sammanfattning skulle kunna vara att många samtal landat i samma slutsats nämligen att kulturarvet bör vara fritt, för det är vårt. Det är vårt gemensamma, låt det vara tillgängligt fritt och vårt gemensamma att dela, att förvalta, att bearbeta och att sprida.

I min värld ska behöver kulturen vara fri, för att vi ska kunna skapa utifrån den, och det som vi kalla kulturarv, är vårt gemensamma, något som vi som samhället, kultur, människor äger gemensamt, det förvaltas av oss gemensamt, men samtidigt är det så lite som vi får sprida, jämfört med vad som finns. Varför är det så?

Varför ska kulturarvet vara så fritt som möjligt?

Utan att påstå att mina bilder ens kan jämföras med ”kultur” eller  ”kulturarv” vill jag ändå låta mina bilder stå som exempel till varför jag tycker att kulturarvet bör vara fritt. Under 2011 tar jag en bild om dan, på en eller flera plastfigurer, som tillhör min son. Mina bilder är av varierande kvalité och mitt fotoprojekt är mycket av en lek och ett sätt att lära mig mer om fotografi. Sedan delar jag mina bilder under Creative Commons, under licensen Erkännande, Icke Kommersiell, Dela Lika. Och jag delar mina bilder på Flickr, och det är därifrån, som de sedan sprids, inte av mig utan av andra användare som bloggar, re-bloggar, och gillar mina bilder, ofta utan att jag ens vet om det. Bilden nedan är hämtad från en Tumblr som någon reagerat på 220 gånger.

Det är kanske inte så mycket, men det visar på potentialen i att dela material fritt på nätet.

Utifrån mina bilder skapas mer än gillande och bloggposter. Det skapas dikter, vilket gör mig stum. Det finns bilder som jag tagit som fungerar som illustrationer till andras texter, presentationer (den här hade jag inte sett (rörd)) och i filmer. Varför och hur? Jo, genom att jag tillåter andra använda, bearbeta och dela dem.

Jag tänker om mina bilder, i mitt lilla fotoprojekt, kan fungera som inspiration och sprids så som de gör, vad skulle då inte kunna hända med vårt gemensamma kulturarv? Hur skulle inte bilder, filmer, material kunna bearbetas spridas och få vingar om det digitaliserade kulturarvet är så fritt, som möjligt och tillgängligt så att vi skulle kunna fritt få skapa, bygga vidare och bearbeta det fritt. Helt plötsligt skulle bilder från då och nu kunna mötas och nya relationer skulle kunna uppstå.

Ja tänk, om … Tänk om…

Läs även Håkan Dahlströms inlägg på Creative Commons Sverige som berättar om möjligheterna med Creative Commons i inlägget Creative Commons är ett fantastiskt bra sätt att få sina bilder publicerade

Är du nyfiken på sociala medier i skolan och Creative Commons?

Du kanske har en stund över på torsdag 17 mars vid lunch, kl 11.30 närmare bestämt, för då är jag gäst på PR of Swedens webinar på temat Sociala medier i skolan, och med en touch of Creative Commons.

Kristina Alexanderson aka. @kalexandersson pratar på temat. “Socialamedier i skolan, utmaning och möjligheter. Hur kan man arbeta och vilka är utmaningarna”
Min gissning är att det blir något litet om Creative Commons också efter som Kristina är Creative Commons skolombudsman.

Vi startar 11.30 och håller på en timme till 12.30 och jag ska försöka belysa lite av de utmaningar och möjligheter som sociala medier i skolan kan innebära.

Webinar är en mötesform som sker på nätet, genom att de som deltar i webinariet loggar in i samma verktyg och träffas för att lyssna, prata, diskutera just en fråga på torsdag är det sociala medier i skolan. Det kostar inget, och alla är välkomna, allt du behöver är en dator med internetuppkoppling och att du anmäler dig, och det gör du här.

Kom, delta, du med!!!

Kära nån, hur få jag eleverna att ”använda” Creative Commons?

Frågan kommer i en liten annan form, och med anknytning till en fråga om jag gör rätt nu, eller snarare hur gör jag rätt? Det viktigaste är att du gör, att du vill, att du tänker jag ska visa på de möjligheter som Creative Commons medför. Det är Ingela Clarin som ställer frågan på twitter. Och jag blir så STOLT, glad och inspirerad.

-Gör jag rätt, nu?

Och jag vill svara

-Det får bli fel, och det blir fel ibland. De flesta gångerna går det att rätta till. Världen är inte svart-vit, den är full av gråa zoner, eller rosa eller lila eller blå för den delen. Vi är olika och lika. Det finns många olika sätt att se på rätt och fel. Och javisst är det rätt, att våga är rätt…

Min Lisa Larsson-samling. Två är gamla, en är ny.

Min Lisa Larsson-samling. Två är gamla, en är ny. av Anna-Stina Takala CC (by)

I samtal om Creative Commons kommer det ofta upp en fråga om hur man gör, så att man gör rätt! Hur lärare kan använda Creative Commons bilder i skolan? Finns det ett rätt sätt? Den första frågan jag ställde mig var: Varför vill jag att mina elever ska använda bilder som ligger under Creative Commons?

Jag inbillar mig inte jag har alla svar, men bland de svar som jag hittar är:

  • för att mina elever ska få berika sina skolarbeten med bilder som de få använda lagligt
  • för att mina elever ska lära sig hur upphovsrätten fungerar
  • för att jag som lärare vill leda med exempel, visa på möjligheter i en värld där upphovsrätten begränsar möjligheterna att använda andras skapande
  • för att hylla någon annans skapande
  • för att elever ska inspireras av andras skapande
  • för att elever ska kunna bearbeta andras skapande
  • för att visa att på nätet finns möjligheter, oanade möjligheter…

Men varför, varför ska vi lära dem att de måste hänvisa till upphovsman, till titel till licensen, när alla på nätet bara kopierar friskt?

Normerna, reglerna och rollen som byråkrat krockar, eller? (Jag har alltid sett mig själv som en byråkrat i mina lärartofflor), vad är rätt, vad är fel? Hur ska man göra? Och varför? Det finns inte ett rätt svar, men jag fegar ofta och säger att så länge vi i skolan som lärare är tjänstemän så måste vi förhålla oss till den lagstiftning som finns, eller?

Dessutom brukar jag fega än mer och skylla på någon annan, eftersom mina elever gjorde sina webbprojekt inom ramen för Webbstjärnan skyllde jag på deras regler, och de var ju tydliga.

Webbplatsen ska följa svensk lag (t ex lagen om UpphovsrättPUL och Yttrandefriheten).

Men det var ju inte frågan som jag fick, utan hur får man eleverna att göra allt det här?

Jag har inte ett svar, men jag kan visa på hur jag gjorde, och det var så där enkelt jobbigt. Jag visade på möjligheterna. Jag lät mina texter bländas av bilder från andra som andra tagit och lagt upp på flickr, under Creative Commons, sedan var jag sådär äckligt jobbig och gjorde tre länkar, tänk tre länkar det är inte så mycket, en till bilden, en till upphovsmannen och en till licensen i samband med att jag skrev ut verkets namn, dess upphovsman och licensen som följer med verket.

Jag lät mina elever arbeta med bilder för att komplettera sina texter, för att illustrera en tanke, en bild av något. I mitt fall var det av mig och min undervisning, och de bilder som mina elever valde var undersköna, kolla bara själv på några av dem:

High School Teacher Appreciation Cupcakes by clevercupcakes CC (by, nc, nd)

Modern Nursery Design with Circle Dot Decals by Chris Moseley CC (BY, NC, DW)

Cow lomo no.5 by Skinnyde CC (NC, NDW)

Jag tror alla förstå det enkla i att erkänna någon annans arbete. Speciellt om den andres arbete på ett enkelt sätt berikar och förgyller mitt arbete.

En bild till en text, skapar en helhet, och med nätet och den rikedom som finns där så blir bilder som ligger under Creative Commons en godtagbar lösning. En journalist och en fotograf samarbetar och skapar något tillsammans, med Creative Commons som verktyg. Vi måste lära våra elever att det är viktigt att ange upphovsman, verkets titel och licensen. I min värld är det så grundläggande för att berätta att jag gillade det du gjorde, och det erkännandet måste vi som lärare, pedagoger, bloggare, användare surfare ska värna om och hylla.

Att nämna verkets titel och dess upphovsman är för mig Grundläggande och ett sätt att visa att man har koll och ett sätt att visa att tacksamhet för någon annan generositet, samt att man visar att det jag skapat har skapats i samspel, i mötet med någon annans skapande.

Det visar även Ingela när hon för att hennes elever ska bli inspirerade att själva skriva reportage väljer en bild som illustrerar det hennes reportage handlar om. Ett första steg är att visa på möjligheterna, sedan kommer resten på vägen…

Geek out – på internettet finns det de delar din passion

För närvarande är min hobby att ta klonbilder, eller om det är ett varumärkesbyggande som Jocke säger. Det är lite geekig, jag vet. Och jag berättar om den lite i smyg, lite för att jag vågar för att jag ser att andra kanske gillar det jag gör. Det tycks finnas de som gillar det, för det blir liksom lite spinn off med en film, en dikt, andra som tar bilder, kommenterar, frågar och vill veta.

Men jag möter också vänner som säger:

-Jag skulle aldrig kunna göra det där? Jag förstår det inte. Ta bilder på kloner varför gör man det? i en lite nedlåtande ton.

Genast står jag där och känner mig som en som inte passar in en som inte fattar vad som är rätt, vad som är normen. Hur man ska vara när man är en kvinna, i medelåldern, med barn, med radhus, som levt hela sitt yrkesverksamma liv i eller med skolan. Och jag böjer ner huvet, tänker att jag får sluta, försöka bli som alla andra.

När jag postat mitt inlägg om mina klonberättelser får jag av Brian Kotts en länk till historien om Katie som till skolan alltid bär med sig en Star Wars flaska tills en dag då hon inte längre vill använda den för att

Kids at school insisted that ”Star Wars” was only for boys, her daughter wailed. She was different enough already — the only one who was adopted, who’s Jewish, who wears glasses, who needs a patch. If sacrificing Yoda for the color pink would make her fit in again, so be it.

Och känner igen mig, ska jag offra mina kloner för att passa in? För att mina vänner ska förstå?

Katies mamma gör det som varje klok förälder bör göra när de ser att deras barn far illa hon ber om hjälp, och använder sociala medier, sin blogg för att be om det. Hon skriver om Katies historia och vad händer. Någon tar handsken plockar upp den och gör något. I det här fallet Yates som skriver en bloggpost om att alla Star Wars geeks bör lämna en kommentar till Katie på hennes mammas blogg. Men hon menar också att

”We’ve all had those kinds of experiences, if you call yourself a geek,” Yates said. ”It was about Katie, but it was about every girl out there, every geek out there. It transcended gender, it transcended age.

”I know a Katie. I was Katie.”

So Yates did what any geek would — she went back to her computer.

”My fellow geeks,” she wrote on her blog, Epbot.com, ”I need your help.”

’You are not alone’

Katies mammas bloggpost rörde inte bara till det på internettet utan även i vardagen, skolan, föräldrar engagerade sig i saken och vardagen blev bättre, skolan agerade … etc ni får läsa själva…

Jag känner igen mig men jag förväntar mig inte att min mamma ska sätta igång och blogga för att stötta min lust, min vilja att ta bilder på min CClones, men mitt stöd hittar jag liksom Katie på internettet.

Artikeln om Katie visar på internettets roll, ofta belyses internettet som en destruktiv kraft men i historien om Katie är det en positiv kraft, ett stöd för i och med internettet och de sociala medierna kan vi Geeks hitta varandra och skapa en gemenskap där vi hjälper, stödjer varandra:

”What strikes me is how these individuals who were once so isolated are now part of a very tight community,” Goldman wrote on her blog this month. ”They have found each other; they are plugged into each other, and they have each other’s backs. Now they have Katie’s back, too.”

Lite är det så med mina klonbilder som hade förblivit mina och mina barns om det inte hade varit för internettets skulle. Det är genom att andra, som Lars Lundqvist kommenterar, delar, frågar och visar uppskattning som jag fortsätter, tar bilder lägger upp, delar, visar och inte bara lyssnar på mina vänner som säger:

Det där förstår inte jag, att man kan hålla på med.

Utan jag tänker att mina CClones är en del av min ambition att försöka göra skillnad för internet i skolan, så att fler ser och förstår den positiva kraften i att mötas, kommunicera och hitta andra som har samma intressen. Jag hoppas också kunna göra skillnad för Creative Commons i skolan, typ om jag nu ska bli högtidlig. CClones är en del av mitt varumärke… som jag sprider över nätet och med dem följer det jag tror på, lusten, leken, möjligheterna, samarbetet, att sharing is caring.

Skolans största problem är också skolans största tillgång

Jag hör ofta att skolans största problem är att:

”alla har en erfarenhet av skolan, alla vet vad skola är”

i förlängningen innebär det också att alla vet vad en lärare gör, vad en elev har för roll och hur det går till i skolan samt vad skolan förmedlar för kunskaper. Jag kan se problemet, men det slog mig igår att det är ju också skolans största tillgång, eftersom alla har erfarenheter av skolan så borde det vara enkelt att få alla att känna engagemang för skolan och ta ställning till det som man anser att skolan borde ägna sin verksamhet åt.

Samtidigt är det så att för att vi i skolan ska kunna mobilisera allt det engagemang som finns för skolan, måste vi också öppna upp och visa vad skola är och vad elever har för roll i skolan, vad lärare gör och vad vårt arbete innebär. Jag tror att det är viktigt att öppna upp skolan. Göra skolan och visa vad skolarbete är, vara mer transparent i förhållande till omgivningen.

Samtidigt tror jag att många i skolan blir väldigt nervösa över att ”alla vet allt om skolan”, att alla vet vad jag gör, hur skola går till vad elever lär sig, och kanske är det en förklaring till att så få lärare vågar öppna upp och visa vad skola är. Min erfarenhet av sociala medier är just att det är enkla och väldigt kraftfull verktyg för att visa vad skola är och vad vi gör i skolan, vilken roll lärare har, samt vilken roll elever har. Men sen är det nog som Ann-Catrin Brockman säger i Sociala medieakuten fast jag har kopplat det till skolan istället för politiken. Sociala medier i skolan handlar mycket om frågan:

How to…

Varför är det bra att öppna upp skolan? Varför är det bra med sociala medier i skolan? Varför bör vi använda dem? Hur har vi tid? Vad ger det tillbaka? Visa på det roliga på nyttan, att det skapar kontakter, vi kan prata med andra, en bredd på samtalet.

Sedan är sociala medier suveräna pedagogiska verktyg, men det ska jag återkomma till…

Våga använda web 2.0, se möjligheter och inte hinder

Mia Ankarvall har läst mitt inlägg skolan behöver web 2.0 menar att jag ska drömma realistiska drömmar om web 2.0 och skolan och hennes argument är i stort sett två och jag vill reflektera kring dem ett efter ett…

  • uppkoppling eller brist på datorer i skolan/hemmet, Mia Ankarvall skriver

Det är långt ifrån så att Sveriges grund- och gymnasieskolor har en datorpark som täcker upp för att räcka till för varje elev. Det är inte heller så att alla elever har datorer hemma. Hur uppkopplingen ser ut via mobiler vet jag inte, men knappast något skolan kan kräva av elevernas familjer.

  • barn med speciella behov hur möter vi dem?
  • Angående datorer i skolan, så tror jag många föreställer sig att jag arbetar i en skola med en dator per elev, så är inte fallet. Vi har 20 datorer i vår ena datasal, 24 i den andra, sedan har vi inte mer. Internetuppkopplingen på skolan är inte heller vad jag skulle säga är ”bra” vi kan inte öppna två webbläsarfönster på samma gång då svarar inte uppkopplingen. Sitter två elever bredvid varandra kan inte surfa på samma webbplats för då kör sig webbläsaren. Och ändå har jag valt och väljer att lägga en stor del av min undervisning på att utnyttja just datasalen och datorerna där. För att svara på Ankarvall fundering så javisst det är ett OK ett stort OK!

    Varför gör jag det då? Anledningen är enkel, ingen ska behöva känna att de inte få möjlighet att genomföra sitt skolarbete i skolan. Dessutom är det min/skolans skyldighet att utjämna socioekonomiska skillnader. Skolan ska vara en plats där alla får samma förutsättningar.

    Naturligtvis har många av mina elever tillgång till datorer hemma, med internet, men det till trots väljer de flesta att genomföra sitt skolarbete i skolan. Tillgången till infrastrukturen, tekniken, till dator, internet borde vara bättre, än vad den är, men eftersom jag sett att dessa verktyg (internet/datorn) hjälper mina elever, underlättar för mig, förbättrar dialogen, har jag valt att jobba med eller mot den tekniska utrustning som skolan har. Jag har också valt att inte använda bristande teknisk utrustning som argument för att jag inte skulle kunna arbeta med sociala medier i skolan.

    Angående tillgång vill jag dessutom gärna få möjlighet att referera till den senaste statistiken som jag sett på området, i rapporten Unga svenskar och internet 2009 och den säger att 79% av alla unga svenskar har tillgång till en egen dator. Det är inte alla men en klar majoritet. Naturligtvis är det skolans uppgift att inte bara ta det för givet att alla har eller ens kan hantera datorn, och tillgångsfrågan är viktig men låt oss förhålla oss realistiskt till den.

    Jag kanske springer före, men någon måste visa vägen, någon måste våga pröva, inte bara se hinder och låta dem stoppa oss… Angående referenser till mitt arbete med sociala medier, så se min handledarblogg. Kanske kan romanbloggen ge en illustration för hur arbetet kan se ut, eller kanske kan min presentation kring twitter i skolan ge dig en vägvisning på hur verktygen kan användas…

    Barn med speciella behov, om jag förstår Mia Ankarwall rätt så pratar hon om barn som har svårt att se sammanhang, och att de skulle hindra dem från att kunna hantera sociala medier? Jag har inte erfarenheter av att arbeta med just sådana barn. Men de elever som jag har som har speciella behov, har jag lättare att få syn på, stötta och hjälpa när jag arbetar med verktyg som synliggöra deras processer (det gör sociala medier, såsom jag använder dem). Sedan är det naturligtvis så att det finns många sätt att lära, många vägar leder till samma mål, jag som lärare måste erbjuda flera olika lösningsmetoder, inte bara en.

    Sedan vill jag verkligen säga att bilden kring barn med speciella behov och it i skolan inte alls är så mörk, se t.ex Marie Linders presentation från TeachMeet, där hon pratade om just barn med speciella behov och hur deras tillgång till it lyfte deras skolarbete.