Etikettarkiv: online

Avslutat min första MOOC – en kort reflektion #blogg100

Du har säkert hur talas om de öppna, kurserna som finns på nätet som kallas för MOOC, vilket står för massive, open, online, courses.

storskalig öppen nätkurs, är en avgiftsfri distanskurs som kan läsas av tusentals kursdeltagare till liten lärarinsats. Förutom en omfattande mängd traditionellt kursmaterial för e-lärande såsom inspelade videolektioner, baseras moocar på interaktiva uppgifter som kursdeltagaren löser enskilt eller i grupp, och snabbt erhåller återkoppling på av varandra eller genom automaträttning.                                 (wikipedia)

Jag har just avslutat min första MOOC, i fotografi, arrangerad av ett australieniskt universitet. Kursen pågick under fyra veckor och kan ses som en introduktion till digitalt fotografi.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta upplevelsen. Att läsa på distans, via nätet kräver disciplin och att man tydligt ger sig själv uppgift att genomföra och ta sig tid att verkligen ta sig igenom föreläsningarna. Jag hamnade ganska snabbt på efterkälken och om jag inte haft en kurskollega tror jag inte att jag tagit mig igenom kursen. Lite pepp och stöd gjorde att jag tog igen det som jag låg efter och fick mig att känna mig trygg i att jag skulle klara språkbarriären. För även om jag dagligen läser engelska så finns det ett visst motstånd i att ta sig igenom en kurs som bara består av engelska quiz, föreläsningar och bredvidmaterial som var på engelska.

Kursen var en introduktionskurs, och med det kommer också att det var ganska mycket som jag redan kände till eller var bekant med, vilket gjorde innehållet bitvis kändes o-utmanande. Jag har insett att jag ska gå kurser som ligger i nivå med mina kunskaper 😉 Men även i en introduktionskurs får man ord för saker som man inte riktigt tänkt på och det är det roliga med att läsa, förkovra sig och växa med kunskap.

Min bild av MOOC:s är att den jag gick var fokuserad på mycket quiz och jag önskar att de uppgifter vi hade som handlade om fotografi, och att fotografera hade ingått i kursen, det gjorde de inte nu. Och jag önskar att mer av det fotografiska inspirationsmaterialet som kursen hänvisade till hade varit möjligt att visa i samband med föreläsningarna, eftersom det hade gjort det enklare, men upphovsrätten tillåter väl inte det. Och här ser jag en av de stora svagheterna med kurser som handlar om fotografi, konst eller andra konstnärliga uttryck där det finns immateriella rättigheter för det är så svårt att visa och prata om materialet när de skyddas av upphovsrätten.

Skulle jag rekommendera denna MOOC? Om du vill ha en enkel introduktion till fotografi, ja varför inte? OM jag skulle rekommendera dig att läsa en MOOC, självklart, men se till att ha en studiekompis eller två så att ni kan hjälpas åt i perioder då ni känner svackor.

Malin Ströman fick mig att tänka till, har du tänkt på det?

Jag var på GeekGirlMeetup igår och pratade om Creative Commons, men innan min lilla insats lyssnade jag på en Malin Ströman som pratade på temat Köpupplevelse – vad gör det extra roligt att shoppa online. Att lyssna på Malin var som att höra passion, passion för teknik, shopping och nätet. Presentationen i sig var så himla grym! Men det som fick mig att fundera mycket var när Malin avslutade med följande konklusion

Om jag vill någon vill vara en del av mitt varumärke så måste jag se, belöna och lyfta fram dig som vill vara en del av varumärket

Sedan utvecklade Malin det med att berätta om Halens som hon bloggat om och som dagen efter hade kontaktat henne via hennes blogg, eller snarare Halens kommunikationsbyrå, same, same eller inte.

Jag vill bara ta med mig den tanken, och tänka på den, fundera kring den. Smaka på den och tänka att så borde alla se på de som de vill arbeta med. Så borde skolan se på sina elever, vill eleverna visa att de vill vara en del av skolans varumärke måste skolan också belöna det, lyfta fram det. Jag tänker tillbaka på mina elever som alla i sin Facebook profil, mer eller mindre frivilligt har satt skolans namn intill sin profil. Vad ger vi som dem tillbaka? Hur belönar vi det? Hur lyfter vi fram det, så att de känner sig sedd, bekräftade och lyfta?

En kort reflektion om Safer Internet Forum 2010

Jag har tillbringat fyra dagar i Luxemburg och varit moderator för en ungdomspanel, vars uppgift var att diskutera Risks online på The Safer Internet Forum 2010. Slutsatsen är att majoriteten av barn och unga som använder Internet utsätter sig inte för risker och kommer inte till skada.

Dessa fyra dagar har verkligen varit fyllda med innehåll, med intressanta slutsatser om risker och riksbeteende bland unga i på nätet. Jag fick den ärofyllda uppgiften att sammanfatta sessionerna om risker online, min presentation må vara kort men ger en liten bild av de resultat som vi fick ta del av.

Det var flera saker som jag gärna vill trycka på:

En sak som panel efter panel kom tillbaka till var att riskfaktorerna för att utsättas för skada på nätet var desamma som de riskfaktorer som gör att barn utsätts för skada offline. Att barn som tillhör en riskgrupp ofta tillhör flera. Skrämmande men statistiken ger den bilden samt att även om ett barn tillhör en eller flera riskgrupper innebär inte det att de per automatik kommer att utsättas för skada.

Sedan var det slutsatsen att det inte finns en generell lösning för de risker som finns online. Ingen

”One soulution fit all”

Rapporten EU kids online är också väldigt intressant och de som kommer till .SE:s seminarium på måndag Ungdomar, internet och skolan kommer att få en lite mer ingående inblick då Ellen J Helsper kommer för att presentera studien.

Lärare har ansvar för vad elever gör på nätet på skoltid

I onsdags publicerade jag ett inlägg på Kolla Källan som handlar om LR:s undersökning Elever och lärare online– var går gränsen? Det handlade om vänskap på Facebook.

Idag sitter jag och förbereder mig för en föreläsning och då närläser jag rapporten och ramlar över följande siffror:

Bilden är entydig och okomplicerad Lärare, elever och föräldrar i LR:s undersökning anser att lärare har ett ansvar att ha koll på vad elever gör på internet under skoltid (de blå staplarna).

Underbart, för det måste ju innebära att lärare ska vara online tillsammans med sina elever, att lärare ska arbeta med internet som ett pedagogiskt verktyg. Alla i tillfrågade grupperna i undersökningen tycks vara överens, visst blir man GLAD! Men så läser jag sista frågan och blir lite fundersam, läs frågan:

Om det i din tjänst skulle ingå att du finns närvarande och tillgänglig både socialt och kunskapsmässigt för dina elever via communities och chatprogram anser du att du idag har…

OM DET I DIN TJÄNST SKULLE INGÅ ATT DU FINNS NÄRVARANDE… Vadå Om? Men om lärare säger att de har ett ansvar hur ska de kunna ta det ansvaret om de inte finns närvarande? Om de inte har tid att vara närvarande, för det är väl vad majoriteten av lärarna säger när de svarar på sista frågan.

Men hur tänker man då? Hur ska lärare då kunna ta sitt ansvar? För inte ska jag väl förstå det så att lärare inte har tid att ta sitt ansvar, eller…

Använd nätet för att kommunicera med dina elever

Jag sitter här på fredagkvällen och läser Skolvärlden och fastnar i artikeln med rubriken åtta av tio lärare hinner inte med nätet och undrar stilla vad beror det på? Sedan läser jag följande i artikeln:

Drygt hälften av eleverna anser att lärare bör finnas tillgängliga för elever på communities eller chattprogram. Motsvarande andel bland lärarna är betydligt mindre, en fjärdedel.

– Jag är självklart positiv till att det finns möjligheter att ha en dialog via nätet. Men undervisning på nätet kan vara vara ett komplement till klassrumsundervisningen. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur nätet används, men också var lärarnas ansvar börjar och slutar, säger Metta Fjelkner.

/…/Åtta av tio tillfrågade lärare anser att de inte hinner vara tillgängliga för eleverna på nätet. Arbetstiden räcker helt enkelt inte till.

Varför hinner inte lärare vara tillgängliga för sina elever på nätet? Beror det på:

  • Brist på tillgång till teknik eller
  • är det brist på kunskap om tekniken och hur den kan användas?

Kanske är det så att det finns en ovilja bland lärare att vara tillgänglig för sina elever på nätet? (Men det vill jag inte tro)!

Min upplevelse är att via nätet får jag som lärare verktyg för att effektivisera kommunikationen med mina elever. Jag kan vara tillgänglig på ett helt annat sätt, och kommunikationen blir mer tydlig och mer effektiv. Istället för att svara på samma fråga fem gånger kan jag i en klassblogg svara en enda gång, och alla som undrar kan läsa mitt (samma) svar. De kan läsa frågan, ta del av svaret och uppgiften. Transparensen i sociala medier gör kommunikationen mer effektiv och enklare.

Nätet kanske till och med medför att jag som lärare blir mer tillgängliga för mina elever i klassrummet.

Studien som artikeln 8 av 10 refererar till handlar om de resultat som LR fått genom att genomföra telefonintervjuer med elever, lärare och föräldrar. Resultatet visar att fler lärare ”umgås med sina elever på nätet”.  Mer än var tionde högstadie- och gymnasielärare har elever bland sina nätvänner. Och LR:s ordförande säger att:

Det är överraskande många. Jag tycker att det är viktigt att vi som lärare inte släpper på yrkesrollen

Jag undrar ”finns det en risk att vi släpper yrkesrollen” vad menas med det? Vad menar LR:s ordförande att lärarens yrkesroll är? I artikeln anses det finnas en risk med att lärare är vän med sina elever för det skulle medför att de får ett föräldraansvar, och att nätvänskapen leder till orättvisa samt att det inte tillhör vår yrkesroll.

Men komigen, att vara tillgänglig för eleverna på nätet är som att vara tillgänglig i skolan fast i ett annat forum.

Hur kan det vara en fråga om rättvisa? Är det mer rättvist att jag är inte är tillgänglig för mina elever på nätet, eller är det mer rättvist om jag är tillgänglig för alla på samma villkor? Frågan jag ställer mig är: vad är rättvisa, enligt LR?

I artikeln tycks det vara att inte vara tillgänglig för någon elev på nätet?

Sedan undrar jag om LR menar att värdegrundsarbetet inte ingår i lärarens yrkesrollen. Ska vi i skolan inte fostra eleverna att leva efter de grundläggande demokratiska värdena, att fostra eleverna att bli demokratiska medborgare?

Internet, livet online, ingår i den verklighet som eleverna ska kunna behärska och deras vardag på nätet ska väl också genomsyras av de grundläggande värdena? Men skolan behöver inte ta del av den verkligen, för i skolan har lärare inte tid, och om de har eleverna som vänner på nätet så kan det upplevas som orättvist, enligt LR.

Allvarligt talat, människor är människor, online såväl som offline. Det är samma människor, samma problem. På nätet behövs samma grundläggande demokratiska värden läras ut, och skolan kan inte vara en plats som inte har med livet online att göra. Jag undrar när blev livet något som inte har med skolan att göra? I våra barns liv är ”internet”, sociala medier en naturlig del, låt det bli det i skolan också.

Sharing is caring -varför är det inte en sanning överallt?

Jag funderar mycket kring hela situationen. Jag har insett att i sociala medier befinner jag mig i ett väldigt speciell verklighet, den är generös, som bygger på att vi som är en del av den världen delar, hjälper och stöttar varandra. Den delen av världen saknas till stora delar i min värld offline, och jag undrar varför? Kulturen i sociala medier är som Evan Ratliff beskriver i sitt inlägg Self-Service: The Delicate Dance of Online Bragging

Immodesty thrives on Facebook and Twitter because they enable what social scientists call self-enhancement — the human tendency to oversell ourselves. But they also nurture a sense of mutual admiration that the offline world often does not. Social networking tends to create self-reinforcing spirals of reciprocal kindness. You like my cat pictures, so I celebrate your job promotion. The incentives tend to be stacked against negativity, and in some cases implicitly discourage it. In the Facebook world, we can Like or Hide things, but there’s no Dislike button — even when you need one.

In fact, James Fowler, a political scientist at UC San Diego who studies social networks both online and off, has shown that positive networks built on cooperation and altruism tend to thrive, while negative ones tend to dissolve. “Apparently, evolution favors behaviors that cause us to disconnect from mean people,” he says.

And why not? In a modern world that bombards us with reasons to feel bad about ourselves, maybe there’s room for a little extra public celebration when things go well. Online, we’re safe to note our achievements, our loves, our tiny daily triumphs in a bid for a little positive feedback. So go ahead and, as the marketing gurus say, tend the Brand of You. Just don’t be me-first. Roll as many logs to others as you do back to yourself. Promote those deserving friends too humble to promote themselves and you’ll be tending the entire social-network ecosystem.

När jag läser detta citat frågar jag mig är det bara ett andrum, ett undantag från den verklighet som gör att vi ständigt känner oss mindre lyckade, kan det inte vara mer?

Kulturen i sociala medier bygger på att vara ödmjuk, lyhörd och tillåtande. Min bild är att i sociala medier finns en kultur, en tanke som bygger på att ”min kunskap växer i mötet med din och tillsammans kan vi skapa något större och i bästa fall något bättre”. Det är en verklighet som finns i sociala medier, på twitter, på flickr, etc. men också i de fysiska möten som jag har med de som befinner sig i sociala medier, hos de som är aktiva, de som delar. Jag har skrivit om flera sådana möten som det med Björn Falkevik.

Igår var jag tillsammans med min familj hemma hos Stellan och Christina Löfving och vi kom naturligtvis att prata omkring just detta, viljan att dela, och generositeten som finns i sociala medier, att vi aldrig hade möts utan sociala medier, aldrig blivit vänner. Christina och jag pratade en del om att det ibland inte förstås av de utanför sociala medier, och bland annat det reflekterar hon kring det i sitt inlägg Närhet, avstånd, djup och ytlighet. Där hon skriver:

Att skriva på nätet är att bjuda på sig själv, på sina tankar, erfarenheter och kunskaper. Det kan sticka i ögonen på folk att man gör det, men det är smällar man får ta. Jag vill inte vara utan dem som inspirerar mig och får mig att fundera vidare. Aldrig någonsin.

Jag inser att jag via just sociala medier har skapat flera sådana relationer, som bygger på att vi delar, bjuder på oss själva, men jag tänker inte outa dem här. Men samtidigt undrar jag om alla förstår att det finns så mycket mer än bara vänner att vinna på att dela, att vara generös. Det belyser Peter Ellwes i följande tweet:

skolor som håller hårt i det ”egna” materialet och inte delar med sig – tänk om! Lärare utvecklas snabbare via feedback från omvärlden.

Och jag tror inte bara att det gäller skolor och lärare, utan alla människor, vi behöver feedback, återkoppling, bli sedda och positivt bekräftade av vår omvärld för att växa och utvecklas. Sedan tror ju jag att vi i skolan kan uppnå enorma vinster av att dela, både för alla för att vi får mer insikter, kunskaper, erfarenheter tillsammans än var och en själv.

Hjalmar Söderberg säger det så tydligt i Doktor Glas 1095:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Men jag tror att mest näring får vi, som människor får mest näring och växer bäst genom positiva nätverk. Jag tror att det är den bästa myllan för att skapa och leva och dela. Vi har alla ett ansvar för att skapa goda spiraler, och skapa fler rum, platser där det är tillåtet att säga att jag är bra, eller få berätta att jag tycker det är roligt att du är bra, sociala medier är för mig ett andrum där det kan ske, jag hoppas och drivs av en vilja att det ska kunna bli så fler delar av mitt liv både on- och offline…