Etikettarkiv: problem

Barn och internet, vad funderar jag kring?

The look of envy

Internet är ett medium som är vardagsmat för mig i min yrkesvardag, i min vardag, på min fritid och i mina barns vardag. Jag skulle vilja att debatten kring barn och internet skulle kunna handla om de problem som jag möter på nätet som förälder. De stora problemen, som gör att vi lär oss pö om pö.

Inte bara om att Det bästa är att lära de små att tänka rätt från början, menar Per Hellqvist. Var finns och belyses de problem som jag möter som förälder på internet:

  • de avtal som barnen måste ingå för att kunna spela onlinespel
    • ofta är det prenumerationer, som innebär att jag måste säga upp dem, annars kommer en löpande betalning
  • att en del av speltjänsterna spar kreditkortsinformationen
    • vilket gör att mitt barn kan köpa sig ”guldmynt” eller extra bonus utan mitt godkännande
  • lösenorden som ska vara ”hemliga”
    • men mina barn spelar tillsammans med kompisar, på fritids och lösenord är långt ifrån säkra eller privata. Konton blir kapade, och inspelade krediter försvinner.

Sedan finns det naturligtvis andra vardagsproblem som hur man lär sig navigera på YouTube, att relaterade klipp om Bamse gärna och ganska snart tar ett barn någon annanstans. Det är stora problem i min internet-vardag som förälder.

Alla de sociala aspekterna på nätet, med mobbning, att barn blir utnyttjade etc. De problem är inte specifikt kopplade till internet, utan till vardagen, verkligheten och livet de måste diskuteras och debatteras också, men inte med utgångspunkten att dessa problem uppstår i och med internet.

 

Skolan, lärare och yrket, undantaget och regeln

Jag har haft en underbar dag med en liten entusiastisk lärargrupp som tillsammans med mig har utforskat WordPress. Det har varit en dag ful med intryck, insikter och det är så roligt att träffa kollegor som så entusiastisk ta sig an ett nytt verktyg.

Under lunchen pratade vi länge om skolan, varför vi i skolan inte hörs i debatten. Varför alla anser sig vet och kunna formulera lösningen på skolans problem. Men när jag tittar på skolan, på yrket (läraren, pedagogen, skolpersonalen) och funderar på problemet så inser jag att vi är nog inte ens överens om hur vi ska definierar problemet. Skolan = ett problem? Skolan = den viktigaste valfrågan? Men på vilket sätt är skolan ett problem?

Vi lärare har våra problem med skolan och

  • Skolledare har sina
  • Politikerna har sina
  • Föräldrarna sina
  • Skolbibliotekarierna sina
  • Eleverna har sina
  • Olika intressegrupper sina

Kanske är skolans största problem att alla har sina egna beskrivningar, och sina egna ”problem” som de ska lösa i skolan, eller med skolan? Och vem ska först få definiera problemet, vilket problem ska prioriteras när ”problemen ska lösas” samt varför?

Skolans största problem är också skolans största tillgång

Jag hör ofta att skolans största problem är att:

”alla har en erfarenhet av skolan, alla vet vad skola är”

i förlängningen innebär det också att alla vet vad en lärare gör, vad en elev har för roll och hur det går till i skolan samt vad skolan förmedlar för kunskaper. Jag kan se problemet, men det slog mig igår att det är ju också skolans största tillgång, eftersom alla har erfarenheter av skolan så borde det vara enkelt att få alla att känna engagemang för skolan och ta ställning till det som man anser att skolan borde ägna sin verksamhet åt.

Samtidigt är det så att för att vi i skolan ska kunna mobilisera allt det engagemang som finns för skolan, måste vi också öppna upp och visa vad skola är och vad elever har för roll i skolan, vad lärare gör och vad vårt arbete innebär. Jag tror att det är viktigt att öppna upp skolan. Göra skolan och visa vad skolarbete är, vara mer transparent i förhållande till omgivningen.

Samtidigt tror jag att många i skolan blir väldigt nervösa över att ”alla vet allt om skolan”, att alla vet vad jag gör, hur skola går till vad elever lär sig, och kanske är det en förklaring till att så få lärare vågar öppna upp och visa vad skola är. Min erfarenhet av sociala medier är just att det är enkla och väldigt kraftfull verktyg för att visa vad skola är och vad vi gör i skolan, vilken roll lärare har, samt vilken roll elever har. Men sen är det nog som Ann-Catrin Brockman säger i Sociala medieakuten fast jag har kopplat det till skolan istället för politiken. Sociala medier i skolan handlar mycket om frågan:

How to…

Varför är det bra att öppna upp skolan? Varför är det bra med sociala medier i skolan? Varför bör vi använda dem? Hur har vi tid? Vad ger det tillbaka? Visa på det roliga på nyttan, att det skapar kontakter, vi kan prata med andra, en bredd på samtalet.

Sedan är sociala medier suveräna pedagogiska verktyg, men det ska jag återkomma till…

Våga använda web 2.0, se möjligheter och inte hinder

Mia Ankarvall har läst mitt inlägg skolan behöver web 2.0 menar att jag ska drömma realistiska drömmar om web 2.0 och skolan och hennes argument är i stort sett två och jag vill reflektera kring dem ett efter ett…

  • uppkoppling eller brist på datorer i skolan/hemmet, Mia Ankarvall skriver

Det är långt ifrån så att Sveriges grund- och gymnasieskolor har en datorpark som täcker upp för att räcka till för varje elev. Det är inte heller så att alla elever har datorer hemma. Hur uppkopplingen ser ut via mobiler vet jag inte, men knappast något skolan kan kräva av elevernas familjer.

  • barn med speciella behov hur möter vi dem?
  • Angående datorer i skolan, så tror jag många föreställer sig att jag arbetar i en skola med en dator per elev, så är inte fallet. Vi har 20 datorer i vår ena datasal, 24 i den andra, sedan har vi inte mer. Internetuppkopplingen på skolan är inte heller vad jag skulle säga är ”bra” vi kan inte öppna två webbläsarfönster på samma gång då svarar inte uppkopplingen. Sitter två elever bredvid varandra kan inte surfa på samma webbplats för då kör sig webbläsaren. Och ändå har jag valt och väljer att lägga en stor del av min undervisning på att utnyttja just datasalen och datorerna där. För att svara på Ankarvall fundering så javisst det är ett OK ett stort OK!

    Varför gör jag det då? Anledningen är enkel, ingen ska behöva känna att de inte få möjlighet att genomföra sitt skolarbete i skolan. Dessutom är det min/skolans skyldighet att utjämna socioekonomiska skillnader. Skolan ska vara en plats där alla får samma förutsättningar.

    Naturligtvis har många av mina elever tillgång till datorer hemma, med internet, men det till trots väljer de flesta att genomföra sitt skolarbete i skolan. Tillgången till infrastrukturen, tekniken, till dator, internet borde vara bättre, än vad den är, men eftersom jag sett att dessa verktyg (internet/datorn) hjälper mina elever, underlättar för mig, förbättrar dialogen, har jag valt att jobba med eller mot den tekniska utrustning som skolan har. Jag har också valt att inte använda bristande teknisk utrustning som argument för att jag inte skulle kunna arbeta med sociala medier i skolan.

    Angående tillgång vill jag dessutom gärna få möjlighet att referera till den senaste statistiken som jag sett på området, i rapporten Unga svenskar och internet 2009 och den säger att 79% av alla unga svenskar har tillgång till en egen dator. Det är inte alla men en klar majoritet. Naturligtvis är det skolans uppgift att inte bara ta det för givet att alla har eller ens kan hantera datorn, och tillgångsfrågan är viktig men låt oss förhålla oss realistiskt till den.

    Jag kanske springer före, men någon måste visa vägen, någon måste våga pröva, inte bara se hinder och låta dem stoppa oss… Angående referenser till mitt arbete med sociala medier, så se min handledarblogg. Kanske kan romanbloggen ge en illustration för hur arbetet kan se ut, eller kanske kan min presentation kring twitter i skolan ge dig en vägvisning på hur verktygen kan användas…

    Barn med speciella behov, om jag förstår Mia Ankarwall rätt så pratar hon om barn som har svårt att se sammanhang, och att de skulle hindra dem från att kunna hantera sociala medier? Jag har inte erfarenheter av att arbeta med just sådana barn. Men de elever som jag har som har speciella behov, har jag lättare att få syn på, stötta och hjälpa när jag arbetar med verktyg som synliggöra deras processer (det gör sociala medier, såsom jag använder dem). Sedan är det naturligtvis så att det finns många sätt att lära, många vägar leder till samma mål, jag som lärare måste erbjuda flera olika lösningsmetoder, inte bara en.

    Sedan vill jag verkligen säga att bilden kring barn med speciella behov och it i skolan inte alls är så mörk, se t.ex Marie Linders presentation från TeachMeet, där hon pratade om just barn med speciella behov och hur deras tillgång till it lyfte deras skolarbete.

    Föder verkligen tristess kreativitet?

    Jag läser Mathias Klangs inlägg Tristess som kreativt verktyg och tänker han har kanske rätt vi använder nog tekniken för att fly tristessen. Tekniken föder rastlöshet, vi behöver inte utsätta oss för de tråkiga uppgifterna, vi kan genom tekniken ständigt söka nya möjligheter,  möjligheter att fly. Men jag undrar föder verkligen tristess kreativitet?

    Bollnäs

    Personligen söker jag lösningar, inspiration på nätet, med hjälp av ny teknik, i synnerhet när jag fastnat i min kreativa process. När inga idéer längre kommer till mig… Då kan ett ganska planlöst surfande leda mig till nya källor, nya möjligheter, nya lösningar.

    Men dagen till ära bestämmer jag mig för att ta mig an uppmaning i slutet av inlägget

    Knepet handlar om att hantera tristessen. Minns du när du senast var uttråkad? Om du är som jag handlade det antagligen om en stund då det var socialt oacceptabelt eller tekniskt omöjligt att använda sig av din teknik. Flyktvägarna var avskurna. Tekniskt eller socialt. Du var tvungen att vara kvar på den plats du fysiskt befann dig på. Nästa gång det händer, gräv inte instinktivt efter datorn, telefonen, musikspelaren eller något annat tekniskt stöd. Njut, kliv fram mot avgrunden. Släpp din hjärna fri och vänta på nästa kreativa impuls att bubbla fram från ditt undermedvetna.

    Se om tristessen föder kreativitet. Om jag inte tar med mig datorn till mötet, vad händer då? Vad händer med mig när jag inte längre kan fly in i teknikens vindlingar, när jag tycker att mötet är tråkigt? Jag undrar kommer kreativiteten, nya möjligheter kommer att slå emot mig?

    Nu ska inte mitt enda försök tas som ett bevis för att Mathias Klang har vare sig fel eller rätt, men visst min hjärna stängde av, min hjärna valde att göra sig fri, när jag tyckte att mötet blev trist, men någon kreativ impuls kom inte fram från mitt undermedvetna, tyvärr…

    Trots att jag hoppades…

    Plagiat tycks vara dagens tema…

    Jag skrev tidigare ett inlägg om plagiat, litteratur och skolan och nu läser jag på DN att en kinesisk författare hävdar att han har skrivit Avatar och vill stämma James Cameron för att han har till 80% plagierat hans roman ”Tales of the Blue Crows” från 1997.

    Romanen kretsar kring sex astronauter som reser till en fjärran planet som är bebodd av rymdvarelser med blått skinn. Boken är bara publicerad på nätet. Zhou Shaomou själv trodde inte att det skulle finnas någon större efterfrågan efter hans ”blå” historia.

    Genast får det mig att tänka på det som sades i OBS idag, där de diskuterade ”autofiktion”, plagiat och Marie Darrieussecq som menar att

    Hos den som anklagar någon för plagiat finns en önskan om att faktiskt BLI plagierad, hävdar hon, att vara den utvalda som en storhet VILL härma. Hon ser de anklagande som rivaliserande syskon som måste döda sina systrar och bröder för att vinna faderns gunst.

    Tänkvärt, och intressant, ska bli spännande att följa…

    Skolan som varumärke, en spännande tanke…

    Måste barnen tycka att det är roligt, bara för att de måste? Naturligtvis inte, och skolan är ett måste…

    Men om vi liksom Richard Gerver vänder på det, hur gör framgångsrika ”brands” för att få oss att vilja köpa saker, och kan skolan använda det?

    Om vi börjar med den första frågan om hur märken som Gud-vet-vad gör så bygger mycket av modern marknadsföring på att kopplas till vissa värden, ett förhållningssätt till livet, tänk bara på Apple, och deras slogan ”Think Different”. Vem vill inte förknippas med det?

    Vad skulle skolan vinna på att faktiskt marknadsföra sig till de kräsna konsumenter som våra elever/studenter är? Vet inte, men vi måste inse att barnen som vi möter i skolan är medvetna konsumenter som inte bara köper argument som det är bra för att det är ett måste.

    Om skolan är skrivningar, prov och läxor, vad finns det för mervärde i det? Vilka värden uppnår jag genom att köpa den varan? Om vi ser utbildning som en vara och eleverna som konsumenter så vill de unga ha mervärde. De vill förstå hur skolan/kunskapen kan påverka deras liv, förändra deras liv, ge dem något extra.

    Kanske måste vi i skolan bli lika skickliga marknadsförare som Apple? Eller handlar det om något annat? Troligen handlar det om många saker, men tänk om…

    Tänk vilka möjligheter…

    Jag är en traditionell och tråkig lärare i mångt och mycket. Jag tycker att det är jobbigt när en mobiltelefon ringer under lektionen och stör. Det enkla förhållningssättet till störande element, som mobilen är förbud. De har inte i skolan att göra, ska inte vara på lektioner, etc.

    I am on holiday…by melilab CC (by, nc)

    Läser inlägget ska man lämna sina barn till skolan eller är det bättre att hålla dem hemma? som handlar om mobilen i skolan, frågan som ställs är om skolan kan köra med ”knowledge by fear”, eller om skolan också måste vakna upp för samtiden.

    Frågan är varför löser skolan problem så,

    • inte bra=förbjud,
    • de stör=förbjud,
    • kan vara ett otillåtet hjälpmedel=förbjud,
    • kan användas för att kränka andra =förbjud…

    Men en mobil kan vara så mycket mer än ett problem. En mobil kan lätt skapa möjligheter, och dessa möjligheter vill jag kunna använda:

    • till att dokumentera, genom att t.ex. fotografera
    • till att filma, t.ex. filma er tolkning av texten…
    • till att ge respons t.ex. via t.ex twitter
    • till att söka svar på frågor snabbt och utan tillgång till dator?
    • till att lösa uppgifter
    • till att hjälpa varandra…

    frågan jag ställer mig är kan jag det? Kan jag kräva att mina elever använder sina mobiler för att samarbeta, genom att ta bilder som de skickar till varandra via nätet, eller kan jag kräva att de ska använda sina mobiler för att twittra respons till kamrater? Om jag gör det, vad krävs då av skolan?

    Kanske ett trådlöst nätverk, men jag undrar… har alla elever mobiler som erbjuder dessa möjligheter, kan alla mobiler kopplas upp mot ett wifi-nät och om inte, är utbildningen då likvärdig? Jag bara undrar…

    Mobilen är ett spännande verktyg, ett i mångt och mycket oprövat pedagogisk verktyg, som vi i skolan behöver undersöka, inte förbjuda. Vi måste hantera tekniken och dess möjligheter. Men frågan är hur, och jag tror inte på förbud.

    Från ett annat perspektiv

    Classroom Clock by Chris Campell CC (by, nc)

    Jag är i tid, är förberedd, till och med välförberedd. Mina elever är också förberedda, laddade och förväntansfulla. Vi hälsar. ”God middag!”. Lektionen är igång. Fokus finns på lektionen och uppgiften. Det här kommer att bli bra. Jag inleder med en kort genomgång om vad dagens lektion ska innehålla…

    Datorn är igång, jag inloggad, ska bara koppla ihop min dator med projektorn. Det gick bra förra lektionen, så det ska nog gå nu med. En sladd, och en knapptryckning och sedan är vi igång. Kopplar in sladden, trycker på knapparna Ctrl + F10.

    Inget händer. En blå duk, med texten ”ingen signal” i ena hörnet.

    Provar en gång till, men duken förblir blå, och i ena hörnet står det fortfarande ”ingen signal”. Jag provar ännu en gång, med en lite hårdare knapptryckning. Bestämt! Men resultatet är detsamma.

    En blå duk, ”ingen signal”.

    Klassrummets fokus har flyttats från lektionen, från uppgiften, från duken till kamraterna, som småpratar med varandra. Pratet i klassrummet säger mig: det här kommer att ta tid. Det är ingen idé att vänta, det kommer ändå inte att hända något.

    Surret, småpratet bland eleverna gör mig lite stressad. Vad blir det här för lektion? Hur ser mina elever på mig? Än en gång en oteknisk lärare, som tror att hon kan, men som aldrig kan få det att fungera…

    Är tillbaka i min egen skoltid. Svenskläraren kan inte få igång diaprojektorn. Den vill inte fungera. Jag sitter och ser henne tappert försöka, väntar, småpratar om att lärare är sååå otekniska. De borde väl lära sig. Jag ser läraren ge upp och be någon i klassen om hjälp för att lektionen ska komma igång, och det tog tio minuter.

    Stressad, lite svettig. Irriterad på datorn, på sladden, på mina elever. Varför blir det så här? Det borde fungera! Får ge upp, be om hjälp. Någon får hämta ”vaktis”, men innan jag hinner kommer den avväpnande, och i mina öron ironiska kommentaren, från klassrummet

    ”Går det bra där framme?”

    *****
    Hmmm…. kommentera gärna…

    Pingbekymmer med bloggandet

    Jag har haft pingbekymmer med den här bloggen, och det har visst varit längre än vad jag förstått.

    Thanks Tim, by Carla216 CC (by, nd)

    För dig som inte vet vad en ping är, så är det en sorts kommentar som en bloggare skickar till en annan blogg genom att göra en länk inlägget som man skriver som en kommentar, en replik, en hyllning, en reflektion, eller vad det nu är för sorts inlägg till den andra bloggarens inlägg.

    Fungerar pingarna, som de ska så blir det som mellan min blogg ”handledarblogg” och mina elevers loggbloggar. Vi berättar för varandra att vi läst. Jag kommenterar deras loggböcker genom att skriva inlägg om deras arbete,och länkar till de inlägg jag läst, vill kommentera, undrar över etc. Det är ett utmärkt sätt att tala om att nu har jag läst det du skrivit och jag vill att bara berätta att du kan läsa mina kommentarer, reflektioner, intryck, åsikter i det här inlägget.

    Jag använder alltså funktionen flitigt som handledare, och mina elever gör naturligtvis på samma sätt när de vill kommentera det jag skrivit om dem i ett eget inlägg. För att vara tydlig ska jag säga att jag använder vanliga kommentarsfunktionen också, men pingarna är mer effektiva, eftersom jag läser inläggen via rrs-flöden på min googlesida, och då slipper jag sitta och surfa runt på alla deras bloggar.

    Till min stora besvikelse har jag haft svårt att få till det med mina ”pingar” på den här bloggen. Till en början var det säkert, ville inte synas, höras, läsas, men snart känns det lite meningslöst att länka om man inte kan pinga andra som skrivit de inlägg som jag vill kommenterar, skriva om, hylla eller gå i polemik med.

    Igår tog jag tag i problemet och kontaktade jag Binero, mitt webbhotell, i förhoppning om att de skulle kunna hjälpa mig. Och redan i förmiddags testade jag att pinga mig själv och till min stora förvåning så fungerade det. :)

    Idag har pingarna gått fram till alla andra bloggar som jag länkat till, för det har under dagen ramlat in kommentarer på inlägg som jag gjorde redan förra året. Tack Binero och i synnerhet Johan på supporten.

    Tack alla, för alla kommentarerna, som kommit in under dagen.