Tag Archives: plagiat

Några korta reflektioner kring plagiat och undervisningens syfte

Posted on by

Jag har varit i Sundsvall och pratat om källor, källkritik och Internet för en grupp gymnasielärare. Det är alltid spännande att stanna av och fundera. Idag har mina tankar fastnat kring att hanterar plagiat, och jag vet att det är fel, fult och hemskt att plagiera. Men lättheten i att ”kopiera” gör det till en utmaning. Vad kan vi lära av att härma? Frågan är om vi kan lära utan att kopiera? Utan att härma? Utan att göra lika som de vi beundrar?

Hur ska man förhålla sig att elever plagierar, eller bara klipper och klistrar ihop sitt skolarbete med hjälp av andras arbete, utan att ange de källor som de använder? Kan elever lär sig något på det?

Lite har jag tänkt att Olof Sundins sentens om Wikipedia:

En webbplats som Wikipedia, där alla kan bidra med innehåll, skapar andra förutsättningar än en där innehållet produceras av några få utvalda experter. Wikipedia är inte svaret på allt. Om det är svaret på allt, är det kanske snararefel på frågan!

Jag har tänkt mycket om svaret på min uppgift redan finns på Internet, skrivet av någon annan kanske det är viktigare att uppgiften handlar om lära sig hitta svaret, eller för mig att formulera en fråga som gör att mina elever kan använda andras svar, andras lösningar för att själva växa, lära sig, få insikter och kunskaper. Allt skapande bygger på andras skapande. Vi lär oss genom att plagiera, härma, bygga vidare på andras idéer. Det är så lärande går till.

Jag tror inte att kraven på eleverna kan vara att de ska skapa allt själva utan att de ska kunna använda andras material och tydligt redogöra för hur de använder andras idéer, material och vara tydliga med vad de själva bidrar med eller inte.

Att lära är att härma

Posted on by

Idag läste jag Jessica Parland von Essens inlägg från Imitation till copy-paste kultur och slogs av några saker, som alla borde ta med sig i sitt sätt att se på lärande:

Hon skriver så här:

För länge sedan vara imitation en ädel konst. Jag avser inte nu det härmande och apande man idkar på scen i underhållningssyfte, utan konsten att efterlikna någon erkänt duktig förebilds alster i tal, skrift eller annan konst. Främst gällde det stil, att kunna bemästra olika stilgrepp på ett kreativt sätt. Skickligt gjorda pasticher och parafraser var uppskattad konst, hedrande för ”offret”, alltså förebilden. Det var hedersbetygelser. Om publiken sedan inte identifierande förebilden bevisade den ju bara hur obildad den var.

Att man lär sig tekniken genom att härma, genom att göra så som andra har gjort tidigare. Det är en pedagogisk vinst med det.

Man började med att kopiera rakt av för att lära sig tekniken, för att sedan mogna i sin egen uttryckskonst och färdighet, så att man kunde ta sig lite större friheter och imitera. Detta gällde som pedagogisk metod i ämne som ämne i sekler. Komplexa saker, som brev och tal med otaliga retoriska element och nivåer, eller tavlor eller kompositioner, analyserades samtidigt som de kopierades. Också det man inte medvetet registrerade lärde man sig av exemplets och upprepningens kraft att intuitivt omfatta som estetiskt eller bra.

Så lärande bygger på kopiering och imitation, utifrån det kan man skapa eget, och bli sin egen, men till en början måste man få kopiera. Egentligen inget nytt, men ändå …

 

Dagens bild fick mig att undra…

Posted on by

Jag tog en bild idag, vilket jag gör varje dag, mer eller mindre passionerat, mer eller mindre genomtänkt, och sedan då…

Min bild ser ut så här:

Farväl - Goodbye

men ju mer jag tänker på det så undrar jag om min bild… Har vi inte sett bilden förut, i andra versioner, med andra figurer, och vad gjorde då jag?

Jag undrar finns det någon originalitet eller är vi inte alla bara resultat av det som vi tagit del av och ut kommer versioner, kopior i en eller annan form av det som någon annan redan skapat…

Fusk – fotografi och äkthet

Posted on by

 

I samtal kring äkthet och plagiat finns ofta ett tydligt rätt och fel. I vår tid ska skapande vara originellt, unikt och uttrycket för en enskild konstnärs sätt att skildra världen. I veckan har det pågått en debatt kring fotografiet äkthet, efter avslöjandet om att en erkänd naturfotograf klipp och klistrat ihop bilder med Lo-djur. Och genast sätter det fart på en diskussion kring äkthet, plagiat och klipp-klistra kulturen.

Hela diskussionen landar i ett tydligt avståndstagande. När jag läser om vårt sätt att se på fotografi och att lika lite som andra konstformer är de en avbildning av verkligheten så som den där.

Även om kameran i en mening fångar verkligheten, och inte bara tolkar den, så är fotografier i lika hög grad en tolkning av världen som teckningar och målningar är det.

Som Susan Sontag uttryckt det. Vi söker sanningen och den ska vara originell och äkta, inte resultatet av klipp och klistra. Eller ett resultat av att jag inspirerats av någon annans skapande, använt andras skapande i mitt skapande. Bland ytterligheterna finns Helene Hegermann och hennes roman Axolotl Roadkill, som är ett resultat av klipp och klistra, och hennes sätt att se på skapande (hämtade från Svante Weilers krönika i SR (min fetstil):

En uppmärksam bloggare berättade att han upptäckt att det fanns stora likheter mellan vissa passager i romanen och en annan roman, publicerad bara nåt år tidigare på ett litet förlag av en okänd författare som dessutom skrev under pseudonym. Har kritiken och publiken fallit för ett rent plagiat, frågade bloggaren.

Javisst, svarade författarinnan själv, i en av de märkligaste texter om litteratur och upphovsrätt som jag någonsin läst.

Normalt sett finns det inget värre för en författare än att anklagas för plagiat, det är inte vanlig stöld, inom kulturen är det ett hedersbrott och för det ska man normalt straffas med evig tystnad. Författare, ja alla konstnärer, är ju själva sinnebilden för individualismen. Vi vanliga människor, vi har rätt att likna alla andra, tycka som alla andra, prata som alla andra. Sen kan vi trösta oss med att det ju i alla fall finns konstnärer som vägrar att anpassa sig, som är originella, alldeles egna.

Det är slut med det, skriver Hegemann i sitt försvar för rätten att sno vad hon vill, från vem hon vill.  Om nu min roman är så representativ för oss unga på noll-nolltalet, som ni skriver i alla era recensioner, säger hon till alla oss som är lite upprörda över plagiatet, då får ni faktiskt stå ut med att romanens tillkomsthistoria också är ett uttryck för detta årtionde, alltså med den urholkning av hela den här överdrivna upphovsrätten som skett genom vår rätt att kopiera och förvandla.

Det är så fräckt att man inte kan låta bli att bli imponerad. I stället för att lamslås av skuldkänslor för att ha blivit ertappad som tjuv, spottar hon tillbaka allt i ansiktet på oss andra. Det finns ingen originalitet, skriver hon, bara äkthet. Och jag skiter i varifrån människor har fått sina egenheter, jag är bara intresserad av vart de tar vägen med dem. Och vem är förresten jag, skriver hon, annat än en produkt av er. Jag hyr bara i andra hand i min egen hjärna.

En fantastisk formulering, som radikalt sammanfattar det postmodernistiska budskapet: det finns inga individer kvar, det finns inget som heter egen röst, vi är bara ekon av varandra, verklighetens folk är bara kopior av verklighetens folk, Göran Hägglund är samplad. Egendom är stöld, ta vad ni vill ha. Piratpartiet – here we go.

Är ni rädda för mig, säger Helene Hegemann, borde ni vara skräckslagna inför anblicken av er själva. Allt som är jag har jag fått från er. Det påminner, faktiskt,  om en av de starkaste låtarna från mitt eget 70-tal: Nationalteaterns Är du rädd för ditt eget barn , lilla mamma?

Med Hegermann blir plagiatet en konstform. Och kanske är inklippta Lo-djuren också ett uttryck för vår tid?

Mitt skapande sker dock med intryck av andras skapande, som dagens bild som har föddes som idé när jag såg följande bild av KW Gullers

Min bild blev följande

 

 

 

Hur ska vi hantera plagiat?

Posted on by

I min undervisning är självständiga uppgifter ett återkommande inslag. Jag ger med jämna mellanrum mina elever uppgifter som de får lösa på egen hand. Och när dessa uppgifter löses används alltid internet som en källa för att hitta information och material.

av Venegas CC (by, nc, sa)

Har eleven skrivit det själv?

Under hela min lärarbana har det hänt att jag fått in lösningar eller texter som mina elever säger sig ha skrivit, men när jag läser texterna får jag en känsla av att de inte har skrivit texten själva, utan att de delvis eller helt och hållet har kopierat texten från en eller flera källor. Eleven har dock inte angett några källor och det finns inte heller några citationstecken runt det citerade textstycket, utan texten är inlämnad som elevens egen, i elevens namn utan att han eller hon har angett de källor som har blivit refererade, citerade eller kopierade i uppgiften.

***

I vårt arbete som lärare kan vi se på dessa ”klipp och klistra-lösningar” på olika sätt:

  • som plagiat och fusk där eleverna medvetet har undanhållit källan och medvetet vill få läraren att tro att de har skrivit arbetet själva
  • som ett resultat av otydliga instruktioner från lärarens sida. I uppgiften har vi missat att tydliggöra vikten av att ange sina källor, vara tydlig med att skilja på citat, referat och egna ord och tankar
  • som en följd av okunskap, att eleverna helt enkelt inte kan eller inte förstår vad det innebär att plagiera, att det är ”ta” någon annans text och kalla den sin egen
  • som ett tecken på bristande kunskap om hur och när källan måste anges

I förhållande till mina elever har jag mer och mer börjat utgå från att dessa ”klipp och klistra-lösningar” beror på okunskap, på brister i instruktioner, brist på kunskaper om källhantering och om hur man skriver referat och anger citat.

Inlämningsuppgiften är inte färdig

I och med att jag har valt det synsättet har lösningen blivit att jag inte ser en inlämningsuppgift som färdig, utan det jag läser är snarare ett utkast eller en delinlämning som jag ger mina elever respons på. Sedan får mina elever arbeta vidare med texten/uppsatsen med hjälp av den återkoppling om källor och källhänvisningar de har fått av mig.

I stället för att anklaga mina elever för fusk, försöker jag ge dem en möjlighet att få arbeta om och komplettera sin inlämning med källor och källhänvisningar. Jag ger dem också möjligheten att lyfta ut textstycken, som inte är deras egna till citat eller så får eleverna skriva om texten till ett referat med egna ord.

Genom feedback får de möjlighet att lära

När mina elever får återkoppling på sin inlämningsuppgift, så får de också en möjlighet att öva och då blir det lättare att förstå vad jag förväntar mig av dem. Min feedback ger dem möjlighet att lära, utvecklas och förstå.

De lösningar, som främst är ”klipp och klistra-lösningar”, blir genom detta arbetssätt ofta kompletterade med källhänvisningar och en källförteckning, och det är ett steg framåt. Att få elever att förstå att de inte bara kan klippa och klistra ihop en text av andras texter och sedan lämna in den som sin egen, är en process i att lära sig hantera källor. Många elever behöver öva på att ange källor och skriva källhänvisningar, de behöver också få öva citatteknik och lära sig förstå när de ska ange källor.

Du kan läsa mer om fusk och plagiat på Kolla källan

Plagiat ett dilemma med att arbeta online

Posted on by

En fråga som vi brottas med ständigt är hur vi ska hindra plagiat när vi arbetar online, i synnerhet då vi gjort det ett tag, för då finns ju alla svar redan på nätet, eller?

I inlägget plagiarism in asynchronous discussions ges några konkreta tips hur du kan undvika problematiken:

1. change questions every term

2. ask questions that do not have ”textbook” answers

3. require references to textbook AND to one other source that students locate online

4. require students to answer all additional questions I ask in the weekly discussion

5. require references to course readings in responses to classmates’ postings

6. include current events research and postings (no article can be older than the month the course begins)

Bra tips, och användbara! De fungerar även för de lärare som ännu inte tagit steget ut på den digitala arenan.

Hur ska vi hantera plagiat?

Posted on by

I förra veckan var jag i Kungsbacka och pratade om källkritik och frågan om plagiat upp. Är det möjligt att kringgå urkund genom att kopiera en artikel från Wikipedia som man sedan raderar  den? frågade en lärare. Jag sade som det var: Jag vet inte. Genast berättade hon att en av hennes elever faktiskt hade prövat att göra just detta för att se om de kunde undgår urkund, naturligtvis hade han lyckats. Lärare sedan: men hur gör jag om eleverna gör så? Hur ska jag då ta reda på om eleven fuskat eller inte?

Mitt svar är då som nu: Wow, vilken elev! Grattis!

I kaffepausen fortsatte samtalet och jag fick möjlighet att byta några ord med läraren och sa till henne: Du ska vara stolt över att dina elever vågar pröva, och sedan berättar för dig att de har prövar. Att de prövar var gränserna går att de undersöker hur urkund som verktyg fungerar. Jag såg att denna lärare log lättad och sa: ”Det kändes inte så då, men nu när du säger det så…”

Idag läser jag Rachel Williams artikel Internet plagiarism rising in school i Guardian som handlar om plagiat. Artikeln belyser att plagiat är vanligt i skolan och att eleverna enkelt uttryckt endast kopierar och klistrar in andras texter och lämnar in dem som sina. I England precis som i Sverige är det vanligt att man använder tjänster som ”urkund” för att upptäcka plagiat.

I artikeln sägs det att barn så tidigt som i elva års ålder måste lära sig källhantering, att ange källor och hur man erkänner upphovsmannen, när de använder digitala källor. Det formuleras på följande sätt i artikeln:

”We need to get students to understand that the internet is not just some kind of information smorgasbord you can turn to – it’s actually somebody’s work that needs to be credited and sourced in the same way as you would other sources,” he said.

But the internet also has a positive effect on learning, Calvert added.

”When I was a child our local library used to be sick of the sight of us saying ‘has that book come back yet?’ because there was only one book on the Vikings or the Romans. So on the one hand the internet has opened up a greater opportunity for everybody to learn, but on the other it’s created that opportunity for people to just cut and paste.”

Internet ökar tillgängligheten på information, men också möjligheterna att lära sig mer, att hitta källor som berör det specialintresse som elever kan ha. Men vi som arbetar i skolan har ett stort ansvar för att lära eleverna att texter och bilder som de hittar på nätet är resultatet av någon annans arbete, och att vara tillåtande och öppna för samtal om plagiat, urkund och hur man bör förhålla sig till källor och källhantering. Sedan bör det vara naturligt för eleverna att lära sig att man ska ”ära den som äras bör”. Men för att det ska ske måste vi i skolan, vi som lärare, vi som vuxna föregå med gott exempel och ange våra källor, inte själva bara klippa och klistra, utan att ange källor.

Genom Björn Kindenberg, som kontaktat Urkund, fick jag reda på att Urkund inte kontrollerar gentemot Wikipedias historik-sidor, så om en elev raderar en artikel från Wikipedia så kommer inte texten att fastna i urkundsfilter.

Plagiat en verktygsguide, värd namnet!

Posted on by

Plagiat är ett problem som alla som arbetar med unga stöter på i en eller annan form. Jag läser på Guide to online Schools om deras The Ultimate Plagiarism Resource: Detecting Plagiarism & Preventing It, och jag slås av att detta måste varje plagiatmotståndare drömsajt. När jag läser deras råd så blir jag också övertygade om att det är en del av problematiken kan vi nog komma åt genom att anamma dessa metoder:

Tips for Discouraging Plagiarism in the Classroom

Define Plagiarism: The first step toward discouraging plagiarism in your classroom is to define plagiarism for your students. Especially in high school, many students may not realize that plagiarism encompasses paraphrasing and borrowing ideas without attribution.

Discuss Your Plagiarism Policy: Discuss the reasons for your school’s plagiarism policy. Explain that plagiarism cheats the writers of original material out of credit for their work, that it isn’t fair to other students, and that it cheats plagiarizers out of the skills they would develop in writing the paper—setting them up to fail later. A great way to bring up the topic of plagiarism in your classroom is with a quiz. Chris Anson of North Carolina State University put together a great plagiarism quiz for teachers to give students.

Spell Out the Penalities: Discuss the penalties for plagiarism. If the penalties are serious, students will be less likely to take the risk.

Put it in the Syllabus: Include your school’s plagiarism policy in the course syllabus. Putting the plagiarism policy in a prominent location will remind your students of the definition and consequences of plagiarism. Also, discussing plagiarism on the first day with the rest of the syllabus will show students that you’re serious about it.

Teach Citation: Teach proper citation methods. Knowing that there are proper methods for crediting the work of others may teach students to take plagiarism more seriously.

Require Citation: Require detailed citations, including page numbers.

Use Citations Yourself: There’s no better way to teach important concepts than by leading by example: use citations in all your own hand-outs.

Discuss Paper Mills: Let students know that you know about paper mills. Students sometimes think their teachers don’t understand the internet. Assure them that know about paper mills and other services for buying essays.

Require E-mailed Copies: Ask students to e-mail you their essay as well as hand in a hard copy. Having essays in document form will make it significantly easier for you to run a plagiarism check on them.

Encourage Planning: Plagiarism is usually the result of desperation. If you get students to start working early, they’ll be less likely to plagiarize.

Require Early Drafts: Request early drafts or outlines several weeks before the final paper. This will force students to start working early. And once students have to reverse-engineer drafts from a plagiarized paper, it becomes a lot easier just to write the paper themselves.

Talk to Your Students: Meet with your students about their paper ideas. This encourages planning, and allows you to see if a student submits a paper on a topic she hasn’t been working on.

Ban Last-Minute Changes: Don’t allow any last minute changes of topic. These last-ditch acts of desperation are more likely to involve plagiarism.

Be Unique: Pick unique topics and, when possible, use unique reading lists. Internet plagiarism is easy because there are standard essay topics on standard books. If you make unique essay prompts and change them every year, plagiarism will be almost impossible.

Reach Out: Encourage students to come to you with questions about citation methods.

Jag tror att det mycket handlar om att samtala, om att lära ut metoder att föregå med gott exempel, att prata om vad plagiat är. Jag minns genast eleven som jag hade som valde att kopiera hela artikeln från wikipedia och sedan länka till den, utan egen reflektion, eller något eget tillägg. Samtalet därefter kom att handla om vad som bedöms, och att jag inte kan bedöma Wikipedias samlade kunskap, utan att eleverna själva måste tillföra något.

Sedan är jag övertygade om att vi som lärare måste skapa uppgifter som kräver att eleverna skapar något själv, svaret kan inte bara få finnas på Wikipedia, eller Mimersbrunn, då har vi inte gjort vårt arbete heller. Det har jag skrivit mer om på Kolla Källans idélåda.

En parafras eller ett plagiat?

Posted on by

Återigen tisdag och dagen tema på Kolla Källans idélåda är plagiat och frågan om en parafras är ett plagiat eller inte. Min utgångspunkt är romanen 60 Years Later: Coming through the Rye av Fredrik Colting, som är en fri fortsättning på J D Salingers klassiska roman Catcher in the Rye. En liten puff för inlägget:

När Colting ville ge ut romanen i USA, stämde J D Salinger honom för upphovsrättsligt intrång och hindrade på så sätt att romanen gavs ut i USA. Jag ställde frågan till mina elever om de tyckte det var rätt eller inte? Ska en författare ha ensamrätt till sitt verk eller inte? Eller har andra rätt att dikta vidare, skapa nya verk utifrån det ursprungliga?

Resten får du läsa på i inlägget Prata plagiat! Parafrasen visar på dilemmat…

Prata plagiat! Parafrasen visar på dilemmat…

Posted on by

I svenskundervisningen arbetar jag ofta med att låta eleverna skriva parafraser på olika texter eller texttyper. Det kan vara att de får skriva ett futuristisk manifest fast i modern anda, till att vi gör filmer av klassiska noveller som Ett halvt ark papper. Jag har i samband med dessa uppgifter aldrig reflekterat över att elevernas skrivande skulle kunna ses som ett plagiat.

(im)possible by moberg CC (by, nc)

impossible by moberg CC(by, nc)

Jag har sett det som ett tydligt och bra alternativ för att öva olika stilar och olika texttyper, och sett fördelarna med att använda autentiska texter som utgångspunkt. Jag har dock förstått ju mer jag fördjupat mig i diskussionen kring plagiat att det inte alls är självklart eller så enkelt.

Samtala om gränsen mellan plagiat och eget skapande

I det här inlägget skulle jag vilja tipsa om en utgångspunkt för ett samtal kring plagiat och gränsdragning mellan elevers skapande, andras texter och plagiat.

Min utgångspunkt är romanen 60 Years Later: Coming through the Rye av Fredrik Colting, som ett exempel på svårigheter som kan uppstå när ”klassisk” litteratur ger upphov till ny litteratur. 60 Years Later: Coming through the Rye är en fri fortsättning på J D Salingers roman Catcher in the Rye. Enligt Johan Svedjedals artikel Ingen rädder för nöden i DN den 24 november så är romanen:

”/…/en uppföljare till J D Salingers ”The Catcher in the Rye”, berättad enligt fiktionen att Salinger har bestämt sig för att återuppväcka Holden Caulfield, fast som några decennier äldre (och i Coltings roman kallad Mr C). Och i stället för att rymma från en skola smiter huvudpersonen här från ett vårdhem.

Också Colting låter sin huvudperson vandra runt i New York, reflekterande över tillvaron. Mr C funderar över sitt äktenskap och sitt åldrande, sina urinvägsbesvär och sina vänner. Han räddar sin syster Phoebe från ett vårdhem, men till sist hamnar de på ett nytt tillsammans. Under tiden har en tvekamp utspelat sig mellan Salinger och Mr C – författaren har nämligen beslutat sig för att ta död på sin romangestalt, som har blivit en börda och en plåga.”

När Colting ville ge ut romanen i USA, stämde J D Salinger honom för upphovsrättsligt intrång och hindrade på så sätt att romanen gavs ut i USA. Jag ställde frågan till mina elever om de tyckte det var rätt eller inte? Ska en författare ha ensamrätt till sitt verk eller inte? Eller har andra rätt att dikta vidare, skapa nya verk utifrån det ursprungliga?

Har en författare ensamrätt till sitt verk?

När mina elever hörde att Colting mest tagit över ”färdiga romangestalter och diktat vidare om dem”, så blev de frågande.  Varför gör han så? Är det för att låna lite av Salingers storhet? Utnyttja hans kändisskap eller för att han inte klarar av att skapa några egna originella karaktärer?

Jag ställde motfrågan: Sker inte allt skapande i ett möte med andras skapande? De kunskaper, erfarenheter och verk som vi har tagit del av? Jag frågade också om skapande inte bara är att vi utvecklar någon annans idé eller tanke? Och tog jag upp Svedjedals exempel från artikeln Ingen rädder för nöden i DN med Sherlock Holmes och Fan fiction

”Så har skett många gånger genom tiderna. Mest utsatt för denna typ av verksamhet har förmodligen Sherlock Holmes varit, och på internet finns numera mängder av ”fan fiction” där älskare av böcker, tv-serier och filmer diktar vidare på personernas tänkta liv -kärleksfullt, nyfiket, parodierande, pornografiskt.”

Jag frågade mina elever om det tyckte att en romanförfattare kan ha ensamrätt till sina romankaraktärer?

Reflekterade kring plagiat, eget skrivande och skolarbete

Sedan gick vi tillsammans vidare och eleverna fick enskilt reflektera kring plagiat och sitt eget skrivande, och sitt skolarbete. Frågor som de fick reflektera kring var:

  • Vad innebär plagiat?
  • Är det plagiat att skriva vidare på ett annat verk?
  • Är ett plagiat att skriva ett alternativt slut?
  • Är det plagiat att ta en romankaraktär och placera honom eller henne i ett nytt sammanhang?
  • Är det plagiat att stjäla en annans idé?
  • Har du plagierat någon?
  • När får man plagiera? Och när får man inte?
  • Hur ska elever göra för att inte anklagas för plagiat?

Frågan som 60 years later: Coming through the Rye ytterst handlar om är ifall författaren har ensamrätt över sitt verk eller inte? Naturligtvis kom vi också in på att vi använder parafrasen för att utveckla deras skrivande, och om det ska anses som plagiat eller inte.

Vi avslutade hela samtalet med att prata om vikten av att vara tydlig i att skilja på min text och andras. Att man bör vara tydlig med att skilja på citat, referat och att man alltid bör ära den som äras bör.

Samtal om plagiat är alltid svåra att ha, men de är väldigt viktiga då vi står inför en verklighet där att våra elever har tillgång till mer eller mindre välskrivna texter, bilder, filmer på nätet som de kopierar och klistrar in i sitt eget skolarbete. Det är viktigt för oss att prata kring frågan om plagiat och eget skapande. Vi måste också ta oss en funderare kring hur originella våra elever ska vara i sitt skolarbete?