Etikettarkiv: offentligt

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Går det att skilja det privata från det offentliga?

När jag läser twitterprofiler ramlar jag regelbundenhet över formuleringar som ”de åsikter som jag uttrycker här är personliga” eller ”det är mina ord inte min arbetsgivares”. Jag beundrar styrkan i de orden och funderar över hur gör du då?  Och om det går, hur lär vi elever det?

Jag har brottats med frågan ett tag nu, funderat över hur det ser ut, funderat på om jag kan skilja privata från min yrkesroll? Frågan jag brottas med är: om jag har eller uttrycker kontroversiella åsikter kommer det inte bara att förknippas med min yrkesroll, med mina arbetsgivare, och/eller uppdragsgivare? Om mina elever har kontroversiella åsikter, hur kommer det att återspeglas sig på min skolan, på min yrkesroll, på mina elever? Frågan aktualiserades idag av Stakstons inlägg Befriad Zon en twittrande lokförare en utmaning för SJ AB.

En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det gäller faktiskt även skolan, vi har elever, som agerar på nätet i offentliga arenan, på Facebook, på Youtube etc och vi måste också förhålla oss till deras agerande vare sig vi vill eller inte. De uttrycker sina åsikter privata eller inte om skolan, om lärare, om kamrater, sin vardag, de delger världen sina berättelser, men lyssnar vi? Tar vi del av den? Eller inte?

Att vara aktiv på nätet i sociala medier innebär att vara offentlig, och den offentligheten måste vi i skolan hantera, reflektera över belysa tillsammans med eleverna, frågan som Stakston så tydligt belyser är om det går, eller om omgivningen klarar av att skilja yrkesrollen från den privata Det är en fråga som vi alla måste brottas med i vårt nya medielandskap. Låt oss i skolan ta vårt ansvar och kanske börja med att belysa frågan om privat kontra offentligt, en av de frågor som vi måste förhålla oss till i sociala medier, varför inte börja där.

Sociala medier -att skilja offentligt från privat?

Jag sitter och förbereder mig för en presentation om hur jag arbetar med sociala medier i skolan och om hur mina elever upplever det är att arbeta med sociala medier i skolan. I mitt förberedelsearbete ramlade jag över följande blogginlägg privat eller profesjonell i sosiale medier:

Det har etter hvert dukket opp mange ulike problemstillinger omkring kommunikasjon i sosiale meder. Det dreier seg om hvem man er og hvilken rolle man har når man kommuniserer. Når opptrer man som privatperson og når opptrer man som profesjonell? Er det i det hele tatt mulig å skille på disse tingene i sosiale medier?

Inlägget diskuterar i vilken grad vi kan skilja på det privata och det offentliga i sociala medier, att det egentligen inte blir ett problem före vi står inför en kontroversiell fråga eller frågeställning och då är Sølvi E.Suongir tydlig. Hon skriver:

Er det mulig å opptre både som privatperson og yrkesrolle, og skille mellom disse. Jeg vil hevde: ”NEI”. Eneste mulighet er å skape en alias og en anonym karakter som kan opptre på vegne av deg som privatperson. Du vil alltid assosieres med din profesjon og yrkesrolle, selv om du ikke opplyser dette. En eller annen vil finne ut hva du jobber med og hvor. På en annen side har organisasjonene og merkevarene et stort behov for personlige representanter i sosiale medier, og det er viktig og ”personifisere” merkevaren og gi det et ansikt utad. Kommunikasjon med profesjonelle uten et spor av personligheten eller privatpersonen blir fort kjedelig og litt ”umenneskelig”. Men det er du selv som må sette grensene for hvor langt inn i den privates sfære andre får komme.

Detta får mig att minnas en fråga som en av mina elever ställde en av de sista dagarna i skolan:

Kristina kan jag lämna de-där-Facebookgrupperna, som vi skapade, för jag vill inte längre vara med i dem längre, mina kompisar undrar lite över dem

Naturligtvis! svarade jag med ett leende, och mindes uppgiften som jag fortfarande tycker är underbar. Mina elever fick i uppgift att skapa en ny modern rörelse, skriva ett manifest för att förändra världen. Verktyget för att föra ut deras rörelse blev sociala medier. Så de fick som uppgift att skriva ett manifest som de sedan skulle publicera på Facebook, eller annat valfritt socialt medium.

Tänk vilka underbara manifest det blev. När frågan, om de fick lämna dessa grupper dök upp, insåg jag att mina elever inte alls tyckte att det var lika underbart, eller självklart. För dem går det en tydlig skiljelinje mellan privat och offentligt i sociala medier, eller mellan skola och privatliv och den gränsen är knivskarp. De skiljer på skolarbete (kan vara offentligt) och privatliv (t.ex. Facebook) och dessa två hör inte samman eller åtminstone inte på Facebook.

För mig är inte skiljelinjen så skarp, sociala medier är kommunikationsverktyg, och jag använder dem tillsammans med eleverna för att pröva gränserna och för att lära oss hur dessa fungerar. Tydligen skiljer mina elever på det som sker på Facebook, och det är privat och annat som vi gör på nätet, som kan vara skola.

Frågan fick mig också att minnas att det var en grupp som aktivt valde blogg som verktyg för sin moderna rörelse för att slippa skylta med den bland vänner på Facebook. Bloggen som verktyg var inte lika privat som en Facebookgrupp skulle vara.

Intressant.

Sedan blir det ännu mer spännande när Sølvi E.Suongir så tydligt säger NEI det går inte att skilja på privat och offentlig kommunikation i sociala medier. Det får mig att undra hur slutna mina elevers Facebooks profiler egentligen är… Spännande.

Om gränsen mellan privat och offentligt online

Idag är barn och ungdomar mer aktiva än någonsin på Facebook och andra communities på internet. I Datainspektionens rapport Ungdomar och Integritet uppger 82 % av svenska ungdomar att de surfar varje dag, 65% skickar SMS varje dag. Ungefär hälften chattar och besöker webbcommunities varje dag.

Ett sätt att hålla sig uppdaterad

Barn och ungdomar använder dessa communities för att träffa sina vänner, för att hålla sig uppdaterade samt uppdatera sina vänner om vad de har gjort, sett och tycker. De delar med sig av sitt privatliv kanske mer än någonsin, och med fler än någonsin, men samtidigt är gränsen mellan vad som är privat och offentligt flytande.

Talking on the phone one cold winter's day by soylentgreen23 CC (by, sa)

Talking on the phone one cold winter’s day by soylentgreen23 CC (by, sa)

På internet tycks det inte finnas en gemensam norm för var gränsen går mellan det privata och offentliga, och det är en fråga som vi i skolan tillsammans med våra elever bör undersöka och diskutera. Det är en fråga som handlar om säkerhet, om att inte råka illa ut eller att såra andra. Samtal som förs på nätet stannar inte alltid där de startar och de bör vi också uppmärksamma våra elever på. Så ett samtal kring var gränserna går, eller inte går, är alltså befogat…

Några exempel på att gränsen är suddig

En sådan diskussion kan ha sin utgångspunkt i exempel som Edvard Unsgaards statusuppdatering på Facebook, som blev en het potatis när den nådde tidningarna ”Reinfeldts pressekreterare i blåsväder

”…tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”

Ett annat exempel som visar på att gränsen mellan offentligt och privat på nätet är flytande är uppståndelsen kring Björn av Kleens artikel i Expressen Mat att hata som handlar om TV-serien ”Landet Brunsås”. I artikeln valde av Kleen att publicera de statusuppdateringar som ”Flera kvinnor i min yttre digitala bekantskapskrets” hade skrivit på Facebook om tv-serien, utan att fråga de berörda om lov, eller tillåtelse.

Var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet?

Båda dessa exempel väcker frågan: var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet? Är det som elever skriver, publicerar online på Facebook, Twitter, Bilddagboken, bloggar privat eller offentligt? Får man citera, återge andras uttalanden utan att först fråga om lov?

En gemensam utgångspunkt

För att ha en gemensam utgångspunkt för hur vi kan dra gränserna mellan privat och offentligt på nätet använder jag Marcin de Kaminskis blogginlägg Var går egentligen gränsen för det privata? i vilket han drar upp följande förslag till riktlinjer för var gränserna mellan privat och offentligt på nätet kan gå. Han menar att:

”Även om det kan vara svårt vid en första anblick att avgöra var gränsen för det privata går på nätet finns några enkla hållhakar. Vad är ok att använda när man exvis bedriver (seriös) journalistik? Här är exempel kopplade till ovanstående fall:

Oskyddade Twitterflöden (som Isobels): ok (publikt).
Låsta Facebookflöden (som Isobels): inte ok (privat).
Oskyddade Facebookflöden (som Unsgaards): ok (publikt).

Det som är allmänt tillgängligt kan alltså ses som någon form av allmänning som man åtminstone får ta del av och sprida bäst man vill, även om man rimligtvis kan ha andra etiska betänkligheter.”

Med de Kaminskis inlägg som utgångspunkt kan jag sedan föra ett samtal kring gränsdragningen mellan privat och offentligt på nätet. Jag kan tillsammans med mina elever prata om att det som skrivs på nätet kan vara både privat och offentligt, och att eleverna bör vara medvetna om att det de säger, skriver på nätet lätt kan bli tas ur sitt sammanhang och då kan det göra både dem och andra ledsna.

***

För dig som vill veta mer om Facebook vill jag rekommendera följande Facebook-FAQ

***

Efter att jag publicerat inlägget kom Marcin med ett litet uppföljningsinlägg som jag också vill puffa lite för ”Fortsättningsdiskussion om privat och offentligt