Etikettarkiv: skola

Född i en digital vardag och myten om de digitala infödingarna #blogg100

Jag tänker ofta att ingen tror på idéen om de digitalt infödda som automatiskt är digitalt kompetenta, men samtidigt möter jag med jämna mellanrum begreppet om att barn och unga idag är digitalt infödda, och i samband med det finns en implicit antagande om att de födda med internet har kunskaper eller förståelse för de regler och den verklighet som finns i den digitala vardagen. Det tror som sagt inte jag. Lika lite som jag visste eller förstod TV:s möjligheter när jag växte upp.

Naturligtvis är Internet som teknik en självklarhet för dagens unga, precis som Tv:n var för mig när jag växte upp. Den hade alltid funnit och naturligtvis var den självklar, och det var omöjligt för mig att förstå hur det hade varit att växa upp utan TV. Men inte förstod eller kunde jag allt om TV:n möjligheter bara för att den var en del av min vardag när jag växte upp. Jag fick med mig kunskaper om mediet, TV problematiserade i skolan, vi pratade om förtjänster och vinster med TV och andra medier. Vi pratade om hur affärsmodellerna såg ut och varför. Vi fick grundläggande kunskaper för att förstå medierna och hur de fungerade.

Jag vet inte hur det ser ut när det kommer till internet, men jag hoppas att det är internet och hur internet fungerar är en självklar del av samhällskunskapen idag, så att barn och unga som växer upp idag får en grundläggande förståelse för tekniken och hur den fungerar. Vilka som är de stora förtjänsterna, vilka som är bristerna. Vilka möjligheter internet medför, men även vilka risker som finns.

I mitt arbete på Webbstjärnan har vi tagit fram en enkel presentation kring Internet för dig som vill lära dig lite mer. Kolla in, läs och lär dig kanske lite mer om internet.

 

Kreativa dilemman #blogg100

Jag läste Jespers inlägg Kreativitet det sista egentliga folk vill ha om kreativitetens dilemma. Alla pratar om vikten av ha kreativitet inom en organisation, men i själva verket vill alla bara ha resultatet, de nya tankarna att det finns personer som genom att sammanföra två tankar kan skapa en ny kreativ insikt, tanke, idé. Jag kan bara instämma i Jespers analys, men vill också uppmärksamma ett annat dilemma.

Vi pratar om kreativitet, och vikten av att vara kreativa, men jag tror inte att de ens tänker på det som Jesper ser som kreativitet. jag tror vi ofta tänker att vi vill att vi ska tänka lite nytt. Men att tänka kreativt såsom Jesper säger att tänka helt annorlunda, genom att sätta två idéer samman för att skapa något helt nytt det är i de flesta sammanhang helt otänkbart, för det kräver mod, tilltro och tillit till den kreatives kompetens och förmåga och det tror jag att vi många gånger  saknar. Mitt stora problem med allt tal om kreativitet är att vi pratar om helt olika saker och sällan har kulturen för att använda den kreativitet som kanske finns i vår omgivning. Och då blir det att vi använder det som vi gjort tidigare.

Skolan behöver utgå från elevernas intressen och ingen annans! #blogg100

I Jenny Maria Nilssons debattartikel ”Läsrörelsens chocksiffror är mer till för sin egen skull än för eleverna”, där hon argumenterar för att skoldebatten styrs av särintressen och dessa särintressen använder olika metoder för att bevisa sin tes och få sin fråga som huvudsak på agendan.

I Nilssons artikel kommer hon fram till att skolan måste få vara ifred och sköt sitt uppdrag. Det är befriande att hon tittar på de siffror som har presenteras om att:

”För tio år sedan läste 70 procent av föräldrarna dagligen för sina barn, men nu är det bara 35 procent som läser för sina barn”

Dessa siffror kommer från en undersökning som inte uppfyller de krav på statistiskt säkerställt underlag menar Nilsson och vi behöver titta på skoldebatten med kritiska ögon, vem säger vad och varför? Vad är det för myter och föreställningar som förekommer i skoldebatten och varför ifrågasätts de inte. Jag tycker också om att Nilsson tittar på myterna som sprids om lärare och deras kompetens. Det är skönt att höra en debattör som möter argument om att lärare skulle vara verktygslösa i arbetat med sin profession med ord som dessa:

/…/lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det? [hon hänvisar till Martin Widmarks artikel i DN Jag skäms över hur vi har svikit barnen i skolan]

Naturligtvis behövs insatser för att främja läsförmågan bland barn och unga, det vet jag med, men frågan är vem som ska får beskriva problemet och vem som ska få komma med lösningen? Är det de som står utanför skolan och som står för ett särintresse eller de som tillhör skolan och skolans profession. Jag instämmer med Nilsson skolan har kompetensen att sköta sitt uppdrag, låt dem gör det.

 

Elevers lust att läsa växer om man utgår från Star Wars #blogg100

Jag läser i lärarnas tidning om Catarina Schmidt avhandling i pedagogik där hon följt en grupp elever i årskurs 3–5 under tre år och i artikeln Samtal väcker elevers läslust pratar Catarina om läsförståelse och menar att skolan kan väcläslust väcks av att elever får läsa och prata om sådant som de har intresse för. I artikeln säger Catarina på frågan om hur en pedagog kan få en elev som är mer intresserade av Star Wars än att läsa att utveckla sitt lärande

– I Star Wars, liksom i andra populärvetenskapliga berättelser, finns det ju en lärandepotential, eftersom de innehåller en kronologi, karaktärer och miljöbeskrivningar som eleverna tillmäter väldigt stor betydelse. Men det intresset och engagemanget tillmäts däremot väldigt liten betydelse i skolan. Tyvärr. Skolan borde matcha det intresset och den här lärandepotentialen bättre.

Hur då?

– Genom att låta eleven bygga vidare på den förståelsen. Exempelvis genom att producera egna texter om Star Wars, men också genom att locka vidare mot angränsande texter, som exempelvis faktatexter om rymden. Vi ska utgå från uppställda kunskapskrav, men också vara lyhörda inför elevernas egna erfarenheter.

Ja, tänk om skolan kunde använda mer av elevernas intressen i skolan och starta lärandet där. För visst kan man både lära sig läsa och skriva genom att använda Star Wars.

Är kärleken till ämneskunskaperna ett villkor för att vara en bra pedagog? #blogg100

Jag lyssnar eller läser en hel del på twitter, ser strömningar och tankar kring skolan fara förbi, en del saker stannar och väcker mitt intresse, annat bara far förbi. I ett twittersamtal kring lärare och kunskap från igår skrev Filippa Mannerheim i en tweet:

De som saknar ämneskunskap i skolan har lärt sig trixa m ”öppna frågor utan svar” för slippa visa okunskap.

I samtalet på twitter handlar det om vikten av att ha ämneskunskaper i det man ska undervisa, vikten att kunna det man som lärare/pedagog ska undervisa i. Filippa förtydligar vad hon menar genom att skriva: ”Nej. Jag menar läraren ställer ”öppna, filosofiska” frågor utan ngt mål för läraren ej har grund i ämnet.”

Jag har under dagen funderat mycket kring detta samtal, kring vikten av att ha gedigna och ett stort intresse för de kunskaper som man som pedagog ska förmedla. Jag tror nämligen att om man inte har det kan det vara svårt att kunna hitta eleven, förstå var de som som sitter i den lärande situationen befinner sig. Jag tror nämligen bara att man kan leda något till ett mål om man kan hitta dem där de befinner sig för att sedan vägleda, handleda och undervisa för att de ska kunna nå målet. Men jag tror inte att bara för att man är kunnig eller har goda ämneskunskaper så är man en god pedagog/lärare, men för att kunna lära ut är det en viktig grundsten. Det tillsammans med kärleken till att vilja lära, och lära ut är A och O.

Tack Filippa för ditt inlägg.

Källkritiska övningar till internetguiden ”Källkritik på Internet” #blogg100

Vi pratar ständigt om vikten att vara källkritisk, att öva denna färdighet. På Internet är det inte alltid så lätt att vet vem som står bakom en källa, vilket syftet är och om, eller när man ska dela vidare. Vi vill vara hjälpsamma, vi vill sprida information som kan vara till nytta för andra, som är roligt, underhållande och allt annat, men vem kan man lita på?

Är är den ”rara” filmen det vi vill tro att den utger sig för att vara eller är den något annat, och hur vet man skillnaden? Hur vet man egentligen vem som ligger bakom all information som förekommer på nätet? I det allmänna samtalet sägs det när vi alla är publicister så har vi också alla ett ansvar för vilken information vi sprider, men för att vi ska kunna axla det ansvaret behöver vi kunskaper.

.SE har gett ut en guide som heter Källkritik på Internet, som kan vara en startpunkt för att lära sig mer om hur internet fungerar samt hur källkritik på internet fungerar. Till min guide om källkritik har vi gjort övningar för lärare så att lärare tillsammans med sina elever kan närma sig och arbeta med källkritiska uppgifter och frågor. Övningarna hade fått några år på nacken så därför valde vi att uppdatera dem. Så kolla in.

Till guiden källkritik på Internet har vi också en infografik, som man kan ladda ner och ha som stöd när man ska ställa källkritiska frågor till information som man tar del av på nätet.

Bloggar du med dina elever, och om så hur gör du med opassande inlägg? #blogg100

EN fråga som jag ofta får är hur ska lärare/pedagoger göra om och när eleverna publicerar inlägg som inte kanske är i enlighet med god etikett, eller som kanske inte ens är kopplat till ämnet. Vad gör man då? Hur ska man som bloggansvarig pedagog förhålla sig till inlägg som inte hör till ämnet eller som är rent uppåt väggarna?

Alla pedagoger som bloggar med elever känner inte igen dessa situationer, det är många som ser helt oförstående ut, och som brukar intyga att det har aldrig hänt dem. Men det har hänt mig. Jag har haft elever som publicerat opassande inlägg, som med en väldigt välvillig tolkning kan uppfattas som kopplat till ämnet. Hur gör man då? Första gången det skedde var jag helt oförberedd, min första instinkt var att avpublicera materialet. Jag la skulden på mig själv, jag borde följt upp bättre, jag borde ha gett tydligare direktiv.

Det slutade med att jag kommenterade blogginlägget, med frågor om hur de tänkt kring bildval och ordval. Hur de trodde att det uppfattades av mig som pedagog, och hur de tyckte att det avspeglade dem de ville vara. Jag ville förstå mina elevers arbete som en vilja att bli sedda, få en reaktion. Och det kan fungera i vissa sammanhang, men i förhållande till skolarbete på nätet är jag mer tveksam till om det hör hemma.

Mina elever fick naturligtvis förklara sig både i cyberspace och i köttvärlden och jag försökte förstå deras perspektiv och de fick försöka förstå mitt. I slutändan blev det en kompromiss som kom att bli lösningen. Vissa saker kunde de förstå att jag reagerade på andra inte, men tillsammans kunde vi prata om syftet med deras skolarbete, och frågan som jag återkom till var, hur tror ni att de som kommer in på den här bloggen och inte känner er kommer att se på er? Kommer de att förstå ironin, eller skämtet… Om de inte gör det så måste ni antingen bli tydligare eller så får ni ta bort det.

Hur agerar du? Hur lär du elever net-etikett?

Har du sett Webbstjärnans material Schyssta stjärnor ett lärarmaterial för att arbeta med nät-etikett, om du inte har sett det så rekommenderar jag det. Jag kan också rekommendera Medierådets utbildning för unga bloggare och moderatorer.

Lärarens roll är att vara en del av lärandets magi #blogg100

I DN läser jag ledaren som bär rubriken ”Läraren är ingen trollkarl” en spännande ledare som tittar på hur lärande sker, och att det kräver arbete. I sin ledare skriver Lena Andersson att

Det är ingen skillnad att träna för att bli fysiker eller löpare. Den som vill bli en bättre löpare tittar inte på en instruktionsfilm, utan springer. Och man förstår inte fysik först och räknar sedan. Man lär sig formlerna, sedan räknar man och läser, räknar och läser; ur det uppstår successivt förståelse om hur formlerna åskådliggör naturlagarna. De ämnesspecifika kunskaperna ligger sammantvinnade med utövandet, inte utanför det där en superpedagog kan visa och berätta så att man ska slippa mödan att göra kunskapen till en del av den egna hjärnans processer.

/…/

Det gör förstås läroböckernas kvalitet avgörande. Under min skoltid på 1980-talet tänkte jag alltid att om bara böckerna innehöll vad de skulle var ineffektiva lektioner ingen katastrof. Det gick att kompensera hemma, ensam med böckerna. Fasan var inte mediokra lärare, utan idén att eleverna skulle ”göra sina egna läromedel”.

Det är böckerna man till sist måste ner i om man ska lära sig något teoretiskt. Läraren finns där för att förklara, sätta fenomen i perspektiv och bena ut sammansatt stoff. Men tyvärr, inlärningsjobbet måste varje hjärna göra själv.

Naturligtvis är det så att läraren inte lär elever något, det är ett arbete som de gör själva. Men jag tror att väldigt få anser att allt som krävs för lärande är en god lärobok, sedan kan eleven sköta resten själv, göra ”lärandet” själv ensam på kammaren. Lärande kräver de som hjälper oss att överbrygga glappet mellan det vi kan och det som vi ska lära och här är pedagogerna/lärarna centrala personer för lärandet. Lärare är inga trollkarlar, men deras roll är att få de som ska lära sig att känna sig trygga, vet var de står och var de är påväg, eller som Sören Kirkegaard har formulerat sig, när det kommer till ödmjukhet.

Om jag vill lyckas att
föra en människa
mot ett bestämt mål,
måsta jag först finna henne
där hon är
och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv
när hon tror, att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste
jag visserligen förstå mer,
än vad hon gör,
men först och främst förstå
vad hon förstår.

Om jag inte kan det,
så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.
Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,
beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andre
istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa
och därför måste jag förstå,
att detta med att hjälpa
inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag heller inte hjälpa någon.

Jag tror även att skolutveckling i skolan skulle vinna mycket på att anamma Kirkegaard.

När slutar en teknik vara ”ny” och bli självklar? #blogg100

Jag har ställt frågan tidigare, och då handlade det om Youtube och smygfilmning och behovet av etikettsregler, diskussionen förekommer idag också och vi pratar om behovet av nät-etikett. Den här gången fick jag en kommentar om att ”ny teknik” skapar rädsla och det utifrån mitt inlägg om eldsjälar som behöver stöd, oss och att vi står upp för dem och deras arbete i skolan.

En teknik som är en självklarhet för alla som vuxit upp sedan 1996, då Internet var årets julklapp (källa SVT, via Youtube). Det är 18 år sedan, vilken arton åring kallar vi ”ny”.

 

Varför lär sig inte pojkar att läsa i skolan? #blogg100

Igår kväll lyssnade jag på Studio Ett. Jag är en P1-lyssnare och brukar lyssna igenom mina favoritprogram på kvällen innan natten, eller under natten om sömnen inte vill infinna sig. Vilket fall som helst så hade de ett reportage kring pojkars och flickor läsförmåga, och hänvisade till att 31% av pojkar lämnar årskurs nio och kan bara läsa och förstå enklare texter. Och det handlar även om att de inte läser böcker. I reportaget framkom det att det fanns flera förklaringar som en forskare Ulf Fredriksson i pedagogik lyfter fram. En är hur vi läser framför skärmar, där vi sökläser efter fakta, snarare än att läsa hela texter. Men så lyfter han fram följande förklaringar:

-försämrad läsförståelse

-attityden till skolan ”de kan inte tvinga mig”

-brist på likvärdighet i skolan, eleverna blir inte sporrade att bli bättre i klassrumssituationen, och lärarens bild av eleverna är att de inte kan bli bättre utan accepterar lägre nivåer

-sedan lyfter Ulf Fredriksson fram undervisningsmetoderna som en förklaring att eleverna lämnas åt sig själva, utan struktur och stöd från de undervisande lärarna. Och det skulle kunna medför att elever som inte får stöd från hemmet tappar intresset för undervisningen och skolan

När jag hör reportaget tänker jag att läsandet är en kollektiv handling, något som vi gör gemensamt och vi behöver bryta text tillsammans, genom att vi pratar om det vi läser, vad vi förstår och vad vi tar del av i skolan.

Reportaget avslutas med att prata om regeringens satsning på läslyftet, och att det ska innebära att skolan/pedagoger får möjlighet att ta sig an uppgiften att stimulera läsandet och utveckla elevers läsförmåga. Jag hoppas innerligt att den satsningen kommer med en förståelse för pedagogerna arbetssituation och en insats som gör att de ger pedagoger mer tid tillsammans med eleverna…