Etikettarkiv: privat

Personlig, men inte privat – en kommentar om Facebook

Jag skrev ett inlägg Vän på Facebook, en komplicerad historia för lärare för ett tag sedan om Facebook och att jag låter mina elever bli mina vänner på Facebook, men att det är deras val. Jag ”addar” inte dem, men de som vill ha mig som ”vän” får gärna adda mig och jag accepterar, alltid!

Inlägget har väckt mycket funderingar, frågor och en del diskussion, som i kan läsa om i samband med inlägget. Många tycks tycka vän med elever på Facebook innebär att blandar ihop privatliv med sitt professionella, yrkesliv.

Det har fått mig att fundera mycket kring begreppen privat, professionellt och personligt. När jag läser Malin Strömans inlägg Alla kan inte vara vuxna och professionella att hon fick följande reaktion på mitt inlägg av en förskoleföreståndare:

Den förskoleföreståndare som satt vid middagsbordet reagerade direkt mycket starkt mot detta. Hon förstod inte alls varför lärare skulle, och upplevde direkt att lärare och elever inte ska involveras i varandras privatliv. Normalt sett vill lärare inte jobba i det område de bor i just av denna anledning. De vill inte jobba när de är lediga. Det ska vara skillnad mellan arbetsroll och privatliv.

Jag undrar hur den förskoleföreståndaren förhåller sig till sina förskolelärare, får inte de heller bli vänner med henne på Facebook? Är det inte samma sammanblandning mellan privat och professionellt? Problematiken ligger i mina ögon inte i frågan om privat kontra professionellt, utan i makt och relationer, påverkan och asymmetriska relationer som finns mellan arbetsgivare-arbetstagare, lärare och elev. Sedan kommer ålder, mognad och ansvar till som aspekter för mig som är lärare i förhållande mellan mig och mina elever.

Malin Ströman berättar vidare väldigt personligt och fint om sina egna högstadieår och vilken betydelse hennes klassföreståndare hade för henne:

Jag minns min egen högstadietid som fasligt rörig. Tonåringar (fler än jag måste jag väl ändå tro) bryter sig med bravur loss från sina föräldrar och lyssnar främst till sina vänner och till media (Internet, TV, musik). Jag uppskattade mina klassföreståndare enormt mycket. För det första var de feminister och noga med att hålla en jämn fördelning av uppmärksamhet och hörda röster tjejer och killar emellan. Men sen var de också ganska privata – vuxna, mycket närvarande och personliga. Jag trodde på dem, på vad de sa, och på att de fanns där för mig.

I mina ögon visar Malin på vikten av att unga i skolan har lärare som vågar vara personliga, det betyder inte att jag behöver vara privat. Jag har sett mitt engagemang i sociala medier främst som del av mitt arbete, som en del av mitt lärarskap, eller min roll som utbildningsansvarig för Webbstjärnan.

Jag försöker vara personlig men avstår från att vara privat. Det är en gränsdragning, som är viktig för mig.

När jag arbetar med retorik med mina elever brukar vi prata en hel del kring skillnaden mellan privat och personlig. Jag brukar säga till mina elever att vi människor är intresserade av andra människor, vi vill veta mer om den andre, om personen bakom faktan, bakom talet. Och jag brukar exemplifiera med att säga till mina elever att de aldrig lyssnar så bra som när jag berättar något som de kan relatera till, när jag berättar något om mig själv som människa, att jag kopplar någon komplicerad teori till deras vardag, till mig eller min familj. Det är ett retorisk grepp.

Det tycks vara en sanning som de tagit med sig och i deras diplom till mig på skolavslutningen skrev de:

-du pratar alltid om dina barn för att få oss att lyssna, personlig som retorisktknep!

-för roligt att dra upp sonens kalsonger ur väskan i klassrummet

Jag är medveten om att när jag är personlig så lyssnar mina elever bättre. Och att jag vågar vara personlig gör också att de får en relation till mig, som människa, jag blir något mer än bara en lärare, en byråkrat. Facebook är för mig en personlig arena, men absolut inte privat. Så när det kommer till den aspekten på Facebook, att elever på Facebook skulle leda till att jag blandar ihop privat (om Facebook nu är privat) med mitt professionella, det valde jag att göra i och med att jag fick bli vän med min rektor.

Jag tror med andra ord att jag kan vara personlig och professionell i förhållande till mina elever även på Facebook.

Går det att skilja det privata från det offentliga?

När jag läser twitterprofiler ramlar jag regelbundenhet över formuleringar som ”de åsikter som jag uttrycker här är personliga” eller ”det är mina ord inte min arbetsgivares”. Jag beundrar styrkan i de orden och funderar över hur gör du då?  Och om det går, hur lär vi elever det?

Jag har brottats med frågan ett tag nu, funderat över hur det ser ut, funderat på om jag kan skilja privata från min yrkesroll? Frågan jag brottas med är: om jag har eller uttrycker kontroversiella åsikter kommer det inte bara att förknippas med min yrkesroll, med mina arbetsgivare, och/eller uppdragsgivare? Om mina elever har kontroversiella åsikter, hur kommer det att återspeglas sig på min skolan, på min yrkesroll, på mina elever? Frågan aktualiserades idag av Stakstons inlägg Befriad Zon en twittrande lokförare en utmaning för SJ AB.

En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det gäller faktiskt även skolan, vi har elever, som agerar på nätet i offentliga arenan, på Facebook, på Youtube etc och vi måste också förhålla oss till deras agerande vare sig vi vill eller inte. De uttrycker sina åsikter privata eller inte om skolan, om lärare, om kamrater, sin vardag, de delger världen sina berättelser, men lyssnar vi? Tar vi del av den? Eller inte?

Att vara aktiv på nätet i sociala medier innebär att vara offentlig, och den offentligheten måste vi i skolan hantera, reflektera över belysa tillsammans med eleverna, frågan som Stakston så tydligt belyser är om det går, eller om omgivningen klarar av att skilja yrkesrollen från den privata Det är en fråga som vi alla måste brottas med i vårt nya medielandskap. Låt oss i skolan ta vårt ansvar och kanske börja med att belysa frågan om privat kontra offentligt, en av de frågor som vi måste förhålla oss till i sociala medier, varför inte börja där.

Sociala medier -att skilja offentligt från privat?

Jag sitter och förbereder mig för en presentation om hur jag arbetar med sociala medier i skolan och om hur mina elever upplever det är att arbeta med sociala medier i skolan. I mitt förberedelsearbete ramlade jag över följande blogginlägg privat eller profesjonell i sosiale medier:

Det har etter hvert dukket opp mange ulike problemstillinger omkring kommunikasjon i sosiale meder. Det dreier seg om hvem man er og hvilken rolle man har når man kommuniserer. Når opptrer man som privatperson og når opptrer man som profesjonell? Er det i det hele tatt mulig å skille på disse tingene i sosiale medier?

Inlägget diskuterar i vilken grad vi kan skilja på det privata och det offentliga i sociala medier, att det egentligen inte blir ett problem före vi står inför en kontroversiell fråga eller frågeställning och då är Sølvi E.Suongir tydlig. Hon skriver:

Er det mulig å opptre både som privatperson og yrkesrolle, og skille mellom disse. Jeg vil hevde: ”NEI”. Eneste mulighet er å skape en alias og en anonym karakter som kan opptre på vegne av deg som privatperson. Du vil alltid assosieres med din profesjon og yrkesrolle, selv om du ikke opplyser dette. En eller annen vil finne ut hva du jobber med og hvor. På en annen side har organisasjonene og merkevarene et stort behov for personlige representanter i sosiale medier, og det er viktig og ”personifisere” merkevaren og gi det et ansikt utad. Kommunikasjon med profesjonelle uten et spor av personligheten eller privatpersonen blir fort kjedelig og litt ”umenneskelig”. Men det er du selv som må sette grensene for hvor langt inn i den privates sfære andre får komme.

Detta får mig att minnas en fråga som en av mina elever ställde en av de sista dagarna i skolan:

Kristina kan jag lämna de-där-Facebookgrupperna, som vi skapade, för jag vill inte längre vara med i dem längre, mina kompisar undrar lite över dem

Naturligtvis! svarade jag med ett leende, och mindes uppgiften som jag fortfarande tycker är underbar. Mina elever fick i uppgift att skapa en ny modern rörelse, skriva ett manifest för att förändra världen. Verktyget för att föra ut deras rörelse blev sociala medier. Så de fick som uppgift att skriva ett manifest som de sedan skulle publicera på Facebook, eller annat valfritt socialt medium.

Tänk vilka underbara manifest det blev. När frågan, om de fick lämna dessa grupper dök upp, insåg jag att mina elever inte alls tyckte att det var lika underbart, eller självklart. För dem går det en tydlig skiljelinje mellan privat och offentligt i sociala medier, eller mellan skola och privatliv och den gränsen är knivskarp. De skiljer på skolarbete (kan vara offentligt) och privatliv (t.ex. Facebook) och dessa två hör inte samman eller åtminstone inte på Facebook.

För mig är inte skiljelinjen så skarp, sociala medier är kommunikationsverktyg, och jag använder dem tillsammans med eleverna för att pröva gränserna och för att lära oss hur dessa fungerar. Tydligen skiljer mina elever på det som sker på Facebook, och det är privat och annat som vi gör på nätet, som kan vara skola.

Frågan fick mig också att minnas att det var en grupp som aktivt valde blogg som verktyg för sin moderna rörelse för att slippa skylta med den bland vänner på Facebook. Bloggen som verktyg var inte lika privat som en Facebookgrupp skulle vara.

Intressant.

Sedan blir det ännu mer spännande när Sølvi E.Suongir så tydligt säger NEI det går inte att skilja på privat och offentlig kommunikation i sociala medier. Det får mig att undra hur slutna mina elevers Facebooks profiler egentligen är… Spännande.

Om gränsen mellan privat och offentligt online

Idag är barn och ungdomar mer aktiva än någonsin på Facebook och andra communities på internet. I Datainspektionens rapport Ungdomar och Integritet uppger 82 % av svenska ungdomar att de surfar varje dag, 65% skickar SMS varje dag. Ungefär hälften chattar och besöker webbcommunities varje dag.

Ett sätt att hålla sig uppdaterad

Barn och ungdomar använder dessa communities för att träffa sina vänner, för att hålla sig uppdaterade samt uppdatera sina vänner om vad de har gjort, sett och tycker. De delar med sig av sitt privatliv kanske mer än någonsin, och med fler än någonsin, men samtidigt är gränsen mellan vad som är privat och offentligt flytande.

Talking on the phone one cold winter's day by soylentgreen23 CC (by, sa)

Talking on the phone one cold winter’s day by soylentgreen23 CC (by, sa)

På internet tycks det inte finnas en gemensam norm för var gränsen går mellan det privata och offentliga, och det är en fråga som vi i skolan tillsammans med våra elever bör undersöka och diskutera. Det är en fråga som handlar om säkerhet, om att inte råka illa ut eller att såra andra. Samtal som förs på nätet stannar inte alltid där de startar och de bör vi också uppmärksamma våra elever på. Så ett samtal kring var gränserna går, eller inte går, är alltså befogat…

Några exempel på att gränsen är suddig

En sådan diskussion kan ha sin utgångspunkt i exempel som Edvard Unsgaards statusuppdatering på Facebook, som blev en het potatis när den nådde tidningarna ”Reinfeldts pressekreterare i blåsväder

”…tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”

Ett annat exempel som visar på att gränsen mellan offentligt och privat på nätet är flytande är uppståndelsen kring Björn av Kleens artikel i Expressen Mat att hata som handlar om TV-serien ”Landet Brunsås”. I artikeln valde av Kleen att publicera de statusuppdateringar som ”Flera kvinnor i min yttre digitala bekantskapskrets” hade skrivit på Facebook om tv-serien, utan att fråga de berörda om lov, eller tillåtelse.

Var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet?

Båda dessa exempel väcker frågan: var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet? Är det som elever skriver, publicerar online på Facebook, Twitter, Bilddagboken, bloggar privat eller offentligt? Får man citera, återge andras uttalanden utan att först fråga om lov?

En gemensam utgångspunkt

För att ha en gemensam utgångspunkt för hur vi kan dra gränserna mellan privat och offentligt på nätet använder jag Marcin de Kaminskis blogginlägg Var går egentligen gränsen för det privata? i vilket han drar upp följande förslag till riktlinjer för var gränserna mellan privat och offentligt på nätet kan gå. Han menar att:

”Även om det kan vara svårt vid en första anblick att avgöra var gränsen för det privata går på nätet finns några enkla hållhakar. Vad är ok att använda när man exvis bedriver (seriös) journalistik? Här är exempel kopplade till ovanstående fall:

Oskyddade Twitterflöden (som Isobels): ok (publikt).
Låsta Facebookflöden (som Isobels): inte ok (privat).
Oskyddade Facebookflöden (som Unsgaards): ok (publikt).

Det som är allmänt tillgängligt kan alltså ses som någon form av allmänning som man åtminstone får ta del av och sprida bäst man vill, även om man rimligtvis kan ha andra etiska betänkligheter.”

Med de Kaminskis inlägg som utgångspunkt kan jag sedan föra ett samtal kring gränsdragningen mellan privat och offentligt på nätet. Jag kan tillsammans med mina elever prata om att det som skrivs på nätet kan vara både privat och offentligt, och att eleverna bör vara medvetna om att det de säger, skriver på nätet lätt kan bli tas ur sitt sammanhang och då kan det göra både dem och andra ledsna.

***

För dig som vill veta mer om Facebook vill jag rekommendera följande Facebook-FAQ

***

Efter att jag publicerat inlägget kom Marcin med ett litet uppföljningsinlägg som jag också vill puffa lite för ”Fortsättningsdiskussion om privat och offentligt