Etikettarkiv: särintressen

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

Almedalen, vad är det egentligen?

twitter har det i mitt följe ropats ut kommentarer som om ni twittrar för mycket från Almedalen då leder det till ”unfollow”. I morse kom frågan upp igen, Almedalsveckan är det egentligen något att ha? Är det inte bara ett riktigt spektakel? Där allt handlar om att slå igenom i mediebruset, att få ett genomslag, och för att göra det tar man till vilka medel som helst.

Jag har nu tillbringat nästan en hel vecka i Almedalen, och jag ska säga att det är ett otroligt, fantastiskt nästintill magiskt spektakel som verkligen bygger på öppenhet, tillgänglighet och allas möjligheter att kunna ta del av allt. Av alla politiska debatter, av alla kampanjer, av alla särintressen. Här i Almedalen har vi kunnat ta del av seminarier om allt mellan himmel och jord, jag tror inte att det inte finns ett politiskt område som inte täcks av någon form av aktivitet. Om inte seminarier så åtminstone en monter, eller en representant. Alla frågor tycks vara representerade i Almedalen, och inte nog med det, alla seminarier, alla möten, alla åsikter är tillgängliga för alla, som tagit sig över havet till Gotland att ta del av, utan någon kostnad. Det är fantastiskt.

Sedan måste jag säga genom olika kanaler som twitter, bloggar och livesändningar, som t.ex. Sociala medieakuten, ger många av de som finns här i Almedalen även de som inte haft möjlighet att ta sig till Gotland att delta, att ta del av det som sker här i Almedalen.

Så Almedalen som ”grej” bygger på möjligheter och öppenhet och på så sätt är det ett riktigt demokratiskt forum där alla är välkomna överallt, i alla sammanhang, och det är Cooooooolt! Men samtidigt måste jag säga att det är svårt att välja i detta informationshav, det är lite som att söka på Internet, det kan vara svårt att sålla i informationen, det blir information-overload!