Etikettarkiv: stöd

Internet som utgångspunkt för det goda samarbetet #internetiskolan

I många sammanhang beskrivs skolan som en plats som ”tekniken glömde”. En plats där uppkopplingarna inte fungerar, där modern teknik gör sitt intåg med barnens ålder och mognad. En plats där lärare arbetar som ”de alltid” har gjort. Bilden förstärks ofta genom undersökningar om antalet datorer i skolan, genom tala om hur stor datortätheten är bland lärarna etc.

Men samtidigt arbetar jag med ett område som heter Internet i skolan. Och jag ser en annan värld. Jag ser lärare, skolor som aktivt arbetar med tekniken, med Internet, med webben, med sociala medier. Men det har fått mig att dra slutsatsen att teknisk tillgång  (en dator, en ipad) i sig inte förändra skolan eller lärandet. Jag tror det behövs flera delar i denna ekvation, tekniken är en, uppkopplingen en annan, pedagogen en tredje, men det behövs bra pedagogiskt material och massor med kunskaper också. Mina erfarenheter säger det.

I skolan arbetar lärare ofta med pedagogiskt anpassat material. Det är på många sätt lärarens trygghet i synnerhet i ett klassrum där vad som helst kan hända. Vi utgår från övningar, arbetsuppgifter som andra lärare prövat och som vi vet fungerar. De är skapade på beprövad erfarenhet.

Jag vet att vi på Webbstjärnan med vårt material har enkla sådana uppgifter (exempel), för att hjälpa till på vägen med att arbeta med Internet som ett verktyg i undervisningen. Att vi har stöd. Våra lärarguider och våra övningar är en start, våra utbildningar är en annan start. Vi bygger upp dem kring idéen att lärare ska lära lärare. Men i år har vi sett andra samarbeten som det på webbplatsen ipadpanelen där lärare och elever i olika delar av Sverige samarbetar för att lära, utveckla, utvärdera ipaden som läroverktyg tillsammans.

Jag drömmer om att inom ramen för Webbstjärnan skulle det vara fler lärare som är med och driver och skapar goda exempel, så att vi kan bygga upp en än större bank, med fungerande pedagogiska exempel, som lärare kan bygga vidare på, allt med syftet att stödja lärare. Det drömmer jag om.

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Twitterförtjust är twitterlycklig

Jag har på min bio på Twitter förklarat att jag är twitterförtjust, och idag är jag inte bara förtjust utan mer eller mindre twitterlycklig, för tänk vilka ingångar jag får på twitter… Igår när jag kände att jag hade svårt att få fokus på vad jag ville skrev jag en tweet som sa:

”Vill något men kan inte formulera det ens för mig själv, hur gör man då? #förvirrad”

och fick till min stora lycka ett svar från Karin, @lillmacho

Och efter ett kakbak, en härlig chokladkaka, så insåg jag att jag vill inte bara något, Jag vill MYCKET, och nu handlar det snarare om hur jag ska ta mig dit, undrar om choklad hjälper mot det med, troligen för det hjälper mot allt!.

Jag passade också på att skicka ut en efterlysning på twitter igår, och idag fick jag till min stora lycka napp. Rebecka antar utmaningen och deltar i vår unblock Mona, och läs hennes text, jag har valt att citera en liten del av Voyour, men läs för gud skull hela, den är grym…

Jag går runt i lägenheten, sorterar dina böcker efter färg, äter pastasås på burk, värmd i mikron, slår ett nummer men hör telefonen läggas tillbaka i klykan i nästa sekund.

Välkommen Rebecka, och alla andra som vill vara med i vår unblock utmaning

Min och din rätt att vara stolta

Jag läser Anne Marie Körlings ”Mina rättigheter” underbart…

”Jag har rätt till min särprägel och ska prisas för den. Jag har rätt att vara lite annorlunda, lite fantasiletare, lite verklighetsundrande, lite vem-är-jag-funderingar, min långsamma inlärning, min snabba inlärning, mina priser i det bästa jag vet, mina world-of-warcraftkunskaper.

Jag har rätt att uppleva att jag har och förstår rätt i en värld där det mesta bedöms som fel.”

Jag vill också tillägga att

Jag har rätt att vara stolt över att du är stolt. Jag har rätt att berätta för alla att jag är stolt, över dig och över det du har gjort. Jag har rätt att tala om för alla att du är bra. Och du har rätt att få ta del av det utan att behöva skämmas, utan att behöva förminskas och få höra att du bara gör det för att…

Jag har rätt att få bekräftelse för det jag har gjort, och jag har rätt att ge dig all bekräftelse för att du är stolt över dig själv, ditt arbete och din resa.

Jag har rätt att vara stolt, och jag har rätt att få tala om att de du gör är bra. Jag har rätt att få veta att det jag gör är värt något, för någon, för dig! Jag har rätt att få stå bakom dig och hylla dig och din insats.

Tack Anne Marie

Libertad by Olga Diez CC (by, nc, sa)

Det är en ny tid, med nya möjligheter

Jag har länge haft en en passion för modernismen. Tidigt 1900-tal, den nya tiden, de unga ska förändra världen. En tid som fylldes med ny teknik, nya möjligheter, ny konst och ny litteratur. Jag har alltid läst om Apollinaire, Picasso och Braque med en känsla av vemodig avund, för jag beundrar och fascineras av deras tid och deras entusiasm och av deras verk. Att de var unga vid precis rätt tillfälle, fick vara med att skapa en ny värld, med ny teknik, ny konst och ny litteratur. Det hade jag också velat vara, men jag kan alltid njuta av deras verk, och ta del av deras lust…

Ett Calligrammes av Apollinarie i översättning av Gunnar Harding

I skolan ägnar jag mycket undervisningstid åt modernismen, och framför allt åt lyrisk modernism. Jag vill ge mina elever det mod, som jag själv inte hade, så att de ska känna att de kan förändra, att världen är deras och den ligger vid deras fötter. Möjligheterna finns i livet det är bara ta vara på dem. En del av det arbetet kan du se i deras manifest (ett exempel är skrattmanifestet) som de skapade i höstas.

Lusten och passionen som jag känner inför arbetet med Internet i skolan och att använda nätet för att dela och skapa får mig att känna lite av den där entusiasmen som jag tror att modernisterna kände inför sin tid, sina möjligheter, den nya tid, den nya tekniken och den nya litteraturen som de var del av och skapade.

”Du brinner för din sak” som @copylinda brukar säga, och sedan tillägger hon ”och jag brinner med dig”

Samma sak tycks andra pedagoger känna se t.ex. Öpedagogens inlägg om twittrande och bloggande lärare. Jag känner att jag är del av en märklig tid, med nya möjligheter, ny teknik och jag får vara med att ta del av den förändring som håller på att ske.

Jag har till exempel fått äran att vara vuxen och ta del av vad de unga skapar på geekcamp #mgc2010. Ett initiativ innebär att på 48 timmar ska en grupp unga ”geeks” träffas och bygga sina drömmars webbprojekt. Hela #mgc2010 bygger på de ungas initiativ, och jag får stå alldeles bredvid, får vara med och följa (på twitter #mgc2010), blogga (om dem) och besöka dem (som vuxen).

Det är en ynnest att få vara en del av denna nya tid, med nya möjligheter.

Summan av allt blir ändå bra, eller?

Så här i slutet av året så sitter vi gärna och summerar, vad har gått bra, vad har fungerat mindre bra. I skolans värld sker det oftast till sommaren då läsåret går mot sitt slut, men jag tänkte göra några korta inlägg/blänkare kring året 2009, vad har berört, vad har förstört, precis som seden säger.

Ett år har gått, och jag har gått från en som aldrig skulle blogga till att bli en som har alldeles egen blogg. Jag en bloggerska? Det är märkligt och om någon hade sagt det för ett år sedan hade jag skeptiskt tittat på dem och sagt: Jag blogga? Knappast, men kanske kan mina elever göra det!

The allegory of camera Obscura by jef safi (pictosophizng) CC (by, nc, nd)

Facebook, som 2008, var otänkbart har jag med visst motstånd anammat, twitter älskar jag, tack Astrid. Blogga gör jag som en del av mitt arbete, som en del av mig. Borta är den lilla vackra anteckningsboken, den försvann visst med mina kartonger från EG, och istället använder jag datorn, nätet och bloggen som redskap för reflektion och anteckningar.

Jag, som tänker när jag skriver, jag som trodde att jag bara kunde tänka med en penna i handen. Idag tänker jag med hjälp av knastrande tangenter.

Kort och gott mycket har hänt, både bra saker och dåliga.

Vad har berört mig?

  • mina elever, deras stöd och engagemang
  • Ragnars enorma tillit, stöd och kravlösa support, tack!
  • Mina kollegors glada tillrop om att jag ser mer frisk ut än någonsin
  • Webbstjärnans specialpris
  • alla dina ord, och dina, och alla ord som jag inte visste fanns

Vad har förstört mig?

  • förlusten av tio års läraranteckningar (mina kartonger som försvann)
  • oron inför att inte räcka till, och inte kunna
  • bristen på stöd, förståelse för att nätet är något jag måste utforska
  • bristen på insikt om att jag faktiskt kan, vill och lär mig

Varje punkt borde bli en egen bloggpost, fast kanske inte. Vi får se hur lång summeringen blir, jag är knappast en person som vill kalla mig nostalgisk, även om jag just nu lever i en bubbla där jag minns min ungdom och min ungdoms synder. Jag längtar inte tillbaka till ett idealiserat förflutet, för det vad finns det i det förflutna att idealisera?

Inte mycket!

Kan man tvinga elever?

Jag fick ett mejl idag, från en lärare som vill använda blogg i undervisningen. Hon hade många funderingar och bland dem undrade hon, kan jag tvinga eleverna till att blogga i skolan? En svår fråga att besvara. Det är utlämnade att blogga, och det är offentligt. Alla som eventuellt kommer till din blogg kan läsa det du skriver, det dina elever skriver. Hur ska man göra? Vilka alternativ ska man ge, hur ska man som lärare förhålla sig till problematiken? Att ha elever som inte vill, förmår, inte önskar att vara publika på nätet.

Till att börja med tycker jag att som lärare bör man leva som man lär, vill jag att eleverna ska blogga, vara offentliga, bör jag själv också finnas där som en aktiv part, alltså blogga själv, eller åtminstone vara aktiv i bloggandet, genom att ge kommentarer, styra samtalet, precis som vi lärare är aktiva i andra klassrumsaktiviteter. Jag tycker att vi ska vara synliga, handleda aktivt så att de elever som har betänkligheter ser att jag som lärare faktiskt aktivt tar del av det som eleverna gör. Att jag lever som jag lär…

Sky Dancing by Creativity+ Timothy K Hamilton CC (by, nc, nd)

Jag brukar inte ge mina elever så mycket till val, och det låter hårt och väldigt styrt. Å ena sidan är det det, men å andra sidan arbetar jag alltid fram en gemensam plan för kursen tillsammans med mina elever, så majoriteten få fatta ett beslut som vi, jag och klassen följer. I våras t.ex. vann bloggalternativet med en röst gentemot att ha en traditionell skrivning, och jag deltog inte i omröstningen eller i lobbyverksamheten som föregick omröstningen.

Men visst har jag elever som säger:

– Kristina jag vill inte, trivs inte med att publicera mina texter på nätet. Jag tycker det är jobbigt…

Hur gör jag då? Ja, jag brukar ha långa samtal om hur jag kan stödja, om det hjälper om vi skyddar texterna genom att använda lösenord, fast det inte alltid går ihop med syftet för uppgiften, speciellt inte då jag vill att de ska kunna lära av varandra. I de fall där eleverna pga hämningar helt slutar skriva brukar jag aktivt gå in och puffa på både online såväl som offline, för jag har fördelen att möta alla mina elever irl, åtminstone en gång i veckan.

De som av en eller annan anledning inte följer uppgiften, inte gör det de ska brukar få individuella uppgifter som de redovisar på bloggen för mig och endast med mig som mottagare, ibland har jag samtal med gruppen om varför, ibland inte det beror mycket på elev och situation.

Jag använder bloggen som ett pedagogiskt verktyg, och ingen ska känna sig utlämnad eller hämmad, så förutsättningarna måste vara anpassade efter varje elevs behov och situation. I mitt arbete innebär nätet en möjlighet, som jag vill använda. Jag upplever att använda bloggen som verktyg underlättar kommunikation mellan eleverna, men det måste naturligtvis ske med respekt för allas behov och önskemål.

Tvinga eller inte tvinga? Det är frågan, jag vet inte… vad som är rätt men jag tvingar nog, genom att söka se till att förutsättningarna är sådana att alla kan delta på sina villkor.

Dialog på nätet- hur då?

En viktig del av Internet är dialog, kommunikation att vi kan möta andra föra samtal med varandra, att vi kan mötas och samtala om frågor som berör oss, på bloggar, twitter eller Facebook. Det är en av de grejer som tilltalar mig med att arbeta med nätet. Det är även den delen av nätet som jag använder och utnyttjar när jag använder sociala medier i mitt klassrum.

Dialog bygger för mig på ömsesidig respekt, att möta den andre, höra dennes åsikt, lyssna, ta ställning, eventuellt samtycka eller gå i polemik, och då kommentera eller skriva ett eget inlägg. I mitt arbete med sociala medier i klassrummet, har jag alltid tydliga regler kring hur, vad och varför interaktion ska ske. Jag styr alltså både samtalets innehåll och funktion samt hur tilltalet ska vara till stora delar. På så sätt liknar inte mina bloggar alls ”vanliga” bloggar, i vilka det finns en eller flera avsändare, låter många mottagare fritt eller efter granskning får kommentera och säga sin mening i det ämne som bloggen handlar om. Mina bloggar har en lärare som styr samtalets innehåll, och till viss del form.

I skolan och det är A och O att mina elever går in i klassrumssamtalet på samma villkor och med samma förutsättningar och samma tydliga krav. Jag vill att mina elever ska använda kommentarsfunktionen för att bemöta andras åsikter, synpunkter. Det vanligaste är att de använder den för att hjälpa varandra, stödja varandras resonemang och för att skapa dialog. De känner sig liksom många andra ganska utsatta att skriva inför andra, och öppet så att andra kan se vad de tycker.

Hela bloggandet sker under de förutsättningar som finns i skolan, nämligen att vi ska respektera varandra, bemöta varandra på ett hövligt sätt och inte kränka varandra. Mina elevkommentarer är generellt sett mycket positiva, och stödjande även när de har olika synvinklar på ämnet.

Credit Cut in Imperial Telecommunication

Credit Cut in Imperial Communication by Stéfan cc, nc, sa

Visst har det funnits andra kommentarer, som inte fyller den funktionen. Jag har fått kommentarer, från någon som tagit mitt namn, och antyder att jag är missnöjd med någons annan elevs arbete. Jag har fått kommentarer, om att det är smörigt att säga att de är tacksamma för att de får arbeta med romanen, ja listan kan göras lång, men jag har aldrig fått kommentarer som ifrågasätter min, eller mina elevers kompetens. Där någon kallar en annan för en idiot eller att det är under deras kompetens att yttra sig i ämnet. Att använda ironi är dessutom uteslutet som medel att förringa någon i mitt klassrum.

Till min stora förvåning och häpnad ser jag att den sortens kommentarer förekommer i ”riktiga” blogga, och jag kan inte låta bli och undra vad skulle ni säga om det hade varit era barn som skrev så till varandra vad hade ni sagt då? Hur hade ni reagerat om jag lät mina elever kalla varandra okunniga eller oinsatta?

När jag ser nivån på kommentarer i ”riktiga” bloggar så blir jag mörkrädd, är det det här som jag ska släppa ut mina elever till, en plats där de som inte tycker som bloggaren går till rena personangrepp? Var finns respekten? Var finns era ideal? Hur ser ni på andra människor?

Hur ska vi bemöta andra åsikter på nätet? Finns det ingen hyfs?

Ni kanske kan lära av mina elever?