Etikettarkiv: skola

Elevers lust att läsa växer om man utgår från Star Wars #blogg100

Jag läser i lärarnas tidning om Catarina Schmidt avhandling i pedagogik där hon följt en grupp elever i årskurs 3–5 under tre år och i artikeln Samtal väcker elevers läslust pratar Catarina om läsförståelse och menar att skolan kan väcläslust väcks av att elever får läsa och prata om sådant som de har intresse för. I artikeln säger Catarina på frågan om hur en pedagog kan få en elev som är mer intresserade av Star Wars än att läsa att utveckla sitt lärande

– I Star Wars, liksom i andra populärvetenskapliga berättelser, finns det ju en lärandepotential, eftersom de innehåller en kronologi, karaktärer och miljöbeskrivningar som eleverna tillmäter väldigt stor betydelse. Men det intresset och engagemanget tillmäts däremot väldigt liten betydelse i skolan. Tyvärr. Skolan borde matcha det intresset och den här lärandepotentialen bättre.

Hur då?

– Genom att låta eleven bygga vidare på den förståelsen. Exempelvis genom att producera egna texter om Star Wars, men också genom att locka vidare mot angränsande texter, som exempelvis faktatexter om rymden. Vi ska utgå från uppställda kunskapskrav, men också vara lyhörda inför elevernas egna erfarenheter.

Ja, tänk om skolan kunde använda mer av elevernas intressen i skolan och starta lärandet där. För visst kan man både lära sig läsa och skriva genom att använda Star Wars.

Är kärleken till ämneskunskaperna ett villkor för att vara en bra pedagog? #blogg100

Jag lyssnar eller läser en hel del på twitter, ser strömningar och tankar kring skolan fara förbi, en del saker stannar och väcker mitt intresse, annat bara far förbi. I ett twittersamtal kring lärare och kunskap från igår skrev Filippa Mannerheim i en tweet:

De som saknar ämneskunskap i skolan har lärt sig trixa m ”öppna frågor utan svar” för slippa visa okunskap.

I samtalet på twitter handlar det om vikten av att ha ämneskunskaper i det man ska undervisa, vikten att kunna det man som lärare/pedagog ska undervisa i. Filippa förtydligar vad hon menar genom att skriva: ”Nej. Jag menar läraren ställer ”öppna, filosofiska” frågor utan ngt mål för läraren ej har grund i ämnet.”

Jag har under dagen funderat mycket kring detta samtal, kring vikten av att ha gedigna och ett stort intresse för de kunskaper som man som pedagog ska förmedla. Jag tror nämligen att om man inte har det kan det vara svårt att kunna hitta eleven, förstå var de som som sitter i den lärande situationen befinner sig. Jag tror nämligen bara att man kan leda något till ett mål om man kan hitta dem där de befinner sig för att sedan vägleda, handleda och undervisa för att de ska kunna nå målet. Men jag tror inte att bara för att man är kunnig eller har goda ämneskunskaper så är man en god pedagog/lärare, men för att kunna lära ut är det en viktig grundsten. Det tillsammans med kärleken till att vilja lära, och lära ut är A och O.

Tack Filippa för ditt inlägg.

Källkritiska övningar till internetguiden ”Källkritik på Internet” #blogg100

Vi pratar ständigt om vikten att vara källkritisk, att öva denna färdighet. På Internet är det inte alltid så lätt att vet vem som står bakom en källa, vilket syftet är och om, eller när man ska dela vidare. Vi vill vara hjälpsamma, vi vill sprida information som kan vara till nytta för andra, som är roligt, underhållande och allt annat, men vem kan man lita på?

Är är den ”rara” filmen det vi vill tro att den utger sig för att vara eller är den något annat, och hur vet man skillnaden? Hur vet man egentligen vem som ligger bakom all information som förekommer på nätet? I det allmänna samtalet sägs det när vi alla är publicister så har vi också alla ett ansvar för vilken information vi sprider, men för att vi ska kunna axla det ansvaret behöver vi kunskaper.

.SE har gett ut en guide som heter Källkritik på Internet, som kan vara en startpunkt för att lära sig mer om hur internet fungerar samt hur källkritik på internet fungerar. Till min guide om källkritik har vi gjort övningar för lärare så att lärare tillsammans med sina elever kan närma sig och arbeta med källkritiska uppgifter och frågor. Övningarna hade fått några år på nacken så därför valde vi att uppdatera dem. Så kolla in.

Till guiden källkritik på Internet har vi också en infografik, som man kan ladda ner och ha som stöd när man ska ställa källkritiska frågor till information som man tar del av på nätet.

Bloggar du med dina elever, och om så hur gör du med opassande inlägg? #blogg100

EN fråga som jag ofta får är hur ska lärare/pedagoger göra om och när eleverna publicerar inlägg som inte kanske är i enlighet med god etikett, eller som kanske inte ens är kopplat till ämnet. Vad gör man då? Hur ska man som bloggansvarig pedagog förhålla sig till inlägg som inte hör till ämnet eller som är rent uppåt väggarna?

Alla pedagoger som bloggar med elever känner inte igen dessa situationer, det är många som ser helt oförstående ut, och som brukar intyga att det har aldrig hänt dem. Men det har hänt mig. Jag har haft elever som publicerat opassande inlägg, som med en väldigt välvillig tolkning kan uppfattas som kopplat till ämnet. Hur gör man då? Första gången det skedde var jag helt oförberedd, min första instinkt var att avpublicera materialet. Jag la skulden på mig själv, jag borde följt upp bättre, jag borde ha gett tydligare direktiv.

Det slutade med att jag kommenterade blogginlägget, med frågor om hur de tänkt kring bildval och ordval. Hur de trodde att det uppfattades av mig som pedagog, och hur de tyckte att det avspeglade dem de ville vara. Jag ville förstå mina elevers arbete som en vilja att bli sedda, få en reaktion. Och det kan fungera i vissa sammanhang, men i förhållande till skolarbete på nätet är jag mer tveksam till om det hör hemma.

Mina elever fick naturligtvis förklara sig både i cyberspace och i köttvärlden och jag försökte förstå deras perspektiv och de fick försöka förstå mitt. I slutändan blev det en kompromiss som kom att bli lösningen. Vissa saker kunde de förstå att jag reagerade på andra inte, men tillsammans kunde vi prata om syftet med deras skolarbete, och frågan som jag återkom till var, hur tror ni att de som kommer in på den här bloggen och inte känner er kommer att se på er? Kommer de att förstå ironin, eller skämtet… Om de inte gör det så måste ni antingen bli tydligare eller så får ni ta bort det.

Hur agerar du? Hur lär du elever net-etikett?

Har du sett Webbstjärnans material Schyssta stjärnor ett lärarmaterial för att arbeta med nät-etikett, om du inte har sett det så rekommenderar jag det. Jag kan också rekommendera Medierådets utbildning för unga bloggare och moderatorer.

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

När slutar en teknik vara ”ny” och bli självklar? #blogg100

Jag har ställt frågan tidigare, och då handlade det om Youtube och smygfilmning och behovet av etikettsregler, diskussionen förekommer idag också och vi pratar om behovet av nät-etikett. Den här gången fick jag en kommentar om att ”ny teknik” skapar rädsla och det utifrån mitt inlägg om eldsjälar som behöver stöd, oss och att vi står upp för dem och deras arbete i skolan.

En teknik som är en självklarhet för alla som vuxit upp sedan 1996, då Internet var årets julklapp (källa SVT, via Youtube). Det är 18 år sedan, vilken arton åring kallar vi ”ny”.

 

Varför lär sig inte pojkar att läsa i skolan? #blogg100

Igår kväll lyssnade jag på Studio Ett. Jag är en P1-lyssnare och brukar lyssna igenom mina favoritprogram på kvällen innan natten, eller under natten om sömnen inte vill infinna sig. Vilket fall som helst så hade de ett reportage kring pojkars och flickor läsförmåga, och hänvisade till att 31% av pojkar lämnar årskurs nio och kan bara läsa och förstå enklare texter. Och det handlar även om att de inte läser böcker. I reportaget framkom det att det fanns flera förklaringar som en forskare Ulf Fredriksson i pedagogik lyfter fram. En är hur vi läser framför skärmar, där vi sökläser efter fakta, snarare än att läsa hela texter. Men så lyfter han fram följande förklaringar:

-försämrad läsförståelse

-attityden till skolan ”de kan inte tvinga mig”

-brist på likvärdighet i skolan, eleverna blir inte sporrade att bli bättre i klassrumssituationen, och lärarens bild av eleverna är att de inte kan bli bättre utan accepterar lägre nivåer

-sedan lyfter Ulf Fredriksson fram undervisningsmetoderna som en förklaring att eleverna lämnas åt sig själva, utan struktur och stöd från de undervisande lärarna. Och det skulle kunna medför att elever som inte får stöd från hemmet tappar intresset för undervisningen och skolan

När jag hör reportaget tänker jag att läsandet är en kollektiv handling, något som vi gör gemensamt och vi behöver bryta text tillsammans, genom att vi pratar om det vi läser, vad vi förstår och vad vi tar del av i skolan.

Reportaget avslutas med att prata om regeringens satsning på läslyftet, och att det ska innebära att skolan/pedagoger får möjlighet att ta sig an uppgiften att stimulera läsandet och utveckla elevers läsförmåga. Jag hoppas innerligt att den satsningen kommer med en förståelse för pedagogerna arbetssituation och en insats som gör att de ger pedagoger mer tid tillsammans med eleverna…

Selfies som pedagogiskt verktyg #blogg100

När det kommer till självporträtt eller selfies finns det många åsikter, tankar och funderingar. Just nu har Friends en kampanj mot selfin som uttryckssätt. Jag under om var problemet med självporträttet som uttryck finns, är det inte fint nog?

Mina barn har i de tidiga skolåren alla fått i uppgift att rita av sig själva, ofta i samband med föräldrasamtal, eller som en del av en introduktion i samband med nya lärare. Eller som en del av ett projekt som handlar om människan. Det senaste självporträttet tog jag del av på min yngsta pojkes utvecklingssamtal, och jag frågade honom då om  teckningen var en bild av honom. Han tittade underfundigt upp på mig och sagt:

- Ja

En annan gång var en annan teckning utgångspunkt för ett annat skolsamtal, än en gång en teckning gjord av ett av mina barn, ett självporträtt och jag sa:

Vilken fin, är det du? Fick som svar:

-Det är inte särskilt likt!

I dessa exempel har självporträttet fungerat som ett verktyg i skolan, ett verktyg för att ge en bild av mig själv, vara en utgångspunkt för ett samtal, ett skolarbete eller något annat. Jag minns hur svårt jag tyckte det var att teckna av sig själv, när vi fick uppgifter att ge en bild av oss själva i skolan. Och än idag tycker jag att det är väldigt svårt det är att ge en bild av mig själv, en som stämmer överens med den jag vill vara som också kan ge en bild av hur andra ser på en.

I skolan används självporträttet som en genre att arbeta med, kanske mest i de tidiga skolåren, innan eleverna har mobiltelefoner och själva producerar selfies. När de har mobiltelefoner och själva frivilligt skapar självporträtt tycks dessa väcka en diskussion om att barnen är självupptagna och inte intresserade av sin omgivning. Jag undrar när blir det så att självporträttet slutar att presentera personen som avporträtterar sig, till att illustrera en generations självupptagenhet, något som vi (vuxna) ska se ner på… Blir självporträtt mindre värda när de tas med hjälp av mobiltelefoner med plutande läppar, jämfört när de skapas med pennor på papper, med en tunga som tittar fram i en leende mun?

I diskussionen kring selfies, finns det delade meningar, var jag stå är inte så svårt att gissa, men jag undrar ofta om de lärare som ber sina elever att göra självporträtt funderar på om de själva inte borde gör ett eget självporträtt också. Eller kanske använda mobilen som verktyg, för att den bild som skapas ska vara så lik som möjligt den man har av sig själv. Men de vuxna som ser ner på barn och ungdomars vilja att avporträttera sig själva borde fråga sig hur ser din självbild ut, hur ser du på barnen som finns runt om oss? Jag skulle vilja se fler pedagoger och vuxna som delade sina självporträtt med barnen, det ser jag alltför sällan.

En it-strategi för skolan kräver ett tydligt uttalat mål…

Vi jublar över nyheterna att Björklund bestämt sig för att skolan behöver en it-strategi. Bra där, men inte för att vara den som ser smolk i bägaren? Men, det är ju så att en strategi, endast är en beskrivning av vägen till ett tänkt mål, så återigen undrar jag om målet? Vilket är målet med it-i-skolan? Vad ska strategin leda till för mål?

Är målet att få in burkar för att effektivisera administrationen (inte alltför sällan har dessa burkar med sina system lett till merarbete… eftersom systemen sällan är anpassade för skolans vardag…, men det är ju en annan fråga) eller ska målet med it-strategin handla om skolans övergripande mål, funktion och stödja lärande, göra verksamheten meningsfull och förberedande för vår samtid. Ska en it-strategi för skolan leda till att skolan blir relevant och viktig och riktig för våra barns vardag…

Jag jublar när jag vet målet som strategin ska leda till, utan mål blir prat om strategi bara en slag i luften. Vad vill du nå för mål med dina tankar om en it-strategi, Björklund?

Visionen för skolan måste vara meningsfull! #blogg100

Jag tar del av alla utspel som ska göra skolan bättre, utveckla undervisningen, öka måluppfyllelsen och får Sverige och den svenska skolan att bli världsbäst.

Men jag undrar hur våra politiker formulerar sin målbild när den sammanfattas med rubriken ”Vi vill ha betyg från fyran och externt rättade prov”. Vilken är visionen, är det att bli bättre på ett test (PISA)? Men hur tänker ni då? Hur stimulerar ett sådant mål de som arbetar i skolan? Är det en vision som de delar? Om ni vill nå målet med en bättre skola behöver vår politiker formulera en visionen för skolan som delas av de som arbetar och går i skolan. Jag har svårt att se att visionen.

Jag tycker att politikerna och de som leder och styr skolan ska fokusera på visionen för skolan, och formulera den med de som arbetar och går i skolan för ögonen, så att visionen för skolan kan leda till att skolans verksamhet upplevs meningsfull både för de som går där och att de som arbetar i skolan kan ge eleverna som går i skolan de bästa möjligheterna att klara sin och vår framtid på bästa möjliga sätt och med de bästa förberedelserna.

Om de som styr skolan inte kan formulera en bättre vision för skolan än ”betyg från fyran och externt rättade prov” då behöver de tänka om.