Etikettarkiv: Stormtroopers

Stormtroopers varför då?

Jag fick frågan för inte så länge sedan: Varför är Stormtroopers så populära? Vad är så tilldragande med dem?

are you here, why?

Ärligt talat så kan jag inte prata för någon annan än mig själv, och jag vet inte om jag tycker att de är tilldragande. De är ju inte speciellt snygga, men jag vet att jag är väldigt förtjust i hjälmen och formen på hjälmen. Välavvägd, balanserad och mjuk i formen. Jag tycker också om att det inte går att säga om personen bakom hjälmen är glad, arg, ledsen, förtvivlad eller likgiltig. Med en hjälm framför ansiktet ser vi inga känslor. Ett riktigt pokerfajs. I hjälmen finns utmaningen, kan betraktaren se, känna, uppleva att en plast-leksak är mänsklig, med hjälm kan eller ens förmår att visa känslor? Kan jag lura mig själv, kan jag lura betraktaren med hjälp av min kamera.

Jag dras till Stormtroopern av andra skäl också: att det är en manlig figur, som ägnar sig åt  att var soldat. Jag dras till dem för att de tillhör eller arbetar för den mörka sidan, samtidigt tror jag att de är ”vanliga människor”. I mina ögon är de ganska löjliga figurer hämtade från Star Wars sagan, min minnesbild är att de lyckas aldrig träffa, eller är särskilt effektiva, eller pricksäkra.

Sedan finns det ännu en sak som jag tycker om, och det är historien om Stormtroopers hjälmen och George Lukas, den om upphovsintrånget och vem som har rätt till kostymen. Vem som har rätt att använda dräkten, tjäna pengar på repliker… och tillverka den. Sedan ska jag väl säga att jag dras till skorna också…

Intertextualitet, fan-fiction, mina fotografier och några reflektioner

Det här är ett inlägget är de tankar som Camilla Lindskoug tweet om att genom mina bilder introducera begreppet intertextualitet för sina elever. Det här mina reflektioner kring mitt fotoprojekt kring att arbeta med Star Wars figurer i allmänhet och Stormtroopers i synnerhet. Men också hur jag förhåller mig till andras texter, bilder genom mina bilder.

Mina bilder – ett exempel på lärande

Jag brukar använda mina bilder som ett konkret exempel på hur lärande går till. Mina bilder, mitt val av kamera och teknik kan illustrera hur lärande kan se ut. Hur utveckling sker genom övning. Det är bara att titta på mina första försök och jämför med de senaste (samma stövlar, samma skor, samma omgivning), sedan kan du ta egentligen vilken bild däremellan för att se vad som händer. Men det är en annan ingång. Det här inlägget har sitt ursprung i ett samtal med Camilla kring hur hon med en av mina bilder tänkte sig att öppna en lektion kring begreppet intertextualitet. En spännande tanke, att min bild där Troopern prövar skor skulle hamna någon annanstans. Historien bakom bilden är att den är en beställingsbild, till en kollega som skulle gifta sig. Hon hade förälskat sig i en tidig version av Troopern i Barbie-skor, det finns tidigare, det finns senare, jag tycks återkomma  till samma situation, skorna och troopern som provar. När kollegan visade sin förälskelse öppet så valde jag att göra en ny version, ett plagiat (!?), en kopia av bilden  till henne, eller ska jag kalla det en ny version? Den nya versionen är gjord med mer kunskap, med bättre ljussättning, men historien är densamme och idén om att ta en Stormtrooper bort från det som vi vanligtvis förknippar dem med. Kan en Stormtrooper ha rosa högklackade skor? Och om de har de vad händer då? Vilka normer utmanar det? Kan en soldat ha högklackat och rosa? Vad är manligt? Vad är kvinnligt?

Bilden finns i olika versioner…

I mina bilder, i mitt foto återkommer gärna till samma berättelser eller samma motiv. Det är historier som berör mig, saker som jag vill berätta om och om igen. Jag vet att långt ifrån alla ser de berättelser, som jag vill berätta och långt ifrån alla förstår att jag skildrar något annat än en lego-gubbe och en Hasbroleksak.

Att kalla sig själv eller sitt fotografi för postmodernt, känns konstigt, men jag är ett barn av min tid och som litteraturvetare har jag alltid tyckt om det är begreppet intertexualitet. I korthet innebär intertextualitet att texter, litterära går i dialog med andra litterära texter. Intertextualitet innebär att texten/författare blinkar åt den bildade läsaren det finns mer här att se. Det finns fler lager med text i texten, det kan vara genom citat, genom allusioner, metaforer liknelser som kommer igen.

Fan-fiction

Den tydligaste referensen som finns i mina Stormtrooper bilder är att de är ett fan-fiction projekt. Att jag som Star Wars intresserad, eller som en del av Star Wars-generationen har skapat en serie bilder som bygger på dess film-karaktärer. Jag  bygger vidare på Star Wars historien och skapar en egen berättelse eller ett eget avsnitt. Fast det är också en tydlig blinkning till Toy Story och leksakernas hemliga värld. De har ett liv när vi inte ser, när vi ägnar oss åt annat, åt livet.

Stormtrooper – huvudkaraktären

I mina bilder är fan-fiction en tydlig del. Jag vill skildra en annan sida av Stormtrooper-karaktärerna. I ursprungsberättelsen är de i mina ögon ganska platta figurer: soldater, s.k. kanon-mat, som egentligen inte fyller någon funktion, annat än att vara just kanon-mat, och söka efter droids. Jag har lyft ut dem för att göra dem till huvudpersoner i mina berättelser. Jag bygger alltså mina bilder på att betraktaren har och känner till vad en Stormtrooper är, en soldat som strider på Rymdimperiets sida. Jag blinkar åt betraktaren och säger: Är detta din bild av en Stormtrooper? Vad gör en Stormtrooper på fritiden? Kan de ha barn? Har de känslor? Kan de uttrycka känslor?

Jag har dock insett att alla som tycker om mina bilder har inte ens sett eller ens förstått storheten med Stjärnornas krig, och det är spännande. Jag har dessutom funderat mycket kring vilken roll Brownings Ordinary men har spelat för mitt val av motiv.

Alla mina bilder som bygger på Star Wars har en koppling till filmen Stjärnornas krig från 1977. I och med att jag har valt att använda en känd karaktär, och placera dem i en ny miljö är inget nytt utan här sållar mina bilder sig till en tradition som är stark inom litteratur och konst. Det är inte collage, och det är inte citat. Men om ni läser t.ex. Eva Ströms dikt Törnrosa så ser ni att hon gör samma sak, genom sin dikt placerar hon tar sagans Törnrosa i en ny situation, en ny miljö, i en ny tid. Lite av det söker jag också göra med mina bilder.

Performance lifestile

Men jag alluderar även på andra texter vid sidan av George Lukas, Star Wars filmer. Jag kan inte låta bli. Jag skulle kunna ta fram massor med exempel, men väljer att visa på två. Ett exempel är Performance lifestile, som startade i en reflekterande text kring ett inlägg om kaffe, sociala medier och bilder som vi delar och kommunicerar med. Allt det förenades med myten om Narcissus i en bild. Jag förväntar mig inte att läsaren ska se alla dessa referenser, men jag leker med dessa ledtrådar och bygger upp bilder så och det finns ledtrådar som ger betraktaren hintar. Allt det brukar kallas intertextualitet.

The usual suspects

Ett annat exempel på hur en bild går i dialog med andra texter är bilden som heter I think it’s number two, den är en ren kopia, kanske ett plagiat eller en ny version av en scen från The Usual Suspects och en av de mest avgörande scenerna i den filmen. De som sett filmen ska känna igen sig. Och tänka åh… i det fallet vill jag att referensen ska vara tydlig, men för de som inte har referenserna ser förhoppningsvis annat, en bild, som de gillar eller inte, en historia, en berättelse om sig själv, om mig eller någon annat.

Nu då?

Frågan som du kan ställa sig är om du som betraktare ska se allt detta? Det kan jag inte svara på, men jag kan säga att texten, i mitt fall bilden ofta har flera lager och du som betraktare, eller den som ska närma dig texten måste våga titta närmare, undersöka flera aspekter och kanske låta din upplevelse av bilden ta tid, fundera kring vad bilden berättar för dig, kanske inte fundera så mycket kring vad jag vill berätta, men ibland kan det vara roligt att fundera på…

Du behöver närma dig bilderna på samma sätt som du närmar dig texter och ställa frågor kring bilden. Vad föreställer den? Vad heter bilden? Varför heter den så? Och vad vill egentligen fotografen säga? Ju fler frågor du ställer ju mer kommer du att se, förstå. Det är i sig en rolig lek, ibland svår. Ställ frågorna och sök svaren i bilden, våga tro…

Kan Stormtroopers vara rara? – Om bild 330

Dagens bild prövade jag flera gånger inne i köket. Jag hade svårt att få leksakerna att stå upp, men till slut lyckades jag. Jag brukar ta med mig leksakerna ut i samma ställning, i någon vag föreställning om att jag bara ska kunna ställa upp dem när jag väl kommer ut. Det går inte, det fungerar nämligen inte, och har aldrig fungerat.

– Varför?

Anledningen är enkel jag har två händer och bär ofta mycket annat än bara två platsleksaker, kamera, stativ, kanske ett objektiv till, andra attribut som ska vara med i bilden…

I dag bjöd november på en vacker novembersol och jag vill gärna fånga novemberljuset, men inser att det blåser och att det kommer att ställa till problem, för leksaker i plast faller lätt, väldigt lätt. Så efter allt övande hemma i köket vet jag att jag kommer att sucka, skrika och bli frustrerad. Vad gör jag ute idag, i vinden, i kylan, i solen? Det kommer inte att bli som jag vill ändå.

Bestämmer mig för att arbeta på en stenmur, i princip ett hopplöst ställe att arbeta på eftersom plastleksaker kan inte stå på stenmurar, men skam den som ger sig. Jag få dem att inta dagens pose även utomhus. Sedan börjar kampen, racet, jag mot vinden, jag mot stenen, jag mot ljuset som gömmer sig bakom lite moln.

Efter en stund ger jag upp, jag inser att jag aldrig kommer att få fotograferat den mjuka handen som stryker över den lille stormtrooperns kind, för den finns nämligen inte.

Bilden som hamnar på flickr får följande kommentar:

-You make them look so sweet!

Då slår det mig plötsligt, är inte Stormtroopers rara?

Publicerad, men vad är det, när man själv dagligen publicerar?

Jag blev tillfrågad via mejl för en tid sedan om jag kunde tänka mig att samarbeta med en brittisk mediebyrå som gärna ville få möjlighet att sälja mina bilder och historien kring mina bilder. Jag nöp mig hårt i armen.

Veckorna har gått och inget har egentligen hänt, jag publicerar mina bilder och får kommentarer på flickr, tills i förra veckan då det började komma andra kommentarer, mejl och journalister som ville veta mer, som gillade bilderna. I söndags blev jag publicerad i Storbritanniens näst största tidning, tillsammans med mina bilder. Och idag i Aftonbladet.

Det känns konstigt för jag publicerar bilder varje dag, men inte med det genomslag som Daily Mail eller Aftonbladet får, så jag sitter här häpen och är lite Star Struck. Paff över att intresset för mitt bildprojekt kan bli så stort.

För er som vill kolla in alla bilder så finns de på flickr i mitt 365-set, Stormtrooper-bilderna har dessutom ett eget set där det finns också en mängd med andra bilder.

Nittioåttadagar kvar av 2011, och sen då?

Det är 98 dagar kvar av 2011. Mindre än hundra, det är inte klokt och jag inser att jag kanske kommer att klara av uppgiften 365 bilder med CClones. Mitt fotoprojekt som startade i smyg redan i december 2010 med en julkalender. Och nu är det mindre än 100 dagar kvar.

Jag fattar inte, tänk att det gått så fort, att det varit så svårt, roligt, tråkigt, spännande, skrämmande, utvecklande och lärorikt. Jag undrar vad de kommande 98 dagarna kommer att medföra. Vad ska de bli för bilder? Jag vet inte, men jag har lärt mig ett och annat om hur bilderna kommer till. Vad som inspirerar och vad som driver mig framåt. Men jag undrar om det känns tomt där när 365 dagar har gått och jag inte längre har något 365-projekt kvar. Vad gör man då?

Måste börja fundera…

Jag är stum inför det intresse som finns för bilderna, att det är över fjortontusen view’s på setet på flickr, att CClones har över 750 gillanden på Facebook (och inte ens en tiondel av gillandena kommer från mina vänner), att bilderna bloggas, återbloggas, tumblas, används i andra än mina presentationer etc.

Stéfan, Stormtroopers, Clones, Cupcakes och bildens betydelse

Igår blev jag pingad på twitter av awaze och rörd över hans inlägg Stormtrupper, plåtburkar, Darth Vader och att vara kommunikativ där mina presentationer bildar en egen kategori av användande av StarWars. Mina presentationer där jag lånar bilder av Stéfan och hans fotoserie Strormtrooper 365. Det är otroligt att bilder kan få en sådan effekt. Jag kan höra de som lyssna på mina föreläsningar går därifrån och säga:

det bästa var ändå bilderna

Idag lever vid i en värld där bilder är vardag och där elever läser bilder som vardagsmat, och ändå berättade en kollega för mig att hennes elever inte visste hur de skulle arrangera en bild så att den förmedlade ett budskap som korresponderade med texten.

Hon sa:

jag måste lära dem berätta med hjälp av bilder, de kan inte, de har aldrig testat. De konsumerar bara…

Stéfans bilder är för mig vardag. De följer mig och mina presentationer, men jag väljer ibland en annan fotograf som abakedcreation, kolla in hennes muffins, för att variera, för att pröva nya uttryck i presentationen. Silvias bilder av muffins är bara otroliga, effektfulla och illustrativa. Någon gång har jag försökt mig på att använda mina egna bilder, men det känns lite beige.

När jag sitter med andras bilder, som Peter Keyngnaert (pkeyn) eller Sylvias (abakedcreation) för den delen saknar jag ofta Stéfans och de ständiga Stormtrooperna. Deras uttryck blir på något sätt lätt att tolka och använda. Igår i Umeå stannade jag upp för att bara prata om bilderna och vad de föreställer, hur otroliga de är. Vilken effekt de får i synnerhet om man visar dem för en grupp elever. De har ofta, eller sällan sett något liknande.

Samtidigt ger bilderna så mycket idéer om hur man kan arbeta i skolan, istället för att skriva en berättelse. Låt eleverna berätta med bilder, ta en bildserie som utgångspunkt och låt eleverna provar att berätta med bilder, jag visade följande berättelse igår:

berättelse 4 playing Mario

När jag kör presentationer med Stormtroopers för elever så blir effekten något oväntad, de reagerar nämligen mer på bilderna än det jag säger, och om inte bild och budskap korresponderar så ser/hör de bara bilden. Det gör att jag ofta får vänta ut reaktionen, låta dem reagera klart innan jag fortsätter. Det händer inte med vuxna, med lärare, varför är det så?

The Story of the Stormtroopers eller historien om mina PowerPoints

Jag frågan, om och om igen, om jag ska använda mina klonbilder i mina föreläsningar eller presentationer i höst. Många tycks tro att klonbilderna har syftet att ersätta Stéfans Stormtroopers, men jag kan lugna alla. Jag blir trogen the Stormtroopers. De är en del av mig (Mrs. Stormtrooper), mina föreläsningar, mina PowerPoints och låt mig berätta varför.

Det enkla svaret är att jag inte skulle kunna ta sådana bilder själv! Men en annan del av svaret är att jag genom Stéfans bilder, som är spektakulära, får en möjlighet att prata om licenssystemet Creative Commons. Det är det korta svaret på frågan som jag fick idag om varför jag använder Star Wars, Stormtroopers, en annan fråga som jag fick är hur hittade jag bilderna?

Jo jag letade länge på flickr efter en bild på en ”riktigt” traditionell lärare som gärna använder tavlan framför en projektor och en PowerPoint. Och i min jakt på bilder på flickr, efter lärare med svarta tavlor ramlade jag över följande bild:

I will find the droids I'm looking for I will find the droids I'm looking for I will find the droids I'm looking for

I will find the droids I’m looking for I will find the droids I’m looking for I will find the droids I’m looking for av Stéfan CC (by,nc, sa)

Den bilden blev bra en illustration av mig som lärare, en traditionell lärare som älskar sin tavla. När jag väl ramlat över bilden så började jag titta närmare genom Stéfans fotoström och hittade fler bilder som jag tyckte kunde fungera som bra illustrationer till det jag pratade om, internet i skolan, hur elever söker, att vi googlar etc. Så sakta men säkert växte antalet till några få utvalda bilder. Det blev lätt en handfull.

Men det var först när jag vid ett samtal med Mathias Klang om bilder, om licenser och om Stéfans bilder. Vi pratade om hur mycket jag (vi) tycker om bilderna. Vi var överens om att Stéfan borde ge ut bilderna i en bok och då sa Mathias något i stil med: ”Jag har tänkt att man skulle kunna göra en hel presentation med bara Stéfans Stormtrooper-bilder.” Jag tittade upp lite frågande och sa: ”Tror du? Du tror inte att det blir för mycket då?” Med emfas sa då Mathias: ”Nej, det tror jag inte!”

Inför nästa presentation, frågade jag @klang67 om det var ok att jag ”snodde idéen” och Mathias sa: ”Ja, sno på …”

Det stora med att använda i stort sett bara Stéfans bilder i en presentation är inte att alla gillar bilderna, för det gör de. Det stora är att med en bildserie som Stéfans Stormtroopers blir det också naturligt för mina åhörare att fråga:

  • om bilderna, eftersom de är spektakulära,
  • om jag tagit bilderna själv, vilket jag naturligtvis inte har

och jag får en anledning att berätta och ge en teaser om Creative Commons, flickr och de möjligheter som licenssystemet ger för de som vill dela, de som vill att andra ska använda deras verk. Jag kan berätta om de möjligheter som CC ger mig att dela med mig av mitt skapande, och att jag lätt kan använda andras bilder, andras musik, andras texter, andras bilder som Stéfans. Den effekten kan jag aldrig få om jag själv har tagit alla bilderna, gjort hela arbetet. Med min egna Klonbilder skulle jag inte konkret kunna visa på de stora fördelar som internet och Creative Commons för med sig för mig som lärare, som föreläsare som bildälskare.

Så jag förblir Stéfans Strormtroopers trogen…

Clone Summer 2010, skulle det kunna vara Barbie Summer 2010?

Jag har ägnat min ledighet åt att leka med Cloner, att ta bilder på leksaker på olika platser som vi besökt i sommar, och tycker att det är så roligt. Spännande och utmanande. Just for fun!

Ready?

Idag slog det mig att varför gör jag inte en fotoserie med en kvinnlig leksaksikon som skulle kunna göra det Clonerna gör, få hänga med, som får vara på alla möjliga och omöjliga ställen, kanske Barie skulle kunna vara ett alternativ, slog det mig. Jag kollade på flickr för att få lite inspiration och gillade följande bild:

little red bag by colodio CC (by, nc, sa)

Men redan i morse började jag tveka, är Barbie cool? Är Barbie jag? Fungerar det att få Barbie att göra grejer mer än att posa? Det som är roligt med Clonerna, som fungerar i mina ögon bara är moderna Stormtroopers och på så sätt blir mina bilder en hommage till Stéfans suveräna serie med 365 Stormtroopers, som jag älskar att använda. De är bara underbara! (Kolla, botanisera!)

Holiday by the Sea – Day 3: U.B.O. by Stéfan CC (by,nc, sa)

Sedan är Clonerna så bra, de är små, passar i fickan (det gör Barbie med) men de kan stå för sig själva. Kan Barbie det? I mitt minne fick vi alltid hålla i dockorna, de var alltid beroende av mig eller min kompis för att kunna stå? Sedan minns jag inte att Barbie var särskilt rörlig, utan ganska stel. Genast började jag fundera på ”flickleksaksikoner” som skulle vara roliga att arbeta med, som kan stå och är ”rörliga”, dessvärre kom jag inte på en enda, tillbaka hos Barbie. Är hon cool? Är flickor leksaker ”coola”, eller är de bara präktiga, snygga, perfekta?

Hmm, jag undrar jag kanske borde jag ta mig till leksaksaffären och spana in hyllorna med ”tjej-leksaker”, och se vad jag kan hitta som kan bli en cool kvinnlig ersättare och fungera som mina Cloner, roliga, malplacerade och ”mobila”. Kanske kan Dora utforskaren fungera eller har du något tips på en ”tjej-ikon”? Kan man arbeta med Leia? Varför är inte mina minnen av mina dockor lika häftiga som ikonerna från Star Wars eller Lego-gubbarna som jag verkligen älskar? Kanske beror det på att jag aldrig riktigt tyckte att ”dockor” (Barbie etc) var min grej…

Nej, jag tror inte Clone Summer 2010 skulle kunna vara något annat än just Clone Summer, nu ska jag bara få dem att hoppa! (@arkland_swe har utmanat mig)