Etikettarkiv: S3

Min sista lektion ska ägnas åt bilder, Creative Commons och betyg…

Min sista lektion i S3 ska handla om betyg och åt att mina elever ska välja och publicera en bild (från flickr, licensierad under Creative Commons) som de tycker beskriver sin svenskundervisning (bilden får inte föreställa mig) under tre år. För att hjälpa mina elever lite på traven med att hitta bra bilder som de kan använda har jag knopat ihop en liten presentation om Creative Commons som ligger på Slideshare.

Den är också gjord till min kära bibliotekarie så att hon kan berätta för alla elever som hon möter om licenssystemet och hur det fungerar. Den är din, Hannas och S3:s. Använd den väl…

Facit ett förslag till lösning

Jag sitter och förbereder mig för att hjälpa och stödja mina elever för att de ska överleva de Nationella proven i Svenska B. Överleva är kanske att ta i, men mina vanligtvis så insiktsfulla, kloka och modiga elever, blir vid tanken på de nationella proven alldeles hispiga, nervösa och klättrar bokstavligt på väggarna. Hur ska de överleva detta?

Rubik’s Cube Solution by kirtaph CC (by)

I mitt klassrum kan jag ta på deras frustration, nervositet, och hur de förminskar sig själva, och inte tror på sin förmåga, och varför är det så? Personligen tror jag att en del av problemet ligger i det som Anne-Marie tar fram i sin senaste krönika ”Facitkulturen hämmar eleven

Detta med facit och skolans rätt- och felkultur. Den hämmar elevens relation till sig själv, sitt lärande och den kreativitet som omsluter alltsammans. Det handlar alltid om kommunikation. Från den rättmätiga ilskan att inte få förklara vad man kan och hur man förstår, till författarens förslag till lösning i facit. Det är i dialogen vi lär oss förstå det vi kan. Kanske facit kunde spegla det: Så här ser jag på svaret.
Ska vi jämföra?

Facit är ”författarens förslag till lösning”, så även vid Nationella prov…

Twitter i klassrummet

Twittering Machine by Eshi Otawara by Ravenelle CC (by)

I inlägget How Twitter in the classroom is Boosting Student EngagementMashable, känner jag att mina twitteriakttagelser blir bekräftade. Till att börja så känner jag igen i följande situation:

Classroom shyness is like a blackhole: Once silence takes over, it never lets go. In my own experience, in a class of hundreds, the fraction of students who speak up is small, and a still tinier fraction contribute regularly.

Alla gånger jag har velat att mina elever ska ge en kamrat konstruktiv kritik, då möter jag detta svarta hål, varje gång jag ställer en knivig fråga, då möter jag detta svarta hål, varje gång jag vill att mina elever ska delge mig sina reflektioner om en text vi just läst, möter jag detta svarta hål.

Det var faktiskt först när jag bestämde mig för att pröva att twittra som respons verktyg som jag kände att jag så ljuset på andra sidan det svarta hålet. Plötsligt öppnades klassrummets samtalet upp och samtalet tog fart, fler deltog, och kommentarerna blev mer omedelbara.

I inlägget How Twitter in the classroom is Boosting Student Engagement så beskrivs en liknande effekt:

digital communication helps overcome the shyness barrier. “It’s just an easy way to answer questions in class without embarrassing yourself and raising your hand in a big lecture hall,” said one student. Studies frequently discover that greater participation translates into better academic performance, motivation, and a likelihood of adopting different points of view, which is why it is so striking that Twitter can foster that type of communication.

Sedan lyfts en annan effekt fram som jag också observerat och det är att samtalet som startar i klassrummet slutar inte med lektionen slut utan fortsätter:

“The first thing I noticed when the class started using Twitter was how conversations continued inside and outside of class,” Parry wrote. “Once students started Twittering I think they developed a sense of each other as people beyond the classroom space, rather than just students they saw twice a week for an hour and a half.” As a result, classroom conversation became more productive as “people were more willing to talk, and [be] more respectful of others.”

Det är som Madeleine sa ”Med Twitter kommer alla till tals, samtidigt” och samtalet slutar inte med lektionen utan kan pågå långt efter lektionens slut.

Twitter är ett verktyg som stimulerar kommunikation både i och utanför klassrummet.

Statistikens betydelse för @emeliesmode

Under hösten genomförde jag ett litet twitterexpriment med mina elever, några av dem (tre till antalet) valde att aktivt börja twittra. Syftet med deras twittrande är lite olika, och i det här inlägget tänkte jag kort berätta om @emeliesmode och hennes twitterarbete.

Emelie berättar i loggboksinlägget Twittertwittertwitter, att:

Nu är jag med i leken! Här finns min twitter!

Jag vill ju skriva lite personligare i bloggen men tycker att det är lite svårtt ta första steget så därför tror jag att twitter kan vara bra övergång. Jag ska alltså försöka att vara lite mer personlig i det jag twittrar. Tror inte att det kommer bli så svårt! 🙂

Kan förövrigt säga att jag tror att jag kommer missbruka twitter och twittra ungefär varenda gång jag är vid en dator. Och jag hoppas på att jag får en ny telefon i helgen och då kan jag twittra från mobilen…….oh no!!!

När jag läser igenom hennes loggbok, med sökning på twitter så kan jag verkligen se hur hennes synsätt på twitter har ändrats. Twittret startar ganska trögt. Hon skriver till exempel i Uppdates

”twitter som jag måste medge att jag inte tycker är så där superkul. Det var rätt kul i början när det var nytt men nu kommer jag aldrig på något att skriva haha. Och sen har jag bara lyckats skaffa mig 3 followers varav en är nått random som inte ens pratar svenska, så jag är tveksam på att den personen läser min blogg. Och sen vet jag inte riktigt hur twitter hjälper mig att skaffa läsare, eftersom de enda som ser det jag skriver på twitter är du Kristina och Rebecka, som jag redan tror läser min blogg då och då….”

Men någonstans på vägen händer något, och här ligger en av storheterna med nätet, allt går att mäta, man kan enkelt mäta framgång i inlägget Twitter tweets! skriver hon

Jag måste faktiskt erkänna att jag var rätt tveksam till twitter till en början… Jag såg inte hur det skulle leda till fler läsare. Men där hade jag fel, eller jag kunde inte se rätt helt enkelt. Men om man tittar på statistiken får jag fler och fler läsare som hittar mig på twitter.

Så tack Kristina för att du är så pass inne i twitter och alla de sociala medierna och gav mig rådet att börja twittra. Och sen är det ju rätt kul att man kan följa kändisar och se vad de har för sig. Så jag får ju ut både besökare och nöje av det!!

Sedan väljer Emelie att piffa upp sin twittersida, och göra temat mer inriktat mot de beökare som hon vill ha. Tänk vad statistik kan göra för att se att ens möda ger resultat. Coolt.

Till Emelie

Sedan måste jag ge en eloge till Emelie för att hon trots att det tog emot inte gav upp. Det är ett nöje att ha dig i mitt twitterflöde, och jag är så stolt över dig och ditt arbete.

Vad minns vi av vår skolgång?

En elev står plötsligt i dörren, vill ha ett intyg. Berättar att hon bott i London ska arbeta som volentär i februari. Livet leker, och framtiden är deras.

Åhh, tänk, säger hon, att du hade vår klass som din sista. ”Mmm… kanske det”, säger jag lite frånvarande, ”jag har ju fortfarande klasser kvar, så det stämmer inte riktigt.”

”Att vi blogga, som din första klass, och sedan arbetar du med det. Det är väl häftigt”, fortsätter hon. Funderar på om jag ska korrigera och säga att de inte var först. Hon fortsätter, ”jag minns verkligen bloggen ”blod svett och tårar” Vilket arbete vi lade ner på de den. Det tog så mycket tid. Men det var också väldigt skoj, kanske det bästa vi gjorde.”

Hon avslutar det känns så sorligt, att du jobbar någon annanstans, och jag går kvar här, inte har dig kvar, och jag har ändå lämnat skolan. Det är ändå coolt, men sorligt.

Vad hände med mina elever 2009?

Jag lever med föreställningen att jag som lärare kräver allt för mycket av både mig själv och mina elever. Missförstå mig rätt jag är stolt över att jag har ambitioner, för det tycker jag att man ska ha.

Min biträdande rektor säger alltid: Det är tur att alla inte är som du, för då skulle skolan inte fungera. Sedan ler han, och jag tolkar det som att han är stolt över att jag faktiskt kräver och samtidigt ger. Men mina krav och ambitioner gör också att jag möter en hel del gnäll och motstånd, vilket är allt annat än roligt, vackert eller avundsvärt.

The rock Skinneyd CC (by, nc, sa)

Även 2009 har jag mött mycket motstånd, men jag är van att jobba mot strömmen, att vara den som kräver, förväntar mig mycket och vara den som är skola för hela slanten. Men i år har något hänt och jag undrar vad det beror på, för jag möter hyllningar och inte bara gnäll, i mina elevers inställning till mig och mina skolarbeten. De säger:

”Du var sämst, men nu är du bäst” säger en elev på sitt utvecklingssamtal, jag tittar förundrat, vad har hänt?

Eller som Johannes formulerar det i sin utvärdering skriver han följande om sin lärare…

”Om jag ska säga något om dig Kristina, så kan jag säga att det är i cyberrymden du trivs och är bäst. Här kan du på ett enkelt och effektivt sätt råda bot på korkade elevers ständiga tjat och tydliga instruktioner. Dessutom har du på allra bästa sätt hanterat bloggen då du ständigt varit aktiv, dels med att ge ut nya uppgifter men också med att kommentera andra elevers inlägg.”

Jag undrar: vad har hänt? Vad beror det på? På mediet på Internet, på bloggen? På mig eller på dem? Har mina elever har mognat och insett att ambitioner är något som ger resultat, krav är skönt att ha, när de är tydliga, om än orättvist höga? Eller är det något i luften, i maten eller i skolan? Har det med åldern att göra? Eller vad beror det på?

Hold Still! by Alex Dram CC (by, nc, nd)

Vad det än beror på så är jag är väldigt rörd över mina elevers engagemang, och vilja att bekräfta mig och mitt lärarskap. Jag hoppas att det inte bara är en trend, en fluga som flyger förbi och sedan är jag åter den där läraren som alla gnäller på för att hon kräver för mycket, ämnet är för svårt…

Jag djupt tacksam för alla mina elevers stöd och respons, för utan er hade det aldrig gått, så tack alla s3:or för 2009!

Summan av allt blir ändå bra, eller?

Så här i slutet av året så sitter vi gärna och summerar, vad har gått bra, vad har fungerat mindre bra. I skolans värld sker det oftast till sommaren då läsåret går mot sitt slut, men jag tänkte göra några korta inlägg/blänkare kring året 2009, vad har berört, vad har förstört, precis som seden säger.

Ett år har gått, och jag har gått från en som aldrig skulle blogga till att bli en som har alldeles egen blogg. Jag en bloggerska? Det är märkligt och om någon hade sagt det för ett år sedan hade jag skeptiskt tittat på dem och sagt: Jag blogga? Knappast, men kanske kan mina elever göra det!

The allegory of camera Obscura by jef safi (pictosophizng) CC (by, nc, nd)

Facebook, som 2008, var otänkbart har jag med visst motstånd anammat, twitter älskar jag, tack Astrid. Blogga gör jag som en del av mitt arbete, som en del av mig. Borta är den lilla vackra anteckningsboken, den försvann visst med mina kartonger från EG, och istället använder jag datorn, nätet och bloggen som redskap för reflektion och anteckningar.

Jag, som tänker när jag skriver, jag som trodde att jag bara kunde tänka med en penna i handen. Idag tänker jag med hjälp av knastrande tangenter.

Kort och gott mycket har hänt, både bra saker och dåliga.

Vad har berört mig?

  • mina elever, deras stöd och engagemang
  • Ragnars enorma tillit, stöd och kravlösa support, tack!
  • Mina kollegors glada tillrop om att jag ser mer frisk ut än någonsin
  • Webbstjärnans specialpris
  • alla dina ord, och dina, och alla ord som jag inte visste fanns

Vad har förstört mig?

  • förlusten av tio års läraranteckningar (mina kartonger som försvann)
  • oron inför att inte räcka till, och inte kunna
  • bristen på stöd, förståelse för att nätet är något jag måste utforska
  • bristen på insikt om att jag faktiskt kan, vill och lär mig

Varje punkt borde bli en egen bloggpost, fast kanske inte. Vi får se hur lång summeringen blir, jag är knappast en person som vill kalla mig nostalgisk, även om jag just nu lever i en bubbla där jag minns min ungdom och min ungdoms synder. Jag längtar inte tillbaka till ett idealiserat förflutet, för det vad finns det i det förflutna att idealisera?

Inte mycket!

Twitter och Tjechov en uppföljning

Sist jag kom med ett riktigt blogginlägg var det om min tankar att använda Twitter som ett sätt att försöka illustera Tjechovsk dialog, frågan är hur gick det? Blev det någon dialog, är Twitter ett verktyg för att illusterar kommunikation?

Frågorna är många… Jag ska försöka summera vad som skedde, om Twitter, dialog och Tjechov. Att skriva ett sånt inlägg blir alltid som att berätta en historia och dår vet jag inte riktigt var jag ska börja.

Mina elever var något avvaktande:

– Twitter… hmmm…

3383916444_bbd1947b0a_o

De har varit med förut och vet att jag inte kan låta bli. Inte kan strunta i en idé, en ingivelse som jag har drabbats av. De är dessutom lojala och samarbetsvilliga, så det knorr som fanns hördes mycket svagt. De jobbar med mig och inte mot mig. Vi loggade in, skaffade konton, naturligtvis fungerade inte uppkopplingen, så inte ens 15 elever kunde twittra från samma datasal, samtidigt, vad beror det på?

Ja, ja nu var det ett segertåg jag skulle berätta om inte alla hinder, motgångar och problem.

Det twittrades, och det kvittrades för fullt i den där datasalen, även om inte alla kunde, twittra i sitt eget namn. Samtalet, eller monologerna kring Gellert Tamas prat gick höga. Och det roliga är att titta på vad som egentligen sägs, vad är det vi tänker på? Vad reflekterar vi över, och vågar vi säga det?

När jag tittar igenom Twitterflödet på #prat, så ser jag följande trådar:

Tjechov säger du, hur fick du in honom? Det var enkelt, genom att hans karakärer ofta pratar om olika saker, men i samma, eller avgränsande rum, likt ett twitterflöd, kopplat till en och samma tema, eller hashtag, i vårt fall #prat. Det var dock svårare att hitta just det draget i uppsättningen av Måsen på Stadsteatern, men det är ju en annan femma.

Vad vill jag säga då? Twitter+S3=sant, tycks vara så. Övningen visar på att Twitter absolut är ett sätt att få eleverna att reflektera och t.o.m. analysera samtal, tal och annan muntlig kommunikation. Det ska bli spännande och se var deras twitter landar när de ska twittra om varndras tal. Kristina är i alla fall Twitterfrälst! Halleluja!


Ett prat och flera bekännelser

Idag var jag åter i skolan och träffade de underbara S3:orna och deras svensklärare Linn Edlund. Vi har just satt igång arbetet med sommarpraten, som ska heta vårvinterprat i S3.

Instruktioner till vårvinterpraten 2009bc

Uppgiften är ganska enkelt ytligt sett, de ska göra ett ”sommarprat” fast på 9 minuter inklusive musik. Sedan ska de lägga upp sina ”snack” på en sajt:talbanken.se, fast det kommer inte vara klart förrens den 2 februari. Eleverna kommer att  läsa in sina tal med hjälp av gratis programmet Audacity, och sedan publicera dem med en liten puff, med bild på Talbanken.

Ett problem som vi brottas med är upphovsrätten, vi får ju inte citera musik, så jag fått lite hjälp och tips om en sajt med ”mycket är skräp, men det finns också mycket som är bra i musikväg” som är fritt att använda under Creative Commons licenser. Det är sajten Jamendo. Det är med stor tilltro och med en gnutta hopp som jag gett mina elever det tipset för det skulle vara så roligt om de använde lite ”nätmusik”.

3878979106_e85f0d02e1(2)

I samband med att ”talpresentationen” så hade jag och Linn också spontana ”sommarbekännelser” för eleverna, för att visa hur man kan göra, vad man bör tänka på som:

  • tempo
  • pauser
  • våga vara personlig
  • använd sentenser
  • använd litteratur
  • ha en linje, en tanke följ den från start till mål

S3:orna fick veta mer om både Ö-vik och Umeå, och sina fröknars ungdomssynder. Tänk vad elever kan få veta om sina lärare, en eftermiddag i december. Vilka bekännelser.

Rörd av elevernas ärlighet

Idag har jag som alla andra tisdagar varit i skolan och träffat de underbara eleverna i S3. Vi pratade om allt som hänt sedan vi träffades sist

Hela samtalet slutade med att det kom en önskan om att jag skulle komma tillbaka och bli deras, och bara deras samhällskunskapslärare igen. Rörd, sa jag då, att jag är enormt smickrad, men jag vet också att de inte riktigt är så enkelt.

Webbstjärnan 2071Jag är inte tillgänglig på det sätt som de vill, och kan inte heller vara det. Men när jag såg och hörde deras önskan önskade jag att jag kunde klona mig och vara på skolan med dem samtidigt som jag utvecklar Webbstjärnans utbildningspaket för lärare.

Det var rörande att höra dem säga att vi vill lära oss, mer. Vi vill ha dig tillbaka. Jag fick insikter om hur mycket mer jag kan, inte om samhällskunskap, men om flickr, och om creative commons, och det var ju också en insikt.

S3, tack för att ni vågade öppna er, berätta hur det var samtidigt tydligt och sansat försökte hitta kreativa lösningar på ett svårt dilemma. Men jag vet att ni kommer att klara det.

En annan insikt som jag fick var att det är inte alltid självklart att man vill att alla ska ha samma förmåner/kunskaper som man själv har. De har under min tid som deras lärare känt att de fått något unikt, något som inte alla får. De har fått lära sig hur man bloggar, och kan använda nätet som en del av undervisningen. Nu när flera av mina kollegor äntligen tagit sig i kragen och bestämt sig för att pröva på att använda bloggen som metod för kunskapsredovisning då gnäller mina elever, men alla får ju blogga nu…

Jag tror att de samtidigt känner att det är roligt att se att deras arbetssätt vinner terräng hos andra lärare också, det behövs ju. Det är precis som Rebecka säger i sitt inlägg utbilda lärarna