Etikettarkiv: skola 2.0

Josef och Tegelbobarn startar min sommarserie

I höstas var jag tillsammans med Copylinda ute i Årsta på Årstaskolan och fick ta del av en skoldag i Josef Sahlins klass. Det var en dag som gav mersmak på mer än ett sätt. Josef är en av de lärare som jag lärt känna genom mitt arbete för .SE och hans medvetna och genomtänkta arbete med internet i skolan bländade verkligen mig. Mer om det kan du läsa i hans inlägg Mina elever blir aldrig färdiga och det gör mig stolt på internetdagarna. Jag tänker bara vilken lycka att få vara ett Tegelbobarn! Inlägget nedan är tidigare publicerat på Stjärnkikarna. Vårt besök på Årstaskolan resulterade även i ett inlägg om de bloggande 7-åringarna som är fantastiska.

Josef Sahlin

Det är måndag morgon, när jag och Copylinda kommer in i klass 1 på Årstaskolan. I klassrummet är Smartboarden på och lyses upp av klassbloggen Tegelbobarn. En liten grupp med tre till fem barn står framför den. De trycker, småpratar och tittar på samma film om och om igen. Samtidigt droppar det in barn efter barn i klassrummet och alla stannar en stund framför Smartboarden.

Vi kan lättare följa deras arbete

Stämningen i klassrummet är avspänd och lite lekfull. Jag passar på att fråga en pappa, som lämnar sitt barn, om han upplever någon skillnad i att vara förälder i en bloggande klass. Pappan säger:

”Det egentligen inte är så stor skillnad, men vi ser ju mer av barnens arbete. Den stora skillnaden är för barnen. Det är roligt att se vad de gör, roligt för barnen att få återkoppling om deras arbete. Vi kan ju lättare följa det som händer i skolan.”

Dagen börjar i bloggen

Lektionen börjar med att Josef frågar sin klass: Om vilken ”ruta” (symbol) de ska ha för bloggen. Josef föreslår att bloggen ska ha symbolen snabel-a, och eleverna instämmer.

untitled

”Några har sett den på morgon, ska vi se den igen?” Frågar Josef sedan sin klass. Genast kommer ett spontant: ”Jaaaaaa! den är jättebra, vi ser den igen.”

Sedan spelar Josef upp klassens Gosedjursfilm, som ligger på bloggen. Den som spelades in fredags, när klassen hade gosedjursdag. Barnen tittar igenom filmen, under tillfredsställda hummande. När filmen är slut visar och läser Josef tillsammans med eleverna igenom de senaste kommentarerna, som kommit in på bloggen.

Han stannar upp vid alla kommentarer och lyfter fram varje kommentar för sig ”Regina har varit inne och skrivit för första gången”, säger Josef och läser sedan upp hennes kommentar. ”Leo har skrivit något när han var borta” och så tar Josef upp det som Leo skrivit på bloggen. Det är en kommentar till ett meddelande som Josef skrev till klassen när han själv var borta. Leo har skrivit ”Vilken bra bild!”

Bloggen är utgångspunkt för dokumentation och reflektion

I bloggen Tegelbobarn finns en ”nyfikenlista”, där Josef har skrivit ner de saker som eleverna vill lära och göra i ettan (inlägget publicerades den 2 september). Tillsammans med klassen går Josef igenom listan och stryker under de saker som de arbetat med, som matematik, lära sig bokstäver etc.

Det är stora frågor som ettorna i Årstaskolan vill jobba med som: ”Vem födde den första människan?” Josef berättar för klassen att de ska de börja med historia på onsdag och då kommer de få svar på frågan. Men svaret på frågan om vem som födde den första människan behöver dock inte vänta till på onsdag för det kommer genast i en kommentar från en elev: ”Det vet jag. Det var Gud”.

För att dokumentera den sammanfattning som klassen gemensamt har gjort tar Josef en bild av skärmen. Arbetet med bloggen genomsyras av ett medvetet tänk, som ger eleverna uppföljning och återkoppling på vad de har gjort och samtidigt reda på vad de kommer att göra.

Varför blogga?

Josef använder bloggen för att det spar tid. ”Genom att lägga upp min planering på bloggen, blir det transparens. Både barn och föräldrar kan se, ta del av och vara en del av undervisningen. Ja, visst lägger jag ner mycket tid på skolan, men det är det värt. Jag skriver från telefonen, lägger upp planering och allt finns där. Det spar tid för mig.”

”Vi är tegelbobarn,
strax söder om stan
bor det tegelbobarn,
vi är bäst på plan”

Inlägget är licensierat under följande Creative Commons licens: by, nc, sa

Hur kan skolan bli prestigelös och ödmjuk i sin inställning?

Jag läser Mats Lindholms inlägg skola 2.0: Pedagoger måste måste misslyckas instämmer det handlar om att våga, vara ödmjuk, och prestigelös inför de nya kommunikationstjänster som finns. Vi i skolan måste våga göra fel, lära av misstagen och gå vidare. Men frågan som Mats ställer om hur vi skapar en sån kultur i skolan är mycket spännande och intressant.

Det får mig att tänka på ett av Anne-Marie Körlings senaste inlägg som  handlade om just skolutveckling, och vad som gör att skolan har så svårt att utvecklas, vara tillåtande och generös. Hon inleder med att skriva om en ung lärare som håller på att förgås av den negativa stämningen som finns på skolan. Det gnälls och mötena på skolan är inte konstruktiva.

Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de inte hinner, om att ungarna är jobbiga?

Att ändra en skola är inget man gör över en natt, om jag nu ska komma med en dystopi. Men det är som Anne Marie skriver mycket av skolans problem ligger i skolan, i vårt gnäll, i vårt sätt att se oss som missförstådda, misstolkade, ständigt jagande, ständigt misskrediterade. Vi i skolan måste hjälpa oss själva, ändra inställning och våga tro på oss själva och vårt kunnande.

Vi i skolan måste våga ta bladet från munnen och berätta vad vi kan och vad vi gör. Vi i skolan måste bli mer transparenta, vi kan inte gömma oss bakom stängda dörrar. Det är vi som befinner oss i skolan som kan ändra synsättet på skolan, lärandet, lärarskapet och utbildningen. Vi i skolan måste våga tro att vi kan och att vi ska.

Vi måste dessutom förmedla att vi tror på vårt yrke och på vår kompetens, samt på de unga och deras förmåga och vilja att lära och utvecklas.