Etikettarkiv: vad?

Varför Creative Commons?

Jag tycker om att fotografera, hänger på flickr och fotobloggar på kral.se. Mest för att det är skoj, lärorikt men också för att det är en utmaning och för återkopplingen. Flickr, som är ett socialt nätverk gör att jag vill och tar mig tid att dela mina bilder med fler än bara hårddisken.

Eftersom jag använder flickr för att utmana mig och min hobby så deltar jag i olika grupper och fotograferar på olika teman, sedan tittar vi på varandras bilder, njuter, skrattar, upprörs, berörs är likgiltiga eller oförstående. På måndagar har jag deltagit några gånger i Macro Monday, och temat i går var personliga drömmar.

Jag valde att fotografera följande bild:

Creative Commons av Kristina Alexanderson CC (by,sa)

Med en text om att min personliga dröm är att jag ska sprida kunskap om Creative Commons och möjligheterna att dela, sprida och använda andras skapande lagligt.

I samtalet kring min bild och min dröm kom många spännande kommentarer som fått mig att fundera mycket och länge, som:

that’s cool… although i’m the ”all rights reserved” kinda guy

Men den vackraste kommentaren för Creative Commons kom ändå med följande ord från Reign 60 med följande visdom:

“Thousands of candles can be lit from a single candle, and the life of the candle will not be shortened. Happiness never decreases by being shared”

Buddah

Så är det… så låt oss dela, och sprida och ge andra möjligheter att utvecklas, skapa.

Kunskapsfrågan börjar med VAD? sedan kommer HUR!

Left for the summer?

Left for the summer? av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Tekniken påverkar vårt samhälle, skapar andra möjligheter, det uppstår konflikter, den får oss att se andra dilemman. Digital teknik är en självklarhet i vårt samhälle och jag klarar mig inte utan den. I diskussionen kring tekniken i skolan finns många spännande tankar, idéer och föreställningar. Det tog Annika Lantz-Andersson upp i sin föreläsning igår på NIK:s årliga konferens, som gick på temat digital kompetens och utmaningar inför GY11.

Annika menade att i skolan behöver tekniken ses som ett självklart verktyg, som ett verktyg som vi använder för att lösa uppgifter, för att söka svar på frågor som vi möter i vår vardag, lösa problem som vi arbetar med i skolan. Digital kompetens ska i skolan inte handla om tillgång. Tillgång bör vara en självklarhet, den centrala frågan som skolan behöver ägna sig åt är:

– Vad är viktig kunskap?

Den frågan behöver vi alla ställa oss vilka kunskaper är viktiga, vilka kunskaper behövs och vilka ska vi fokusera på. Är det Hallands fyra floder eller handlar det om något annat. När vi funderat kring vad vi tycker att eleverna/barnen ska kunna så kan vi tänka på hur.

Vi använder tekniken som ett redskap för att lära, barnen använder tekniken för att lära, och lär med hjälp av tekniken, frågan skolan behöver ställa sig är Vad vi vill att barnen i skolan ska lära sig, Vad är viktig kunskap sedan kan vi börjar prata om hur.

Är prov det bästa HUR:et för att lära sig en viss uppgift? Är utantill rabblande är en färdighet som behövs?

Det är pedagogens vägval: Vad är viktig kunskap idag, i vår vardag? Och Hur förmedlar vi den? Samt vilken roll spelar olika hjälpmedel, verktyg, som datorn, pennan, pappret, smartboarden etc.

Vem lär oss att tänka? Vad är kritiskt tänkande?

Det kom det en tweet från den bäste Brian Kotts om ett inlägg om kritiskt tänkande, ett inlägg som ställer den relevanta och mycket välformulerade frågan: Vad är kritiskt tänkande? Det måste vara mer än bara ord.

But let me ask you this, what is critical thinking and what are the skills, attributes, and characteristics that help to define it? Has your community engaged in deep discussions on critical thinking or is it left vague, an abstract term that sounds good but is left to chance on it development? ”Who taught you to think” and how do people come to think better?

Vi slänger oss med källkritik, kritiskt tänkande, men vad menar vi med det? I bloggposten finns dessutom ett kortklipp som heter Vem lärde dig att tänka?, och det är en fråga som jag tycker att vi ska fundera kring. Vem/vad lärde oss att tänka? Att bli medvetna…

Upp på detta kom det ett mejl till mig idag som belyser en fd elevs tankar kring vikten att lära sig tänka, utmanas och möta engagemang. Det är ett sånt där mejl som vi lärare får ibland, från f.d. elever som berättar om deras liv, och det värmer hjärtat. Gör en glad. Min fd. elev skriver så här:

Jag vill tacka dig för ditt engagemang och ditt sätt att utmana oss och få oss att tänka kritiskt. Du fick mig att förstå varför jag hade svårt för vissa saker i inlärningen och fick mig att ta det som en utmaning och inte se det som en begränsande faktor. Utan dig tror jag inte att jag skulle nått så här långt.

Det är en elev som hade mig som ny-exad lärare, i början av min lärarbana. Och hon säger du fick mig att tänka, skapa en strategi. Jag säger bara: Vem lärde dig tänka? Och vilka lär du tänka? Samt vad menar du egentligen med kritiskt tänkande?

Ryan Bretag har samlat flera eller många infallsvinklar på kritiskt tänkande, som är värda att ta del av, kolla hans schema och de svar som han har fått.

Jag instämmer i Bretags slutsats att kritiskt tänkande kräver

Final Thoughts

What are you doing with critical thinking in your school? How is it being approached organizationally?

If we believe in critical thinking, it has to be more than words stated leaving individuals to figure out. It requires the community to approach it with rigor and fidelity beginning with a working definition and a breakdown of concepts that moves us forward together. If not, critical thinking is at best left to chance in one room schoolhouses and at worse nothing more than a conversation piece that make schools sound/feel viable.

Så vad är kritiskt tänkande för dig? Hur definierar vi det? Och hur arbetar vi för att få elever att tänka självständigt, medvetet, och strategiskt etc…

Eller med Bretags beskrivande ord, hur får blir vi kritiskt tänkande så att vi kan tänka:

  • Abstract
  • Active Thinking
  • Adaptive
  • Adventurous
  • Advocacy
  • Alternative Action
  • Analytical
  • Application
  • Bias Recognition
  • Challenges assumptions
  • Cognitive Maturity
  • Coherent
  • Conceptual Basis
  • Concise
  • Connections (build & see)
  • Consciousness
  • Consequences
  • Construct Knowledge
  • Contextualized
  • Craftmanship
  • Creative
  • Curiousity
  • Degrees of Beliefs
  • Depth and Breadth
  • Discarding Irrelevant
  • Draw Conclusions
  • Efficacy
  • Empathy
  • Evaluation Skills
  • Fairmindedness
  • Flexibility
  • Generalize
  • Higher Order Thinking
  • Implications
  • Independent Learning/Thinking
  • Information Processing
  • Inquiry
  • Inquisitiveness
  • Interdependent
  • Interdisciplinary
  • Interpretation
  • Interrelationships
  • Intellectual Due Process
  • Judgment and Decisions
  • Linking
  • Logic
  • Maturity
  • Metacognitive
  • Model
  • Multiple Views
  • Objectivity
  • Open Mindedness
  • Organized
  • Patterning
  • Persistant
  • Problem-Finding
  • Problem-Solving
  • Purposeful
  • Questioning
  • Rationalizing
  • Reasoning
  • Reflective Thinking
  • Repertoire of Strategy
  • Self-Confidence
  • Self-Monitoring
  • Self-Regulation
  • Skepticism
  • Strategic
  • Support with Data/Evidence
  • Synthesis
  • Systems Thinking
  • Thought Process
  • Truth Seeking
  • Understanding
  • Values
  • Wondering
  • Worldview

Läs även Mats inlägg om kritiskt tänkande

En blogg – vad är det egentligen?

Det känns som en dum fråga, och kanske är det så, men frågan har följt mig ett tag ända sedan jag genom Jardenberg kommenterar hittade Judith bloggpost ”Modigare då – tankar kring att vara bloggare” vars slutord följer mig:

Du som har bloggat ett tag- Känner du igen dig? Har ditt sätt att blogga förändrats med tiden? Vad tror du att det beror på?

Visst har mitt bloggande förändrats, jag är modigare idag, eftersom jag tvekar inte på samma sätt, även om jag än tvekar. Jag bloggar om andra saker. Det som är jag idag, och som inte var jag då. Men Judiths bloggpost har fått mig att fundera mycket kring fråga om vad en blogg egentligen är? Och idag ramlade den över mig igen. Vad är en blogg egentligen? Jag tycker att jag allt som oftast hör så många olika definitioner.

En blogg

  • är en dagbok på nätet
  • är något som tonåringar håller på med, i synnerhet tjejer som gillar kläder
  • en webbplats som ofta följs med orden ”det är bara en blogg”
  • en publiceringsplattform/ett publiceringsverktyg
  • ett socialt medium
  • trivialt och personligt

Innan jag började blogga hade jag en bild av att bloggen som arena är trivial, social till och väldigt personlig. Alla kan se, läsa det som skrivs på en blogg. Den bild som gavs av bloggar i min värld var att bloggen är simpel. Jag hörde ofta men ”det där är bara en blogg”. Orden

”det är bara en blogg”

gav mig bilden av att bloggen som uttrycksform är simpel, ytlig, (kanske) tom och något som de som inte kan bättre kan hålla på med.

Vad är en blogg?

Utan att gå in på varför och hur bloggen kom in i mitt liv så skaffade jag en blogg, en egen och för mig blev min blogg, ett verktyg som fick mig att inse att jag är en skrivande person, och har alltid varit det. Jag har ägnat hela mitt liv åt att skriva, tänka och fundera, mest för mig själv, för att jag ska förstå, för att jag ska lära. Men med bloggen som min reflektionsyta, som en tankeplats, som en plats där jag kan ställa frågor, söka svar blir den en plats för ett möte mellan mina ord och mina frågor och tankar.

Bloggen är en plats att pröva mina ord mina tankar, och på så sätt lära mig mer, förstå hur det hänger ihop. Och i  de bästa stunderna möter mina tankar, mina ord -dina, och om du delar så kan mina tankar i det mötet berikas blir mer innehållsrika eller bemötas och få nya infallsvinklar. Jag vet att min blogg är full av mina ord, som skrivs för att möta dina tankar, dina ord.

Jag har ägnat mycket tankar åt sociala medier och vad de gör med mig, med oss? Hur de påverkar mitt sätt att vara, hur de är konstruerade för att jag ska bli bekräftad, få kommunicera möta dina idéer, tankar och infallsvinklar. Jag ägnar mycket tid åt att fundera på det som skrämmer mig med sociala medier, och det som berikar mig. Jag ägnar mycket tankar åt det som är sociala medier, nämligen mötet mellan mina ord, uttryck och dina tankar och ord och möjligheterna som det skapar i att hjälpa varandra, skapa tillsammans, samarbeta och utvecklas tillsammans.

Min blogg är min plats på nätet.

Twitter, vad är det?

Får du frågan? Det får jag, och jag fick frågan idag och av en grupp lärare, och jag blev mållös. Så jag sa jag kan visa och frågade samtidigt på twitter:

”Twitter vad är det?”

Jag funderar på vilket bild de skulle få och vilket mitt svar skulle bli, på twitter fick jag följande svar:

@kalexanderson Jag är twitter! 😀 (TantKakelung)
@kalexanderson Nåt med party, har jag hört?! (JoachimTh)
@kalexanderson You Say. (andreas_skog)
@kalexanderson Hmm, borde inte du vet det? Eller menar du på en mer filosofisk nivå? (MatsFagerberg)
@kalexanderson @matsfagerberg en mycket intressant frågeställning! Låtom oss problematisera! 😀 (MJV71)
@kalexanderson Testar du oss ? En microblogg på 140tecken 🙂http://sv.wikipedia.org/wiki/Twitter (Segelsund)
@kalexanderson världens bästa skvallerkanal…eller..informationskanal menar jag ju! (Iddefixen)
@kalexanderson twitter är att känna sig förföljd utan att vara paranoid. (Klang67)
@kalexanderson Jag skulle kunna ha svarat Kärlek också #kommerpåalltsmartiefterhand (MatsFagerberg)

Personligen tycker jag att era svar fångar twitter och vad twitter är. Twitter är en kommunikationsform som handlar om mig, mina val, det jag vill prata om, min verklighet, på mina upplevelser, på mina intressen. Jag följer den jag vill, och på de villkor jag vill, och jag kan välja om jag vill att andra ska följa mig, om jag vill bli förföljd. På frågan om vad twitter är far tankar till Mathias Klangs bild av cocktailpartyt, berikas och berusas. En arena för möten.

You Say.

Jag vill hävda att twitters styrka ligger i att det är vad du vill att det ska vara. Jag har läst mig till att de finns de som menar att vi som användare av twitter går igenom stadier, igenom faser, någon form av evolution, steg som utvecklar oss och vårt twitteranvändande, från att vara något som vi inte förstår till att bli en plats med några få vänner som vi följer och pratar med, några få ämnen som vi följer och intresserar oss för. Men så är det inte för mig. Twitter är inget, allt, litet och stort samtidigt. Ensamt, gemensamt, tomt, innehållrikt. Svårfångat och väldigt flyktigt.

Ja, jag borde veta Mats, men samtidigt vet jag inte. Twitter är väl lite som livet i stort, fullt med frågor. Ja, jag borde veta, jag har gjort många tweets, jag har valt att följa många, men samtidigt vet jag inte vad twitter är när jag får frågan, eller vad jag vill att twitter ska vara.

Förföljd bara bilden får mig att bli paranoid. För vem följer mig? och varför? Vad vill de få ut? Varje ny följare får mig att fundera kring just dessa frågor, men sedan blir de bara ett nummer, en siffra, en avatar som far förbi, de som bara lyssnar ser jag inte, men för varje följare som klickar på ”follow” får mig att känna mig lite frågande, vad vill de ha av mig? Ibland undrar jag om de som följer mig inte bara är ute efter ett nummer efter en siffra efter ännu milstolpe i deras sociala nätverkande, för varför följer du mig? Vad tillför jag?

Mats Fagerberg fångar i sin andra tweet Twitters snabbhet, flyktighet, att vara vitsig, en one-linern på 140 tecken, som säger allt.

Sammanfattningen, slutsatsen: Vad är twitter?

Är det allt och inget.  Är det är ett samtal som ständigt pågår, som ständigt pågått. Ibland tror jag att twitter är som det samtal som jag ständigt fört och ständigt för, med eller utan er.

Twitter är det begränsade omfånget, som skapar mer möjligheter att fokusera och koncentrera det jag vill skapa dialog kring. Twitter är en möjlighet till kommunikation och ger möjligheter att för oss att skapa tillsammans, så som ni tillsammans med mig skapat detta inlägg.

På twitter pågår samtal utanför tid och rum, ständigt i nuet. Verktyget skapar möjligheter för mig som användare att förhålla mig till flera infallsvinklar samtidigt, kasta mig i många samtal och det är upp till mig som användare att bestämma vilka samtal som jag väljer att ingå i, eller vad jag vill ta del av. Kommunikation på twitter pågår i flera rum samtidigt, vem som pratar med vem är inte alltid tydligt och nya samtal, nya infallsvinklar skapas och användare på twitter delar allt från bilder, till klipp, till musik, till korta tankar och reflektioner. Twitter är för mig ett verktyg som formas genom självorganisation, genom att vi som twittrar väljer vilka vi vill följa, vilka vi vill prata med, om vi vill underordnar oss ett samtalsämne, en hashtagg, eller tar del av andras tankar reflekterar kring dem eller inte. Twitter är ett samtal om nuet. Det är jag som bestämmer vilka samtal som jag vill delta i, och jag bestämmer också vilka jag vill prata och lyssna på, genom att aktivt välja vilka jag följer, eller inte följer.

Jag väljer också om jag ska följa eller bara bli förföljd.

Twitter är berikande om du låter det vara det. Twitter är något vi skapar tillsammans.

Källkritik är…

Läser Anne-Marie Körlings inlägg Källkritik är inte skällkritik, och tänker så klokt att formulera:

Källkritikens tre enklaste regler:

  • Jag minns dig,
  • jag vill inte glömma dig,
  • jag vill att andra vet om dig.

Fast jag vill tillägga ytterligare några små detaljer som är avgörande för all källkritik, nämligen:

  • jag vill veta mer om dig, för jag är nyfiken på dig…

Jag frågar därför …

  • vem är du?
  • vad är du?
  • vad vill du?

Mina funderingar kring twitter utifrån en twittrande elevs reflektioner

Det är spännande att läsa hur andra ser på sitt twittrande, och jag känner att jag just nu är i en loop, en twitterloop, så det blir en del inlägg om twitter (jag bara varnar).

Jag avslutat min undervisning, lämnat en grupp och som deras sista uppgifter tillsammans med mig fick de skriva om nätet, sociala medier, och alla vet vid det här laget att jag gillar twitter, men vad säger mina elever. Jag har idag valt att citera en del av Paulinas twitteranalys. Den är spännande av många skäl, men jag tycker att det är extra spännande det hon säger om hur hon använder, vad hon säger på twitter och med vilka hon samtalar med på twitter…

Lite roligt att ordet ”haha” (vilket inte är ett riktigt ord ens tycker jag) befinner sig bland de ord jag ofta använder. Men jag antar att det är lite som jag antog gällandemina smilisar, jag använder mig av olika ”glada” symboler för att inte bli missförstådd. ”Haha” och glada smilisar hjälper mig att ge en bild av ungefär vilket tonläge jag använder mig av när jag twittrar (ironi, glädje etc.) Det känns dessutom som att det är lätt att missuppfatta folk när man kommunicerar via internet och då är smilisarna och ”haha” ett sätt att undvika denna missuppfattning och visa på att man menar väl. Fast just på twitter kanske det inte är lika relevant att använda sig av sådana symboler med tanke på att man (eller i alla fall jag) för det mesta ”tänker högt” snarare än konverserar med någon.

Jag som twittrare
Jag för en diskussion med ytterst få twittermedlemmar ( 5 st ) och det beror nog mycket på det jag tidigare nämnde, nämligen att jag använder twitter om jag behöver ”tänka högt” eller snarare skriva ner någon tanke kring en händelse. Ofta twittrar jag om sådant som gör mig glad, saker som inte händer i min vardag vanligtvis eller så kommenterar jag någon annans twittrande. Men samtliga som jag har någon twitterkontakt med har jag även någon form av kontakt med i verkligheten. Förmodligen är det just därför jag twittrar när jag är glad eller om något ovanligt händer, dels för att skriva det någonstans för då känns det mer verkligt (som en digital dagbok kanske?) och dels för att jag vet att mina vänner kommer se det . Man skulle kunna se twitter som ett substitut till sms: man kan skicka ut ett meddelande till flera samtidigt och dessutom gratis, men då får man räkna med att detta ”sms” blir tillgängligt för offentligheten.

Vad folk twittrar till mig
Ofta får jag kommentarer kring vad jag twittrat om eller frågor gällande något skolarbete från mina twitterkompisar. Konversationerna blir ofta spretiga och det kan gå ett tag innan man svarar på varandras frågor eller kommenterar. När jag är inne på twitter kanske jag fångar upp någon mening som låter intressant och då twittrar jag till personen för att få veta mer och när jag läser vad folk twittrar till mig så känns det som att de fungerar likadant.

Paulina får mig att fundera mycket kring hur jag använder twitter, när twittrar jag? Om vad? (Allt?!) Men det som jag finner som mest spännande med verktyget, är att det är så svårt att få syn på helheten, det är bara delar som skymtar förbi, samtalen är lösryckta, sporadiska, trådar lämnas, plockas upp.

Samtal kan pågå i timmar, delar av samtal kan plockas upp leda till nya samtal, en del saker sägs bara rakt ut i ingenting. Twitter är kommunikation i sin kärna. Jag tror det är därför jag är så förtjust i verktyget, enkelt men med väldiga möjligheter, och väldigt diffust, flyktigt, och samtidigt väldigt närvarande, aktuellt…