Etikettarkiv: unblock

Det här är pipnsamt, inte roligt att publicera

Jaha, tejpa för backspaceknappen löd uppmaningen på Twitter – ahhh rtedan här var jag väldigt nära backspacekanappen – se här avslöjas jag driekt. Jag snitter och småfnittrar för mig själv när jag inser vad hemskt det er ut – röda streck under var och vartannat ord – huuu! Smatdiigt – nääääääääääää samtidigt går ett ljudklipp bakom dokumentet so jag skriver. Klockan är alldeles för myckset. 23.23 – den tiden är alledeles frö sent för mig. Jag kanske kan skylla på klockaslaget då texten är rent förskräcklig – till formen. Ooooops där tryckte jag p å backspaeknappen – – busted! Det är är förskräckligt. Medvetet drar jag ner på hastigheten när jag skriver – för jag skriver väldigt fort när jag väl lagt mina fingrar på tangentbordet. Och när hastigheten har dämpats en aning blir de röda strecken under de felstavade orden allt färre. Det känns lugnande, lite bättre. Om jag nu ökar på hastigheten ska vi se vad som händer med det svenska språket som flödar ut ur mina fingertoppar. Hmmm än så länge känns det alldeles utmärkt. Jag tror att känsklan av att nte få trycka på backspaceknappen skapade en ivss känsla av panik – o jag får inte ändra, rätta till, juster a och få det att se bättre ut än vad det är när skrivandet är ett ren t råmatereial. Uppmaningen i unblocken var att det bara skulle flöda, innehållet var inte så noga (som du kanske har märkt vid det här tillfället) bla bla bla bla bal bla bla. Uppgiften är i och för sig ganska rolig. Oftast när jag ska skriaa ska det vara genomtänkt, det ska ha en mottagare som faktiskt ska läsa och värdera det skrivan. Jag hör ofta att om man inte kan stava och formulera sig värderas man som en mindre klok och intellektuell människa. Kanske det tämmer – jag är inte speciellt nöjd över det som frinner ut ur mina fingar, det måste jag erkänna. Undrar föresetn om jag kommit upp till 2500 tecken fid det här laget? Jag får helt enekelt kolla. Vnäta…..1921, mmm det tar sig sa mordbrännaren och eldade på en extra vecpinne- opps backspacetangenten igen. Mona sa att jag inte fick röra den och inom loppet av en mening har jag varit drä – två gånger! 21118 nä nu blev det fel igen 2118 –jag närmar mig slutet. Svettig oc h en aning missnöjd lämnar jug nu denna unblock. De var försrkäckligt att skriva den – adlrig mer! Men du är ju inte i mål änoch astighetn hökar hela tiden och de röda srtecken här nu fler än nåogn sin. Tänk vad man skan skriva just ingenting och ingen människa är egentligen intresserad av vad jag skriver. Skön känsla som jag tar med mign är jag nu kryper till kojs. 2567 ord. God natt!

En absurd situation

Våra blickar möts. Hennes blick känns en aning främmande och hon stirrar tillbaka på mig. Jag står där och tittar på hennes livfulla ögon, hennes mjuka mun, hennes smala näsa. Jag ser hennes vackra mörka hår och kan känna hur det kändes när jag drog det genom mina fingrar. Hon finns bara några meter framför mig och alla som går förbi kan se henne men ingen tar notis, ingen stannar till. Det är en märklig känsla jag får av hela situationen. Jag vet, de andra har ingen aning. Hennes livfulla ögon är släckta för all framtid, hennes mjuka mun har stelnat och ingen luft passerar längre genom hennes näsa. Det vackra håret är nu smutsigt och tovigt av lera, grus och löv.

Det är en absurd situation – kvällspendlarna springer mellan oss, hon på den ena sidan och jag på den andra. En liten märklig man i plommonstop pratar i mobiltelefon medan en storbystad kvinna i fuskpäls mycket koncentrerad genomsöker sin handväska. En äldre man i rullstol zickzackar sig fram mellan stressade människor. Mannen verkar irriterad, han himlar med ögonen och säger något som jag inte hör. Två ungdomar diskuterar något och skrattar sedan högt medan de kastar en hastig blick på mig där jag står.

Jag vet, men alla dessa människor vet ingenting. Jag riktar åter min blick mot henne, hon som har varit borta i flera veckor. Jag läser löpsedeln: ”Vet du något om Linnea? Polisen vädjar till allmänheten”. Ja, jag vet men tänker inget säga. Jag öppnar dörren till affären och går in för att köpa tidningen. Jag småpratar med den unga flickan bakom disken, betalar, viker ihop tidningen, tar ett fast grepp om den och går ut bland kvällspendlarna. Jag går mot tunnelbanan som kommer att ta mig hela vägen hem, inte långt från platsen där hon finns.

// Marie

En unblock-bloggare på min blogg

Jag och Mona Wallin har sedan några veckor tillbaka en unblock, som innebär att vi varje vecka skriver ett inlägg på olika tema, som slumpmässigt väljs av Mona på måndagar.

Huge by cncphotos CC (by,nc, sa)

Hela grejen går ut på att Mona ska skriva sig ut ur sin skrivblockering. Det är roligt att skriva tillsammans med andra, och jag och Mona har försökt att få andra att också vilja vara med och skriva.

Och nu är vi en liten grupp som skriver unblock, och som ett steg i unblockande har jag bjudit in Marie Andersson som gästbloggare, eller unblock-bloggare och idag kommer hennes första un-block-inlägg, och min bloggs första gästinlägg (STORT)

Vill inte, kan inte, Du får inte (unblock vi)

Vill du veta mer om textens bakgrund så kan jag rekommendera Monas inlägg ”en mördande unblock

Vill inte, kan inte, Du får inte

Dörrklockan ringer. Kort, uppfodrande, ilsket. Kom och öppna! Nu!

Han kastar en blick på klockan, står stilla och stirrar mot dörren, kastar en blick till på klockan, den är sex. Tittar på henne, som om hon ska säga något. Kanske väntar han att hon ska tala om för honom vad han ska göra. Men hon tiger, är tyst, stilla.

Det enda som han hör är sin egen andning. Djup, nästan andfådd. Annars är stilla, och de befinner sig i väntan på vad som ska ske härnäst. Dörrklockan har tystnat. Han andas stilla. Tänker att de kanske går, kanske har de gått. Han andas, hårt, häftigt, hjärtat bankar i bröstet, som det vill komma ut. Snälla släpp ut mig tycks det ropa.

Han tittar mot dörren. Den är tyst, men han rycker till. Hjärtat kastas upp i halsgropen. Ur brevlådan kommer en röst.

-Hallå, är ni hemma? Hör ni oss.
-Konstigt, varför öppnar de inte? säger dörren i bakgrunden.

Tystnad. Brevlådan sugs sakta igen, och allt blir tyst. Tystnaden bryts än en gång av dörrklockan, som ringer, längre den här gången. En låååååång entonig ton, och det betyder att den eller snarare de utanför inte har gett upp. De väntar på att få bli insläppa, väntar på att han ska ge sig till känna. De väntar på honom och henne. På leenden, på samtal, på middagen, maten, vinet som de blivit inbjudna till.

Han nynnar, stilla, lyckligt. Han hade sett fram emot kvällen, vännerna, maten, henne.

Telefonen börjar ringa, i bakgrunden. Träget, signal efter signal, efter signal. Han står stilla, hjärtat slår hårt, hårdare. Det har flyttat från bröstet in i tinningarna, hjärtat vill spränga hans trumhinnor. Slår så hårt, att han vill skrika sluta.

-SLUTA. Sluutaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, skriker han. Slutaaaaaaa föööööör faaaaaaaaaaaan.

Det blir tyst, stilla. Men hans huvud fortsätter att banka, tanken är blank, stilla, allt han känner är tomhet och ett hjärta som rusar, ett huvud som slår, PANG,PANG, PANG och inget annat. Han hör inte längre telefonen, den uppfodrande signalen från dörren som skriker:

-Kom och öppna mig nu. Gör slut på det, öppna mig och allt kommer vara över.

Han tittar upp, från sitt nynnande och ser att hon är ansträngd. Hon kommer mot honom. Hon undviker han leende, tittar ner, vill inte möta hans blick, inte möta hans fråga. Han ser att hon har något på hjärtat, och han vet vad i samma ögonblick som hon säger:

-Det att det är något som jag vill berätta. Sedan är allt svart…

Dörren ringer, telefonen larmar och gör sig till. Han står i hallen och väntar på att hon ska resa sig upp, och allt ska bli som vanligt. Middagen med vännerna. Vinet, maten, skratten, whiskyn och småpratet.

Han väntar på att det ska ta slut, på att hans öde ska hinna i kapp honom.

Då hör han sirenerna på avstånd, och han står stilla i den upplysta lägenheten. Telefonen ringer än en gång, dörrklockan som nyss ringde har bytts ut mot ett bestämt bankande.

En myndig röst bryter sig igenom, hans hjärtas slag mot tinningen.

-Öppna dörren, genast! Det är Polisen.

Att ge upp på temat 80-tal (unblock v)

Att skriva en unblock om att ge upp en unblock, svårt. Varför gav jag upp? Vad fick mig att kasta in handduken.

We have a problem by kennymatic CC (by)

Flickrummet, litet, trångt, en säng, ett skrivbord, en bokhylla. Instängt, argt, hennes. I ena hörnet en radio, som hon fick en julafton. I bokhyllan kassetband, gula, ”Tintin hos Gerillan”, ”Tintin och den mystiska stjärnan”.

”Det glada åttiotalet”, ”betongsossar”,”yuppies” kanske också ”yuppinallar”

Vallokalen 1980, de ska rösta i folkomröstningen om Kärnkraften. ”Kärnkraft, nej tack!” Allt är stort, mäktigt, demokratiskt och viktigt. En plikt! Tillsammans i vallokalen, finklädda, det är 1980.

Palme är statsminister, högstadiet, Krister Pettersson, Bröderna Mozart, skolan, betygen, tonåren, föräldrarna, bröderna. Thåström, Imperiet, Ebba Grön, den första CD-spelaren, CD-skivor istället för vinyl. 80-talet, chockrosa tröjor, hon stickar, åttiotal.

Flickrummet, Die Mauer. Berlinmuren. Walkman. Reagan. Perestrojka. Kärnvapen. Världskrig, skrämmer henne. Hon är rädd.1989!

Detta får mig att ge upp, 80-talet.

Veckans unblock blev en ny unblock…

Veckans unblock var något om åttiotal:

Write a story set in the 1980’s. Use as many period elements as you can.

och jag tänkte bläää… Jag som inte känner något för 80-tal, vad ska jag göra av en sån unblock, lade saken till handlingarna och tänkte det kommer kanske något…

Idag tog jag tag i det och skickade en tweet till Mona, och undra vad det eg var jag skulle göra, och hon verkade fatta direkt, för hon svarade:

”Haha, med vilken betoning ska jag läsa det där? ;)…”
sedan kom nästa tweet:
”Haha, vad gör vi. Ska vi kasta in handduken? Jag satt ändå länge och valde bort flera andra saker. :)”
sedan kom vi överens om att:
”nä helt allvarligt: veckans ub: att helt enkelt ge upp en ub.”

Så nu ska jag sätta mig och skriva en text om att kasta in handduken för en unblock, om en historia på temat 80-tal. Ska bli spännande …

“Write about your worst habit” variant ii

Veckans unblock ”Write about your worst habit

making friends by Withrow CC (by nc)

Din värsta vana har alltid varit densamma, mamma! Den har följt mig hela mitt liv, och jag hatar den! Den förpestade min barndom, för så snart jag hade fått nya kamrater i det nya området då var du klar. Då var det dags att flytta igen, för du skulle ta dig an ett nytt projekt.

Vi bodde aldrig, och då menar jag aldrig på en och samma adress längre än det tog för dig att sy upp gardiner till alla fönster, tapetsera om varje rum, byta golv i de rum där golven var slitna. Vi bodde aldrig längre på en plats än det tog för mig att skaffa nya vänner, nya kamrater och bli en del av ”gårdens ungar”.

Men så fort det skulle bli dags att bo, att leva som en ”vanlig” familj, då hittade du en ny lägenhet, ett nytt projekt som du skulle ta dig an. Det kunde i bästa fall vara i samma trappuppgång, eller några gårdar bort, men ofta var det flera kvarter bort eller i en annan stadsdel.

Mina vänner byttes ut, lika fort och ofta som vi bytte adresser. Inget var bestående i min barndom, inget blev kvar, allt byttes ut, syddes om, lagades och lappades för att passa in. När jag sedan flyttade ifrån dig och pappa, och dina flyttar, då flyttade du efter, till min stad, och dina flyttar blev åter mina om än på avstånd. Jag har sett dig städa, packa med att plocka ihop lägenhet efter lägenhet för att sedan se dig plocka upp, byta, laga, tapetsera, sy och ordna till en ny lägenhet. Mamma varför är du så rastlös, när ska du stanna och bo, leva och bara vara?

Min värsta vana, undrar du? unblock iv (version i)

Vilken är min värsta vana, undrar du?

Chocolate Cupcakes by Sifu Renka CC (by, nc, nd)

Den är enkel och jag vill helst inte tillstå att det är en vana. Låt oss kalla det en ovana, istället, vilken är min värsta ovana…

Jag vill tro att jag inte har den. Jag önskar att jag hade arbetat bort just den här ovanan, men icke… Jag har nog haft den hela mitt liv, eller snarare så länge jag kan minnas… Den har följer mig och har följt mig länge, kanske kommer den att följa mig ständigt. Jag jobbar för bli av med den, men vanor är svåra att bryta.

Jag vet inte när jag la till med vanan, men det har nog skett gradvis. Jag fick nog hjälp. Ni hjälpte mig nog så att det blev enklare att lägga till med den. Ni och jag samarbetade och tillsammans skapades vanan. Det gick nog ganska fort, åtminstone så sägs det att det går fort att lägga till men en vana, men att det svårare att bryta den, och i synnerhet om det handlar om ovanor.

Ibland tror jag att jag har blivit av med den, att vanan är bruten. Det kan till och med gå långa perioder när jag tror att jag inte längre har den, för den syns inte, hörs inte, märks inte (tror jag). Jag tror periodvis att lyckas hålla den stången och till och med att den är bruten. Tror att jag lyckats lyckats skapa goda vanor.

Men vanan trogen så tror inser jag tids nog att jag ändå har den kvar för rätt vad det är påminns jag om min värsta vana som är att jag inte kan hålla kvar en god vana.

Tankar inför att skriva om min värsta vana

Put Chocolate Pudding on the Top Shelf !! by RIPizzo CC (By, nc, nd)

Hela dagen har jag vridit och vänt på veckans unblock, funderat hit och dit, pratat med mig själv tänkt till och tänk upp och ner, och till slut har jag insett att denna uppgift är mig övermäktig. Jag som tyckte att det var jobbigt att skriva kärleksbrev offentligt, men att skriva om sina värsta vanor som att jag blir:

  • arg när jag ska städa, eller
  • att jag samlar på mig mycket papper, som jag har svårt att slänga eller
  • att jag tycker det är hopplös svårt att låta bli att vara ”duktig” eller
  • att jag pratar för mig själv i bilen, på kontoret, när jag är ensam eller
  • att jag hatar att bli kallad präktig eller
  • att jag helst undviker att skriva om mina värsta vanor offentligt

Det är ju sånt som jag inte vill att alla ska veta om, eller som jag ens vill tillstå för mig själv. Dessutom skulle jag vilja skriva om mina ovanor i form av en berättelse, och då skulle ni tycka att jag var ännu mer odräglig. Då skulle ni tänka, usch vilken självupptagen person hon är: pompös och självgod.

Det går inte, nej dagens unblock är en knivig en.

Mina vanor, början till veckans unblock

Bad Habit by Vermin CC (by, nc, sa)

Veckans unblock är ”Skriv om din värsta vana”. Under gårdagen funderade jag mycket kring just orden ”vana”. Ja, vad är en vana? Något man gör regelbundet, eller som wiktionary säger:

Vana handling som utförs regelbundet, i vissa fall nästan rituellt, Goda vanor är bra att ha.

Wiktionary är för er som inte känner till det:

ett projekt, öppet för alla att delta i, med målsättningen att skapa en fri ordbok för alla ord i alla språk, med förklaringar, uttalsanvisningar, härstamningar, synonymer, antonymer, exempel, översättningar med mera.

Coolt eller hur, som Wikipedia, men syftet är att skapa en ordbok, svenskläraren i mig ler, och njuter fullt ut. Nu till saken, en vana något man gör regelbundet, vad gör jag regelbundet och nästan rituellt?

  • simmar
  • twittrar
  • bloggar
  • är tidsoptimist (som hoppas att jag ska hinna allt jag vill…)
  • etc

”Goda vanor är bra att ha.” Men vilken är min värsta vana, och för vem är den vara värst, för mig eller för dig? Vad ska jag skriva om, och hur? Och måste texten utgå från mig? Kan jag inte skriva om din värsta vana, tror att jag måste fundera ett varv till…