Etikettarkiv: selfie

Lever vi i ”självbespeglingens gyllene epok, narcissismen” ? #blogg100

Jag läser krönikan Ta selfies är som att slicka sitt kön av Robert Aschberg på Aftonbladet där han skriver om selfies och drar slutsatsen att dessa självporträtt skapas för att vi har tillgång till tekniken och möjligheten finns i och med den kamera som alla har. Men är det ett tecken på att vi lever i narcissism gyllene epok?

Jag vet inte om jag håller med, myten om narcissos handlar väl om just det som vi alla vet att vi är huvudpersoner i våra egna liv. Och är det inte som Oscar Wilde har sagt:

Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.”

Är det mindre värt för att alla gör det? Är det sämre för att selfin generellt skildrar framgång, lycka, skönhet? Och om det är så varför är det så? Är det för att selfien ger oss möjligheten att själva välja vilken bild vi vill dela av oss själva och det gör att vi alla får makten att berätta berättelsen om oss själva.

Selfies som pedagogiskt verktyg #blogg100

När det kommer till självporträtt eller selfies finns det många åsikter, tankar och funderingar. Just nu har Friends en kampanj mot selfin som uttryckssätt. Jag under om var problemet med självporträttet som uttryck finns, är det inte fint nog?

Mina barn har i de tidiga skolåren alla fått i uppgift att rita av sig själva, ofta i samband med föräldrasamtal, eller som en del av en introduktion i samband med nya lärare. Eller som en del av ett projekt som handlar om människan. Det senaste självporträttet tog jag del av på min yngsta pojkes utvecklingssamtal, och jag frågade honom då om  teckningen var en bild av honom. Han tittade underfundigt upp på mig och sagt:

– Ja

En annan gång var en annan teckning utgångspunkt för ett annat skolsamtal, än en gång en teckning gjord av ett av mina barn, ett självporträtt och jag sa:

Vilken fin, är det du? Fick som svar:

-Det är inte särskilt likt!

I dessa exempel har självporträttet fungerat som ett verktyg i skolan, ett verktyg för att ge en bild av mig själv, vara en utgångspunkt för ett samtal, ett skolarbete eller något annat. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att teckna av sig själv, när vi fick uppgifter att ge en bild av oss själva i skolan. Och än idag tycker jag att det är väldigt svårt det är att ge en bild av mig själv, en som stämmer överens med den jag vill vara som också kan ge en bild av hur andra ser på en.

I skolan används självporträttet som en genre att arbeta med, kanske mest i de tidiga skolåren, innan eleverna har mobiltelefoner och själva producerar selfies. När de har mobiltelefoner och själva frivilligt skapar självporträtt tycks dessa väcka en diskussion om att barnen är självupptagna och inte intresserade av sin omgivning. Jag undrar när blir det så att självporträttet slutar att presentera personen som avporträtterar sig, till att illustrera en generations självupptagenhet, något som vi (vuxna) ska se ner på… Blir självporträtt mindre värda när de tas med hjälp av mobiltelefoner med plutande läppar, jämfört när de skapas med pennor på papper, med en tunga som tittar fram i en leende mun?

I diskussionen kring selfies, finns det delade meningar, var jag stå är inte så svårt att gissa, men jag undrar ofta om de lärare som ber sina elever att göra självporträtt funderar på om de själva inte borde gör ett eget självporträtt också. Eller kanske använda mobilen som verktyg, för att den bild som skapas ska vara så lik som möjligt den man har av sig själv. Men de vuxna som ser ner på barn och ungdomars vilja att avporträttera sig själva borde fråga sig hur ser din självbild ut, hur ser du på barnen som finns runt om oss? Jag skulle vilja se fler pedagoger och vuxna som delade sina självporträtt med barnen, det ser jag alltför sällan.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?

Jag fotograferar just nu i och med projektet Ser du mig mycket människor, skapar bilder av människor som jag känner och personer som jag inte alls känner och ofta väldigt ofta möter jag ett avståndstagande från den som jag fotograferat när jag ska visa resultatet, eller visa bilderna. Jag känner igen mig och är på många sätt likadan när jag tittar på mina egna bilder av mig själv.

Jag har funderat mycket på varför vi inte tycker om den bild som ett fotografi ger av oss. Samt när vi lär oss att se på bilder av oss själva så kritiskt och skeptiskt. Ibland undrar jag om det beror på att vi tror att kameran likt spegeln ska fånga det som vi ser?

När jag inledde mitt självporträttsprojekt ”Ser du mig” så var det bland annat med en tanke om att  jag skulle bli bättre på att acceptera bilden av mig själv, lära mig tycka om att se mig själv på bild. Jag tänkte att jag skulle lära mig att tycka om mig själv på bild, och tanken var att när jag kommer gör det så kommer kanske jag att kunna få andra att tycka om de bilder som jag tar på dem…  Naivt, jag inser det.

Lite mer än ett halvår in på mitt andra 365-projekt (självporträtten på Serdumig.se) så inser jag att jag inte alls har lärt mig tycka om mig själv på bild, men jag har lärt mig andra saker, som hur jag kan ta självporträtt, jag har lärt mig en del om att berätta med mig själv som motiv. Jag tror att jag fått en och annan insikt om om varför jag inte tycker om andras bilder av mig. Jag brukar förklara det med att jag har svårt för de berättelser som andra med sina bilder berättar om mig. Att en annans bild är inte stämmer överens med min berättelse om mig. Eller så är det som någon sa: de flesta har ingen tanke bakom de bilder som de tar.

Att ta självporträtt och vara sin egen modell har också fått mig att fundera mycket kring vad ett självporträtt är och varför ”selfie-trenden” väcker så starka känslor. Diskussionen kring att att de som fotograferar sig själva lider av narcissism eller att jag skulle bära en bild av att jag verkligen tycker att jag är värd att beskåda. Jag tror inte att jag lider av det ena eller anser det andra, jag skapar bilder, försöker berätta berättelser, kommunicera med kameran som min penna. Jag använder mig själv som modell i brist på andra, i sökande efter det som jag vill berätta med just de här bilderna.

Men projektet kring Ser du mig har också fått mig att fundera mycket kring: När lär vi oss att tycka illa om den bild som andra skildrar av oss? När och varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild är frågor som jag brottas med och kommer att brottas med under resten av 2013.

Varför är det så svårt att tycka om sig själv på bild?