Etikettarkiv: utbildning

Hur skapar vi ett läraruppdrag i tiden?

Jag läser Anna-Karins Frisks inlägg om avintellektualiseringen av läraryrketSOS, skola och samhälle.

När jag läst hela Frisks inlägg inser jag att det Frisk nog vill säga är att skolan borde ha ett tydligare kunskapsuppdrag. Tydligare och att det borde lyftas fram tydligare i verksamheten. Frågan jag ställer mig är då vilka kunskaper är det som skolan ska förmedla och gestalta? Är det bara intellektuella färdigheter som Frisk delvis tycks hävda eller är det också sociala och emotionella? Skolan ska väl utveckla hela människan, socialt, emotionellt och intellektuellt.

Jag tror att vi behöver ha en gemensam syn på vad som är skolans, lärarens uppdrag: prata om det och förmedla hur vi, som lärare i skolan arbetar för att nå detta uppdrag. Sedan anser jag att diskussionen bör handla om vilka kunskaper och färdigheter som ska förmedla, vad behöver elever lära sig idag för att klara sig imorgon?

Kanske är det så att diskussionen behöver handla om vilka kunskaper som behövs för att klara sig i dagens samhälle. Frågan om lärarens uppdrag bör handla om hur vi skapar en skolan, och ett läraruppdrag som ligger i tiden.

Sociala medier skapar elever 2.0, skola 2.0

Jag var på regionbiblioteket i Stockholm den 7 april och lyssnade på Brit Stakston som pratade om sociala medier och politiken. Hennes föredrag väckte enormt mycket tankar som jag valt att göra en bloggserie kring, det här är mitt fjärde inlägg och det handlar om sociala medier i skolan 2.0.

Brit Stakston pratade om vad som har hänt med nätanvändning sedan 1997, och jag slogs av hur lite av det här som påverkat oss och vår verksamhet i skolan…

Health 2.0 (Hälsa 2.0)

En innovationsvåg genom vårdsektorn, vårdtagare söker de som har samma diagnos för att prata med andra i forum på nätet, patientforum och hälsorådgivning är en naturlig del av nätet, för dialog och frågor. Stakston pratade om google health, om att så småningom kommer kanske medicinska journaler ligga online, så att vi kan välja vårdinrättning, läkare efter vårt behov.

Doktorsguiden en sajt där man kan recensera läkare. Det är bara en fråga om tid innan vi har likadan för skolor och för lärare. Och hur möter vi det? Om inte vi i skolan tar initiativet, vem gör det då, och på vilka villkor?

Konsument 2.0

Ett annat exempel som Brit Stakston lyfte fram var konsument 2.0, och vad och hur konsumenter kan påverka? Bloggar, youtube, men kolla in sajten fairshopping, där konsumenter kan klaga och de räknar antalet dagar innan man får svar från företaget.

Eller titta på Ellos, och de bedömningar som deras kunder kommer med, vill inte våra elever också dela berätta om sina lärare, sina  skolor?  Vill dela med oss av våra erfarenheter, och web 2.0 ger oss dessa möjligheter. Det måste vi i skolan också ta hänsyn till, vi kan inte utesluta det. Vi måste också förhålla oss till sociala medier.

Vi, och våra elever är vana att vara aktiva och intresserade, dessa tjänster på nätet hjälper oss…

Sociala medier ingen hype

Stakston säger så klokt, och lyssna nu:

Sociala medier är inte en hype. Det är mer än olika konton! Det handlar om att användarna bidrar med innehåll och får kommentera. Sociala medier är nya verktyg för att uppnå medborgardialog och medborgarnas synpunkter adderar ett extra värde. Företag, politiker [skolan] bör använda sociala medier för krishantering, ofta är de rädda för transparans med det är till vår fördel, styrka om det går det illa, för kan man snabbt förklara, gå in i dessa arenor och berätta det var så här vi tänkte.

Sociala medier är inte en hype…

Skolan, lärare, skolledning våga anamma sociala medier i skolan.

”Irl ska bort” #wpgirls

Ägnar lördagen och söndagen åt att bli en av wpgirls, en häftig grej, och har just installerat en ny WordPress installation.

När vi ska skapa konfigurationsfilen, så blir något fel, men det rättas till genom att

”irl ska bort, vi ska ut på nätet”

Det är kanske det som är grejen med att bli en ”wpgirl” att ”irl ska bort”.

Att installera WordPress sammanfattar @sessan med orden:

”Den här gången tog det flera timmar att få till en installation, men det är för att vi är så petiga, nästa gång går det på fem minuter”

Det känns lite tveksamt just nu, för jag tycker det är svårt, avancerat, spännande, roligt och som en riktig utmaning….

Creative Commons för lärare i ett sammanhang

Igår var jag i Trelleborg för att prata om Webbpublicering i skolan. Jag hade naturligtvis gjort en PowerPoint, med massor av bilder som alla är licensierade under Creative Commons.

Att välja bilder är alltid svårt, men den här gången gav jag mig hän och valde bilder från i stort sett bara en användare på Flickr, nämligen Stéfan, och bilder från hans fotoset Stormtroopers, vilket jag älskar och jag menar verkligen ÄLSKAR!

Bilderna, som Stéfan har i sin fotoström, är underbara, de är öppna för tolkningar, vitsiga och har en underbar ironi. De passar mig perfekt, för de berättar en historia, som i bästa fall förstärker det jag vill säga.

Pirate Parade by Stéfan CC (by, nc, sa)

Jag hade pratat länge, säkert över en timme, när en manlig lärare räcker upp handen och säger:

-Du kanske sa det, men jag måste fråga. Var har du fått bilderna ifrån? De är verkligen otroliga.

Och då log jag innerligt. (Det var en som vill hitta en annan vinkel, som vågade söka en flyktväg, ställa en fråga som inte riktigt har med saken att göra men som han undrar över. Han vill verkligen veta något …och jag var beredd, älskar att få frågor…)

-Det sa jag faktiskt inte, men jag har valt alla bilder på flickr, som är en fotosajt på nätet. Och alla bilder ligger under Creative Commons licenser, vilket innebär att jag har rätt att använda dem om jag bara anger källan och licensen, samt en länk till sidan där man kan hitta ursprungsbilden.

Ingen vågade naturligtvis tillstå att de inte kanske inte visste vad Creative Commons är, men jag hade hittat en flyktväg och passade på att ha en miniförläsning om upphovsrätt och licenser. Berättade om licenssystemet och hur de ska göra erkännanden enligt Creative Commons, förklarade och visade var jag placerar bildens källhänvisning.

Jag kände mig grym, initierad, och tyckte att ljuset tändes i deras ögon, att detta gjorde skillnad, att de blev inspirerade och kände att det fanns nya möjligheter, som de inte kände till och dessa möjligheter visade jag dem. I deras ögon väcktes viljan att ge sig hän, och utforska de möjligheter som nätet ger oss…

Och jag kände att Creative Commons in i ett sammanhang, och i rätt sammanhang

Bilder i skolan, vad gäller och hur gör vi då?

I mitt arbete, som utbildningsansvarig för Webbstjärnan, möter jag en hel del lärare som vill, ska, måste arbeta med webbpublicering i skolan. En fråga som ofta kommer upp när det gäller webben och skolan är bildpublicering. Hur ska man hantera bilder av skolbarn på nätet?

Växjö

Frågan aktualiseras när jag läser ledaren Bildpaniken sprider sig i Kamerabild. Magnus Fröderberg inleder sin ledare med att berätta om ett intyg, som förskolan ber honom skriva under och han fortsätter sedan:

Förskolan behöver inte några intyg. Lagen är solklar. Jag hade hellre sett att förskolan upplyste föräldrarna om hur de hanterar bilder och sedan får man protestera om man har något emot det.

När man ber om lov att få göra det man har rätt till, blir det som är tillåtet något som uppfattas som fel och farligt.

På mina seminarier har varit inne på just frågan om PUL, och lärare undrar: hur ska de göra, får de lägga ut bilder på barnen, och jag berättar då att PUL har mildrats 2007. Den reflexmässiga reaktionen: var står det, och varför vet inte vi det? Jag läser på datainspektionen webbplats på frågan om ett foto räknas som personuppgift:

Ja, all slags information som direkt eller indirekt kan knytas till en fysisk person som är i livet räknas enligt personuppgiftslagen som personuppgifter. Även bilder (foton) på individer som behandlas i dator kan alltså vara personuppgifter. Det innebär att man måste ta hänsyn till bestämmelserna i personuppgiftslagen. Det kan till exempel krävas samtycke från den person uppgifterna avser.

Om jag förstår det rätt så innebär det att foton räknas som personuppgift om det kan kopplas till en fysisk person om inte så är det igen känslig personuppgift, och då krävs inget samtycke…

Jag instämmer i Magnus Fröderbergs inställning, kanske har bildpaniken har gått för långt, men frågan för skolan blir hur ändrar vi den tradition som uppstått kring bilder, bildpublicering på nätet, om att begära intyg, samtycke? Hur ska vi vända diskussionen så att bilder på barnen handlar om hur personalen hanterar bilderna snarare än att det handlar om att få tillstånd att publicera bilderna?

Vilken dag och vilket gäng!

Igår tillbringade jag dagen i Kungsbacka och var tillsammans med @kringlan, @ellwe, @perfal, @lenacarlsson och Annette Meyer en del av kommunens inspirationsdag för de lärare, som ska vara en del av kommunens projekt en till en. Det vill säga att varje elev i årskurs sju ska få varsin dator som arbetsverktyg i skolan.


Det var en dag med mycket intryck, och många spännande insikter delgavs oss, som hur elever dokumenterar sitt arbete i slöjden med hjälp av bloggar, hur elever i matematik bygger sina drömhus, hur elever skriver berättelser på engelska med hjälp av storybird, hur elever diskuterar romaner på Facebook.

Dagen var också fylld med många frågor från nyfikna lärare, om hur webben kan vara ett verktyg i skolvardagen. Hur arbetet med nätet påverkar elevernas relationer? Hur man bedömer elevers webbarbeten?

En otroligt inspirerade dag, som avslutades tänkvärt med följande citat av Douglas Adams.

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things.

Värt att fundera kring… Var befinner Du dig? Och var befinner sig dina elever?

Lyckligast blev jag ändå av följande tweet från @kringlan. Åhhh tänk om det var sant ändå…

En skola för prosumers?

Jag läser Christina Olin-Scheller and Patrik Wikström studie Literary Prosumers: Young People’s Reading and Writing in a New Media Landscape, slås av följande

The production of culture is today a matter of ‘user generated content’ and young people are vital participants as ‘prosumers’, i.e. both producers and consumers, of cultural products. Among other things, they are busy creating fan works (stories, pictures, films) based on already published material. /…/ fan fiction sites can in many aspects be regarded as informal learning settings.

I mitt klassrum sitter alltså elever som är digitala infödingar och många av dem, (kanske alla) är sk prosumers. Dvs de både konsumerar och producerar kultur, litteratur, film bilder etc online. En annan intressant och oroväckande sak som studien tar upp är att …

The fans we interviewed in our study all agree that writing in school is often difficult. A common statement is that “in school you always have to find out and create everything yourself!”

Det får mig att undra om skrivande i skolan bygger på idéen med autofiktion? (att man bara kan skriva om sådant som man själv upplevt) Jag vill inte tro att det är sant…

Jag slås av vilka färdigheter våra unga har och tänk om vi i skolan också kunde ta tillvara på dem, men det  kräver nog att vi i skolan också tar till oss dessa nya medier, och använder de möjligheter som de ger av samarbete och gemensamt skapande.

Facit ett förslag till lösning

Jag sitter och förbereder mig för att hjälpa och stödja mina elever för att de ska överleva de Nationella proven i Svenska B. Överleva är kanske att ta i, men mina vanligtvis så insiktsfulla, kloka och modiga elever, blir vid tanken på de nationella proven alldeles hispiga, nervösa och klättrar bokstavligt på väggarna. Hur ska de överleva detta?

Rubik’s Cube Solution by kirtaph CC (by)

I mitt klassrum kan jag ta på deras frustration, nervositet, och hur de förminskar sig själva, och inte tror på sin förmåga, och varför är det så? Personligen tror jag att en del av problemet ligger i det som Anne-Marie tar fram i sin senaste krönika ”Facitkulturen hämmar eleven

Detta med facit och skolans rätt- och felkultur. Den hämmar elevens relation till sig själv, sitt lärande och den kreativitet som omsluter alltsammans. Det handlar alltid om kommunikation. Från den rättmätiga ilskan att inte få förklara vad man kan och hur man förstår, till författarens förslag till lösning i facit. Det är i dialogen vi lär oss förstå det vi kan. Kanske facit kunde spegla det: Så här ser jag på svaret.
Ska vi jämföra?

Facit är ”författarens förslag till lösning”, så även vid Nationella prov…

Litteratur, plagiat och skolan

I OBS kulturkvarten idag pratade de om begreppet ”autofiktion”, vilket är ett begrepp för litteratur som har sitt ursprung i författarens självupplevda upplevelser. Otroligt spännande, begrepp och spännande förhållningssätt till litteratur…

Writing! by Markus Rödder CC (by, nd)

I Frankrike pågår tydligen en livlig debatt om autofiktion, plagiat och litterär stöld. Diskussionen handlar om författarinnan Marie Darrieussecq som anklagas för att ha stulit en upplevelse av en författarkollega, i och med att hon skrev romanen Tom är död som handlar om förlusten av ett barn. Det intressanta med plagiatdiskussionen är att hon anklagas för ”psykiskt plagiat” eller ”psykologisk stöld” för att hon skrivit om en upplevelse som inte själv har, utan hon ska ha stulit upplevelsen från en författarkollega som förlorade sitt barn. Den som inte som själv inte upplevt förlusten av ett barn, har med andra ord inte någon rätt att skriva om ämnet.

Nu har Marie Darrieussecq försvarat sitt ämnesval och sitt skrivande genom att ge ut en essäbok där hon diskuterar rätten att ha litterära influenser för sitt skrivande.

Jag som arbetar i skolan tycker att hela diskussionen, som tas upp i OBS, är absurd, för vad skapas litteratur, konstverk av om inte av tidigare skapande. Det är väl där litteraturen, konsten hittar inspiration. Om jag går till min skolvardag så är det så mina elever lär, genom att läsa, och lära om tidigare litterära verk. Det är genom att titta, kopiera-plagiera, och skapa eget som mina elever lär sig hantverket att skriva och skapa.

Å andra sidan skapar inte skolan konstnärer, och kan inte låta bli att pröva tanken… Tänk va lågt taket för texter skulle bli i skolan om eleverna bara fick skriva om upplevelser som de själva upplevt, vilka texter skulle jag då få? Och hur skulle mina elever utvecklas? Skulle det bli några romaner som projektarbete, då? Vad tror du Paulina?

Samtidigt funderar jag kring hur elever ser på plagiat och tänker på Hegemann diskussionen, som jag belyst på Kolla Källans idélåda.