Att skriva en unblock om att ge upp en unblock, svårt. Varför gav jag upp? Vad fick mig att kasta in handduken.

We have a problem by kennymatic CC (by)

Flickrummet, litet, trångt, en säng, ett skrivbord, en bokhylla. Instängt, argt, hennes. I ena hörnet en radio, som hon fick en julafton. I bokhyllan kassetband, gula, ”Tintin hos Gerillan”, ”Tintin och den mystiska stjärnan”.

”Det glada åttiotalet”, ”betongsossar”,”yuppies” kanske också ”yuppinallar”

Vallokalen 1980, de ska rösta i folkomröstningen om Kärnkraften. ”Kärnkraft, nej tack!” Allt är stort, mäktigt, demokratiskt och viktigt. En plikt! Tillsammans i vallokalen, finklädda, det är 1980.

Palme är statsminister, högstadiet, Krister Pettersson, Bröderna Mozart, skolan, betygen, tonåren, föräldrarna, bröderna. Thåström, Imperiet, Ebba Grön, den första CD-spelaren, CD-skivor istället för vinyl. 80-talet, chockrosa tröjor, hon stickar, åttiotal.

Flickrummet, Die Mauer. Berlinmuren. Walkman. Reagan. Perestrojka. Kärnvapen. Världskrig, skrämmer henne. Hon är rädd.1989!

Detta får mig att ge upp, 80-talet.

Veckans unblock var något om åttiotal:

Write a story set in the 1980’s. Use as many period elements as you can.

och jag tänkte bläää… Jag som inte känner något för 80-tal, vad ska jag göra av en sån unblock, lade saken till handlingarna och tänkte det kommer kanske något…

Idag tog jag tag i det och skickade en tweet till Mona, och undra vad det eg var jag skulle göra, och hon verkade fatta direkt, för hon svarade:

”Haha, med vilken betoning ska jag läsa det där? ;)…”
sedan kom nästa tweet:
”Haha, vad gör vi. Ska vi kasta in handduken? Jag satt ändå länge och valde bort flera andra saker. :)”
sedan kom vi överens om att:
”nä helt allvarligt: veckans ub: att helt enkelt ge upp en ub.”

Så nu ska jag sätta mig och skriva en text om att kasta in handduken för en unblock, om en historia på temat 80-tal. Ska bli spännande …

Veckans unblock ”Write about your worst habit”

making friends by Withrow CC (by nc)

Din värsta vana har alltid varit densamma, mamma! Den har följt mig hela mitt liv, och jag hatar den! Den förpestade min barndom, för så snart jag hade fått nya kamrater i det nya området då var du klar. Då var det dags att flytta igen, för du skulle ta dig an ett nytt projekt.

Vi bodde aldrig, och då menar jag aldrig på en och samma adress längre än det tog för dig att sy upp gardiner till alla fönster, tapetsera om varje rum, byta golv i de rum där golven var slitna. Vi bodde aldrig längre på en plats än det tog för mig att skaffa nya vänner, nya kamrater och bli en del av ”gårdens ungar”.

Men så fort det skulle bli dags att bo, att leva som en ”vanlig” familj, då hittade du en ny lägenhet, ett nytt projekt som du skulle ta dig an. Det kunde i bästa fall vara i samma trappuppgång, eller några gårdar bort, men ofta var det flera kvarter bort eller i en annan stadsdel.

Mina vänner byttes ut, lika fort och ofta som vi bytte adresser. Inget var bestående i min barndom, inget blev kvar, allt byttes ut, syddes om, lagades och lappades för att passa in. När jag sedan flyttade ifrån dig och pappa, och dina flyttar, då flyttade du efter, till min stad, och dina flyttar blev åter mina om än på avstånd. Jag har sett dig städa, packa med att plocka ihop lägenhet efter lägenhet för att sedan se dig plocka upp, byta, laga, tapetsera, sy och ordna till en ny lägenhet. Mamma varför är du så rastlös, när ska du stanna och bo, leva och bara vara?

Vilken är min värsta vana, undrar du?

Chocolate Cupcakes by Sifu Renka CC (by, nc, nd)

Den är enkel och jag vill helst inte tillstå att det är en vana. Låt oss kalla det en ovana, istället, vilken är min värsta ovana…

Jag vill tro att jag inte har den. Jag önskar att jag hade arbetat bort just den här ovanan, men icke… Jag har nog haft den hela mitt liv, eller snarare så länge jag kan minnas… Den har följer mig och har följt mig länge, kanske kommer den att följa mig ständigt. Jag jobbar för bli av med den, men vanor är svåra att bryta.

Jag vet inte när jag la till med vanan, men det har nog skett gradvis. Jag fick nog hjälp. Ni hjälpte mig nog så att det blev enklare att lägga till med den. Ni och jag samarbetade och tillsammans skapades vanan. Det gick nog ganska fort, åtminstone så sägs det att det går fort att lägga till men en vana, men att det svårare att bryta den, och i synnerhet om det handlar om ovanor.

Ibland tror jag att jag har blivit av med den, att vanan är bruten. Det kan till och med gå långa perioder när jag tror att jag inte längre har den, för den syns inte, hörs inte, märks inte (tror jag). Jag tror periodvis att lyckas hålla den stången och till och med att den är bruten. Tror att jag lyckats lyckats skapa goda vanor.

Men vanan trogen så tror inser jag tids nog att jag ändå har den kvar för rätt vad det är påminns jag om min värsta vana som är att jag inte kan hålla kvar en god vana.