Etikettarkiv: pedagoger

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

Nationella prov, för vem och varför har vi det? #blogg100

De senaste åren har antalet nationella prov blivit fler i skolan. Elever har numera nationella prov i årskurs tre, sex, nio och på gymnasiet. På Skolverkets webbplats framgår det att syftet med nationella prov är:

-stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
-ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Sedan säger Skolverket att de nationella proven också kan bidra till:

-att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna
-en ökad måluppfyllelse för eleverna.

Jag vet att det pågår en debatt bland pedagoger kring den arbetsbörda som proven innebär, och att det troligen också pågår ett samtal kring deras funktion och deras värde för bedömning både summativt och formativt.

Min invändning mot de nationella proven är den kunskapssyn som ”prov i sig” förmedlar om att det finns ett ”rätt” svar, och det svaret är det som eleverna ska redovisa. Oavsett om proven tillåter flera olika lösningar eller flera utvägar så finns det i provformen som verktyg implicit en föreställning om att det handlar om ”rätt och fel” och inte eleverna förstår uppgiften ”rätt” så kan de inte heller komma till det rätta svaret, och jag skulle vilja att den skola som vi skickar våra barn till byggde på en annan kunskapssyn, en som handlar om att det finns flera svar, flera möjliga vägar till målet, flera möjliga tolkningar till uppgiften och hur den ska tolka och förstå uppgiften och dess funktion.  Jag tycker inte om ”prov” som verktyg för att styra skolan, eller skolans verksamhet. Jag tror inte på att prov ska användas som ett styrverktyg för att få skolan att göra ”rätt” saker. Och jag tycker att vi borde fundera en gång till på vilken kunskapssyn som vi vill förmedla till de barn som går i skolan.