Etikettarkiv: Webben

Skriv för den otålige läsaren #blogg100

Att läsa text via en skärm, eller i ett medium som webben är dock annorlunda än att göra det på papper. Webben, skärmen gör oss otåligare som läsare, vi läser lite annorlunda visar alla studier… Frågan är hur vi som skriver ska förhålla oss till det? Recepten är enkla: skriv kortare, utnyttja multimediet, bild, rörlig film, ljud. Men glöm inte vikten av att snabbt och enkelt ge en introduktion till filmen, klippet, poden. Använd punkter och blankslag.

Sälj in innehållet till läsare!

Vi på Webbstjärnan har gjort en enkel infografik för att hjälpa er på vägen att nå er läsare på webben.

Vad är egentligen personlig information på Internet?

I mina nätverk ringlar nyheten om att Google spårar oss som använder Safari och som valt att spärra tredje parts cookies. Och här har jag tappat några av mina läsare, så jag tar lite bakgrund innan mina funderingar.

Vad är en cookie? (kaka)

Enkelt uttryckt är en cookie är liten liten bit information som sparas i din webbläsare. Den gör till exempel att du kan logga in på flickr och sedan lämna webbplatsen för att återkomma och fortfarande vara inloggad. Cookies eller kakor som det kallas på svenska används också för att spåra ditt surfbeteende på nätet, så att annonsörer, så som Google eller Facebook kan sälja skräddarsydda annonser gentemot dig och utifrån den webbhistorik som din webbläsare ger om dig.

I Safari är det automatiskt inställt så att jag som användare spärrar cookies från tredje part. Google ska alltså inte kunna lämna en cookie/kaka i min webbläsare för att kunna spåra hur jag rör mig på webben.

Vad har Google gjort?

Nu har det visat sig att Google utnyttjat ett känt kryphål som finns i Safaris webbläsare för att ändå spåra hur Safari användare rör sig på webben. Och sedan förklarar Google att de bara:

the company used the information mainly to tailor ads based on the websites you visited. The cookie doesn’t track personal information, such as your address or phone number.

De har bara samlat information för att skräddarsy annonser, baserat på vilka webbplatser jag besöker. Kakorna spårar ingen personlig information, såsom din adress eller ditt telefonnummer.

Jag undrar stilla är inte vilka webbplatser som jag besöker personlig information? Berättar inte min surf-historia vem jag är som person, vilka intressen jag har, vilket arbete jag har? Innebär inte ett insamlande av information om hur jag surfar också att Google samlar in personlig information? I mitt tycke är det så, men det tycks inte Google tycka.

I min värld blir problemet med Google, Facebook, är inte annonserna utan all den information som jag knappt vet att dessa företag samlar om mig och mitt beteende på nätet.

Klargörande: jag anser att okunskapen om insamlandet och användandet av informationen  är det stora problemet, annonser har vi sett och hanterat tidigare. Informationen som samlas in om mitt/ditt surfande-dina närvanor används sedan inte bara till att styra annonserna som vi ser utan även vilken världsbild vi får ta del av och det skrämmer mig.

Text på webben, för en läsares skull

Igår pratade jag med en bekant i telefon och vi kom att prata om hur man lyckas nå en mottagare på nätet, om det bara handlar om att skriva för Google, eller om det finns andra råd som man kan komma med. Hur ska man skriva för att nå sin läsare på internet? För att sammanfatta skrivande på webben handlar om att göra det som webben gillar:

  • att texten har det viktigaste först
  • rubriker som säger vad texten handlar om…
  • mellanrubriker (som sökläsningshjälp)
  • blankslag (vid nytt stycke)
  • att genom typografiska medel markera det viktigaste i texten
    • fetstil
    • kursiv
    • versaler
  • ingresser vid långa inlägg (sammanfattande inledning)

Alltför att göra det lättare för en läsare att hitta i informationsbruset, veta om han/hon har hittat rätt, ska lägga ner tid på att läsa det som du skrivit eller inte.

Stiftelsen för internetinfrastruktur .se har de gett ut en guide som heter Hur man skriver för webben som är skriven av Erik Geijer. Kontentan av guiden är att vi som läsare på bildskärm agerar vi lite annorlunda jämför med hur vi läser på papper, och kanske på en ipad, eller annan läsplatta Kindel etc. Läsplattorna kanske ändrar vårt läsbeteende på nätet, men om vi läser på skärm, så visar studier av bland annat Jakob Nielsen att vi som läsare är:

  • otåliga
  • vill bli snabbt tillfredställda
  • sökläser, efter en bestämd uppgift

På nätet är nya möjligheter alltid ett klick bort, som jag brukar säga, och det ska jag som skribent/bloggare ha i åtanke. Jag tillstår att jag ständigt GLÖMMER det! Tänker att jag skriver kort idag, inte så lång och ändå blir det alltför lång, alltför mycket etc. Jag glömmer ständigt att ni klickar bort mig, när jag blir för långrandig.

Så hur borde jag skriva för en läsare som läser med dessa förutsättningar?

Ta det viktigaste först

Skriv det som du kommer fram till först, det du vill att din läsare ska veta, ska ta med sig först, sedan kan du fransa ut. Jag brukar ofta spara mina slutsatser till sist, men tänk efter klickar de bort dig så gör de det från början, så skriv sentensen först.

Skriv kort

Jag ska naturligtvis skriva kort. Rubriken är A och O, den ska för läsaren ge en tydlig signal om vad texten handlar om. Ibland tror jag att rubriken säger mer än texten, och att en del tror att de vet vad inlägget handlar om innan de läst texten. Att sätta rubriker är en konst, en svår konst!

Använd ingresser

Använd gärna en ingress, som inledning. Gör en kort sammanfattning av texten (sådana orkar aldrig jag göra). Jag skriver om saker som intresserar mig, som jag vill belysa sedan vill jag inte sammanfatta allt för att du ska slippa läsa, men om man ska tillfredsställa den otålige läsaren ska man göra det. En som gör det varje gång han kommentarer är Joakim Jardenberg, han sammanfattar i en mening eller två, och skriver en kommentar. Suveränt! Och enkelt, men ändå så svårt.

Gör texten överblickbar

Eftersom en läsare på webben söker efter bra tips är det bra att göra webbtexter överblickbar. Jag lever inte som Geijer lär, men jag brukar ändå rekommendera följande:

  • Använd blankrader
  • Skriv mellanrubriker som hjälper läsaren att få överblick och en indikation på vad som står i texten
  • Använd indrag, vid citat etc
  • Gör punktlistor

En annan grej som är väl så viktig är att välja ett typsnitt som är läsvänligt. Välj ett  utan serifer, ett sk san serif-typsnitt eftersom det är lättare att läsa på skärm. Ögat har lättare att läsa typsnitt som inte har små ”klackar” vid foten av tecknet. Pröva själv :)

Ett typsnitt utan serif (sk san-serif)

Ett typsnitt med serif

När jag arbetar med lärare eller elever som ska lära sig mer om hur text på webben möts av en läsare brukar jag sammanfatta att skrivande på webben handlar om att göra det som webben gillar:

  • att texten har det viktigaste först
  • rubriker som säger vad texten handlar om…
  • mellanrubriker (som sökläsningshjälp)
  • blankslag (vid nytt stycke)
  • att genom typografiska medel markera det viktigaste i texten
    • fetstil
    • kursiv
    • versaler
  • ingresser vid långa inlägg (sammanfattande inledning)

Alltför att göra det lättare för en läsare att hitta i infomrationsbruset, veta om han/hon har hittat rätt, ska lägga ner tid på att läsa det som du skrivit eller inte

Hur använder ungdomar i ålder 18-24 nätet?

Jag får via min kollega Pernilla Rydmark korn på Jakob Nielsens Alertbox om College students on the web. För er som inte känner till Nielsen så anses han av många vara en guru i användbarhet på nätet.

Han gör studier om användares beteende på nätet. I sin senaste studie har han gjort en observationsstudie på collegestudenter och deras nätbeteende. Resultatet är spännande det säger om inte annat sammanfattningen.

Summary:

Students are multitaskers who move through websites rapidly, often missing the item they come to find. They’re enraptured by social media but reserve it for private conversations and thus visit company sites from search engines.

Och fortsätter med att säga att de unga är en ”online-generation” som tillbringar en stor del av sin tid på nätet, men det gör ju jag med… De intressanta är att Nielsen går med sin studie igenom ett antal myter som han prövar som att:

Students Are Technology Wizards

Students are indeed comfortable with technology: it doesn’t intimidate them the way it does some older users. But, except for computer science and other engineering students, it’s dangerous to assume that students are technology experts mdash; or ”digital natives” as it’s sometimes called.

College students avoid Web elements that they perceive as ”unknown” for fear of wasting time./…/

In particular, students don’t like to learn new user interface styles. They prefer websites that employ well-known interaction patterns. If a site doesn’t work in the expected manner, most students lose patience and leave rather than try to decode a difficult design.

Studenter VÄLJER BORT det okända, vill inte lära nya gränssnitt, otåliga och rastlösa i sitt beteende. De är bekväma med tekniken och räds den inte, men de är inte tekniska experter. Det är som jag brukar säga det tar emot att lära nytt!

Alla resultaten är intressanta vill gärna lyfta fram några till myter som Nielsen prövar och ser om de håller som att bara för att man på sin webbplats vill nå unga ska man ha mycket multimedia, men Nielsen menar att många gånger väljer hans respondenter bort det, de tilltalas av sajtens utseende:

Students often judge sites on how they look. But they usually prefer sites that look clean and simple rather than flashy and busy. One user said that websites should ”stick to simplicity in design, but not be old-fashioned. Clear menus, not too many flashy or moving things because it can be quite confusing.”

Sedan var det sociala medier och vilken betydelse de har samt hur studenter förhåller sig till sociala medier och företagssajter:

Myth 3: Students Are Enraptured by Social Networking

Yes, virtually all students keep one or more tabs permanently opened to social networking services like Facebook.

But that doesn’t mean they want everything to be social. Students associate Facebook and similar sites with private discussions, not with corporate marketing. When students want to learn about a company, university, government agency, or non-profit organization they turn to search engines to find that organization’s official website. They don’t look for the organization’s Facebook page.

Jag känner mig inte så förvånad, min bild av mina elever som befinner sig i den nedre delen av respondentgruppen vill inte heller att allt skulle vara ”socialt”. De söker inte efter en organisation på Facebook… spännande, och det tror många eller så vill de tro det…

När det kommer till hur studenter i åldern 18-24 ser på innehåll och förhåller sig till innehållet på webbsidor, är de källkritiska för att formulera det kort och vad kommer Nielsens studie fram till?

Students were frustrated by sites that provided shallow information. College students demand more evidence than teenagers do.Not all students trust or believe everything they read on the first website they hit. In fact, many students were skeptical or turned off by websites that lacked depth and detail, or didn’t answer their questions.

Whereas younger users don’t always recognize advertising, students have a keen eye for adsand don’t like being tricked by sites that don’t clearly differentiate between editorial and advertising. Here’s one student’s comment on the eHow site: ”I think that they have a lot of ads, which is kind of annoying. It kind of is difficult to distinguish what’s the ad and what’s actually on the website.”

This doesn’t mean that students dislike all ads. In the study, they appreciated ads and offers that appealed to them and were relevant to their current goals. For example, one student liked a fashion ad because ”it’s more up-to-date and specific to what I want.”

Despite their general level of skepticism, most students suffered from Google Gullibility where they often uncritically selected the first result returned on the SERP (search engine results page).

De tänker på innhållet, men inte hur de hittar innehållet, intressant. Det lär jag få återkomma till. Men tills dess tycker jag att du ska djupdyka in i Nielsen studie för det ska jag göra mellan julmaten och julfirande.

Säger Nu God Jul till er som läser. Jag kommer inte att uppdatera bloggen under julen i någon större utsträckning, men ska ägna helgen åt att fotografera, så kanske blir det en eller annan bild, och kanske ett eller annat bildinlägg.

GOD JUL!

Hur ser du på din läsare?

Sociala medier beskrivs gärna som marknadsföringskanaler, i många former som en plats där dina kunder pratar om dig och ditt företag varumärke, som en plats där du kan marknadsföra dig själv och dina tjänster. Är kanske så enkelt att sociala medier är som en reklampelare, en kanal där företag, individer skriker ut sitt budskap, sina kampanjer, på olika marknadsplatser.

Jag vill tro och hoppas att sociala medier liksom traditionella medier har flera syften som att:

  • informera
  • propagera
  • debattera
  • granska
  • underhålla

Tittar jag på min egen blogg (en av de sociala medier som jag använder) så: informerar jag glatt, om sånt jag gör, sånt jag läser, hör, tar del av, sånt jag gör och sånt jag vill berätta. Jag har en tydlig åsikt (tror jag i vilket fall som helst och propagerar för saker som Creative Commons), debatterar gör jag väl till viss del, kring frågor som rör skolan, sociala medier undervisning, sociala medier som pedagogiska verktyg, verktyg för kommunikation mellan elever och lärare. Granskar (Det tvivlar jag på att jag gör, men kanske). Underhåller, nja det är väl inte min bloggs starka sida, men viss smittoeffekt finns från andra kanaler.

Jag följer en del bloggar om skola och sociala medier, och slås med jämna mellanrum av frågan:

  • Hur ser du då på dina läsare?
  • Hur ser du på de som arbetar i skolan?

Ja, jag vet att det finns ett kunskapsbehov, att många i skolan inte har så mycket kunskaper om sociala medier. Ja, jag vet att många av oss som är aktiva i sociala medier vill överbrygga det kunskapsglappet, vill få skolan att ta steget, våga språnget. Vi ser ett behov och det behovet vill vi möta, frågan är bara hur vi gör det?

Är dina läsare dina potentiella kunder? Dina läsare, de du vill arbeta med? Och om så, hur vill du nå dem? Varför ska de köpa din produkt, läsa din blogg? Varför ska de ta del av dina kunskaper? Dina åsikter, det du vill säga? Berätta belys, förklara… men istället möter jag med jämna mellanrum inlägg av karaktären:

Jag är XY och jag berättar gärna för dig varför ni i skolan ska arbeta med sociala medier.

Kanske lite mer utförliga och kanske med lite ”fikonspråk” som kopplas till webben och sociala medier, när jag läser dessa inlägg tänker jag, men du som är så klok, så brilliant och kan så mycket, varför gör du så. Du kan väl mer, eller? Sedan ställer jag mig frågan: fungerar det? Och om det fungerar vad förmedlar du för bild av dina potentiella kunder? Vad förmedlar du för bild av skolan?

Vi pratar om att sociala medier handlar om vänner, nätverk och att vi litar på våra nätverk för att köpa en produkt, sk viral marknadsföring, men när jag ser information, marknadsföring av typen Jag är XY och jag ska berätta för dig varför ni i skolan ska jobba med webben,, som inte bygger på källor, länkar, referenser så blir jag stilla ifrågasättande:

  • Varför ska jag tro på dig?
  • Varför ska jag anlita dig?
  • Och hur ser du egentligen på mig? För jag är väl den tänkte mottagaren, eller?

På bokmässan berättade Unni Drogge att hon ser på sina läsare och sitt engagemang i sociala medier. Hon formulerade det ungefär så att engagera sig i sociala medier är som att skaffa husdjur. Du måste liksom sköta om dina läsare. Du måste ge dem din närvaro, något av dig själv, din kärlek, din omtanke, eller åtminstone ett tak att vila under i väntan på att natten ska ta slut, och kanske ett mål mat.

Tanken tilltalar mig. Det handlar om att vårda de som följer mig. De som läser min blogg, följer mig på twitter, flickr har mig som vän på Facebook. Mitt engagemang i sociala medier bygger på ett ansvar, ömsesidighet och omvårdnad. Men är denna föreställning utbredd? Hur ser bloggare, twittrare, facebookare som vill nå skolan som kund så på sina läsare, sina följare sina vänner eller på sina potentiella kunder.

Vilken är din bild? Hur upplever du att bloggare ser på sina läsare i skolan? Hur ser de på sina potentiella kunder, och hur förmedlas det? Fundera på vilka signaler som sänds ut genom ditt sätt att se på skolan som mottagare. Vill du ge en bild av att de som arbetar i skolan är ganska dumma, lättlurade, eller inte?

Trovärdiga källor på nätet bygger på en vilja att bli granskade

Jag skrev ett inlägg i somras med titeln ”Källkritik på nätet så mycket enklare”, som genom en tweet i söndags morse väcktes till liv igen. Jag instämmer fortfarande i min slutsats att:

på nätet och i sociala medier, med länkar och transparens. Lär vi barnen hur internet fungerar, och att de ska länka, eller undersöka länkarna i texter på nätet eftersom då kan de också tydligare se vilka källor som jag går i dialog med. Mina läsare kan lättare ta del och förstå mitt resonemang med hjälp av de källor/länkar som jag som skribenten använder mig av i mina texter på nätet.

[något redigerat jfr med det ursprungliga inlägget]

Jag tror det är mycket enklare att förhålla sig till de källor som jag använder, som jag relaterar till om jag länkar, till dem i en eller annan form, för alla är naturligtvis inte digitala. Det är viktigt att jag är transparent och jag är tydlig med vilka mina källor är, nämner dem, länkar till dem, idkar s.k. ”länk-kärlek”.

En bra utgångspunkt för att lära elever hur källor på nätet fungerar är Wikipedia, kanske kan man se artiklar i Wikipedia som förebilder för hur källor byggs upp på nätet, genom länkar till källor, till referenser till andra artiklar, med definitioner, genom krav på att det ska finnas källor till den kunskap som Wikipedia förmedlar. Wikipedia är till och med tydliga med att ange i artiklar att det saknas källor och att fler källor behövs. Samt att vara tydliga med att navelskåda sig själv som de gör när de listar kritiken mot källan. Där vi kan bland annat läsa:

Wikipedia får också kritik för att det inte alltid finns säkra källor.

Wikipedia är en källa som drivs av en vilja och en önskan om att bli granskade, att vi som användare vill diskutera, samtala gemensamt möta och bryta våra infallsvinklar mot varandra. Wikipedia vill bygga upp sin tillit på att vi som användare är kritiskt granskande, så kan jag också känna som bloggare att jag vill att mina läsare, ska granska, titta bakom och det kräver att jag är tydlig, att jag länkar, att jag berättar vem som får mig att tycka som jag gör.

Personligen tror jag att det är viktigt att ange var du kan läsa mer, var du kan bilda dig en egen uppfattning, så att du inte blint bara tror på den bild av verkligheten som jag skildrar. Min blogg kommer aldrig bli som Wikipedia, men nu vet ni alla fall vad jag jämför mig med. :lol:

En elevs perspektiv på skolarbete på webben

Jag ska börja med att lägga in en liten brasklapp, jag kommer att utgå från ett exempel, en enskild elevs inlägg Tja|Detektiven Emil och vi som jag tycker ger en bild av hur en elev upplever sitt skolarbete. De slutsatser som jag drar behöver inte vara generella eller en korrekta men det här ser jag…

Jag får ett mejl av en väldigt stolt lärare (@opedagogen), och hon har rätt att vara stolt. Det är en elev som skrivit ett pesonligt inlägg på deras klassbloggen Dektektiven Emil och vi, ett webbprojekt som klassen VI på Gotland gör inom ramen för .SE | Webbstjärnan, en tävling i att göra skolarbetet på webben.

Hans inlägg är så fint så personligt och tonläget är så direkt. Han inleder sitt inlägg med följande mening:

”jag sitter hemma och har tråkigt”

och vad gör Victor? Jo han surfar in på klassens blogg och skriver ett inlägg, men för vem? För sin lärare? för sina kamrater eller skriver han för mig? Jag upplever det som att Viktor är tydlig i vem han skriver till och varför. Han säger

”Jag tänkte bäretta lite om vad vi gjorde idag på svenksa.”

Hans lärare vet vad han gjort i skolan, hans kompisar vet det också men han vill berätta för mig, för dig, för alla de som läsare hur han upplever sin skoldag. Och den sammanfattar han med orden

det där med Emil Wern blir bara roligare och roligare :)

Ju mer de arbetar med sitt projekt ju roligare blir det. Och det är precis så vi vill att elever ska känna när de arbetar med sitt skolarbete, det ska bli roligare och roligare. Skolarbetet ska vara så roligt att när elever, likt Victor, har tråkigt kan de sätta sig vid datorn och skriver ett personligt, reflekterande inlägg om klassens skolarbete, inte bara för kamraterna, utan även för sig själv  och för alla som vill höra.

Jag är så imponerad av Victor och hans inlägg dels för hans fina inlägg, dels för att han valt att infoga en bild och inte vilken som helst utan en som illustrerar det han skriver om bloggen, skolarbetet, ”som handlar om Gotland och sånt”. Bilden, som han har valt ligger dessutom under Creative Commons, och se hur otroligt fint han har gjort hänvisningen (helt själv). Förkortningarna är hans egna, och han gör så rätt, så bra så fantastiskt och han har förstått poängen. Härligt.

Se de kommentarer som han fått på sitt inlägg, de är nästan mer underbara än allt annat.

Jag är så imponerad!

Lärare – våga, vilja bli googlad!!!

Bland mina kollegor kan jag höra röster som säger:

Nej, jag vågar inte googla mig själv, jag vill inte veta. Jag fattar inte hur du vågar.

Jag minns själv hur nervös jag var första gången jag googlade mig själv, jag blundade när jag tryckt på knappen. Resultatet var sedan en lättnad inga träffar på Kristina Alexanderson, men jag vet att jag var extremt rädd att den första träffen skulle vara en elevblogg som öste ut sitt missnöje över den undervisning som jag stått för, de misslyckande som jag eventuellt orsakat. Länge tillhörde även jag den gruppen som inte googlade mitt namn, för det jag inte kände till det kunde inte heller skada mig.

Idag googlar jag mitt namn, regelbundet (snacka om egobost) för att se vilka träffar som kommer upp. Vad google har indexerar av det som jag bloggar om, av det jag publicerar, av det som andra skriver om mig. Min webbnärvaro är hyfsad och till stora delar har jag valt den själv, vilket inte innebär att jag har kontroll över den, men jag håller ögonen på den.

Nu på kvällen läser intervjun Change Agent med Will Richardsson. (Jag vill passa på att rekommendera hans bok Blogs, Wikis, Podcasts, and Other Powerful Web Tools for Classrooms). I intervjun pratar han  om många av de föreställningar som skolan/lärare bär med sig om webben, undervisningen, att dela, att arbeta i det offentliga rummet.

I inledningen av artikeln får han följande fråga:

You’ve written that too many teachers are “un-Googleable.” What do you mean by that and why does it matter?

What I mean is that too few teachers have a visible presence on the Web. The primary reason this matters is that the kids in our classrooms are going to be Googled—they’re going to be searched for on the Web—over and over again. That’s just the reality of their lives, right? So they need models. They need to have adults who know what it means to have a strong and appropriate search portfolio—I call it the “G-portfolio.” But right now—and this is my ongoing refrain—there’s no one teaching them how to learn and share with these technologies. There’s no one teaching them about the nuances involved in creating a positive online footprint. It’s all about what not to do instead of what they should be doing.

The second thing is that, if you want to be part of an extended learning network or community, you have to be findable. And you have to participate in some way. The people I learn from on a day-to-day basis are Googleable. They’re findable, they have a presence, they’re participating, they’re transparent. That’s what makes them a part of my learning network. If you’re not out there—if you’re not transparent or findable in that way—I can’t learn with you.

Jag har aldrig sett min webbnärvaro som en modell för andra att ta efter, men det är en tanke som jag ska smaka på, och jag hoppas att fler lärare gör det, för lärare är förebilder, och vår roll i skolan är att agera som modeller och så även genom att visa på hur elever skapar en webbnärvaro.

Hur skapar man en ”g-portfölj” vad krävs? Hur ser din Google portfölj ut? Kommer du upp bland de tio första träffarna, eller kommer du först som elfte träff? (På andra sida, den som väldigt få klickar vidare till (enligt Andreas Ekström författaren bakom Google-koden)). Är du närvarande? Är du deltagande? Är du transparent? Och om inte hur ska du då lära du dina elever att vara det?

Delta i Webbstjärnan, eller ge dig ut med skolarbete på nätet

Detta inlägg är en återpublicering av ett av mina första inlägg ”Ett nytt läsår med nya utmaningar” på Stjärnkikarna, Webbstjärnans fd blogg, den 19 augusti 2009 Men då jag tycker att innehålet i inlägget fortfarande är relevant så vill jag skicka ut samma utmaning även inför läsåret 2010-2011. Det återpubliceras under licensen CC (by, nc, sa)

***

Jag vill utmana alla mina kollegor att inför det kommande läsåret: våga visa vad dina elever gör, våga använda nätet för att publicera elevarbeten, våga delta i Webbstjärnan

Kan jag, så kan Du!

Så här års för ett år sedan (augusti 2008), hade jag bestämt mig för att andra (föräldrar, vänner, familj, kollegor) och inte bara mina elever skulle få ta del av deras skolarbeten. Jag hade nämligen förälskat mig i John Ajvide Lindqvists Blackebergsskildring i romanen Låt den rätte komma in. Min idé var att fler skulle få möta stadsdelen Blackeberg, genom projektet ”att besöka en roman”, men hur skulle jag göra?

Tankarna gick i följande banor…

  • vandringar för elever och föräldrar i Blackberg?
  • en föräldrakväll i Blackebergs anda på skolan?
  • en webbplats om platserna i Blackeberg utifrån romanen?

Jag funderade igenom alla alternativ noga. Webbpublicering låg längst ner på listan, eftersom jag inte kunde något om webbpublicering. Webbpublicering förknippade jag med html-kod och att jag skulle behöva lära mina elever att koda, vilket skulle vara krångligt, tekniskt och svårt, alltså inget för mig, och inget som ingick i kursen i Svenska B.

Men jag valde ändå att börja undersöka ”webb-alternativet”, eftersom det skulle innebära att jag skulle slippa

  • extra kvällsarbete,
  • åka ut till Blackeberg flera gånger
  • ett extra föräldramöte

Jag gick på ett seminarie arrangerat av Webbstjärnan med Erik Geijer om ”att skriva för webben”. På seminariet fick jag ta del av vad Webbstjärnan genom sin tävling erbjuder oss i skolan, som en egen valfri .se domän och webbhotell (i ett år), webbpubliceringsverktyg etc. (I år kan du även tävla med valfri url, så har du redan en klassblogg anmäl den)

På seminariet fick jag också klart för mig att det går att göra webbplatser utan att kunna html-kod, utan att behöva lära sig kod, utan att vara ett tekniskt geni och utan att det skulle vara så svårt…

Det gjorde att jag vågade ta mig an utmaningen. Som publiceringsverktyg, valde jag WordPress och med hjälp av WordPressguiden kunde jag enkelt både publicera bild och text.

Kan jag, så kan mina elever

Slutuppgiften i projektet ”att besöka en roman” blev att mina elever skulle göra webbplatser som presenterade Blackeberg, med romanen Låt den rätte komma in som utgångspunkt.

Resultatet blev tio webbplatser om Blackeberg och romanen Låt den rätte komma in, som jag och mina elever är väldigt stolta över. Men resultatet blev också en lärare och en klass som hade hittat ett nytt, otroligt användbart pedagogiskt verktyg som bland annat innebar att elevernas arbeten:

  • blev synliga (för föräldrar, kollegor, familj, vänner)
  • fick mottagare utanför skolan (allmänheten)
  • var på riktigt, fast ändå i skolan

Mina elever hade genom mitt projekt gått från att bara vara konsumenter av information på nätet, till att bli både producenter och mer medvetna konsumenter av information på nätet. De hade också fått många nya erfarenheter och kunskaper.

Nu vill jag utmana alla lärare i svenska skolan! Testa webbpublicering med dina elever.

Kan jag, så kan Du!

Frågan är bara: Antar Du utmaningen?

P.S. Vill du titta på mina elevers Blackbergssajter, för att få inspiration så finns det länkar till alla, via den som bär projektnamnet ”attbesokaenroman.se

Är du lärare, börja blogga!

Idag har jag varit i Göteborg för att prata om Webbstjärnan webbpublicering och sociala medier, och till min hjälp har jag haft med mig Peter Ellwe. Peter Ellwe är lärare på John Bauer i Örebro och vann i Webbstjärnan 2010 specialpriset för sin lärarinsats.

Peter är en lärare som brinner för webben, en riktig entusiast, sprudlande med energi, engagemang och kunskap. Hans främsta råd till lärare var börja blogga, för det ger så mycket möjligheter. Lärare som bloggar får så mycket input.

Personligen kan jag bara instämma. så är det, vi får massor med input, insikter och utbyten. Peter är en av de som på min blogg ständigt ger mig nya insikter, perspektiv, svar, och det gör mig glad. Sedan ger bloggen precis som Peter sa, en yta för reflektion och eftertanke.

I hans presentation berättade han om hur han skapat praktikbloggen, som är en version av Mats Larsnäs projekt med praobloggar, Status online ett projekt kring sociala medier och hur de fungerar, samt hans arbete med WordPress i kursen webbdesign. Att höra Peter prata med sån entusiasm med sån glöd som han gör få mig att verkligen vilja ta tag i alla lärare och skaka om dem. Få dem att lyssna på Peter, när han säger skolan blir mer tillgänglig när vi arbetar med internet som verktyg, för oss för våra elever för deras föräldrar.

Skolan skulle må bra att att anamma lite av det tänk som Peter formulerar när han säger:

Våga göra fel, men gör det fort! Fail fast! Dra inte på det. Kasta er ut, funkar det inte, så lär av det och gör om.

Lite samma sak med att blogga, det handlar om att våga! Kasta er ut, funkar det inte, lär av det och gör om! Börja blogga!