Etikettarkiv: Nationella provet

Respons via twitter, kan se ut så här…

I min s3:a använder jag Twitter som ett responsverktyg, ett sätt för eleverna att ge varandra lite feedback, återkoppling på en taluppgift som ska bedömas. Min tanke är att genom att eleverna skriver ner sina reflektioner, de tankar som talet väcker får kamraten som framför sitt tal lite respons på vad som fungerar och vad talet väcker för tankar hos åhörarna.

Jag är väldigt förtjust i twitters snabbhet, i att det blir ögonblicksbilder, i att det är offentligt och öppet och att samtalet, eller reflektionerna dokumenteras. Den här gången bad jag mina elever använda två enkla analysverktyg för att titta på sitt eget och andras twittrande kring deras tal. De fick i uppgift att skriva ner sina reflektioner och lägga upp det på vår blogg.

Ett av mina elevers inlägg har jag idag bett att få publicera för att visa hur en av mina elever resonerar kring sitt twitter, och den respons som Andrea får via twitter. Läs och begrunda hennes insikter…

Men läs framför allt vad hennes kamrater säger till henne, och vad hon säger till sina kamrater, och fråga dig varför inte alla använder twitter som responsverktyg?

Vilka pratar jag med på Twitter?
Utifrån bilden på Mentionmap, kan man se att de jag pratar mest Alexandra (alexlovgren), Louise G (louisegenetay), Alice (alicelanghard), Madeleine (madde21), Antonia (Antonia_08), Camilla (camillaodenberg) och Kristina (kalexanderson).

Att det är just dessa sex klasskamrater jag Twittrat med/om främst, kan jag faktiskt inte förklara; de är inte de enda jag har gett respons på och jag tror att jag snittade tre till fem Tweets för varje person som jag gav respons på. Jag har i vilket fall som helst inte fört några speciella samtal med ovanstående, utan kommunikationen har, som sagt, skett i form av respons. Exempel nedan;

Vad gäller kommunikationen med Kristina, är det frågor som jag har ställt vid olika tillfällen (se nedan).

Mentionmap:

Vad säger jag på Twitter?
Jag måste säga att det känns som att alla ord jag någonsin använt på Twitter finns med i mitt lilla moln, med tanke på att den Tweet som innehöll ordet ”E.T” skrevs så sent som för fem månader sedan.

Jag trodde att det vanligaste ordet jag skulle ha använt skulle vara någon sorts konjunktion eller något annat kort sammanlänkade ord, vilket verkar stämma ganska bra; ”att”, ”det”, ”med”, ”som” och ”till” har varit välanvända ord.

Vad gäller responens på nationella-talen, har jag i mina Tweets försökt ge positiv respons med fokus på framförandet av talet; ord som ”lugnt”, ”trygg” och ”personlig” återfinns. Jag tittar också på hur talen är uppbyggda och funderar över vilka verken som ingått; ord som ”återkoppling” och ”beskrivning” finns med i molnet.

Vad säger andra till mig på Twitter?
Enligt bilden, är orden ”stuartandrea” och ”svnpa” två ord som använts ofta – inte så konstigt kanske. Jag blev väldigt glad av att se att ordet ”bra” också var välanvänt. Jag fann även ord som ”inlevelserikt”, ”kraftfullt” och ”personlig” och kände mig genast nöjd med mitt framförande. Nedan följer två exempel på responstweets jag mottagit:

Tweetcloud över vad andra sagt till mig:

Hur påverkas sättet att uttrycka sig av att samtliga publikationer är offentliga och vilken funktion fyller Twitter i arbetet?
Jag anser att Twittrandet varit ett bra inslag i responsarbetet. Det är ett snabbt och effektivt sätt att arbeta på, dels då det bara tar några sekunder att formulera sig, men också för att den som responsen är avsedd för finner allt på ett och samma ställe. Hade man istället gjort responsarbetet på papper, hade vi tvingats samla in en massa papper efteråt och tvingats hålla reda på dem. Nu finns allt på Internet – praktiskt!

Jag tror att det faktum att allt vi skriver publiceras offentligt har gjort att vi varit lite mildare med den negativa kritiken, inte minst för att allt vi skriver publiceras under våra namn. För att åter jämföra med pappersrespons, kan denna vara tuffare och offensivare, då denna typ av respons kan ske anonymt.

/Andrea Stuart, S3

Vad är ett tal? En fråga om tid, eller?

Jag sitter på eftermiddagen och lyssnar på en maratonpresentation av tal på temat ”Oss emellan”. Mina fantastiska treor ska avsluta sitt nationella prov med att hålla sina tal, som ska vara fem minuter, enligt instruktionen.

Jag får frågan om och om igen: Vad händer om mitt tal är längre än fem minuter, säg om det är fyra minuter, eller om det är sex? Vad händer då?

Jag svarar som jag tror att jag ska svara: Fem minuter är fem minuter och fyra är fyra och sex är sex. Men jag tror inget händer med ditt tal, det blev bara inte fem minuter utan fyra eller sex, eller fem minuter och trettio sekunder.

Men frågar då frågar mina elever: Hur bedöms det? Vad händer med mitt betyg om jag inte gör fem minuter utan fyra, eller sex?

Jag svarar så gott jag kan, och inser att det är svårt, för vad händer om talet blir fyra minuter istället för fem eller sex. Vad säger det om talaren? Vad är det som ska bedömas innehållet eller formen? Är inte bara tidsavgränsningen till för att eleverna ska ha ett rimligt riktmärke, för att de ska ha tydliga ramar för uppgiften. Talet ska väl ändå bedömas utifrån innehållet, hur de förmedlar innehållet och sin huvudtanke, eller?

Jag kanske har fel, ska läsa på instruktionerna än en gång. Kanske är det så att fem minuter är fem minuter, och ett tal är ett tal, och inget annat. Kanske är själva formen, ramverket lika viktigt som att eleverna kan förmedla en tanke, till sina åhörare så att de lyssnar, förstår och blir intresserade. Men vad vet jag, jag får läsa på igen.

En lunch i nationella provets skugga

Jag hade sällskap med en kollega på lunchen idag. Det blev en lång härlig lunch där vi diskuterade många av de problem som vi står inför i skolan som plagiat, svårigheten att skapa uppgifter som är originella, som inte har ett enkelt svar på google eller Wikipedia. En lunch med många skratt och mycket prat.

Vi pratade om nationella provet och de förutsättningar som finns för uppgiften, hur konstruerade en provuppgift som den vid nationella provet är. Jag och min kollega var överens om att naturligtvis är det positivt att provet har ”riktiga texttyper” som utgångspunkt. Det är bra att eleverna får skriva debattartiklar, reportage, och recensioner, men om det ska vara på riktigt så kan inte uppgiften vara konstruerad som den är på nationella provet att du först ska jämföra för- och nackdelar och sedan ta ställning, vilken debattör gör det?

Hela nationella provets konstruktion är en god tanke var vi överens om, men den har inget med verkligheten att göra. Jag tvivlar till och med på om den överhuvudtaget förbereder elever för ett skrivande i verkligheten. För vem skriver en text under de förutsättningar som finns under nationella provet?

  • uppgiften är given av ”Nordiska språk i Uppsala”, och så även materialet som du ska ha som utgångspunkt
  • uppsatsen ska skrivas på max fem timmar, inte mer eller mindre
  • du ska göra allt själv, utan att få prata med någon, ta hjälp av något annat än SAOL
  • du ska dessutom skriva texten för hand…

Idag undrar jag om inte bara nationella provet konstruerat som det är för att vi ska få ett riktmärke för vår betygsättning. Det ironiska är att provet i sig är betygsvägledande, men om jag avviker från resultatet måste jag motivera avvikelsen. Jag undrar sen när kan en skrivning, ett prov bedöma hela en elevs förmåga som skribent och/eller talare?

Min lunch med min kollega var underbar, men nationella provet kastade sin skugga över den.

Några saker som jag är nödd att säga…

Jag sitter och rättar Nationella prov i svenska. Det är ingen lätt eller rolig uppgift. Och av någon anledning tycks alltid maj innebär en period av tungt rättande, mycket bedömningar och avslut i många sammanhang. Det är svårt att bedöma!

Jag sitter och läser mina elevers uppsatser, en efter en och jag kan med mycket tillförsikt säga att de är de bästa uppsatser som jag har läst. Jag tror att dessa uppsatser är de bästa som mina elever någonsin skrivit. De mest personliga, de mest utelämnade och mest mogna.

Uppsatserna är skrivna, till mig, på ämnet ”oss emellan” och förtroendet som dessa unga skribenter ger mig är enormt, de säger med sina texter ”Titta Kristina, se visst har jag utvecklats, visst är jag bra” sedan är det min uppgift att bedöma, sätta ett betyg och säga om texten lever upp till de krav som ställs enligt betygskriterierna. Det är mitt yrke, det är min uppgift, det är lärarens profession.

Syftet med provet att alla ska bedömas utifrån samma måttstock, alla ska möta samma norm, och jag är inget annat än ett verktyg för att denna bedömning ska bli likvärdig och rättvis. Jag ska inte säga åh, vilken resa du har gjort tänk vad du har utvecklats som skribent, utan jag ska säga, du uppnådde dessa kriterier men inte dessa och därför blir betyget detta.

Jag ska se texten, inte människan, jag ska inte blanda in mina känslor i min bedömning för då bedömer jag fel, utan jag ska med facits hjälp säga om mina elever har uppnått de krav som finns för provet. Idag känns det som en övermäktig uppgift, och jag känner mig som ett misslyckande.

Reflektioner kring Nationella provets tal på twitter

Mina elever ska liksom alla andra elever som genomför nationella provet i svenska genomför ett tal, lämna in ett PM och helst få någon form av respons av sitt framträdande, vid sidan av en bedömning.

En viktigt del av talet är just responsen, från kamrater. Det ger en återkoppling av vad andra hör och tänker kring det man säger. Jag har tidigare använt twitter som ett reponsverktyg, och har tänkt göra det även denna gång, men när jag såg Rasmus Fleischers sammanställning av sitt föredrag Kvittrande kring bibliotek insåg jag att det kommer jag be mina elever också göra, sammanställa responsen, reflektionerna och skriva ett inlägg om det.

Det gör att eleverna får överblick över vad kamraterna uppfattat, och reflektera kring hur de använder det.

Internet skapar enorma möjligheter

”Att lyssna är att äta med öronen.
Var glad åt hungriga öron!
Var glad åt hungriga sinnen!
Lyssna också med ögonen,
Lyssna med smaken, känseln och hela
kroppen.”
Av: Sandro Key-Åberg (1922-1991)

Jag håller just på att arbeta med att förbereda mina elever för den sista uppsatsskrivningen och den sista taluppgift som de kommer att ha tillsammans med mig under sin skolgång, sedan är det slut. SLUT!

Det handlar om Nationella provet i svenska B, och min S3:a och jag ska efter påsk går igenom hur de ska göra den muntliga delen av talet, och här kommer min hyllning till Nordiska språk i Uppsala, för att ni faktiskt valt att göra elevlösningar på taluppgifter tillgängliga, att ni har frågat, och fått tillstånd av de elever som spelats in och att ni har lagt upp dessa exempel på er webbplats.

Jag bara hoppas att alla, elever, lärare och föräldrar tittar på talexemplena  för de är så bra, tydliga och lärorika. Ett nöje att se att Nordiska språk i Uppsala använder teknikens möjligheter, mer sånt!

Det vidgade textbegreppet – och verkligheten

I tisdags, och det känns som en hel evighet sedan, pratade jag med mina elever om det vidgade textbegreppet. Jag argumenterade för text i ett vidare perspektiv. Texthäfte inför Nationella provet innehåller, som redan är sagt bara text, som går att trycka (bilderna, som är underbara, faller också under den kategorin). Det räcker inte med att ha bilder från filmer, eller filmrecensioner. Det är inte ett vidgat textbegrepp…

Idag finns det tekniska möjligheter att lätt distribuera andra textformer, som animationer, filminspelningar, filmklipp, ljudklipp till det tryckta textmaterialet. Men som en av mina kloka elever, invänder mot mitt resonemang:

”Men det går ju inte, vi får ju inte ha tillgång till annat än papper och penna vid skrivtillfället. Vi kommer ju ändå inte ha det textmaterialet att tillgå vi själva skrivtillfället.”

Om ni fick använda datorer och internet hade det inte varit ett problem, kontrar jag. Så om vi i skolan ska arbeta med det vidgade textbegreppet, och våra elever ska skriva, och läsa utifrån ett vidgat textbegrepp. Hur kommer det sig då att vid det nationella provet är vi åter i ruta ett, eller kanske i ruta en och en halv, med bara tryckta texter.

Mina elever, som har många gånger mer kunskaper om att läsa ”rörlig film än att läsa text, som kan alla novellens dramaturgiska effekter, i synnerhet om vi tar fram dem i en film. Varför låter ni inte dem brilliera med sin kompetens, varför låter ni bara texter i traditionell mening finnas som underlag till Nationella provet i svenska?

När ska tekniken, och teknikens möjligheter komma ikapp Nationella provet i svenska, undrar jag?

Nationella provet ännu en vända

Gårdagen var lång, och underbar. Tänk vilka kloka elever jag har, den ena är klokare än den andra. Vi ägnade hela lektionen åt att titta igenom text för text, ta ställning till hur den belyser temat ”oss emellan”. Vi tittade på olika infallsvinklar prövade olika idéer om texterna.

Samtalet i klassrummet var öppet och kändes ärligt. Mina elever och jag kunde ärligt, kanske för första gången, säga att vi tyckte olika. Sådana texter som jag gillar, ogillar de, och kanske tvärtom.

Jag njöt, och minnet av stunden samtalet får mig att njuta än en gång…



Naturligtvis kom frågan om elever kan använda ”egna” datorer, som hjälpmedel vid Nationella provet upp, och jag som lovat mig själv att inte lägga mig i blev som vanligt alltför engagerad, men jag tycker att det är märkligt att elever ska sättas i en situation där de inte får använda det verktyg som jag i min skrivande vardag inte skulle kunna vara utan.

Ett verktyg som underlättar för mig att:

  • redigera i texterna,
  • enkelt flytta om hela textstycken utan att behöva skriva om allt
  • läsa mina elevers texter
  • få överblick
  • snabbare/enklare läsa de 32 texter som jag ska bedöma

Så jag hoppas, innerligt att mina elever ta saken vid hornen, och kollar upp hur skolor som har infört ”en till en” gör, tar de in alla datorer innan skrivningen och kontrollerar så att inga dokument finns på hårddisken, eller tillåter inte de eleverna att använda datorer vid Nationella prov? Eller hur gör de?

Varför är inte en egen dator en lika stor självklarhet som en miniräknare? Och blir det någonsin en självklarhet? Tänker genast på Klangs inlägg om föreläsare som förbjuder laptops och att en dator hotar, och förändrar och skapar en ny maktordning i klassrummet, och den skrämmer. Egentligen är det inget nytt att mina elever kan fly från mitt ihållande malande in i en annan värld, men det blir så mycket tydligare när man har en grupp med laptops framför sig.

Jag inser trött att det är långt kvar innan jag arbetar på en arbetsplats där det är naturligt att en elev har varsin dator, men hoppas innerligt att mina elever vinner kampen 2010.