Etikettarkiv: teknik

Har du funderat på hur sociala medier styr oss

Det är så spännande med analyser av hur sociala medier, tekniken, programmering styr vårt handlande och vårt beteende, för det gör tekniken onekligen.

Jag brukar tänka på Facebook och hur det styr oss till att vara socialt acceptabla, vi vill få bekräftelse, söker det, men samtidigt måste vi står ut för att våra ”vänner” ska gilla och kommentera. Men det finns en avvägning, igår tog jag del av en tråd som menade att det var så bra för på Facebook kunde man bara välja att inte se de uppdateringar från de vänner som han inte ville ta del av.

Tanken svindlar varför inte bara ”un-frienda”, eller tänk om andra gör så mot dig, mot mig? Utan att jag vet, vem umgås jag då med på Facebook? Inte med mina vänner utan med Facebook eller?

I vilket fall som helst så belyser David Meyers inlägg TBL: Twitter too crude for reasoned discussion behovet att titta bortom tjänsten och fundera på hur den påverkar vårt sätt att vara

Twitter encourages people to pass on relatively extreme views rather than find common ground, web creator Tim Berners-Lee has said

Och anledningen är enkel, twitter bygger på att du får återkoppling genom Retweets och kan gå dialog, med dina kontakter.

Angående frågan om att hitta sanningen på nätet säger Berners-Lee

Asked about the idea of finding truth on the web, Berners-Lee said this was a big task for web scientists such as himself. ”Go back through the eons and you can think of humankind as having two great quests: to figure out communally what do we do, and for that we have democracy; and… to figure out what’s true, [for which] we have the scientific method,” he said.

”Wikipedia started off as utopian, but rapidly figured out it had to introduce a meritocractic system,” Berners-Lee noted. ”Our task here is to look at the systems we use for figuring out truth and fiction.”

Vi behöver titta på systemet för att fundera ut vad som är sanning och vad som är fiktion, en tänkvärd sentens i arbetet med källor och olika sociala medier på nätet.

Tekniken är inte den enda lösningen eller förklaringen #fscons

Förra helgen var jag på fscons i Göteborg och där pratade bland annat Malin Nilsson phd student i ekonomisk historia på temat kön, klass och flöden av information. Hon började sin session med att slå fast att

Information har förändrat historien.

Malin valde ångbåtarna som genom sin tidtabell som revolutionerade handeln då det gick att förutsäga när den kom. Man kunde använda en tidtabell. Malin menade att allt börjar och startar i ekonomin.

Malin pratade om vårt samhälle som ett tillverkningssamhälle, med fler prylar och större klyftor än någonsin. Och en anledning till att klyftor och exploatering av kvinnor, handikappade, barn kan fortgå beror på bristen på information, om dessa grupper kunde samordna sig, organisera sig så skulle de också ha möjlighet att förändra sin vardag. Tekniken, open source såg Malin som en möjlighet.

Malin mötte invändningar om att mikrokrediter gör skillnad, gör att fattiga, barn och kvinnor får möjlighet att ta sig ur sin situation. Malin var tydlig med att mikrokrediterna låser fast kvinnor i samma strukturer, hemarbete och de behöver tekniken och information för att kunna samordna sig.

På en annan session på fscons pratade Michael Chisari om ansvarstagande sociala nätverk, och om att tekniken inte kan förutsäga vem eller vilka av våra vänner som kommer att bryta vårt förtroende. Vi vet helt enkelt inte vem eller vilka av våra vänner som kommer att dela med sig av våra förtroende. Sedan pratade Michael om att bygga ett socialt nätverk som möjliggjorde för dig att veta vem eller vilka av dina vänner som delade dina bilder, dina inlägg etc. Sedan skulle det vara upp till dig att bryta kontakten, stänga av, eller säga upp bekantskapen.

När jag läser om Första Googlekriget i dagens SvD inser jag vi gärna ger tekniken rollen att vara den som ska lösa våra problem eller den som utlöser dem. Vi vill gärna skylla på tekniken, eller hitta lösningar på djupt mänskliga konflikter genom att använda teknik. Det är teknikens fel att två människor träter, det beror på att Google maps är felprogrammerad, eller inte. Men vem står bakom tekniken? Vem programmerar den? Jo, en människa, med värderingar, kunskaper, insikter kanske är det han/henne som vi ska hylla eller skylla på…

Tekniken kan inte lösa alla mänskliga problem, kanske i bästa fall kan den hjälpa oss på vägen, men det är ytterst människor som talar om hur och vad tekniken ska göra, och det är människor som kan göra skillnad med eller utan teknik.

Berätta en god berättelse, då övertygar du…

När jag håller presentationer vill jag bli hörd, jag vill att de som sitter i publiken ska bli berörda, tänka till och i bästa fall känna sig så inspirerade att de tror på mitt budskap och vågar prova.

I min roll som föreläsare har jag valt, och känt mig bitvis tvingad att leva upp till den norm som finns att jag ska använda tekniska hjälpmedel för att tydliggöra, förstärka mitt budskap. Jag har motvilligt tagit mig an det digitala presentationsverktyget av vår tid, som fel använt får mig att bokstavligt somna, som få mig att tycka att det är svårt att lyssna. Vanligtvis består det av en färdiga mallar med geometriska former, och en rad punktlistor, inte allt för sällan i en alldelens förliten stil, så det budskap som ska förstärkas med hjälp av det visuella uttrycket bara försvinner, blir otillgängligt och i sämsta fall ett irritationsmoment.

Jag brukar inte stoppa under stolen med att jag tycker att tekniken styr mig, begränsar mig, att jag hatar PowerPoints, men samtidigt kastar jag lystna, avundsjuka blickar på power-point-mästarna som t.ex. Mathias Klang för att han använder verktyget som det var en del av honom själv, i hans presentationer finns det lagom mycket, och jag somnar inte utan han tycks ha det som gör att jag blir förtrollad, övertygad, lurad och lyssnar.

BrianKotts pingade mig på twitter igår, med en artikel av Nancy Duarte om Varför vi hatar PowerPoint och hur vi ska få till dem. [Tack!] Artikeln tar upp alla brister med verktyget, den tar upp Tufte och hans kritik mot PowerPoint, men det spännande är artikelns beskrivning av  vad som skapar en bra presentation:

How do you create a great presentation? I’ve been in the business for 20 years, but until recently even I couldn’t define the deep structures and elements of truly superior presentations.

My research into this question led me in unexpected directions. The answers I found had nothing to do with technology or the internet; they were revealed in screenwriting, Greek and Shakespearean drama, mythology and literature.

Great presenters employ the basic narrative techniques used throughout history to connect with audiences and move them to action and new understanding.

The presentations that work are not the ones with the most data or the most elaborate charts and graphs; the winners are those with the most compelling and convincing narratives.

We’re a distracted, multi-tasking society. So presentations need to lure and re-lure an audience simply to keep their attention. Audiences are looking at the clock or fiddling with their handheld devices throughout a presentation. You don’t connect with your audience by throwing information at them — you do it by taking them on a journey toward your perspective.

Det handlar om att berätta en berättelse, det handlar om grundläggande dramaturgi, om kunskaper i dramats upplägg, att skapa konflikter, att skapa krokar som åhörarna kan hänga upp din berättelse på. Så nästa gång jag lyssnar på en riktigt bra presentatör ska jag fundera på vilka historia han/hon berättar och se vad det är som fångar mig. Jag har en misstanke att det handlar om det som jag alltid faller för:

  • det som jag kan känna igen

Men vi får väl se…

När slutar tekniken att vara ny?

Jag tillsammans med Anne-Marie Körling brottades en hel kväll över ordet ”ny”.

När slutar en sak att vara ny, och bli en naturlig del, en del av vardagen? Frågan är i sig svår att svara på, för när slutar man att vara nyförälskad, och istället bli förälskad? När övergår förälskelsen i kärlek, och när blir den nyss så nya blir en som är känd och älskad?

Det är olika, det beror på, omständigheter och skeenden. I skolan pratar vi fortfarande om Lpo-94 som den ”nya” läroplanen. Vad i din garderob skulle du kalla nytt om det hängt där sedan 194, eller i 16 år?

Igår läste jag en ledare av Henrik Berggren Cybermobbning: kan få tragiska konsekvenser. Ledaren är i sig intressant, givande och väldigt tänkvärd, och jag återkommer till den i inlägget på Kolla Källan. Men jag undrar mycket över slutformuleringen:

Det behövs uppenbarligen etikettsregler för den nya tekniken.

Vad menar Henrik Berggren med ”den nya tekniken”? Att filma är knappast nytt, första filmen visades av bröderna Lumier 1895, så film i sig är inte nytt. Inte heller att vem som helst har tillgång till tekniken, jag tänker på Super 8-filmen (1965). Så vad är nytt med att smygfilma? Möjligheten att smygfilma har funnits lika länge, som filmen. Kanske menar Henrik Berggren att den nya tekniken handlar om att det idag är så mycket enklare att publicera eller tillgängliggöra film på nätet. Men är verkligen det nytt?

YouTube, lanserade 2005, för fem år sedan! I fem år har denna möjlighet funnits och vad är nytt i din garderob som hängt där i sedan 2005?

När slutar vi prata om ”den nya tekniken”?

Vad ska skolan lära eleverna om nätet, livet?

Läser Mathias Klangs inlägg om Vad ska skolor lära om nätet, som handlar om Der Spigels nyhet att

the government of the state of North Rhine-Westphalia, recognizing that young people are not always aware of the dangers of revealing personal information on the Internet, is planning to teach school students how to deal with the Internet and social networking sites such as Facebook and Twitter.

”Our goal is to convey that the Internet doesn’t only offer chances and opportunities, but also has risks that students should understand in order to exercise autonomy with regards to digital media,” said North Rhine-Westphalia’s media minister, Angelica Schwall-Düren, in an interview with the Thursday edition of the regional newspaper WAZ.

Frågan som Mathias ställer är om det är en uppgift för skolan… Det är kanske bara en retorisk fråga med jag tänker det framgår ju i läroplanen för det obligatoriska skolväsendet under rubriken skolans uppdrag:

Skolan har i uppdrag att överföra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan skall förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Eleverna skall kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.

Det ingår i skolans uppdrag att förbereda eleverna för den verklighet som vi lever i. Nätet, teknologin är en del av den komplexa verklighet som skolan ska förbereda eleverna för.

Kanske att nätet inte bara ska utmålas i mörka färger, eller som en plats med bara risker, men en ökad medvetenhet om nätets möjligheter och risker borde ingå i skolan uppdrag… Att lära sig behärska mediet, och förstå mediet, nätet, internet, sociala medier. Jag anser att elever behöver kunskaper om själva medier och hur det fungerar för att de ska klara av att ”kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt”. Sedan kan man ju diskutera hur elever ”utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ”. Kanske är ett första steg att ta upp ”riskerna” och som Mathias avslutar är det så mycket bättre än att tro att om barnen har tillgång till tekniken och teknologin så lär de sig själva. Eller som Mathias uttrycker det:

Det finns en idé att bara alla får tillgång till teknologi så kommer lärandet automatiskt. Så mycket bevis till stöd för detta har jag inte sett.

Gör tekniken oss till fångar eller skapar den frihet?

BrianKotts skickade en underbar text What Apple – and Technology – Is Taking Away From Us till mig igår med frågan: Really? Texten i sig fick mig att fundera är det verkligen så? Skapar teknologin frihet eller blir jag bara en fånge? Är det inte så att teknologin som vi använder kontrollerar oss och inte vi den? Är de frågor som ställs till sin spets i formuleringar som:

Selling Freedom on the Cheap

The direction of much of the technology industry has been toward Apple, with the promise of cool stuff, but at the cost of the freedom to choose carriers and other phone types. It either feels like Pinocchio, where the promise of a free amusement park hid the resulting slavery, or that Apple took their famous 1984 commercial and made it a goal. The stores look the same, the products look the same, and you often think that were it up to Steve, we’d all wear black and look a bit like we lived in China about 40 years ago.

They even control information, outside arguing that there is no hardware problem (Anandtech disagrees) with the recent iPhone, while quietly replacing the antenna engineers inside. Steve understands how we are wired, and he uses this against us. We are hard-wired to prefer things that increase our prestige, because as we evolved, those with the greatest prestige got the best mates and the most children. Steve offers us prestige, and we give up our freedom.

The result is incredibly powerful, but it also showcases how we sell our freedom very cheaply. And Apple isn’t the only one — really it’s only the tip of the iceberg.

I inlägget kommer Rob Enderle också in på vad förlorar vi i vårt slaveri för teknologin, Rob Enderle pratar om tiden före teknologin som innebar:

Before Technology

I can remember back to when TVs weren’t that common and we spent our time outside pretending to be cowboys and cowgirls, imagining we were fighting space monsters, and even after there was TV, imagining we were secret agents.

I can remember when we got together as families and talked, when we seemed to really care about what we each did when we were apart and when it mattered more what a politician had done than how well an opponent could disparage him or her. I can remember lying on the grass and thinking about what clouds looked like and taking adventures. I can remember vacations where you focused on where you were, not on what you left behind.

Jag måste säga den tiden minns jag med, i synnerhet molnen och fantasin berättelserna som vi skapade, sedan avslutar han sitt inlägg med följande ord:

Remember what it was — or think about what it should be — not to be a slave to this technology, and enjoy the moment. We live in an amazing world with amazing people. No one should be allowed to take that from you, not even yourself.

Inlägget av Enderle får mig att tänka på Mathias Klangs inlägg på Stjärnkikarna tristess föder kreativitet, och det jag invände mot det, att även i teknologin finns en tristess, men Enderle får mig att fundera en vända till om vi blir slavar för teknologin, att det viktiga blir att välja rätt väska, hålla sig uppkopplad, och om så är det inte så att vi också ständigt söker vägar bort från tristessen. Glömmer vi bort att njuta av ögonblicket? Mathias Klang har kanske rätt när han skriver:

/…/det som försvinner är den kreativa tristessen som Virgina Woolf (A Room of One’s Own, kap 2) syftade till när hon skrev:

Yet it is in our idleness, in our dreams, that the submerged truth sometimes comes to the top.

Att ge hjärnan tid att bearbeta, bubbla, dra kopplingar och till slut presentera nya tankar idéer och fantasifulla skapelser. Kreativitet är den del av lärande som är svårast att hantera, den är dessutom olika mellan människor och därför ännu svårare att bedöma. Kreativitet kräver tristess. Kräver tid där ingenting händer, där allt är stilla.

Knepet handlar om att hantera tristessen. Minns du när du senast var uttråkad? Om du är som jag handlade det antagligen om en stund då det var socialt oacceptabelt eller tekniskt omöjligt att använda sig av din teknik. Flyktvägarna var avskurna. Tekniskt eller socialt./…/ Nästa gång det händer, gräv inte instinktivt efter datorn, telefonen, musikspelaren eller något annat tekniskt stöd. Njut, kliv fram mot avgrunden. Släpp din hjärna fri och vänta på nästa kreativa impuls att bubbla fram från ditt undermedvetna.

Kanske är det så att jag måste försöka bejaka stunderna utan min iphone, leva det enkla livet, men samtidigt vet jag att fullständigt njuter av den frihet som teknologin också ger mig att uttrycka min åsikt, dela mina tankar, få vingar för min kreativa process.

”De digitala infödingar” säger mer om oss

Vi pratar om de digitala infödingarna, den digitala generationen, cybergenerationen men frågan är om inte det säger mer oss, eller snarare dem, som använder begreppet, för att beskriva dagens barn och unga eller de som föds nu när de de digitala medierna är en naturlig del av vår vardag.

Undrar om vår generation kallades vi för TV-generationen? eller…

Jag har redan skrivit om David Buckingham, som jag lyssnade på igår, men återkommer till lite av hans tankar även i detta inlägg.

David Buckingham menade att vår relation till medier förändras långsamt. Det sker ingen revolution och de unga kommer inte att stå för den eventuella revolutionen, och inte heller kommer de digitala medierna att förändra oss, precis lika lite som TV förändrade oss. Sedan måste vi inse att medierna inte utesluter varandra, digitala medier kommer inte att ersätta TV lika lite som TV har inte ersatt boken. Det de digitala medierna gör är att den ändrar våra vanor, men vi för över våra konventioner om medieanvändning till ett nytt medium.

Den digitala generationen eller begreppet digitala infödingar säger mer om oss och vårt sätt att se på unga, menade Buckingham. Vi ser på de unga som något främmande, konstigt, märkligt… Visst unga, barn använder media på andra sätt, de ifrågasätter inte, de letar inte efter manualen de prövar, men hur de använder media beror på deras sociala bakgrund, deras klass och deras utveckling. Teknik i sig har inget värde menade Buckingham, teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov.

”teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov”

I skolan handlar det om att transformera, eller överföra barns teknikanvändande till lärande…

Barnen i sig är inte kreativa i sitt användande, det är ordinärt, de använder internet, mobiltelefoner till kommunikation, för att upprätthålla kommunikation och relationer till andra. De upprätthåller de grundläggande behoven som vi har som människor.

Buckingham återkom till att skillnaderna överdrivs, men sa sedan ett faktum är att ”den digitala generationen” tittar mer på TV, och ”relikerna från TV-eran” tillbringar mer tid online. Det finns inga givna sanningar.

Unga är inte flytande eller kunniga i sitt medieanvändande. De upplever ny media som svår och tråkig precis som allt annat lärande tar det emot. Teknologi, som sådan, är en marginell företeelse, unga och barn använder media för att upprätthålla relationer, hålla kontakt med andra, till att vara människor.

Så låt oss sluta använda begrepp som alienerar oss från de unga, och som gör dem till något, några andra än vi. Vi är alla människor som alla vill bli bekräftade, bli ett jag och ett du. Sluta använda begrepp som digital inföding, digitala generationen, för det skapar bara nya klyftor.

Våga använda web 2.0, se möjligheter och inte hinder

Mia Ankarvall har läst mitt inlägg skolan behöver web 2.0 menar att jag ska drömma realistiska drömmar om web 2.0 och skolan och hennes argument är i stort sett två och jag vill reflektera kring dem ett efter ett…

  • uppkoppling eller brist på datorer i skolan/hemmet, Mia Ankarvall skriver

Det är långt ifrån så att Sveriges grund- och gymnasieskolor har en datorpark som täcker upp för att räcka till för varje elev. Det är inte heller så att alla elever har datorer hemma. Hur uppkopplingen ser ut via mobiler vet jag inte, men knappast något skolan kan kräva av elevernas familjer.

  • barn med speciella behov hur möter vi dem?
  • Angående datorer i skolan, så tror jag många föreställer sig att jag arbetar i en skola med en dator per elev, så är inte fallet. Vi har 20 datorer i vår ena datasal, 24 i den andra, sedan har vi inte mer. Internetuppkopplingen på skolan är inte heller vad jag skulle säga är ”bra” vi kan inte öppna två webbläsarfönster på samma gång då svarar inte uppkopplingen. Sitter två elever bredvid varandra kan inte surfa på samma webbplats för då kör sig webbläsaren. Och ändå har jag valt och väljer att lägga en stor del av min undervisning på att utnyttja just datasalen och datorerna där. För att svara på Ankarvall fundering så javisst det är ett OK ett stort OK!

    Varför gör jag det då? Anledningen är enkel, ingen ska behöva känna att de inte få möjlighet att genomföra sitt skolarbete i skolan. Dessutom är det min/skolans skyldighet att utjämna socioekonomiska skillnader. Skolan ska vara en plats där alla får samma förutsättningar.

    Naturligtvis har många av mina elever tillgång till datorer hemma, med internet, men det till trots väljer de flesta att genomföra sitt skolarbete i skolan. Tillgången till infrastrukturen, tekniken, till dator, internet borde vara bättre, än vad den är, men eftersom jag sett att dessa verktyg (internet/datorn) hjälper mina elever, underlättar för mig, förbättrar dialogen, har jag valt att jobba med eller mot den tekniska utrustning som skolan har. Jag har också valt att inte använda bristande teknisk utrustning som argument för att jag inte skulle kunna arbeta med sociala medier i skolan.

    Angående tillgång vill jag dessutom gärna få möjlighet att referera till den senaste statistiken som jag sett på området, i rapporten Unga svenskar och internet 2009 och den säger att 79% av alla unga svenskar har tillgång till en egen dator. Det är inte alla men en klar majoritet. Naturligtvis är det skolans uppgift att inte bara ta det för givet att alla har eller ens kan hantera datorn, och tillgångsfrågan är viktig men låt oss förhålla oss realistiskt till den.

    Jag kanske springer före, men någon måste visa vägen, någon måste våga pröva, inte bara se hinder och låta dem stoppa oss… Angående referenser till mitt arbete med sociala medier, så se min handledarblogg. Kanske kan romanbloggen ge en illustration för hur arbetet kan se ut, eller kanske kan min presentation kring twitter i skolan ge dig en vägvisning på hur verktygen kan användas…

    Barn med speciella behov, om jag förstår Mia Ankarwall rätt så pratar hon om barn som har svårt att se sammanhang, och att de skulle hindra dem från att kunna hantera sociala medier? Jag har inte erfarenheter av att arbeta med just sådana barn. Men de elever som jag har som har speciella behov, har jag lättare att få syn på, stötta och hjälpa när jag arbetar med verktyg som synliggöra deras processer (det gör sociala medier, såsom jag använder dem). Sedan är det naturligtvis så att det finns många sätt att lära, många vägar leder till samma mål, jag som lärare måste erbjuda flera olika lösningsmetoder, inte bara en.

    Sedan vill jag verkligen säga att bilden kring barn med speciella behov och it i skolan inte alls är så mörk, se t.ex Marie Linders presentation från TeachMeet, där hon pratade om just barn med speciella behov och hur deras tillgång till it lyfte deras skolarbete.