Etikettarkiv: reflektion

Varför bloggar jag? #blogg100

Den frågan tror jag alla som bloggar återkommer till. Jag har skrivit om det flera gånger, vad är det som får mig att blogga? Varför skriver jag på den här bloggen? Allt startade med att jag ville ha en yta/plats min plats på nätet där jag kunde reflektera över mitt arbete, mina iakttagelser kring internet, skolan, livet. Den här bloggen startade som en lärarblogg, en blogg om att arbeta med internet i skolan. Jag skrev om det jag läste, det jag funderade kring, det jag gjorde.

Idag är det ingen lärarblogg, kanske var det aldrig det. Kanske skulle min blogg ha kallats  skolblogg från början, eller kanske för en reflektionsyta för mig och mina tankar kring internet och teknik och hur den påverkar mig och det samhälle som jag lever i. De verksamheter som jag arbetar med. Min blogg är också för alla er som eventuellt ville läsa om saker som fascinerar mig, med livet, internet och skolan. Så varför bloggar jag? Jag bloggar för att en stunds reflektion med hjälp av tangentbordet får mig att samla mina tankar, mina idéer.

Jag bloggar helt enkelt för att min blogg ger mig möjlighet att skriva ner saker som jag funderar kring, i synnerhet kring sånt som jag läst och tagit del av på internet. Jag önskar allt oftare att jag skulle ha mer tid att blogga, att jag hann fånga mer av mina funderingar i flykten, och jag lovar mig själv att jag ska försöka göra det mer… kanske oftare även när det inte är #blogg100

Styrkan med sociala medier – möjligheten att få kunskap

Jag var i Göteborg och på Södra vägen får jag syn på en underbar häst. Den står där vacker som en dag och jag inser att jag bara måste dokumentera den.

Streetart-dala-horse

Street-art eller graffiti, är många gången en förgänglig konstform. Det som skapas, försvinner eller plockas bort och det man tycker om finns inte kvar om man inte dokumenterar det. Vilket jag gjorde, men jag ville dessutom dela min upptäckt, min upplevelse som jag hade i Göteborg, så jag lade upp mina två bilder på flickr. Delade dem på twitter och insåg att det inte bara var jag som gillade hästen.

Efter en efterlysning av @Beata_J så fick vi reda av Magnus Carlsson vem som kan vara den som skapat hästen. En konstnär vid namn Shai Dahan, kolla in hans webbplats. Det är häftigt, och jag undrar om det ens hade varit möjligt utan sociala medier.

Tekniken påverkar vårt sätt att kunna ta del av kunskaper, erfarenheter. Världen blir mindre, frågan jag ställer mig är om detta beror på vilket nätverk man har, eller om många svar kan vara bara en fråga, ett @-bort. Vad tror du?

Hittade via kontaktinformationen på Shai Dahans webbplats hittade jag hans fotoström och se vad hittade jag där om inte samma häst.

Ensamhet – dialog – transparens och ansvar i sociala medier

The mini clones ate taking a bath in the easter candy bowl

Idag läser jag Anders Mildners krönika i SvD En ny ensamhet på väg att ta över om ensamhet, den digitala ensamheten, och instämmer i en stund att nätet medför en annan ensamhet i vardagen:

Där ensamhet förr ofta handlade om isolering, handlar den nu om exkludering. I dag behöver ingen sitta och glo på sin telefon i tystnad. När som helst går det att följa ett samtalsflöde, där människor diskuterar och interagerar. Men samtidigt har antalet tillfällen då man kan känna sig bortvald och ignorerad ökat dramatiskt. Bara för att det går att betrakta ett samtal, behöver det ju inte betyda att man välkomnas in i det.

I en bok som gavs ut inför internetkonferensen SSWC, skriver David Hall om hur känslan av utanförskap ter sig i en värld där alla samtalar öppet inför ens ögon: ”Det kan vara att se någon logga in på något av instant messaging-nätverken, skicka ett meddelande till denne och se detta förbli obesvarat när samma person loggar ut ett par timmar senare. Det kan vara att se kontakter på Facebook sinsemellan kommentera tillställningar de varit på men som man själv inte blivit bjuden till trots att man tycker sig ingå i samma krets av människor.”

Vi kan möjligen säga adjö till den analoga ensamheten, men antagligen betyder det bara att vi får hälsa en digital ensamhet välkommen till vår värld. Och vad den egentligen innebär, det vet vi än så länge väldigt lite om.

Men sedan undrar jag om det är ensamheten som är ny om det inte bara är att den får en annan dimension. Sociala medier medför en annan transparens för social exkludering, men den har funnit där hela tiden. Alla blir inte inbjudna till samtal, i umgänget, det är bara att vi har kunnat gömma vår närvaro, vårt bristande intresse för en del. Frågan är: Hur hanterar vi denna nya nakna sanning? Sedan handlar det om ansvar, sociala normer, som kanske än inte är satta?

Men vi har ett ansvar för vårt beteende och med sociala medier blir det mer genomskinligt på gott och ont.

Medveten på nätet – vad krävs?

Artarmon Public SchoolArtarmon Public School by State Records NSW CC (by)

Är du medveten på nätet? Tanken slog mig när jag och min kollega satt och småprata om Google Analytics. Google Analytics är enligt artikeln Google Analytics på Wikipedia:

ett gratisverktyg för webbanalys

Ett verktyg för att analysera webbtrafiken som kommer till en webbplats. Jag använder Google Analytic för att få en överblick över trafiken på min blogg, antal besökare. Och jag ska säga att jag som kan ganska lite kan ändå läsa ut en hel del om webbtrafiken på min blogg genom Google Analytics. Vad ska då inte Google kunna göra? Och tänk vad jag skulle kunna få ut av verktyget om jag hade mer kunskap, tänk om jag kunde dra slutsatser som Nikkelin.

På nätet konsumerar vi tjänster av olika slag, men frågan är hur medvetna vi är? Det bästa med alla dessa tjänster är dessutom att de är gratis, men är de egentligen det? Vad betalar vi för Google Analytics? Vad får vi och vad får Google? Troligen lämnar vi ifrån oss mer information för att få tillgång till tjänster som Google Analytics?

Ja, jag vet! Jag använder tjänsten för att bli bättre, för att göra en bättre webbplats (blogg), för att kunna analysera hur de som besöker bloggen kommer till mig, för att se kunna dra slutsatser om vad besökaren gillar, ogillar. Varför de besöker din webbplats. Ytterst används verktyget för att se om jag har några besökare, läsare, om det är någon som vill ta del av mina tankar, eller inte? Jag brottas ofta med hur detta verktyg påverkar mitt skrivande. Jag tror ibland att jag kanske bara skriver för siffror, och i förlängningen är det inte så att jag då skriver för google?

Sedan undrar jag om inte Googles alla tjänster bara gör mig till konsument på nätet? Jag ställer mig lite frågande inför ett oreflekterat hyllandet av gratis, utan att fråga, men hur kan det komma sig att det är gratis? Var finns kostnaden? Vilka konsekvenser får dessa gratis verktyg? Vem samlar information om vem? och i vilket syfte?

Och om vi inte ställer frågan om kostnaderna, om priset är vi då medvetna? Om vi inte ställer frågan, kan vi då få kunskap? Reflekterar vi då? Sedan undrar jag ständigt vem ger våra barn, våra ungdomar, de som växer upp med nätet som en naturlig del dessa kunskaper? Vem ställer dessa frågor tillsammans med eleverna? Vem medvetandegör de unga?

Jag tror att det krävs kunskap för att vi ska agera mer medvetet på nätet, kunskap behövs för att kunna fatta beslut och vara medveten om effekter, följder och att det finns kostnader…

Någonstans långt in ringer Farmor Guns ord

På nätet vill jag inte bli behandlad som konsument utan som medborgare.

En av de saker som jag saknar

Ytligt sett skulle jag vilja säga att i min värld av sociala medier går allt fort. I bland undrar jag om det är först, störst och populärast som gäller. Jag är inte speciellt snabb, utan jag behöver tid för att hinna tänka, ta ställning, fundera, reflektera en stund. Söka fler svar, fler infallsvinklar tänka ännu en stund. Det tar tid, och jag är sällan först.

Idag fick en vän mig att fundera återigen över ett inlägg som Mathias Klangs skrev i december ”Things I shall miss” som är en lista en underbar lista som jag valt att återpublicera bara för att jag kan, och som är skapad utifrån begreppet:

Saudade is a wonderful concept, its difficult to translate from Portugese but here is Aubrey Bell’s explanation from the book In Portugal (1912).

Vague and constant desire for something that does not and probably cannot exist, for something other than the present, a turning towards the past or towards the future; not an active discontent or poignant sadness but an indolent dreaming wistfulness.

So lets start with the obvious. I am a web person, my work, research and many of my interests would not have been relevant, or even possible, prior to the internet. Despite this I reserve the right to miss things that are slowly fading away – in a large part due to this technology we crave, admire and rely on.

Bookstores with more than bestsellers. The bookstore was dying for a time. It was hit hard from its monopolistic stance by the webstores and has transformed itself into a pop experience. Unfortunately with less knowledge and stock. Now for those of you lucky enough to live in cities in English speaking nations there is the mega store that gives the illusion of width (and they are gorgeous). But seen from the perspective of a small language state like Sweden it is easy to see first hand the decline of the book & store.

Some of the naive believe that if the market wants a book it will be published. The problem with this is that the large market required wants bestsellers. And historical works will be lost, they have been before but not on this scale. I used to think that second-hand stores would pick up the slack but they will eventually end up with what the market produces.

Languages are dying out at an alarming rate. They are small odd languages which most of us will never hear and now never get a chance to. With them dies there cultural significance and potential impact on the world. So this is sad, in the same way as the death of any culture. It’s sad, but that’s life. Obviously the smaller languages are doomed. Eventually Swedish will be a thing of the past. Swedish, Danish & Norwegian can almost be seen as dialects of each other but even then we are talking about a population of less than 20 million. But the question I have not seen posed is how many languages can a globalized world support?

Newspapers! Eventually the concept of sitting at breakfast with a thick, well written, argumentative, educational, cultural artifact of sheets of paper filled with the world will be gone the way of family dinners and the dodo. Can’t help it, I am a dead tree junky. The news I can get elsewhere but, ah, the format, the format.

Real old fashioned unnecessarily large, tackily decorated movie theaters. What am I saying? These are long gone.

Being able to read the collected letter of someone dead is a form of voyeurism which will be gone forever. In its place is the text message or tweet novel. Who wants that crap? Help me? Seriously it must be novelty value? Or is this just an unappreciated art form that I am too dumb to get?

Dead time This is straight from the Telegraph’s list of 50 things the Internet will kill. “When was the last time you spent an hour mulling the world out a window, or rereading a favourite book? The internet’s draw on our attention is relentless and increasingly difficult to resist.”

Traveling to Local culture even before the web major stores were everywhere. The same stores appear all over and create an ubiquitous sense of style and culture. This is an old complaint but it ain’t getting any better. Mind you the “local” items I miss are probably made in China anyway.

Pens, pencils & notebooks. Sure these are still around. Quality notebooks were almost killed by the moleskine but a whole new generation of cool stuff is appearing. Unfortunately the good stuff will not survive. They will become unfashionable quality gifts given on serious occasions and never used. They will be back for short revivals as fashion accessories.

Snail mail. I am old enough to have sent and received actual letters. Hand written content about people I had actually met. Now its only marketing, bills and magazines that come through the letterbox.

Things I shall miss från Digital Rights av Mathias Klang CC (by,nc, sa)

Jag har tänkt länge över listan, över texten, över vår verklighet som är i ständig förändring. Över saker som jag saknar, om den stämning som texten skapar… Det är en text som inte lämnar mig. Men vad fick mig att tänka på den, jo det var ”snigelposten”, kuvertet…

Jag fick jag ett vadderat kuvert. En gåva från min underbara vän Anne-Marie Körling och kuvertet fick mig att återigen tänka på listan och inse att det var länge sedan någon skickade en gåva till ”mig”.

Det var länge sedan brevlådan fylldes med så mycket eftertanke och omsorg som det vadderade kuvert som Anne-Marie hade skickat. Innehållet var till mig, till Kristina. Och när jag öppnade kuvertet så log hela jag, för det som finns i kuvertet lyser av en tanke på att Anne-Marie har tänkt: Kristina kommer att tycka om den här, den ska hon få. Det här är Kristina Alexanderson, en gåva som lyser av Kristina.

Det är en av de saker som jag saknar, de där gåvorna som bara säger ”det här är du”.

Tack!